Insändare

Insändare

Från ateistiskt håll heter det ofta att kristna skrämmer med helvetet. Vi är alla syndare. Men evighetskonsekvensen av oförlåtna synder är fasansfull. Endast Jesu blod renar från synden och dess evighetskonsekvens. Detta är upplysningsverksamhet och inte skrämsel. Om syndaren inte är upplyst i denna fråga, hur skall han då kunna bli frälst?

Insändare

Glöm inte dagens barn och ungdomar. De behöver trygghet i livets alla skeenden. Jesus är svaret!{{ double-space-with-newline }}I dataåldern omges vi med ett överflöd av information som ständigt bryter tystnaden, och de egna reflektionerna uteblir. Den yngsta generationen kommer att forma framtiden och de behöver verkligen Jesus under hela skoltiden.

Vittnesbörd av Ingrid Hagberg, Gävle.

En dag ringde Ingrid Hagberg från Gävle och ville gärna för Midnattsropets läsare dela ett vittnesbörd om hur Gud gripit in i hennes liv.
Ingrid, som är fyllda 75 år, och sedan många år aktiv medlem i Frälsningsarmén i Gävle, har tillsammans med sin man Roland ofta besökt Maranatas konferenser. För något halvår sedan blev hon sjuk och fick vid ett par tillfällen åka ambulans in till sjukhus. Det visade sig att hon hade blödande magsår och man fick vid behandlingen ge henne flera flaskor blod, då hon var illa däran. Men Ingrid hade en väldig förtröstan på Gud. Hon bad mycket om att få komma hem från sjukhuset:

Insänt av Ingemar Blomberg

Sverige har fått en lång nådatid. Men hur har denna nådatid brukats? Vad jag kan förstå, är avfälligheten och syndaskulden större nu än 1953. Tänk bara på det folkmord som aborterna utgör. Tänk på den sodomi som propageras och utövas.

Under senaste tid har pastor Birger Claessons bok ”Dom över Sverige” aktualiserats. Han fick 1950 -51 mottaga profetiskt tilltal sägande, att Sverige (sannolikt 1953) skulle utsättas för militärt angrepp. Detta skulle ske som straff för folkets avfällighet och begångna synder. En tilläggsprofetia i december 1951 kungjordes i boken ”Sveriges ödestimme”.

Mötesreferat av Larz Gustafson, Gävle

Efter en finfin promenad längs Norrmälarstrand skymtade så de välbekanta konturerna av ett mötestält.

Rålambshovsparken, där Maranataförsamlingen i Stockholm slagit upp sitt tält, blev denna strålande julidag ett nedslagsområde för Herrens härlighet.

Mitt bland yogautövande så kallade livsnjutare gjorde sig Herren Jesus Kristus gällande genom sina enkla men hängivna redskap!

Ett klart och entydigt maranatabudskap bars fram och allvaret i att leva i de sista av de yttersta dagarna accentuerades med all önskvärd tydlighet av bland andra Robin Widén, Yngve Stenfelt och Emanuel Johansson.

Guds frid!

Jag vill med några rader dela lite av de upplevelser jag hade under sommarkonferensen på Bällsta. Till att börja med vill jag tacka alla gamla (och nya) syskon i Herren som gjorde vår vistelse i Stockholm till en välsignelse för oss både andligt och kroppsligt!

Under en lång tid har det funnits en längtan i mitt inre att få dela gemenskap med andra trossyskon. Det är med sorg som jag konstaterar att den församling som Herren har kallat att avskilja sig till tjänst för Honom, mest verkar ha egna ambitioner att hitta så många anledningar som möjligt att ”bredda gemenskapen” genom att manipulera sanningarna i skriften. Detta verkar ske i syfte att kunna involvera så många ”trosinriktningar” som möjligt för att kunna öppna famnen för allt och alla som kan tänka sig att komma till ”gemenskapen” i kyrkan. Nej, detta är inte en kritik mot andra kristna utan bara en iakttagelse som inte kan ha undgått någon, att troende i enlighet med vad skriften förutsäger skall ske i den yttersta tiden, avfaller genom att bejaka denna världens erbjudanden.

En hälsning från Tore Björklund, Skepplanda

Jag har under några år känt mig manad att skriva och förmedla att det är hög tid för oss kristna att söka Jesus i bönen och i Ordet; och börja gå på hans väg. Många kristna församlingar har stannat upp. Man har blivit mer och mer anpassningsbara efter världens sätt att leva. Verksamheten rullar på som om allt skulle vara bra, men bönen har tystnat. Guds ord ifrågasätts och ivern att vinna människor för Jesus och det himmelska riket har mattats av.

Insändare av Marit Bergfors, www.segertonen.se

Jag vill lyfta fram ett flertal exempel på hur Bibelns klara Ord mer och mer anpassats till vår tids tänkande

Att skriva brev och framför allt att få och läsa brev har alltid varit intressant och viktigt för oss människor. Behovet av att kommunicera och få information har bestått, även fast utseendet av “breven” växlat. I våra dagar sker den mesta “brevväxlingen” via media i olika former.

Text: Sven Thomsson

I brevet till Hebreerna kapitel 4 och vers 12 kan vi läsa följande ord:

-Ty Guds ord är levande och kraftigt och skarpare än något tveeggat svärd och tränger igenom, så att det åtskiljer själ och ande, märg och ben; och det är en domare över hjärtats uppsåt och tankar.

I en annan övesättning står det ”fullt av kraft i sin verksamhet.”
När vår Herre Jesus gick omkring i det heliga landet och predikade talade han Guds ord med kraft. Bibeln säger, att ”han förkunnade sin lära med makt och myndighet och icke som deras (judarnas) skriftlärde.” Det var liv och kraft i Herrens förkunnelse, därför att hans lära bestod av ett gärningarnas evangelium. Översteprästerna och de skriftlärde förkunnade en kraftlös lära, torr, tråkig och lagisk. Jesus varnade sina lärjungar och folket för denna lära. Han sa så här:

Insändare av Sven Thomsson

I Markus evangelium, det femte kapitlet, läser vi om en kvinna, som i hela tolv år lidit av blodgång, eller svårare blödningar, som en nyare översättning uttrycker det. Det var väldigt synd om den här kvinnan på många sätt, för hon plågades inte bara av en svår sjukdom. Hon var dessutom oren enligt den mosaiska lagen. Detta medförde, att hon blev mer eller mindre socialt utslagen. Hon kunde inte vara med på gudstjänster, varken i templet eller i synagogorna. Hon kunde inte heller umgås med sina vänner. Om hon försökte kontakta eller närma sig sina vänner och bekanta blev ju också de orena. Vi förstår, att de tolv långa åren hade varit en mycket svår tid för henne.I kapitlets början ser vi att Jesus träffade på en man, som var besatt av onda andar. Den mannen vistades bland gravarna och demonerna gav honom en sådan styrka, att han inte ens kunde bindas med kedjor och fotbojor. Han bara slet sönder bojorna och ingen kunde få makt med honom. Dygnet runt höll han till bland gravarna och sårade sig själv med vassa stenar.En människa som blivit föremål för en så fruktansvärd besättelse upplever förfärliga psykiska kval. Dessa lindrades när mannen istället upplevde fysisk smärta. När mannen fick se Jesus rusade han fram och föll ned för Honom och skrek: ”Vad har du med mig att göra, Jesus, du Guds den Högstes Son? Jag besvär dig vid Gud, plåga mig icke.” Andarna i den besatte mannen bad Jesus att Han inte skulle driva dem bort från trakten. I ett av de andra evangelierna står det att de onda andarna bad Jesus att inte befalla dem att fara ned i avgrunden. Av detta framgår tydligt, att helvetet är en så hemsk plats, att inte ens de onda andarna vill komma dit. Jesus botade den här mannen och löste honom, så att han blev fullkomligt frisk och normal.
Vid fullständig läsning av hela Markusevangeliets femte kapitel ser vi således att Jesus kom från ett underverk och var på väg till ett underverk som Han utförde på synagogsföreståndare Jairus dotter, vilken Han uppväckte från döden. Medan Han var på väg för att utföra underverket med den döda flickan utförde Han undret med kvinnan med blödningarna.Kvinnans sjukdom var väl inte så ovanlig, men dessvärre mycket svår att bota. Ordet säger, att ”hon lidit mycket hos många läkare och kostat på sig allt vad hon ägde, utan att det hade varit henne till något gagn; snarare hade det blivit värre med henne”. Tänk, vilken tröstlös situation, mänskligt sett! I ett fall som hennes brukade man tillkalla flera läkare, så många som möjligt. Dessa hade så motstridiga uppfattningar om kvinnans sjukdom och tillrådde henne så olika behandlingsmetoder, att hennes tillstånd förvärrades. Kvinnan var ett fullkomligt hopplöst fall, mänskligt sett.Men så berättar Skriften något underbart: ”Hon hade fått höra om Jesus”. När en sjuk människa betraktas som ett hopplöst fall och läkarna står maktlösa, finns det då något mera hoppfullt och underbart än att få höra om Jesus? Kvinnan var sjuk och svag, men hon hade också en stark tro. Beslutsamheten och hennes tro fick henne att närma sig Jesus, mitt i folkhopen. Hon närmade sig Honom bakifrån, samtidigt som hon tänkte: ”Om jag åtminstone får röra vid Hans kläder, så bliver jag hulpen”. Hon rörde vid Jesu mantel och upplevde ögonblickligen helande. Det står att hon kände i sin kropp att hon var botad från sin plåga. Guds ord säger: ”Strax uttorkade hennes blods källa” och om själva källan, roten till det onda dör och torkar ut, försvinner också alla symtom och varje sjukdomskänsla. Jesus märkte, att i helandeögonblicket gick kraft ut från honom och frågade: ”Vem rörde vid mina kläder?” Hans lärjungar sade då: ”Du ser hur folket tränger på, och ändå frågar du: ’Vem rörde vid mig?’” Jesus fick säkert av folkhopen hårda knuffar och känna på vassa armbågar. Men den som knuffas och armbågar sig fram får aldrig uppleva helande eller andra välsignelser av Jesus. Men kvinnans tro, när hon bävande räckte ut sin hand och rörde vid Jesus utlöste Hans helande kraft. Kvinnans helande var mycket påtagligt. Det fanns inte den minsta tvekan om den saken. Skriften säger klart: ”hon visste vad som skett med henne”. Ibland när man blir föremål för förbön för helande tänker man kanske: ”Skedde det något nu?” Man känner efter och funderar: ”Fick jag uppleva något?” Men i den här kvinnans fall var saken klar. Hon hade upplevt en fullkomlig helbrägdagörelse av Jesus. Hon kom fram till Jesus, föll ned för Honom och sade Honom hela sanningen. Då gav Herren henne de uppmuntrande orden: ”Min dotter, din tro har hjälpt dig. Gå i frid och var botad från din plåga”.Jesus var på väg till synagogsföreståndarens hus. Jairus var nog rätt otålig vid det här laget och tyckte kanske att Jesus tog sig alltför lång tid. Det kom folk från Jairus hus som lämnade denna rapport: ”Din dotter är död; du må icke vidare göra mästaren omak.” Då skyndade sig Jesus att tala tro till Jairus och sade till honom: ”Frukta icke, tro allenast.” När Herren kom till synagogföreståndarens hus fick han se en hop människor, som grät och jämrade sig. Men Jesus sade: ”Varför gråten I och klagen? Flickan är inte död, hon sover.” Då hånlog de egenrättfärdiga människorna åt Jesus. Människorna som hånler åt Jesus och står Honom emot får aldrig uppleva någon hjälp eller något ingripande av Herren. Jesus är suverän. Han visade ut hela hopen av trolösa och hånleende människor därifrån. Efter att all otro och allt hånande blivit utdrivet kunde undret ske. Jesus tog den döda flickan vid handen, dödens makt blev bruten och hon stod upp.
Du min vän, som är sjuk och läser detta, förtvivla inte. Jesus är den store Läkaren än idag. Tag emot och praktisera följande: I 1 Petr. 2:24 finns detta löfte: ”… genom Hans (Jesu) sår haven I blivit helade”. Grip tag om det löftet, ja riktigt klamra dig fast vid det, för löftena håller och Guds ord är fastare än alla våra känslor. Tänk på att ordet ”I” gäller just dig och prisa och tacka Jesus, hur det än känns och ser ut att du är helad. Jag har själv praktiserat detta och vet att det fungerar. Efter hand som jag prisade Herren för helande, trots alla smärta märkte jag att jag undan för undan blev bättre tills alla besvären var helt borta. Gud välsigne dig.

FÖRNYELSEVÄCKELSE Sänder härmed en hälsning till Midnattsropets läsare. Är så tacksam till Gud för att jag har kommit i kontakt med bröder och systrar som förstår jubelklangen. Vi var några vänner från Kilsmo som en kväll kom överens om att åka till Kumla och lyssna till de fria vännerna, som hade annonserat väckelsemöte i NTO-lokalen. Redan i ”farstun” förnam Vi en underbar Ande, och då vi trädde in i lokalen möttes vi av den välbekanta ”Strömmen från Ovan”. Den gamla läsarsången, Jag vill älska det urgamla kors, tonade genom lokalen, som var välbesatt av en hungrande och längtande skara vänner, som med liv och själ sjöng med i sången. Vi greps genast av den härliga och fria Ande som var rådande. De vanliga religiösa formerna och ritualerna var som bortblåsta. Det var Väl Andens vindar som utförde detta, ty Den Helige Ande var mäktigt närvarande. Hela mötet förlöpte gnisselfritt, det var tydligen ”välsmort” i lagren. Ändå var det ingen mötesledning som tragglade och uppmanade till bön och vittnesbörd. Vännerna steg fram utan uppmaning, en del läste ett Gudsord, andra sjöng en sång och några vittnade enkelt och härligt om Jesus. Man hade en känsla av, att så här måste det ha gått till i den första kristna tiden. Det står ju också i vår bibel: ”När I kommen tillsammans så har var och en något att meddela, den ene har en psalm den andre något till undervisning etc.” Man märkte innerligheten och gripenheten i lovprisning och bön. Den ljuvliga Ande, som vi upplevde tog med ens ”kål” på alla onda ”rykten om dessa Herrens vänner, som beskrivits som splittrare och ”utstöttas utstötta”. Detta epitet har ju Herrens vänner fått bära i alla tider. Redan i pingströrelsens barndom var dessa benämningar mycket vanliga och gick i allmänhet ut över anhängarna till den s. k. nya rörelsen. Historien upprepar sig med gruvlig precision. Vi frågade oss: ”Är det inte här, det vi alla behöver uppleva? Det här är ju en förnyelseväckelse, som håller på att tränga fram. Det här är ju mönsterbliden”, sa Vi till varandra. Har Gud månne börjat ett efterlängtat restaureringsarbete i sin Församling? Har inte organisationsarbetet tagit död på Livet i våra församlingar? Har inte världsanden fått en alltför stor dominans i kyrkor och kapell? Restaurering betyder återställelse i ursprungligt skick. Man har ju läst om att man vid restaurering av gamla kyrkor påträffar de underbaraste Oljemålningar genom att knacka bort den gamla putsen och rappningen. Det har blivit så mycket påsmetat och påkletat och lager av gammal puts täcker mönsterbilden i våra församlingar. Men pris ske Gud, att han i dag vill använda sina tjänare och tjänarinnor att knacka bort det gamla putslagret, så ursprungsbilderna framträder i all sin glans. Nyårsdagen hade vi tillfälle att närvara vid ett möte i Rönneshytta. Vännerna där var brinnande i Anden och medverkade i mötet, som hölls i Godtemplarlokalen. Vi förnam även där samma underbara Ande och längtan efter Gud. Mötet gick i frihetens tecken och under Andens sanktion. Sång, vittnesbörd, predikan och bön och åter bön. Såväl i Kilsmo som i Rönneshytta finns en skara frigjorda själar som ingenting högre önskar än leva för Jesus och vinna själar för honom, den korta tid vi ha kvar att verka här på jorden. Till sist vill vi samstämmigt vittna om att vi vill medverka till att utbreda evangelium om Jesus. Vi vet att djävulska krafter är i rörelse för att smutskasta detta evangelium och dess budbärare. _ Djävulen tillgriper fruktansvärda blockadåtgärder mot Guds frälsta folk. Men pris ske Gud, med Jesus segrar vi. E. D.