Ulla Näsholm intervjuar Natalja Serov

**-Människor hade onda avsikter mot oss och vi måste snabbt fly. Polisen eskorterade oss de första milen sen kunde vi bara hoppas på Herren.
** -Så är vårt liv - det förändras snabbt. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i egen lokal på att utveckla sin kapacitet och nästa dag är man i en kristen församling 700 mil hemifrån. Ena dagen är man glad över att ha fått tag på en fin lägenhet och nästa dag på flykt ifrån det man nyss kallade sitt hem. -Ena dagen är vi på jorden och nästa dag - eller efter ett par minuter - står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar till vaksamhet..
Natalja bor sedan mer än fyra år tillbaka på Bällsta. Hon är ryska från Irkutsk i Sibirien och är gift med Igor Serov från Litauen och tillsammans har de två barn, Magdalena 3 år och Maria 1 år.Igor och Natasja, som hon kallas, blev bekanta med varandra genom internet. Igor, en ryss från Litauen, hade kommit till Maranataförsamlingen i Stockholm på förunderliga vägar. Klämd mellan maffians och den korrupta regeringens krav hade han en omöjlig sits. Han fängslades och satt inne 7 månader. Hans vittnesbörd finns i en liten bok ”Frälst genom eld”, där han själv berättar om sitt liv. Han blev fri och kom till församlingen i Stockholm.Det var många sökande människor Igor via internet hade kontakt med. Några hade, precis som han själv, suttit i fängelse. De läste hans vittnesbörd och greps av äktheten i det han förmedlade. Gud vill att varje människa ska bli frälst och komma till kunskap om sanningen, bli född på nytt och ta emot Jesus Kristus, Han som själv är sanningen personifierad.Natasja var en av dem som tog del av Igors vittnesbörd på ett särskilt sätt. Hon var inte på minsta sätt religiös och hade ingen kunskap om bibeln eller evangelium, även om hon ibland för sig själv undrade hur hon skulle få kontakt med den Gud hon förstod måste finnas. Kanske genom att ta kontakt med ortodoxa kyrkan och låta döpa sig där, tänkte hon någon gång…Natasja berättar själv: -Min första kontakt med troende var i maj 2002 när jag fick brev från Igor. Han berättade om olika riktningar i kristenheten. Jag blev nyfiken och ställde mig positiv till att besöka pingstvännernas möten hemma i Irkutsk. -Det var bara det att jag hamnade bland karismatiker och vad jag mötte blev en chock för mig. Pastorn stod på scenen och skrek om stora materiella rikedomar som förespeglades fattiga, pensionerade ”babusjkor” -Han tog som exempel - igår hade jag en gammal bil, idag har jag två nya. Jag ber till Gud och han svarar mig direkt. Alla klappade i händerna som på kommando - det var en verklig show, en mass-psykos. -Efter det mötet måste jag samla kraft för att tala med Igor igen. Han förklarade för mig att det fanns en sådan rörelse och det kändes som en lättnad, men det kändes hur som helst lite oroligt att åka till Sverige och där vara med om ett möte. Men du vågade göra den 700 mil långa resan ensam och komma till Sverige för att träffa en man som du bara kände via nätet? Natasja är lärare vilket tydligt visade sig när frågan ställdes. Hon vände sig bort, en aning bara, och tittade på mig med ett överseende leende som man kanske ger en besvärlig elev. Inget direkt svar på själva frågan. Men jag visste ju. Visst vågade hon. Och vann gjorde hon också.Igor och Natasja är nu gifta och deras önskan är att tjäna Gud tillsammans. De tar gärna hand om rysktalande gäster som ofta besöker församlingen, Natasja har ryskundervisning för intresserade svenska vänner i församlingen. Några dagar i veckan lagar Igor och ibland Natasja mat på Bällsta, gott och spännande och oftast med mycket kål i.
Men nu går vi för fort fram. Vi börjar från början.
Natasja kom till Helsingfors där hon möttes av Igor Serov och Hans Lindelöw från församlingen i Stockholm. De eskorterade henne sista etappen av den långa resan och så kom hon till Bällsta. Hon hade en vacker blå klänning på sig, gav ett mycket feminint intryck, lite blyg och verkade tystlåten också bland sina landsmän. Ett litet Mona-Lisa-leende skymtade när hon presenterades för syskon och vänner i tron. Runt munnen fanns ett beslutsamt drag och hon registrerade noga omgivningen för att bilda sig en uppfattning om människor, seder och förhållanden. Vad arbetade du med i Irkutsk? -Jag har tagit en pedagogisk examen vid universitetet och specialiserat mig som logoped, för barn med speciella läs- eller skrivsvårigheter. I sex år har jag arbetat på ett daghem och tagit hand om barn med särskilda svårigheter. Du var ganska sekulariserad? -Ryssland är ett ortodoxt land. Det är döda traditioner, idoldyrkan och präster, allt detta var främmande för mig. Det är svårt att föreställa sig att för fyra år sen visste jag inte att det fanns ett Gamla Testamentet i bibeln. -Nu är jag glad att jag funnit det jag sökte tidigare. Mötena i församlingen är ägnade åt bibelstudier, levande vittnesbörd och ett liv enligt Guds ord. Under sommarkonferensen 2002 döptes jag till Kristus. För mig okända personer bad för mig och det var ett stort stöd och stärkte min tro. Natasjas bror hälsade på i Stockholm för en tid sedan. Han fick visum för att resa till Sverige, men samtidigt varnades han när det framkom att han skulle till Maranataförsamlingen. ”Det är en hemsk sekt, det måste du veta” sa man till honom. Hur han uppfattade varningen är svårt att säga, allt utanför ortodoxa kyrkan räknas som sekter i Ryssland medan det på andra platser är sekter allt som ligger utanför katolska kyrkans ram. Det är ganska naturligt att inför varningar eller kommentarer om farliga sekter vara lite avvaktande. För säkerhets skull…Men nu har tiden gått lite, och Natasja vågar visa lite mer av sig själv, det är inte långt till leenden och skratt, eller till och med retsamma kommentarer ibland.Igor Serov och Natalja Ikonnokova gifte sig i Sverige. En ryska och en litauer som vill gifta sig i Sverige gör det lite svårt för sig. Litauen var vid den tidpunkten inte med i EU, det blev lite komplicerat med alla papper som var nödvändiga.Men gifta blev de och församlingen hade också en ceremoni och en liten fest för att fira tilldragelsen. Du har ju också bott i Litauen en tid? -I februari 2004 åkte vi till Litauen för att ordna mina viseringshandlingar - jag är ju ryska. Vi tänkte stanna en månad men blev där ett helt år. Tre stycken åkte och fyra kom tillbaka till Stockholm. En månad efter avresan fick jag reda på att jag var gravid med vårt andra barn och vi fattade beslutet att stanna i Klaipeda. -Vi fick tag i en lägenhet, inte långt ifrån en tallskog och det var bara fem minuters väg till våra anhöriga. Allt var bra, det kom troende till oss, vi bad tillsammans och bröderna predikade. Igor besökte människor som satt i fängelset. Det var i början av vintern och vi började förbereda oss för jul- och nyårshelgen. -Så ringde telefonen och det var till Igor. Det var från den avdelning inom polisen som bekämpade maffian och de rådde oss att snarast lämna staden och helst också landet, eftersom några människor hade onda avsikter mot honom. -Vi befann oss i fara och måste göra oss i ordning på några timmar och överge staden. Polisen skulle ledsaga oss med vakter från Klaipedas omgivningar och köra med några kilometer. Sedan kunde vi bara hoppas på Herren. -Den som har småbarn förstår oss, och jag var beredd att föda vårt andra barn i bilen, det var verkligen stressigt. Men Gud förde oss igenom. Pingstpastorn Anatolij och hans hustru Katja tog emot oss. Vi bodde hos dem i Vilnius i tre dagar. Familjen är stor, de har elva barn och trots detta kunde Katja ge oss ett varmt välkomnande. -Så lever man och vet inte att ens liv kan förändras på några få minuter. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i en egen lokal och söker utveckla sin kapacitet, planerar, och andra dagen befinner man sig i en kristen församling 7000 km hemifrån. -Ena dagen tycker man att vi fått tag på en fin lägenhet och andra dagen åker man bil 350 km från den plats man kallade sitt hem. -Ena dagen är man på jorden och andra dagen eller efter några minuter står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar en att vara vaksam. Hur uppfattar du skillnaderna i kultur eller seder och bruk mellan ditt eget land och Sverige? -Först gör jag iakttagelser som mamma. Sverige står verkligen på främsta platsen när det gäller omsorg om mödrar och barn. Jag tycker det är bra att jag när som helst kan få hjälp hos läkare. Jag har lärt mig att inte bli panikslagen av mindre problem men har noga uppsikt över hälsotillståndet hos min familj. -När det gäller skillnaden i mat, äter ryssarna inte det som är nyttigt alltid. Mest är det soppa som de äter med mycket bröd till . Många ryssar använder det som de odlar i sin trädgård. -Det finns två svenska ord som jag tycker om - ordning och måtta. Det faller mig i smaken att vara måttfull i klädseln. -Sen är klart visst finns det problem när det gäller moralregler, men var finns inte det? I Sverige demonstrerar man öppet sexuella avvikelser och dessa presenteras som norm. I Ryssland är det inte så men det finns andra problem - ett stort problem är den globala alkoholismen. -Så blir jag förvånad över att alla hälsar på mig när jag är ute. I Ryssland har många människor inte tid för sin nästa. Deras egna problem tar överhanden, det handlar om ekonomi, om överlevnad, många har besvärliga ekonomiska och sociala problem. -Men i Ryssland finns en stor gästfrihet, det är en väldigt positiv sida hos de flesta ryssar. Gästar man ett ryskt hem ställer de fram allt som finns i huset. Även om det skulle innebära att det är allt de har och inte vet hur de ska få mat till nästa dag. -Sen har jag märkt att svenskar alltid säger tack, de använder ordet ofta och på ett annorlunda sätt än vi som ryssar gör. Och sen att de alltid hälsar på oss. Alla hälsar när vi är ute och promenerar med barnen. Det är ju inte precis en utpräglad svensk sed, men grannar och andra som ofta ser familjen Serov på promenad, eller Natasja ute i lekparken med barnen tycker nog att de känner dem. Det hörs ju, (även om det inte syns särskilt mycket) att de kommer från ett annat språkområde och tycker nog att det är trevligt att träffa dem. En livlig treåring med mycket spring i benen och många kommentarer till allt omkring sig, och en ettåring som inte alltid tycker det är bäst att sitta stilla i vagnen… Framtiden, hur planerar ni närmast? -Vi ska åka till Irkutsk och träffa min familj och även en församling där. Där stannar vi i tre veckor. Förutom besöket hos mina föräldrar ska vi också vara en vecka i andra delar av Ryssland, hälsa på kristna vänner och också några församlingar. -Igor kommer att besöka människor i fängelset, genom sin bok har han fått många kontakter både i fängelset, församlingar och med enskilda människor. -Jag vill gärna arbeta med barn - som ju också är min specialitet. Gatubarnen i Irkutsk och andra storstäder världen över gör att jag drömmer om att tillsammans med Igor få starta ett barnhem någonstans - kanske i Sverige - här finns många utsatta barn. -Men framtiden får vi lägga i Guds hand avslutar hon. Igor och Natasja, tillsammans med Emanuel Johansson har nu kommit hem från Irkutsk. Barnen fick träffa mormor och morfar och andra släktingar som de aldrig sett. Särskilt barnen och morföräldrarna såg förväntansfullt fram mot mötet, Igor och Natasja var ivriga att presentera barnen och såg också med glädje fram mot veckorna i Irkutsk.Emanuel hade tryckt upp traktater och skrifter som fanns med på denna evang-elisationsresa till en så av-lägsen plats dit evangelium först kommit smygande via Natasja och hennes familj.Vi väntar nu på rapport i ord och framförallt i bild!

Ulla Näsholm intervjuar Najib ElKhalifi

Najib var intresserad av musik och hörde plötsligt musik och sång på Sergels torg. Det var sommar och han hade just kommit från Marocko till Sverige och nu var han ute och tittade på sommar-Stockholm. Han stannade och lyssnade till människorna som sjöng och vittnade om Jesus. Några personer kom fram till honom och de talade arabiska med honom och han fick också en bibel på arabiska. Den tog han med sig till sitt hotell och började läsa.
I början av 70-talet invandrade många människor till Sverige och en del av dem passerade Gamla Bro, Maranataförsamlingens missionscenter i centrum av Stockholm. Förutom vandrarhem och hotell var det också en möteslokal där evangelium förkunnades. Dit kom många och upplevde frälsning. En del var svenskar, men flertalet var människor från andra länder, företrädesvis Latinamerika, men också från olika länder i den arabisktalande världen.Gatumöten på olika platser hölls, och människor fick höra om Jesus, blev frälsta och döpta innan de spriddes ut på olika platser eller blev avvisade från Sverige. Evangeliet de mött spreds vidare i deras respektive hemländer och genom åren har kontakt återknutits med en del av de som genom evangelisationsarbetet i församlingen kommit till tro.Från Nordafrika, särskilt Marocko, Tunisien och Algeriet, kom en hel del ungdomar, speciellt studenter, och överlämnade sig till Herren Jesus Kristus.Najib var en av de första som kom till församlingen och blev frälst och döpt där. Han kom till Sverige 1973 och var då 19 år. Genom en bror i Holland hade han fått rådet att försöka komma till Sverige för att det var lättare att hitta arbete där.
Hur kom du i kontakt med Maranataförsamlingen?-Det hördes sång från Sergels torg och jag som sysslat mycket med musik i mitt hemland, blev väldigt nyfiken. Jag gick närmare för att se vad det var. Det var kristna människor som vittnade och sjöng. Det mest intressanta för mig var att jag fick en bibel på arabiska av en syster som hette Margit. Hon talade arabiska med mig och berättade vilka de var som sjöng och så vittnade hon om frälsningen för mig.-Bibeln hon gav mig tog jag med till hotellrummet och läste. Jag hade fått jobb som diskare på en restaurang och när jag slutat för dagen gick jag till torget. Återigen stod man och sjöng om Jesus där.-Valid, en frälst arab, inbjöd mig att följa med till församlingshemmet Johannelund där jag blev kvar över natten.-Följande dag klockan sju var jag uppe och gick ner till köket, där Kjell Roos väntade med frukost. Valid kom också och han vittnade för mig. Alla människor jag träffade var glada och personliga. Valid skulle gifta sig och jag fick senare överta hans rum och då hade jag en avskild plats där jag kunde studera bibeln.-Jag började vara med i möten, och började också bedja. Det jag mötte gjorde att jag tog ställning, jag böjde knä och bad om frälsning. Frälsningen är ju knuten till dopet och några veckor senare var jag döpt.
Du bad mycket den första tiden på Johannelund, var det en rest från tiden du var muslim, eller vad berodde det på?-Bedja är en kamp och det var många frågor jag behövde få klarhet i. Allt var nytt för mig. Det var angeläget för mig att komma in i en vila eller seger också. Min far hade dött och jag hade inte möjlighet att åka hem till släkten och till begravningen.-Kanske skulle familjen och andra släktingar inte acceptera mig sedan jag blivit kristen. Det var mycket som bekymrade mig och upptog tankarna.-Inte tänkte jag heller på att det kunde störa om jag bad högt, säger han med ett förläget leende. De som bodde på Johannelund kunde nämligen höra hans ivriga och brinnande böner när han med ljudlig röst åkallade Jesus Kristus.
Tiden gick. Najib gifte sig med en flicka i församlingen. De levde tillsammans i mer än 20 år och fick fem barn tillsammans. 1994 skildes de och Najib reste till Marocko och vistades där under en kortare period.
Hur var det med ditt andliga liv, hade du tron kvar?-Mitt andliga liv var inte så bra då, jag hade kommit in i en svacka, kan man väl säga. När jag kom tillbaka från Marocko fortsatte jag jobba med att köra buss. Det var ett heltidsarbete, där jag jobbade i skift och det tog min tid och kraft i anspråk – det är ett ganska ansträngande och påfrestande jobb.Najib är noga med att påpeka att kontakten med barnen eller deras mor inte brutits helt och hållet. Han säger:-Fastän vi var skilda, höll vi kontakt med varandra. Tack vare tron på Jesus Kristus var detta möjligt för oss.
Och Gud överger aldrig någon som uppriktigt överlämnat sig till honom. Guds Ande kan på nytt blåsa liv i det som är på väg att slockna. Najib började åter söka sig till församlingen – lite försiktigt och trevande till att börja med. Det hade gått lång tid sedan han var med i möten eller sammankomster. Nu är han med, tolkar till arabiska ibland när det behövs.
Vad hände egentligen, vad blev vändpunkten för dig?-Det blev en vändpunkt för mig efter några år. Den kom när jag tog ett friår och reste till Marocko. Jag ville träffa troende där för att se hur de har det. För mig var det ett bönesvar att detta friår blev möjligt.-2005 åkte jag för att träffa mina troende landsmän. Snart insåg jag att livet för en evangelisk troende därnere är helt annorlunda än här i Sverige.
Den gemenskap Najib fann med sina troende landsmän gjorde att något hände med honom. Gud mötte honom och när han kom tillbka till Sverige var han förnyad och helt förändrad. Han hade sett behoven i de små grupperna och upplevde och tog del av den kamp de hade i sin speciella situation. Vad mera är, han hade fått något som han kunde förmedla till dem, men förstod också att de också hade något värdefullt att fortplanta till honom. Det blev en utmaning och en kallelse att fortsätta kontakten med dessa troende.Han fortsätter:-Människorna är så påpassade, de vågar inte säga eller visa att de är kristna. Inte heller är det särskilt enkelt att komma i kontakt med dem. I Sverige hade jag fått några telefonnummer till kristna vänner. Bara en svarade. Men där fick jag goda nyheter. Samma dag som jag ringde skulle det bli en kristen konferens för evangeliska kristna där troende särskilt från Tunisien och Marocko skulle samlas. Där fick jag kontakt med en hel del troende bland de 50 deltagare som var med.-Nog var det lite egendomligt, tyckte jag nog, att där talade man om att det var sporten som, skulle vinna människor för Gud. ”Sport-ämbetet” kan man väl fritt översatt kalla initiativtagarna till konferensen. Jag fick i alla fall träffa troende där.-3-4 månader innan friåret gick ut var jag med på en annan konferens, där inte sporten stod som främsta medel att nå människor,-Det var ett veckoslut i ett isolerat hus på landet. Man bodde och åt tillsammans, samtalade och läste bibeln. Det fanns ingen speciell ledare och alla fick säga något. Högst 20 personer samlades, blev gruppen större, delades den.Man gör så för att lättare kunna samlas utan att väcka misstankar om nån slags otillbörlig eller otillåten verksamhet. Najib visade bilder från tiden i Marocko och berättade om hur troende i hans hemland har det. Villkoren är tuffare där, man måste vara försiktig, men också väldigt övertygad innan man tar steget att bli en evangelisk kristen.Religionsfriheten finns visserligen inskriven i Marockos lag. Var och en har rätt att utöva sin egen religion. Men då islam omfattar hela livet, också det politiska, kan det ändå bli svårt för den som vill bli kristen. Familj och vänner utövar ett oerhört inflytande och barnen bor också i föräldrahemmet längre än vad ungdomar vanligtvis gör i Sverige.När barnen ska gifta sig har föräldrarna synpunkter på vem som är lämpad som att genom giftermål inlemmas i släkten. Att barnen inte vill acceptera föräldrarnas förslag, de vill inte gifta sig med en muslim, utan söker en kristen att dela sitt liv med därför att de själva är på väg in på trons väg, då blir det oundvikligen konflikt med familj och släktingar.
Hur ska man gå tillväga att nå människor i ditt hemland, hur ska evangelisationen bäst bedrivas?-Den mest effektiva evangelisationen är genom radion. Man når långt och får kontakt med människor som kan bo långt borta. Jag var själv med i en by som varken hade elektricitet eller indraget vatten. Vi kom fram till adressen, ledda av en mobiltelefon. Det var kolsvart ute, när vi hittade fram till en sökande familj och hade med oss biblar och andlig litteratur.
När Najib beskriver hur man går tillväga verkar det vara rigorösa säkerhetsåtgärder och många led innan man slutligen kommer i kontakt med kristna. Varje vecka rapporteras om nya kontakter. Man träffas 4-5 gånger innan personen ifråga godkänns.Det finns olika grupper som arbetar, de får hjälp av ekonomisk karaktär från olika länder, en grupp får medel till hyra av lokal, telefon etc från en grupp i Sverige.1995 startade någon slags revolt mot de kristna missionärer som fanns i landet och de troende tar nu själva hand om evangelisationen med den hjälp och det bistånd de får från andra länder.
Najib ska snart resa till Marocko igen. Tillsammans med Margit och Henry, som många år arbetat i muslimska länder ska han nu sprida litteratur och biblar, träffa evangeliska troende och försöka nå också andra. Vi väntar nu rapporter från resan och tiden därnere.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem. Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.
Jag är första barnet av sju syskon, och därför fick jag lära mig att ta mycket ansvar under ungdomsåren, då jag tog hand om alla mina syskon medan mina föräldrar arbetade. Jag är nu 28 år och har två barn; Génesis och Daniel, det finaste som finns på denna jord. De är min inspiration och mitt motiv att fortsätta framåt. Jag känner att jag bör kämpa för dem och hjälpa dem att lära känna det goda i livet som Gud har gett oss, som kärleken, solidariteten och att lära dem att förkasta negativa känslor, som girighet, hat, ovänskap och avund, och istället visa på det som bygger upp. Jag är född i en kristen familj och var alltid aktivt med i församlingen, men kände alltid att något saknades. Jag ville alltid ha något nytt och kände mig aldrig komplett eller tillfredställd. Det jag saknade var ett möte med Jesus. Frälst blev jag då jag var femton år.Samma dag som jag döptes upplevde jag något speciellt. Först kände jag att ”nu gäller det, nu ska jag få gemenskap med Herren”, men efter en tid kände jag ett stort tomrum i mitt liv. Dagen då jag verkligen fick möta Herren var under ett speciellt möte som pastorn i församlingen bjudit in mig till. Jag var då 15 år, och jag frågade mig själv att ”Varför mig? Jag är ju redan kristen”. Under mötet talade pastorn från Uppenbarelseboken från det 21:a kapitlet om den vita tronen och om böckerna som öppnades, och pastorn förklarade att vi alla en dag skulle stå inför Herren och bli dömda efter det verk som stod skrivna i dessa böcker. Då började jag tänka på allt jag hade gjort, både dåliga och bra saker, på ett sätt jag aldrig tänkt förut. Det var som att jag vaknade upp, och jag kom på att jag egentligen inte alls representerade Kristus, som det står i Ordet att vi bör göra. Jag hade aldrig tidigare bekänt mina synder inför Honom, men nu gjorde jag det, och kunde efter det inte sluta att gråta. Ingen förstod vad som höll på att hända med mig, och min familj frågade oroligt vad det var med mig. Jag kunde inte svara dem, utan böjde knä och började tala med Herren och be om förlåtelse och nåd över mitt liv. Jag överlämnade så mitt liv åt Honom, och sedan den stunden har jag känt mig annorlunda, och även om det ibland kommer mycket svåra stunder vet jag att jag kan räkna med Honom som min hjälp.
År 2003 kom jag i kontakt med Comunidad Maranata. Hem till oss kom ofta en syster därifrån och besökte oss. Det var Stina Fridolfsson, och hon talade alltid om Herren och om de kristnas uppdrag på ett annorlunda sätt. Hon talade om hur det var under den första församlingens tid, och detta talade mycket till mig och väckte nyfikenhet i mig att veta mer.Jag ville gärna vara med och delta praktiskt och då jag kom till Comunidad Maranata började jag hjälpa till med församlingens barnmöten, för jag har alltid tyckt mycket om att arbeta med barn. Senare blev jag tillfrågad om jag ville arbeta med skolan i Palave, och sedan också med läkarmottagningar.
Skolan vi har i Palave är ingen vanlig skola. I de vanliga skolorna är det bara vetenskapliga kunskaper som lärs ut, men i vår skola får barnen, utöver det, även undervisning om det andliga. Vi involveras också i barnens familjer på ett mycket speciellt sätt.Eleverna vi har är från familjer av mycket låg social och ekonomisk status och de flesta är barn till haitiska immigranter. Många gånger har haitierna inga uppehållstillstånd och är då rädda för att bli upptäckta och tillbakaskickade till fattigdom och misär i sitt hemland, så därför föredrar många att inte skicka sina barn till de statliga skolorna alls. Men nu har även de en möjlighet att lära sig läsa och få en annorlunda framtid. Genom församlingens skola i Palave har också flera av elevernas familjer fått hjälp, med behov som de inte kunnat lösa själva. Hjälpen handlar ibland om mat, kläder eller pengar, eller ibland bara om samhällsorientering som har förändrat deras syn att se på livet och på Gud. Just på grund av detta är det många föräldrar som vill att deras barn ska tillhöra vår skola. Men skolans uppdrag är inte främst att samla många elever utan att hjälpa de som verkligen har behov och inte har möjlighet att gå i någon annan skola av olika orsaker.
I Palave har vi också läkarmottagningar och där hjälper jag bland annat till med att ta emot patienterna, skriva in dem och uppdatera deras journaler. Det finns en speciell familj som pga olika orsaker ofta söker läkarhjälp. De heter Vicioso, och förlorade helt nyligen sitt hem då det brann ned till grunden. En av deras söner, den yngste, fick brännskador på den främre delen av huvudet och på den vänstra armen, medan en av de lite äldre sönerna, 6 år gammal, har fått allvarliga problem med lungorna, orsakat av röken som han inandades då han var inne i det brinnande huset. Så en lördag, den 4 februari, kom pappan med sina tre yngsta pojkar till vår medicinska mottagning för att få dem undersökta. Då församlingens missionsläkare Doris Diaz upptäckte problemet en av pojkarna hade med lungorna hänvisade hon dem till en specialistklinik för barn. Pappan började då gråta eftersom han insåg att de omöjligt skulle kunna bekosta den behandling sonen behövde. Comunidad Maranata trädde då genast in och hjälpte honom med utgifterna, och pappan gick hem mycket lättad, för nu kunde han ta med sin son till en specialist, och sedan kommer doktor Doris att bestämma vad som vidare kan göras för de här fembarnen. Familjen har fem barn, och hela familjen, på sju personer, blev helt ställda på gatan då precis allt de hade brann ned. Alla tillhörigheter och också den lilla försäljningsverksamhet de hade i samma hus plus en stor summa pengar de hade lånat från banken för att utveckla sin verksamhet, precis allt slukades av elden. Just nu bor de i ett litet hus som de har fått låna tillfälligt, och de hoppas på Gud att Han ska hjälpa dem att börja om på nytt och kunna hjälpa sina barn till en bättre framtid, även om möjligheterna, utefter omständigheterna, inte är stora.
För mig är det viktigt i livet att kunna kunna förverkliga ett uppdrag och känna att man har en funktion och kan bidra med något. Att jag kan kunna göra något viktigt för andra och känna att jag lyckats. Det känns exempelvis mycket bra när barnen lär sig läsa eller skriva, och det är samma sak i det kristna livet, om du kanske har haft en upplevelse med Herren, och sedan känner någon som går igenom det samma som du gått igenom, och då kan du, genom Ordet och dina livserfarenheter, hjälpa och stötta den människan. Sedan, då den personen lyckas lösa sina problem, känns det bra att du har kunnat hjälpa.Alla människor, kristna eller ej, är levande själar, och om du som läser det här tänker efter, så märker du att du är unik, att alla människor som gått igenom detta livet har varit och kommer att vara olika. Inte ens dina fingeravtryck är lika någon annans. Din Skapare la ner så stort intresse i dig att han gjorde dig helt unik, och om du vill veta mer om din Skapare så måste du söka honom genom Jesus Kristus, och du kommer få veta detsamma som jag vet nu, att din Skapare lever och att Han älskar dig.

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.