Intervju med Gunnar Nilsson om fadern Tage Nilsson

Gunnar Nilsson, ende sonen till förkunnaren och redaktören Tage Nilsson, berättade i en intervju för Radio Maranata en del ur faderns många år i Herrens tjänst. Helt säkert är det värdefullt för Midnattsropets läsare att ta del av vad han berättade. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

-Min far Tage Nilsson var från Alfta socken i Hälsingland. Han föddes 1913. Hans far hette Hans Nilsson. Han hade en diversehandel ute på landsbygden, mellan Alfta och Edsbyn. Där föddes min far som yngst av fem syskon. Min farmor, som jag aldrig hann träffa, var 44 år när han föddes. Hon kom från Polen som liten och växte upp i Sverige. Min farfar var hälsing.  Min farfar var även riksspeleman. Det spelades mycket fiol i hemmet, har min far berättat. Det var inte alltid så roligt, min far blev mer eller mindre tvingad att lära sig spela fiol. Han började som sjuåring. Farfar var ute på spelemansstämmor och spelade. Han skrev också låtar som finns kvar. Det finns några gamla inspelningar med honom. Far växte upp i den miljön. Man bad väl aftonbön hemma, men det var inget kristet hem.

Intervju med Veronica och Sean Ureña

Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén,  levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick  Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.

Intervju med hemundervisade Elaine Vidén på sitt första missionsuppdrag i Santo Domingo
**
**

Elaine Vidén kom hem till jul, efter tre månaders spännande vistelse i Santo Domingo, där hon fått vara med i missionsarbetet på ett mer ansvarsfullt sätt än hon tänkte från början.

Elaine föddes 1992 i en barnrik familj tillsammans med tvillingbrodern Marcus. Därefter kom ytterligare två barn. De är sammanlagt åtta syskon i familjen, och alla har fått hemundervisning. Föräldrarna Lena och Robin träffade varandra och gifte sig i Maranataförsamlingen, och har hela tiden varit engagerade i storfamiljsarbete på olika platser. Pappa Robin är sedan många år äldstebroder i Maranataförsamlingen i Stockholm. Elaine som alltså växte upp i församlingen bestämde sig tidigt att hon ville följa Jesus. Vid nio års ålder döptes hon.

Evy Juneswed, som nu är 76 år, har i över trettio år varit engagerad i ett missionsarbete i Swaziland. Hon har de senaste åren blivit allt mera känd genom sina föredrag där hon informerar och varnar för nyandlighet av olika slag. När hon under påsken besökte Maranataförsamlingens konferens, passade Midnattsropet på att göra en intervju med henne, där hon berättar ur sitt händelserika liv.

Nu får du berätta om din bakgrund och vad du gjorde före utresan till Afrika. Du är smålänning?

Intervju med Anita Eriksen

Den som besöker storfamiljsgemenskapen på Bällsta Missionscenter el  ler bor på Pilgrimshem Hotell, kommer snart i kontakt med Anita Eriksen,  som  ständigt  vakar över det  dagliga arbetet där. Anita har många år varit med i Maranataförsamlingens styrelse och är också dess  kassör. Hon  är föreståndare för hotellet och har lång tid också  varit  ansvarig för köket. Hon är gift med Verner, som är äldstebroder i församlingen.

Tage Johansson intervjuas för Midnattsropet

Av Stina Fridolfsson

**
**

Tage Johansson har många år tjänat Gud som evangelist och lärare. Han var också en ivrig kolportör på de olika orter där han tjänade, först som pingstevangelist och sedan i Maranataväckelsen. I en intervju med Midnattsropet berättar han lite från sina erfarenheter på fältet och förmedlar uppfordrande maningar.

**
**

Tage Johansson, du har länge varit med i väckelsen. Kommer du ihåg första gången du fick tidningen MR i din hand?

Intervju av Berno Vidén

Lena och Robin Widén har under 20 års tid hemundervisat alla sina åtta barn, av vilka två fortfarande studerar på grundskolenivå. Midnattsropet ställde några frågor till föräldrarna med anledning av den nya skollagen som Sveriges riksdag röstade igenom tidigare i år, en lag som gör det näst intill omöjligt för hemundervisande föräldrar att lagligt fortsätta sitt arbete.

Trots motgångarna och de lagstadgade hoten, vilka kommer att tillämpas från och med läsåret 2011/12, utstrålar både Lena och Robin en kamplusta, motiverad i en väl beprövad övertygelse om att fortsätta kampen för familjens hemundervisning.
På frågan om det nu, då riksdag och regering beslutat om att förbjuda hemundervisningen, är värt att satsa så mycket tid och resurser som det innebär att hemundervisa, svarar först Robin:
- Hemundervisningen är värt allt, något 20 års erfarenhet säger oss.
Också Lena är fast besluten att fortsätta: -Det blir mer och mer värdefullt ju längre man håller på.

I samband med förra årets tältmöten som Maranataförsamlingen hade i Rålambshovsparken, kom en tysk turist vandrande genom parken. Han stannade upp när han fick syn på skylten ”Maranata”, och informerade sig ivrigt om att tältet, som han först trodde var ett cirkustält, faktiskt var en plats där man inbjöd till väckelsemöten! Han bokade genast in på församlingens hotell Pilgrimshem, och deltog med liv och lust i möten och syskongemenskap. Nu var han tillbaka på besök i Stockholm och Maranataförsamlingen. Radio Maranata fick tillfälle göra en kort intervju, och Karl Heinz Christl, som går under smeknamnet Max, förmedlade rubrikens uppmaning till oss alla.

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Ivar Oshenko: Ingenting annat än Guds stora, ofattbara nåd!

Intervju

Maranataförsamlingen i Stockholm hade under sommaren besök av syskon från Litauen och Ryssland. Det var moder Raya med sonen Ivar och hans hustru Olga. Ivar har efter ett ganska brokigt förflutet kommit in i en evangeliserande tjänst. Med Hans Lindelöw som tolk, berättade han i Radio Maranata om sitt liv. Vi förmedlar vidare till Midnattsropet.

Ivar blev frälst och döpt i Maranataförsamlingen. Han föddes och växte upp i Litauen. Han berättar här om sin bakgrund
-Min nuvarande situation är nu sådan att jag bor i Ryssland. Min hustru är ryska. Den kristna församling jag nu tillhör och tjänar är i Ryssland. Men min mamma är från Litauen och bor där.
Jag föddes och växte upp i staden Klaipeda i Litauen. Efter att ha avslutat skolan började jag på ett institut.
Sedan gjorde jag min värnplikt. Det här var under sovjettiden. Efter tiden i armén började jag sjöfartsskola i Klaipeda. 1990 började jag praktisera på en båt. Så kom jag till England och till Skottland, där vi angjorde vid en hamn.
En kväll efter arbetet, gick jag ut på däck. Då kom några gående på kajen med en slags kärra, och frågade om jag ville ha en bibel. De hade biblar på ryska. De kastade en bibel över relingen till mig. Under sovjettiden var det sällsynt att man fick se en bibel. Jag blev intresserad och började läsa. Jag var ett halvår ute på sjön, och hela detta halvår läste jag bibeln; för det mesta Nya Testamentet. Jag upplevde faktiskt att mitt hjärta fylldes av ljus, det var underbart! Det här var min första bekantskap med det gudomliga, med Guds ord.
Men som det nu är här i världen, när jag kom tillbaka så var det vänner, intressen och andra ting som inte var så bra som fick tag i mig. På den tiden såg jag ingenstans någon kristen gemenskap som jag skulle kunna gå till. Helt ensam kunde jag inte stå fast i tron och fortsätta läsa ordet. Jag började engagera mig i affärsverksamhet och gå över gränsen till det som var olagligt. Tillsammans med mina vänner slog jag in på brottets bana. Vi blev förbrytare och sysslade med utpressning. Efter två år – 1993 – kom man på oss, och vi blev gripna av polisen. Vi drogs inför rätta, och jag dömdes till fem års fängelse.
Herren knackade på mitt hjärtas dörr på olika vis. Jag hade en vän i fängelset, som kom till tro. Men mitt hjärta var så förhärdat, så jag sa nej till Guds kallelse då. I fängelset började jag fördriva tiden genom att använda narkotika. Så när jag kom ut ur fängelset var jag narkoman, och kom att använda droger åtta år framåt. År 1995 blev jag benådad och blev fri, men därefter hamnade jag i fängelse ytterligare några gånger. Det var några svåra, mörka år, några år då jag inte visste hur jag skulle leva och vad som skulle komma framöver. Jag fungerade praktiskt taget som en robot som begick de synder och ogärningar som Satan styrde mig in i. Jag blev lidande också fysiskt, mina njurar slutade fungera.

Stina Fridolfsson intervjuar Sven Westman

**Sven Westman har större delen av sitt liv fått arbeta som Guds springpojke, som han själv uttrycker det. Särskilt på äldre dar har han gjort många resor till Ryssland, främst Karelen, dit han förmedlat många hjälpsändningar och även uppmuntrat med trosstärkande förkunnelse i olika församlingar. Han kommer då och då tillsammans med sin fru Anne-Marie på besök i församlingen. Sonen Stig-Erik har i många år arbetat i Maranataförsamlingens missionscenter i trogen tjänst med vaktmästeri och renhållning, och föräldrarna smälter naturligt in i gemenskapen när de kommer. Nyligen var de åter på besök, och då gavs tillfälle att göra en intervju med Sven. Han hade mycket att berätta från ett rikt liv.
**
Sven Westman är nu 68 år, alltså pensionär till åldern, men absolut inte till tjänsten. Det finns ständigt planer på nya resor och hjälpinsatser till det stora landet i öst, som han redan som mycket ung upplevde kallelse till. Han växte upp i ett gudfruktigt hem, tillsammans med fyra syskon. Fadern var borta i kriget i fem år och överlevde. Men året efter han kom hem, for han ut på havet tillsammans med en kamrat att fiska sik, och de drunknade båda. Det var ett svårt slag. Men modern hade en väldig gudsförtröstan. Sven berättar med stor rörelse:
-Varje kväll gick hon till varje barns bädd och bad Gud som haver. Men när hon trodde att vi hade somnat, började hon på riktigt be till Gud. Då bad hon inte om lycka, fina yrken eller sånt. Det enda hon bad om var frälsning för alla sina barn. Hon nämnde en i sänder. Jag kan säga dig, när du är under tio år och hör din mor tala med Gud på det sättet – då fattar du att han finns och att han svarar på bön. För hon har fått bönesvar.

Radiointervju med Asta Olausson

Asta Olausson, som via radikala studentkretsar kom att hamna i knarkträsket, blev frälst i Maranataförsamlingen. Efter många år i församlingstjänst, talar berättar hon i en intervju för Radio Maranata och Midnattsropet om vad livet i församlingen innebär. En förverkligad vision. Stina Fridolfsson ställde frågorna.

Vad innebär det att vara utanför lägret? Du har många år lyssnat till Arne Imsens förkunnelse, och delat församlingens kamp att förkroppsliga den urkristna församlingens ideal. Hur vill du verbalisera detta med att följa Jesus?
-Det är både en kunskap och en känsla. Jag kan sitta i en buss med en massa människor, och ändå känna att jag har ingen delaktighet med människors förväntningar och drömmar. Jag har ett evighetsperspektiv, jag har upplevt Jesus i mitt hjärta och väntar att han ska komma tillbaka för att hämta mig hem till himlen.
Bibeln säger att han ska komma tillbaka, och jag har en längtan i mitt hjärta att komma hem till himlen. De löften bibeln ger att han ska komma tillbaka. Jag känner att jag har mitt medborgarskap i himlen. Där hör jag hemma, och upplever det så tydligt. Man har ingenting här på jorden…

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:

Ulla Näsholm intervjuar Sven Inge Johansson

När Sven Inge Johansson blev frälst skedde ett under, han blev en ny skapelse. 1968 mötte han Jesus Kristus som sin Frälsare. Allt blev förvandlat. Sven Inge är, som han själv uttrycker det, en gammal rövare. Och fortsätter: ”Jag har nog fått större nåd än andra människor, känns det som.” Idag är han 74 år och kan vittna om Guds trofasthet och nåd. -Människor tror mig inte när jag talar om det, säger han och utstrålar verkligen frid och glädje. Sjukdom och svaghet har drabbat honom men han ser i allt Guds omsorg och hjälp. För tre år sedan drabbades Sven Inge av cancer i hjärnan och det blev nödvändigt med operation och åtföljande strålbehandling.
Operationen blev lång och komplicerad. Det tycktes som om slumpen avgjorde att operationen skulle ske i Örebro, så var det inte tänkt från början. Sven Inge berättar:-Den läkare som skulle utföra operationen var en gammal bekant till mig. När jag satt på Härlanda-anstalten i Göteborg jobbade han där. Då var doktorn kandidat. När vi träffades kände vi ju igen varandra och jag fick vittna om att jag nu varit frälst i många år. Jag tror faktiskt att det var Gud som ordnade att just han skulle operera mig.-Cancern hade långa trådar som doktorn ”nystade” upp, en efter en och sen togs själva svulsten bort. Det var så han förklarade det för mig. Nu har det gått några år och det har gått bra, tycker jag. Visst har jag lite problem men det blir bättre och bättre.För att förbättra talet ordinerades Sven Inge högläsning en timme om dagen. Läsa bibeln tyckte han var en bra idé, och det har han farit väl av. Förutom att talet förbättrades blev bibelordet levande. En timmes högläsning ur bibeln dagligen är ett hälsomedel för hela kroppen, det förstår man genom Sven Inge. Rymde hemifrån Sven Inge var bara 15 år när han gick på sin första båt från Göteborg. Han hade mer eller mindre rymt hemifrån och stuckit till sjöss och då på ett förfalskat åldersintyg. Han hade lagt till ett år på intyget för att få komma med båten. Man skulle vara 16 år egentligen….Första resan blev det lite besvärligt och Sven Inge hoppade av i Prince Rupbert, Canada. Femton år gammal, utan pengar och papper på sig, blev han snabbt tagen av polisen och satt i fängelse. Ambassaden kopplades in, båten kontaktades och snart var Sven Inge ombord igen och på väg hem. Modern hade efterlyst honom då han varit borta från hemmet en tid.Efterhand blev det så småningom sju olika båtar och jorden runt några gånger, säger Sven Inge.Några år senare hamnade han i fängelse – sammanlagt tolv år har han suttit inne. Framförallt stölder, rån ibland och någon enstaka kassaskåpssprängning dömdes han för. Knark, speciellt amfetamin, blev också ett måste för att hålla sig alert och klara sig, förklarar han.-Man kände sig ju alltid jagad och därför prövade jag allt möjligt. En enda gång blev det LSD, men det slutade med att brandkåren fick hämta mig i ett träd, jag blev totalt snurrig och var nästan omöjlig att få ner från trädet..-Mycket alkhol blev det förstås också, det lärde man sig snabbt på båtarna och det var något som jag fortsatte med i många år.1967 blev Sven Inge placerad på Karsuddens sjukhus och meningen var att han skulle ”vårdas” där i åtta år istället för att sitta i fängelse.Till Karsudden kom ett gäng maranataungdomar där bland dem var också SvenÅke Asplund, som Sven Inge kände sedan tiden på Härlandaanstalten. Nu var han frälst och sjöng och vittnade tillsammans med ungdomarna. Sången ”Min kung och jag” blev populär och för Sven Inge är det fortfarande favoritsången – det är så sammanknippat med första gången han lyssnade till frälsningsbudskapet. Frälst och befriad 1968 blev Sven Inge frälst. Han poängterar:-Jag blev totalt befriad från hat och hämndbegär! Ett nytt liv hade tagit gestalt, det gamla begravdes i dopet under en sommarkonferens. Det var ett helt gäng som döptes den gången, de flesta av dem var ”gamla rövare” – f.d. kåkfarare eller missbrukare.Ålder och erfarenhet varierade, men alla hade blivit frälsta och lämnat det gamla livet bakom sig. Det var en storartad dopförrättning – en manifestation av Guds kraft och härlighet. Många av de nydöpta kom att ingå i den kommunitet eller rehabiliteringsscenter som en anläggning i Stjärnhov, några mil utanför Stockholm utgjorde under en period. Maranataförsamlingen i Stockholm hade hyrt platsen under en tid och 1969 var också Maranataförsamlingens bibelskola förlagd där.Senare kom lokalerna att användas som en uppsamlingsplats och ett hem för nyfrälsta missbrukare. Sven Åke Asplund tog ansvar för Sven Inge, som fick lämna Karsudden fast de åtta åren inte hade gått. Sven Inge levde under den tiden tillsammans med en liten grupp på femton personer, de flesta missbrukare, men det var människor från Maranataförsamlingen som ledde arbetet, skötte om hus och människor. Det var matlagning, vedhuggning, möten och arbete i skogen för männen. Skogsarbetet försörjde gruppen sig på, och det fanns alltid jobb. Så behövde man aldrig vara ensam, fick hjälp och stöd av troende hela tiden.Tiden på Stjärnhov var för Sven Inge en underbar tid. Man jobbade tillsammans i skogen, mekade med bilar, det var bönesamlingar och möten och ibland reste man också in till Stockholm på möten.På Karsudden hade han blivit ”avgiftad” och använde aldrig knark sen.Sven Inge bodde senarepå olika platser där det fanns storfamiljsgemenskap, bland andra Örebro, Malmö och Gärdshyttan. Upprorisk och arg Sven Inge återföll inte till knark, men någon gång när det var särskilt krisigt tog han till alkohol. Han berättar om ett tillfälle:-Jag var upprorisk mot Gud och avundsjuk på mina troende vänner som tycktes ha fått mera kraft, mer tålamod och glädje.-Jag hällde i mig massor av sprit, tog bilen och bara körde iväg. Riktade in mig mot en bergvägg och körde med full fart mot den.-Det som hände då var något mycket märkligt. Förarstolen med mig sittande rycktes ur bilen och kastades ut på en åker. Bilen krossades fullständigt och började sedan brinna. Själv var jag ganska oskadd och såg hur bilen brann. Polis och ambulans kom och jag fick följa med till sjukhuset. Det var något helt otroligt som hänt och polisen såg det som ett mirakel att jag kommit undan på ett så övernaturligt sätt.-Det var nog en skyddsängel där som hjälpte mig. Jag tror att den som haft en särskilt besvärlig uppväxttid får en speciell nåd från Gud, det har jag upplevt vid flera tillfällen.Vägen med Kristus gick inte spikrakt fram till att börja med, men Sven Inge växte till efterhand. Just nu är han i Stockholm där han har sin församling, sina bröder och systrar eller som han säger: Min familj.Behandling och läkarbesök sker i Örebro, dit han reser i sin nyförvärvade bil, som han verkar vara mycket stolt över. Eller kanske bättre uttryckt, glad att han är i en sådan kondition att han kan köra.Under sommarmånaderna bor han i en husvagn bakom huvudbyggnaden på Bällsta.Han håller uppsikt över hotellområdet och går sina ronder under kvällar och nätter, ser till att allt är lugnt och att det är ordning i huset.Vid flera tillfällen har han varit till hjälp bara genom sin närvaro. Han släntrar in till receptionen, kollar läget, ser snabbt om en problematisk situation är på väg att uppstå med någon stökig hotellgäst. Då stannar han, tilltalar den som bråkar – bara det brukar avleda bråk. Det är inte att ta fel på att det är en ”gammal rövare” som visar sig och då inser en och annan att det kan vara på sin plats att gå lite försiktigt fram.Tillsammans med sina trossyskon väntar han Jesus tillbaka och det är verkligen till glädje och en förmån att ha denne broder mitt i gemenskapen.Sven Inge avslutar intervjun med en hälsning och ett tack till alla syskon han träffat och som på ett eller annat sätt hjälpt honom genom åren. Han säger:-Jag är så tacksam till mina bröder och systrar både här och i utlandet, jag tänker mycket på vännerna i Dominikanska Republiken… Tänk att jag får vara med i en församling som har mission på olika platser i världen och där man predikar Guds Ord! Halleluja!

Stina Fridolfsson intervjuar Mekki Drihem

Åse och Stig Andreasson, som under ett halvt sekel varit verksamma som missionärer i Frankrike, har under dessa år fått vara med och bygga upp flera församlingar där. De reser då och då på besök till dessa församlingar. Från Albi i söder, Vesoul femtio mil längre norrut, och ytterligare några platser för att så avsluta i en församling i Belgien, där de på senare år varit medhjälpare i en församling, i förkunnelse och själavård.För några år sedan fick jag förmånen att följa med Stig och Åse på en resa då de besökte församlingar de grundat. I samband med det fick jag berätta om missionsarbetet i Dominikanska Republiken. Det medförde att Maranataförsamlingens mission i Dominikanska Republiken sedan dess har förebedjare och offrare i Frankrike och Belgien.

Stina Fridolfsson intervjuar Stig och Åse Andreasson

Stig och Åse har inga tankar på att ta pension från förkunnargärningen. De åker runt och besöker församlingar, Stig predikar och skriver, varnar, tröstar och förmanar, med brinnande iver att klart presentera Jesus Kristus, den ende som kan frälsa.

Som ung och nyfrälst besökte Stig ofta bygdens enda pingstvänner, det var en mor och son som drev ett lantbruk utanför Borås. Det blev alltid bibelläsning och bön hos dem. De hade Evangelii Härold. Stig satt vid ett tillfälle och bläddrade i tidningen och kom att läsa en artikel som en missionär skrivit om den andliga nöden bland katolikerna i Belgien. Den grep tag i honom. Under ett bönemöte ett par dagar senare talade Gud starkt till honom om Frankrike. Ganska snart började han därefter läsa en Hermodskurs i franska. Det här var 1948. Snart reste han ner till Frankrike, och började arbeta. Några år senare fann han sin hustru Åse från Norge, och de sändes år 1958 av Helgelseförbundet ut som missionärer till Frankrike, där de har arbetat tillsammans sedan dess.Det är fascinerande höra Stig berätta om hur han på varje ny plats de kom till, gick runt och knackade dörr och försökte sälja biblar och samtala med människorna. Många var misstänksamma, och att läsa bibeln på sitt eget språk, visste de att prästerna inte tyckte om. Men den unga missionärsfamiljen vann människors förtroende, och efter ihärdigt, tålmodigt såningsarbete, fick de vara med och skörda. De har varit med om att grundlägga flera församlingar, som de ständigt har kontakt med och besöker. Dessutom har Stig gett ut några böcker, och även översatt en del böcker till franska.För tio år sedan tog tidningen Midnattsropet kontakt med honom, i samband med en önskan att få publicera ett stycke från en av hans böcker. Det blev en givande kontakt, som har resulterat i många värdefulla artiklar i tidningen Midnattsropet. Jag har även vid ett par tillfällen beretts möjlighet besöka makarna Andreasson, och fått en liten inblick i missionsarbetet som omfattar en hel del platser i Frankrike.
Det har med åren varit många krävande mötesresor och engagemang i både Frankrike och de nordiska länderna. Stig och Åse har nu när de hunnit en bra bit förbi pensionsåldern – de är 77 och 76 år gamla – valt att säga upp bostaden i Frankrike, och bosätta sig i Norge. De planerar dock redan en resa till Frankrike igen, för att besöka församlingarna de grundat och även många människor som de har själavårdande kontakt med. De kan inte befria sig från ansvaret de känner för vännerna där.Jag fick tillfälle att besöka missionärsparet i deras trivsamma hem i Moss. Under mer än femtio års tjänst på missionsfältet och tät kontakt med hemförsamlingar och missionsorganisation, har de inte kunnat undgå märka en utveckling, som gett dem många funderingar. Vi samtalade en del, Stig berättade litet om hur det var när han kom ut på missionsfältet och svarade på några frågor som uppstod utifrån de reflexioner han gjorde. -Vad jag visste om katolikerna innan jag åkte till Frankrike, hade jag läst mest i skolan; att de levde i mariakult, helgondyrkan och gärningslära. När jag kom till Frankrike skaffade jag mig en katolsk katekes, och kom underfund med vilka groteska villfarelser katolikerna stod för. Stig Abrahamsson, som under lång tid var missionsföreståndare i HF ivrade varmt för missionen i Europa och hade nöd för de katolska länderna. Vi fick när vi besökte Sverige åka runt och informera om situationen i Frankrike, och motivera trossyskonen att bedja och offra för det angelägna missionsarbetet. Efterhand blev det svårare att resa på det sättet och ha möten överallt. -Nu är samhälls- och församlingsstrukturerna så förändrade. Det går knappt att utlysa enkla möten, det är svårt att samla folk som förr, då man kunde ha möten varje veckokväll och tre möten på söndag! -Även när det gäller de evangeliska tidskrifterna, så har det blivit stor förändring. Det är en identitetskris i hela kristenheten. Man har förlorat kontakten med sina andliga rötter. Det verkar som om de yngre som tagit över, har en helt annorlunda inställning än deras föregångare hade. Bland annat synen på katolicismen, men också mångt och mycket annat i kristenheten. Förändringen under en generation har gått fort. En hel del av våra bästa evangeliska sånger är okända för många kristna ungdomar idag. Man har fått en helt ny repertoar, som jag upplever väldigt ensidig och ytlig. Bakom den finns en teologi som vi absolut inte hörde talas om i våra unga dagar. I min hemstad var praktiskt taget alla pastorer i de olika kyrkorna väldigt gedigna bibelförkunnare. De hade olika uppfattning i vissa frågor; men de hade ändå mera solid, biblisk undervisning. Det verkar som om något gått förlorat. Man får intryck av att det i vår tid inte finns sådana personligheter. Stig gör en paus, och funderar litet. Säger sedan självironiskt: -Man ska naturligtvis inte idealisera. Gamla kverulanter vill förstås förgylla det förflutna. Men jag kan inte frigöra mig från känslan att det var en generation förkunnare den tiden av en sort som man inte möter så mycket idag. -Det är väldigt annorlunda att komma hem till Skandinavien nu. Det Skandinavien vi lämnade för att arbeta i Frankrike finns inte kvar. Väckelsefromheten präglade då kristenheten mycket starkare än den gör idag. -Församlingarna har blivit likformade. Originaliteten är borta. Alla ska ha samma sorts musik, lovsånger och overheadapparater. Man ska följa bestämda trender.
Stig har läst om att man just nu i Sverige har besök av en grupp från retreatcentret i Taizé. “Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.” Så skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommuniteten för att vädja om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader under våren 2007. -Det är verkligen ett lågvattenmärke för svensk kristenhet, när de väljer att hämta hjälp från ett katolskt retreatcenter i Frankrike, menar Stig.I början av 1960-talet läste han i Svensk Veckotidning (Missionsförbundets organ) en rapport av en pastor som besökt Taizé. Denne presenterade kommuniteten där som ett väckelsecentrum. Denna framställning stod i bjärt kontrast till den uppfattning evangeliska ledargestalter och teologer i Frankrike hade. De uppfattade kommuniteten i Taizé som femtekolonnare, ett förföriskt center som förleder de protestantiska kyrkorna till en pro-katolsk uppfattning. Det river ner skillnaden mellan evangelisk och katolsk tro. Allting blandas, man framställer det ena lika bra som det andra. Det finns mycket i Taizés fromhetsstil som är av katolskt ursprung, och därmed bryter med evangelisk kristendomsförståelse. Stig skrev en artikel där han beskrev hur evangeliskt kristna teologer i Frankrike uppfattar Taizé, och sände till Svensk Veckotidning. Han fick tillbaka den, med besked att det inte fanns plats för den. -Man har distanserat sig från kristet evangeliskt tänkande, när man numera menar att man kan hämta hjälp från Taizé för sekulariserade svenskar. Taizébröderna försöker påverka protestantiska pastorer att inte idka “proselytism” ibland katoliker, som bör räknas som våra syskon i tron.
Stig berättar också att en advokat i Strassbourg, Fredrik Hoffet skrivit en del mycket uppmärksammade böcker om den katolska kyrkan och dess strategi för att knäcka det protestantiska tänkandet. Han menade att det skulle vara lätt för katolska kyrkan att inta Skandinavien, eftersom där vet de kristna så litet om vad katolicismen egentligen står för. De blir ett lätt byte för den propagandistiska offensiv katolska kyrkan håller på med. Det skrev han för fyrtio år sedan. -För några år sedan sipprade det ut rykten om att den katolska kyrkan har planer på att återerövra Norden. Det märks att de hunnit långt i dessa planer. -På ett vis har vi som varit i Frankrike fått en privilegierad ställning. Genom att vi varit där, har vi fått möjlighet att se klarare på tingen än de kristna uppe i Norden tycks göra. Den evangeliska kristenheten i Frankrike och Belgien har teologer som skrivit oerhört klart, en litteratur man är glad att ha tillgång till och möjlighet läsa. Här i Norden ligger man så nära det katolska tänkandet. Det verkar som om de kristna inte har möjligheter att genomskåda den finurliga, försåtliga förförelsen. -Det kommer olika signaler från frikyrkligheten. Man ger ut katolsk litteratur, och publicerar katolsk propaganda. Samtidigt försöker man nämna Frankrike och Spanien som missionsländer. Det går inte riktigt ihop. Stig följer noggrant med i vad som sker i kyrkligheten. Han gör några kommentarer omkring ett av de allt vanligare er vanligt förekommande allkristna mötena, där både katoliker och frikyrkopastorer medverkar: -Det är solklart när ett antal pastorer från våra tidigare miljöer nu samlas för att lyssna till en katolsk präst, så tar de ju intryck. Om någon sedan kommer hem och en ung människa från församlingen säger att han känner kallelse att åka till ett katolskt land som missionär, då blir det ju konstigt. Det land han ska till är ju fullt med fina präster som den pastorn kanske nyss lyssnat till på pastorskonferensen. Sådant ger ju inte stimulans för människors missionskallelse. Det varken talas eller skrivs om den andliga nöden bland katolikerna, sådant jag fick höra och som ledde till att jag beslutade mig för att åka till Frankrike som missionär. -Det verkar vara ett avslutat kapitel i svensk frikyrka att driva mission i det katolska Europa, säger Stig med vemod och sorg i rösten. -Enligt en utvärdering som ganska nyligen gjordes av en evangelisk organisation i Sverige om missionssituationen i Europa, menade man att katolska länder är missionsfält på grund av att de är sekulariserade. Huvudargumentet när det gällde missionsbehovet i Västeuropa, var alltså att det är sekulariserat. Kyrkorna töms på folk och är i behov av återevangelisering. Kristendomen har gått tillbaka. Om människor är sekulariserade, har de ju knappt någon religion alls. Men om människor går i en katolsk kyrka som kyrksamma mariatillbedjare - betyder det då att de inte behöver evangeliseras? -Ur vår evangeliska synpunkt som missionärer i Frankrike, var det en onödigt mörk bild som målades i denna utvärdering. Man beskrev situationen med svenska glasögon. I Frankrike har faktiskt den evangeliska kristenheten gått starkt framåt. -Naturligtvis är Frankrike sekulariserat; det finns endast sex promille evangeliskt kristna i Frankrike. Men eftersom det är ett tättbefolkat land, så har de evangeliska församlingarna ändå många medlemmar. Då måste man fråga varför människorna är så sekulariserade. Många är nog sekulariserade just på grund av katolicismen. Sekularisering och religionslöshet är fenomen som finns särskilt i katolska länder. -Frikyrkligheten i Sverige har egentligen alltid haft svårt att förstå behovet av mission bland katolikerna i Europa. -I tidningarna Petrus och Dagen tar man ofta in skönmålande artiklar om katolicismen. Det går inte vinna missionsintresse för Europa, om man publicerar sådana artiklar. Att frikyrkosamfund och pingstvänner dessutom idag kan äga och driva ett bokförlag som ger ut både katolska och evangeliska böcker, är att skjuta skutan i sank. Om man menar att katolska länder är missionsfält, kan man inte samtidigt propagera för katolicism i Sverige. -Det är länge sedan jag fick in någon artikel i Dagen. Det har skett en fullständig förändring i hela den andliga inriktningen. Jag vet inte av någon annan tidning i Sverige än Midnattsropet, som har spalterna öppna för det jag skriver. -I Norge finns fortfarande några tidningar som gärna sätter in mina artiklar. Där är vi också välkomna till en hel del små grupper att predika och berätta om behovet av mission i Frankrike. Men det är svårt att få loss människor att åka ut som missionärer. De förstår inte att det behövs missionärer i Europa. Man kan hellre åka till Argentina och Brasilien. Det verkar som om man inte kan tänka sig att det kan finnas sådant andligt mörker i Europa att det skulle behövas missionärer här.
Vi samtalade länge. Mycket var tungt och mörkt. Den utveckling som skett i kristenheten, måste var och en som älskar Guds ord kalla avfall. Stig och Åse har åldrats i tjänsten, och tvingas naturligtvis trappa ner en del på sina åtaganden. Så frågar jag hur de ser på sin uppgift nu. -Inför allt underligt vi möter i tiden nu, så känner jag mig som om jag har en liten, liten mejsel och försöker ge mig på Jotunheimen (Ett av de högsta fjällen i Norge), säger Stig med karaktäristisk galghumor. Men så återtar han, ivrigt sekunderad av sin fru: -Vi vill gärna vara med och vinna några människor för Gud där vi bor. Här finns grannar vi lärt känna, som behöver höra evangelium om Jesus. Det finns många invandrare, många människor som har svårt få kontakt… Det var ett inspirerande svar från åldriga kämpar i missionens tjänst. Det personliga själavinnandet är fortfarande av högsta prioritet! -Vi reser runt en del och uppmuntrar små församlingar som är tacksamma för att få Guds Ord. Vi håller kontakt med syskonen i Frankrike, och stödjer och uppmuntrar även dem så gott vi kan. -En uppgift jag har är ju också att få fram skrifter och även skriva i de tidningar som fortfarande är öppna och tar emot vad man skriver. Helt klart finns inga tankar på att ta pension från kampen för den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Här gäller det att fortsätta förkunna evangelium, att på allt sätt med förmaning, varning, tröst och förkunnelse peka på den ende som kan frälsa. Liksom Stig och Åse under många år i Frankrike fått kämpa mot avguderi, ockultism, religiös okunnighet och likgiltighet för att nå fram med evangelium till människorna, så fortsätter de att vinna människor. Snart kommer Jesus, det gäller att så många som möjligt förenas med den blodköpta skaran som då ska lyftas upp i skyn, honom till mötes. Då får de som troget hållit ut i kampen, vila efter fullbordad missionsuppgift! ”De skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.”

Stina Fridolfsson intervjuar Emanuel Johansson

Jag föddes i Göteborg 1979. Mina föräldrar, Tage och Gertrud Johansson har under hela mitt liv varit med i församlingen, och på så sätt växte jag upp i församlingen. Jag har gått Pilgrimsskolan, där då främst min mamma, men också flera andra hjälpts åt att undervisa. Jag har haft hemundervisning under hela min skolgång och efter skolan beslöt jag mig för att fortsätta arbeta och utbilda mig i församlingen.
Du har alltså fått hemundervisning, och efter skolan valt att fortsätta arbeta i församlingen. Blev du inte väldigt indoktrinerad då?-Jo, det är väl möjligt att jag var indoktrinerad. Men det fanns andra krafter som också ville påverka. Bland kompisar och andra människor var det ju självklart att efter skolan skulle man börja gymnasium och fortsätta utbilda sig i samhällets skolor. Så det var en liten kamp för mig, en fråga om hur jag skulle gå vidare. Men jag fattade ett beslut att fortsätta arbeta i församlingen. Jag ville tjäna Gud i församlingen och arbeta i församlingen. Där fanns tillräckligt med möjligheter att gå vidare och engagera sig.Den första perioden arbetade jag i ett gatukök som församlingen drev. Jag tyckte det var jätteroligt att steka hamburgare, osv. Församlingen har flera verksamhetsgrenar, bland annat ett hotell, där jag engagerade mig ganska tidigt.-Just dessa år när jag precis slutat skolan, började församlingen åter bygga upp ett tryckeri. Då fick jag vara med från början, och på det sättet har jag fått lära mig ett hantverk och kan nu ta fram trycksaker, exempelvis tidningen Midnattsropet och traktater och skrifter på olika språk.
Under en period gick en grupp av församlingens ungdomar ut på fredagkvällar och evangeliserade.-Ja, vi hade en väldig evangelisationsiver som man egentligen bör ha hela tiden, men det var särskilt en period vi gick ut och evangeliserade på gatorna. Dessa nattorgmöten gav en väldig respons. Människorna stannade och lyssnade. Jag kommer ihåg hur vi fick kontakt med människor som öppnade sig för oss och vi fick verkligen ingång hos dem. Ungdomarna i församlingen fortsatte alltså, mest fredagkvällar, vi åkte in till stan och sjöng och delade ut traktater. Det var faktiskt väldigt välsignat. Man upplevde att det var bra för en själv också. Det var så meningsfullt att satsa på det sättet.
Det är ju väldigt viktigt för alla, kanske särskilt när man är ung, att få uppleva att det är meningsfullt det man gör. Vad var det som gjorde att du fick en önskan att åka till Ryssland sedan?-Ganska tidigt blev jag intresserad. Jag hade hört rapporter från de äldre som varit i Ryssland. Jag minns särskilt en gång då Folke Jacobsson och Hans Lindelöw varit borta ett tag och kom hem och hade några möten där de berättade om Guds verk i Ryssland. Det grep mitt hjärta väldigt. Jag arbetade ju hela tiden i församlingen, och Folke gjorde det möjligt för mig och några till att åka med på en resa till Ryssland, hälsa på i några församlingar och vara en liten period där. Efter det började jag litet smått läsa ryska och engagera mig mera för just Östmissionen.
Det här var alltså inte bara en liten romantisk kick; du började målmedvetet läsa ryska för att få bättre möjligheter att missionera i öst. Inte är det väl så väldigt lätt att lära sig ryska?-Nej, det är inte så lätt. Första gången jag åkte till Ryssland var 1998. Då kunde jag ingen ryska. Bara bokstäverna. Men något år senare anmälde jag mig till en kurs i ryska och började traggla med ord och glosor. Det gick ganska bra. Jag kommer ihåg att i kursen jag anmälde mig till, var vi trettio personer vid starten men det var bara fyra stycken som var kvar när kursen slutade; och av dem var två, jag och Roger Lindroos, från Maranataförsamlingen. Så det krävdes att man var engagerad och verkligen ville lära sig. för att man skulle hålla ut.
Det där talar ju för att målmedvetenheten verkligen fanns hos er. Jag minns ibland när du suttit nattjour i hotellreceptionen. Om man löste av dig på morgonen, kunde man finna små pappskivor med en svensk glosa på ena sidan, och på baksidan ryska bokstäver som väl var översättningen av ordet till ryska. Du satt alltså och pluggade på nätterna. Handlar det här om att du gjort din kallelse och utkorelse fast? Är det målmedvetenheten som hjälpt dig att hålla ut?-Ja, det är klart. Om man har en inriktning och ett syfte med allt vad man gör, så ger ju detta inspiration och mera kraft så att man kan hålla ut. Det är viktigt.
Du har gjort några resor. Dels ensam och dels tillsammans med andra. Du får berätta något av det som betytt mest under dessa resor. -Många händelser har utspelats. Jag kommer ihåg att första gången jag åkte iväg ensam hade jag just slutat den där kursen, och kunde fortfarande inte så mycket ryska. Jag åkte då först till Kaluga och besökte vår vänförsamling där, sedan åkte jag till Kirgizistan. Kirgizistan är ett litet land som ligger söder om Kasakstan, söder om Ryssland, mot gränsen till Kina. Det finns väldigt höga berg där, som vetter mot norra Kina. Jag besökte några vänner där, och jag kommer ihåg en speciell händelse därifrån som hade stor betydelse för mig. Jag jobbade på en liten lantgård vid bergen någon vecka, och då kom jag att få vittna för en grabb i min egen ålder. Han var kirgis, och kunde undefär lika mycket ryska som jag. Jag fick tag i en bibel till honom. Talam, som han hette, hade aldrig någonsin fått höra evangelium, och just därför var det en så speciell händelse. Sedan fick han kontakt med andra vänner i en församling därnere. Jag vet ju inte hur det är med honom nu, men det var en värdefull händelse för mig åtminstone.
Du fick alltså vittna för honom och se till att han fick kontakt med en kristen församling som i sin tur fick hjälpa honom vidare på trons väg?-Ja, precis. De hjälpte mig också att få fram ett Nya Testamente på hans språk så att han kunde läsa bibeln. Det är ju väldigt viktigt.
Du har varit på fler resor också. Tillsammans med vår ryske broder Igor Serov som bor och verkar här i församlingen har du fått fram hans vittnesbörd i tryck - på både ryska, litauiska och svenska! Och Igors bok, som ju handlar om hans väg från maffian och kriminalitet till Kristus, har ni spridit i fängelserna i Litauen. Du kan väl berätta något.-Ja, något av det som har gjort starkast intryck på mig är de besök vi gjort på fängelserna i Litauen under senare år. Vi har haft med Igors bok, som är hans personliga vittnesbörd under titeln ”Frälsning genom eld.” Där i fängelserna har vi fått träffa fångar under ganska fria omständigheter. Vi har fått besöka dem i cellerna och samla dem i små lokaler där vi har fått ha möten. Att se mottagligheten och människors nöd och behov, och att man har ett svar - hoppets budskap - det ger verkligen inspiration att vilja förmedla evangeliet vidare. Jag har också fått se Guds välsignelse just i att trycka och få vara engagerad i församlingens arbete inom det området som ju också har att göra med missionen. Att få fram material, traktater och tidningar på olika språk. Det är en stor välsignelse.
Ja, du Emanuel som fått hemundervisning och istället för att studera vidare i någon yrkeskarriär valde att engagera dig i församlingens arbete - det verkar som om du inte ångrar det här?
-Nej, absolut inte. Det såg jag redan under tiden då vi började med nattorgmöten och var ute på stan och evangeliserade. Jag träffade många ungdomar i min egen ålder och fick verkligen se vilken skillnad det var - jag tänker på vilken uppfattning man har om olika saker och fick inblick i hur andra har det. Då blev det ännu mer så att man inte ångrar sig, utan är tacksam för att ha fått nåden att gå den här vägen. Att välja församlingen.
Det blir alltså ett meningsfullt liv. Genom besök i länderna i Öst har ett nätverk av kontakter i både Ryssland och Litauen skapats. Hur ser du framtiden an?-Jag tror att man måste söka Guds vilja och ledning. Han får visa steg för steg. Det har man fått lära sig, att man kan inte bestämma sig för en viss metod, att öppna en församling på en viss plats, starta en verksamhet - det går inte till riktigt så. Det måste vara Gud som leder. Det visar sig att bara man är beredd och villig att gå in det Gud förberett för en, så leder han på bästa sätt.-De här åren jag varit engagerad i Östmissionen, har jag också varit hemma en hel del i vår församling i Stockholm. Också här har jag fått se att jag har en uppgift när det gäller Östmissionen. Många här i Stockholm är rysktalande. En del har kommit till oss och blivit frälsta och döpta. Jag vet inte hur allt ska bli i framtiden, men jag är övertygad om att Gud har en plan, och vi måste rätta oss efter hans ledning.
Den församlingsgemenskap vi har och önskar förverkliga mycket mer enligt Nya Testamentets mönsterbild, har dragit människor hit.-Det stämmer. Då man möter troende människor på andra platser och berättar hur vi lever tillsammans och arbetar tillsammans i och för församlingen, har det blivit ett starkt vittnesbörd för många. En del kanske inte kan föreställa sig hur detta kan gå till, men andra har tagit till sitt hjärta den här förkunnelsen om församlingen. Man märker att det finns en önskan hos flera troende att de vill ta steg vidare att förverkliga Guds tanke med församlingen; hur den var uppbyggd den första tiden, osv. -Vi märker hos människor som besökt oss och varit hos oss en period, hur just dessa tankar gjort väldigt starka intryck. Där tror jag Gud gett vår församling en uppgift att gå före och ta steg så att andra också kan gå vidare för att förverkliga det bibliska församlingsidealet.
Nu får du rikta dig till lyssnarna (och läsarna) med en speciell appell!-Gud har en speciell uppgift och kallelse till varje människa, därför vill jag uppmana dig att söka Guds ledning och satsa dina krafter och din tid för Gud. Han behöver dig, han har en speciell uppgift för dig. Det kanske finns andra saker du vill satsa på och ägnar din tid och kraft åt. Men lämna mycket av det åt sidan, och sök Gud istället. Då ska du få uppleva att han leder och vill använda dig i sin plan. Det är verkligen meningsfullt. Det finns ett mål och det finns en mening. Satsa ditt liv för Jesus. Lämna dig helt åt honom! Amen!

Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.

Stina Fridolfsson intervjuar José Miguel Lacey

Vid besöken hos fängelseförsamlingen i Nayajo, har jag ofta lagt märke till en mycket storvuxen man, som alltid håller ett vakande öga på sin omgivning.Det är inte lönt för någon att försöka besvära besökande syskon som kommer, för José ser till att de kan vara trygga. Han åtnjuter stort förtroende i fängelset, och rör sig ganska fritt ända ute på yttre gården. Och denna frihet använder han för att hjälpa sina medfångar, till exempel att förmedla ansökningar och hälsningar till fängelseborgmästaren och andra, som de övriga fångarna inte har möjlighet kommunicera med.Man berättade för mig att för några år sedan var José den mest fruktade fången i olika fängelser som han flyttat mellan. Det var han som höll koll på knarkhandeln, exempelvis. Det var livsfarligt göra sig ovän med honom. Men nu är han frälst, och utstrålar vänlig, faderlig omsorg. Hur är det möjligt att en människa mitt i denna hemska miljö som fängelset utgör, kan bli så förvandlad? Jag beslöt göra en intervju med honom för tidningen Midnattsropet. Och med fängelseförsamlingens bistånd kunde vi sätta oss i en avskild vrå, där José berättade något ur sitt liv. José Miguel Lacay föddes i Santiago för 47 år sedan. Han var första barn av en god familj, som var mån om att hålla ihop. José fick studera, och tog studenten med bra betyg. Men tidigt fick han problem på grund av sin hårda karaktär. Han var rebellisk, ville inte vara dominerad av någon, och började använda droger. Ynglingen, som var så mån om att vara fri från andras påverkan, blev alltså istället slav under alkohol och olika droger. Han ville leva fritt och ta dagen som den kom. Familjen fick ständigt skämmas över hans livsföring, de bröt med honom och flyttade till Puerto Rico. Efter att ha bott i huvudstaden några år, flyttade José tillbaka till Santiago, där han skaffade familj.Genom drogmissbruket kom han också under ockult inverkan, och fick för sig att han skulle offra en människa till djävulen för att få mera makt och styrka.När José hunnit så långt i sin berättelse, tystnar han plötsligt, och sätter handen för ansiktet. Än om det här hände för många år sedan, närmare bestämt 1989, så märker man att han grips av ångest och vånda vid att nämna om det. Efter en plågsam paus, drar José en skälvande suck: -Jag klarar inte att prata om det. Han berättar sedan att när mordet var fullbordat, kom han till besinning, och anmälde sig själv åt myndigheterna, som omedelbart satte honom i fängelse. Efter detta fruktansvärda dåd, led han av ångest, och jagade efter berusningsmedel som kunde hjälpa honom fly bort från samvetskvalen. Han flyttades från fängelse till fängelse. På så sätt kunde han i tretton år undgå den rättegång han fasade för. Livet var meningslöst; han försökte ta livet av sig, och forslades till mentalsjukhus i fjorton dar. Då började han åkalla Gud, men fortsatte ständigt med drogerna, för att fly från den fruktansvärda verkligheten.Så en natt, det var 1994, upplevde José något speciellt: -Jag kände hur ett ljus trängde in i mitt hjärta. Jag hörde Guds röst: ”Ge mig ditt hjärta, så ska du bli lycklig”. Jag svarade ja till den kallelsen. Men fortfarande var det lång väg för José att verkligen uppleva pånyttfödelse. Han förflyttades åter, nu kom han till fängelset i San Cristobal. Vid en olyckshändelse där, exploderade och förstördes fängelset i en brand. Fångarna sändes då till Nayajo, där José kom i kontakt med församlingen Ecclesiastes 4:14. Det här var år 2000.I sin fängelsetillvaro med droger och destruktiva kontakter, hade José blivit smittad med AIDS. Men i ett bönemöte bland syskonen i församlingen upplevde han helbrägdagörelse: -Jag kände en värme genom hela kroppen, och Gud talade till mig att jag var helad. José hade också andra problem på grund av sitt gamla liv. Han hade ovänner som hotade honom och ville döda honom. Men mitt under det hotet, så kom ett ord från Herren till honom som hjälp att förtrösta på Gud: -Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var inspärrad i fängelsegården; han hade sagt: Gå och säg till etiopiern Ebed–Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN. (Jer. 39:15-18)Även ett annat bibelord blev till stor hjälp för José: -Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.(Jes. 54:15)I församlinsgemenskapen upplevde han både fysisk, psykisk och andlig läkedom. Han lät döpa sig hösten 2004, tillsammans med en hel grupp andra, då syskonen från Comunidad Maranata var dem behjälpliga med att ordna tillstånd och dopgrav. Samma år blev han också dömd till livstids fängelse för mord; alltså trettio år.Sedan Jesus förvandlade hans liv, har José vunnit stort förtroende bland både interner och myndigheter, och rör sig fritt i hela fängelset. Eftersom han redan suttit inne i femton år, har han nu en förhoppning om villkorlig frigivning inom överskådlig tid.Tillvaron i fängelset är inte lätt. Eftersom José inte har någon anhörig som besöker och stöttar honom, är hans enda tröst Gud och syskon-gemenskapen i fängelseförsamlingen. -Jag får böja knä och ropa till Gud. Jag har ingen annan. Men Herren hjälper ur hunger och nöd. På frågan om hur han tänker sig framtiden, säger José: -När jag blir fri, vill jag fömana ungdomen att akta sig för droger och alkohol. Enda lösningen för människan är Jesus Kristus.

Jan Egil Hafsahl intervjuar Robin och Lena Widén

Lena: Vår äldsta flicka är 22 år och den minsta är fem. Hon ska ju börja nästa år, då har vi haft hemundervisning för allihopa. Jan Egil; Har du ångrat? Svara ärligt. Lena: Oh nej, det har jag inte. Jan Egil: Det har du inte. Är det för att du tycker att du måste svara så, eller kommer det från hjärtat? Lena: Det kommer absolut från hjärtat. Jan Egil: Om du fått chansen, skulle du börja om igen? Lena: Absolut. Helst mycket bättre! Jan Egil: Robin, vad tycker du har varit det bästa med hemundervisningen? Robin: Det bästa med hemundervisningen har ju varit församlingsgemenskapen och syskongemenskapen. Jag tackar Gud för församlingen. Jag tackar Gud för yngre, jag tackar Gud för äldre. Jag tackar Gud för ämbetena, lärare, jag tackar Gud för profeter, för apostlar, för evangelister. Jag tackar Gud för systrar, jag tackar Gud för mödrar. Jag tackar Gud för allesammans, just detta att vi får ha denna undervisningsform, att både lära och ge. Jag tackar Gud för varje dag, för varje år. Herren har lett genom åren och ska vara med i fortsättningen. Nu växer en ny generation upp och de i sin tur får bli profeter, herdar, evangelister, apostlar. Alla får komma in i sin tjänst på ett fullödigt sätt som Herren vill. Man får lära sig troheten först till Jesus, troheten inför honom som har kallat. Hur än vardagen ser ut, får man lämna det åt Honom. Man får vara trogen och stilla, så leder Gud steg för steg. Det är värt varje kamp!