Intervju

Ulla Näsholm intervjuar Sven Inge Johansson

När Sven Inge Johansson blev frälst skedde ett under, han blev en ny skapelse. 1968 mötte han Jesus Kristus som sin Frälsare. Allt blev förvandlat. Sven Inge är, som han själv uttrycker det, en gammal rövare. Och fortsätter: ”Jag har nog fått större nåd än andra människor, känns det som.” Idag är han 74 år och kan vittna om Guds trofasthet och nåd. -Människor tror mig inte när jag talar om det, säger han och utstrålar verkligen frid och glädje. Sjukdom och svaghet har drabbat honom men han ser i allt Guds omsorg och hjälp. För tre år sedan drabbades Sven Inge av cancer i hjärnan och det blev nödvändigt med operation och åtföljande strålbehandling.
Operationen blev lång och komplicerad. Det tycktes som om slumpen avgjorde att operationen skulle ske i Örebro, så var det inte tänkt från början. Sven Inge berättar:-Den läkare som skulle utföra operationen var en gammal bekant till mig. När jag satt på Härlanda-anstalten i Göteborg jobbade han där. Då var doktorn kandidat. När vi träffades kände vi ju igen varandra och jag fick vittna om att jag nu varit frälst i många år. Jag tror faktiskt att det var Gud som ordnade att just han skulle operera mig.-Cancern hade långa trådar som doktorn ”nystade” upp, en efter en och sen togs själva svulsten bort. Det var så han förklarade det för mig. Nu har det gått några år och det har gått bra, tycker jag. Visst har jag lite problem men det blir bättre och bättre.För att förbättra talet ordinerades Sven Inge högläsning en timme om dagen. Läsa bibeln tyckte han var en bra idé, och det har han farit väl av. Förutom att talet förbättrades blev bibelordet levande. En timmes högläsning ur bibeln dagligen är ett hälsomedel för hela kroppen, det förstår man genom Sven Inge. Rymde hemifrån Sven Inge var bara 15 år när han gick på sin första båt från Göteborg. Han hade mer eller mindre rymt hemifrån och stuckit till sjöss och då på ett förfalskat åldersintyg. Han hade lagt till ett år på intyget för att få komma med båten. Man skulle vara 16 år egentligen….Första resan blev det lite besvärligt och Sven Inge hoppade av i Prince Rupbert, Canada. Femton år gammal, utan pengar och papper på sig, blev han snabbt tagen av polisen och satt i fängelse. Ambassaden kopplades in, båten kontaktades och snart var Sven Inge ombord igen och på väg hem. Modern hade efterlyst honom då han varit borta från hemmet en tid.Efterhand blev det så småningom sju olika båtar och jorden runt några gånger, säger Sven Inge.Några år senare hamnade han i fängelse – sammanlagt tolv år har han suttit inne. Framförallt stölder, rån ibland och någon enstaka kassaskåpssprängning dömdes han för. Knark, speciellt amfetamin, blev också ett måste för att hålla sig alert och klara sig, förklarar han.-Man kände sig ju alltid jagad och därför prövade jag allt möjligt. En enda gång blev det LSD, men det slutade med att brandkåren fick hämta mig i ett träd, jag blev totalt snurrig och var nästan omöjlig att få ner från trädet..-Mycket alkhol blev det förstås också, det lärde man sig snabbt på båtarna och det var något som jag fortsatte med i många år.1967 blev Sven Inge placerad på Karsuddens sjukhus och meningen var att han skulle ”vårdas” där i åtta år istället för att sitta i fängelse.Till Karsudden kom ett gäng maranataungdomar där bland dem var också SvenÅke Asplund, som Sven Inge kände sedan tiden på Härlandaanstalten. Nu var han frälst och sjöng och vittnade tillsammans med ungdomarna. Sången ”Min kung och jag” blev populär och för Sven Inge är det fortfarande favoritsången – det är så sammanknippat med första gången han lyssnade till frälsningsbudskapet. Frälst och befriad 1968 blev Sven Inge frälst. Han poängterar:-Jag blev totalt befriad från hat och hämndbegär! Ett nytt liv hade tagit gestalt, det gamla begravdes i dopet under en sommarkonferens. Det var ett helt gäng som döptes den gången, de flesta av dem var ”gamla rövare” – f.d. kåkfarare eller missbrukare.Ålder och erfarenhet varierade, men alla hade blivit frälsta och lämnat det gamla livet bakom sig. Det var en storartad dopförrättning – en manifestation av Guds kraft och härlighet. Många av de nydöpta kom att ingå i den kommunitet eller rehabiliteringsscenter som en anläggning i Stjärnhov, några mil utanför Stockholm utgjorde under en period. Maranataförsamlingen i Stockholm hade hyrt platsen under en tid och 1969 var också Maranataförsamlingens bibelskola förlagd där.Senare kom lokalerna att användas som en uppsamlingsplats och ett hem för nyfrälsta missbrukare. Sven Åke Asplund tog ansvar för Sven Inge, som fick lämna Karsudden fast de åtta åren inte hade gått. Sven Inge levde under den tiden tillsammans med en liten grupp på femton personer, de flesta missbrukare, men det var människor från Maranataförsamlingen som ledde arbetet, skötte om hus och människor. Det var matlagning, vedhuggning, möten och arbete i skogen för männen. Skogsarbetet försörjde gruppen sig på, och det fanns alltid jobb. Så behövde man aldrig vara ensam, fick hjälp och stöd av troende hela tiden.Tiden på Stjärnhov var för Sven Inge en underbar tid. Man jobbade tillsammans i skogen, mekade med bilar, det var bönesamlingar och möten och ibland reste man också in till Stockholm på möten.På Karsudden hade han blivit ”avgiftad” och använde aldrig knark sen.Sven Inge bodde senarepå olika platser där det fanns storfamiljsgemenskap, bland andra Örebro, Malmö och Gärdshyttan. Upprorisk och arg Sven Inge återföll inte till knark, men någon gång när det var särskilt krisigt tog han till alkohol. Han berättar om ett tillfälle:-Jag var upprorisk mot Gud och avundsjuk på mina troende vänner som tycktes ha fått mera kraft, mer tålamod och glädje.-Jag hällde i mig massor av sprit, tog bilen och bara körde iväg. Riktade in mig mot en bergvägg och körde med full fart mot den.-Det som hände då var något mycket märkligt. Förarstolen med mig sittande rycktes ur bilen och kastades ut på en åker. Bilen krossades fullständigt och började sedan brinna. Själv var jag ganska oskadd och såg hur bilen brann. Polis och ambulans kom och jag fick följa med till sjukhuset. Det var något helt otroligt som hänt och polisen såg det som ett mirakel att jag kommit undan på ett så övernaturligt sätt.-Det var nog en skyddsängel där som hjälpte mig. Jag tror att den som haft en särskilt besvärlig uppväxttid får en speciell nåd från Gud, det har jag upplevt vid flera tillfällen.Vägen med Kristus gick inte spikrakt fram till att börja med, men Sven Inge växte till efterhand. Just nu är han i Stockholm där han har sin församling, sina bröder och systrar eller som han säger: Min familj.Behandling och läkarbesök sker i Örebro, dit han reser i sin nyförvärvade bil, som han verkar vara mycket stolt över. Eller kanske bättre uttryckt, glad att han är i en sådan kondition att han kan köra.Under sommarmånaderna bor han i en husvagn bakom huvudbyggnaden på Bällsta.Han håller uppsikt över hotellområdet och går sina ronder under kvällar och nätter, ser till att allt är lugnt och att det är ordning i huset.Vid flera tillfällen har han varit till hjälp bara genom sin närvaro. Han släntrar in till receptionen, kollar läget, ser snabbt om en problematisk situation är på väg att uppstå med någon stökig hotellgäst. Då stannar han, tilltalar den som bråkar – bara det brukar avleda bråk. Det är inte att ta fel på att det är en ”gammal rövare” som visar sig och då inser en och annan att det kan vara på sin plats att gå lite försiktigt fram.Tillsammans med sina trossyskon väntar han Jesus tillbaka och det är verkligen till glädje och en förmån att ha denne broder mitt i gemenskapen.Sven Inge avslutar intervjun med en hälsning och ett tack till alla syskon han träffat och som på ett eller annat sätt hjälpt honom genom åren. Han säger:-Jag är så tacksam till mina bröder och systrar både här och i utlandet, jag tänker mycket på vännerna i Dominikanska Republiken… Tänk att jag får vara med i en församling som har mission på olika platser i världen och där man predikar Guds Ord! Halleluja!

Stina Fridolfsson intervjuar Mekki Drihem

Åse och Stig Andreasson, som under ett halvt sekel varit verksamma som missionärer i Frankrike, har under dessa år fått vara med och bygga upp flera församlingar där. De reser då och då på besök till dessa församlingar. Från Albi i söder, Vesoul femtio mil längre norrut, och ytterligare några platser för att så avsluta i en församling i Belgien, där de på senare år varit medhjälpare i en församling, i förkunnelse och själavård.För några år sedan fick jag förmånen att följa med Stig och Åse på en resa då de besökte församlingar de grundat. I samband med det fick jag berätta om missionsarbetet i Dominikanska Republiken. Det medförde att Maranataförsamlingens mission i Dominikanska Republiken sedan dess har förebedjare och offrare i Frankrike och Belgien.

Stina Fridolfsson intervjuar Stig och Åse Andreasson

Stig och Åse har inga tankar på att ta pension från förkunnargärningen. De åker runt och besöker församlingar, Stig predikar och skriver, varnar, tröstar och förmanar, med brinnande iver att klart presentera Jesus Kristus, den ende som kan frälsa.

Som ung och nyfrälst besökte Stig ofta bygdens enda pingstvänner, det var en mor och son som drev ett lantbruk utanför Borås. Det blev alltid bibelläsning och bön hos dem. De hade Evangelii Härold. Stig satt vid ett tillfälle och bläddrade i tidningen och kom att läsa en artikel som en missionär skrivit om den andliga nöden bland katolikerna i Belgien. Den grep tag i honom. Under ett bönemöte ett par dagar senare talade Gud starkt till honom om Frankrike. Ganska snart började han därefter läsa en Hermodskurs i franska. Det här var 1948. Snart reste han ner till Frankrike, och började arbeta. Några år senare fann han sin hustru Åse från Norge, och de sändes år 1958 av Helgelseförbundet ut som missionärer till Frankrike, där de har arbetat tillsammans sedan dess.Det är fascinerande höra Stig berätta om hur han på varje ny plats de kom till, gick runt och knackade dörr och försökte sälja biblar och samtala med människorna. Många var misstänksamma, och att läsa bibeln på sitt eget språk, visste de att prästerna inte tyckte om. Men den unga missionärsfamiljen vann människors förtroende, och efter ihärdigt, tålmodigt såningsarbete, fick de vara med och skörda. De har varit med om att grundlägga flera församlingar, som de ständigt har kontakt med och besöker. Dessutom har Stig gett ut några böcker, och även översatt en del böcker till franska.För tio år sedan tog tidningen Midnattsropet kontakt med honom, i samband med en önskan att få publicera ett stycke från en av hans böcker. Det blev en givande kontakt, som har resulterat i många värdefulla artiklar i tidningen Midnattsropet. Jag har även vid ett par tillfällen beretts möjlighet besöka makarna Andreasson, och fått en liten inblick i missionsarbetet som omfattar en hel del platser i Frankrike.
Det har med åren varit många krävande mötesresor och engagemang i både Frankrike och de nordiska länderna. Stig och Åse har nu när de hunnit en bra bit förbi pensionsåldern – de är 77 och 76 år gamla – valt att säga upp bostaden i Frankrike, och bosätta sig i Norge. De planerar dock redan en resa till Frankrike igen, för att besöka församlingarna de grundat och även många människor som de har själavårdande kontakt med. De kan inte befria sig från ansvaret de känner för vännerna där.Jag fick tillfälle att besöka missionärsparet i deras trivsamma hem i Moss. Under mer än femtio års tjänst på missionsfältet och tät kontakt med hemförsamlingar och missionsorganisation, har de inte kunnat undgå märka en utveckling, som gett dem många funderingar. Vi samtalade en del, Stig berättade litet om hur det var när han kom ut på missionsfältet och svarade på några frågor som uppstod utifrån de reflexioner han gjorde. -Vad jag visste om katolikerna innan jag åkte till Frankrike, hade jag läst mest i skolan; att de levde i mariakult, helgondyrkan och gärningslära. När jag kom till Frankrike skaffade jag mig en katolsk katekes, och kom underfund med vilka groteska villfarelser katolikerna stod för. Stig Abrahamsson, som under lång tid var missionsföreståndare i HF ivrade varmt för missionen i Europa och hade nöd för de katolska länderna. Vi fick när vi besökte Sverige åka runt och informera om situationen i Frankrike, och motivera trossyskonen att bedja och offra för det angelägna missionsarbetet. Efterhand blev det svårare att resa på det sättet och ha möten överallt. -Nu är samhälls- och församlingsstrukturerna så förändrade. Det går knappt att utlysa enkla möten, det är svårt att samla folk som förr, då man kunde ha möten varje veckokväll och tre möten på söndag! -Även när det gäller de evangeliska tidskrifterna, så har det blivit stor förändring. Det är en identitetskris i hela kristenheten. Man har förlorat kontakten med sina andliga rötter. Det verkar som om de yngre som tagit över, har en helt annorlunda inställning än deras föregångare hade. Bland annat synen på katolicismen, men också mångt och mycket annat i kristenheten. Förändringen under en generation har gått fort. En hel del av våra bästa evangeliska sånger är okända för många kristna ungdomar idag. Man har fått en helt ny repertoar, som jag upplever väldigt ensidig och ytlig. Bakom den finns en teologi som vi absolut inte hörde talas om i våra unga dagar. I min hemstad var praktiskt taget alla pastorer i de olika kyrkorna väldigt gedigna bibelförkunnare. De hade olika uppfattning i vissa frågor; men de hade ändå mera solid, biblisk undervisning. Det verkar som om något gått förlorat. Man får intryck av att det i vår tid inte finns sådana personligheter. Stig gör en paus, och funderar litet. Säger sedan självironiskt: -Man ska naturligtvis inte idealisera. Gamla kverulanter vill förstås förgylla det förflutna. Men jag kan inte frigöra mig från känslan att det var en generation förkunnare den tiden av en sort som man inte möter så mycket idag. -Det är väldigt annorlunda att komma hem till Skandinavien nu. Det Skandinavien vi lämnade för att arbeta i Frankrike finns inte kvar. Väckelsefromheten präglade då kristenheten mycket starkare än den gör idag. -Församlingarna har blivit likformade. Originaliteten är borta. Alla ska ha samma sorts musik, lovsånger och overheadapparater. Man ska följa bestämda trender.
Stig har läst om att man just nu i Sverige har besök av en grupp från retreatcentret i Taizé. “Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.” Så skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommuniteten för att vädja om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader under våren 2007. -Det är verkligen ett lågvattenmärke för svensk kristenhet, när de väljer att hämta hjälp från ett katolskt retreatcenter i Frankrike, menar Stig.I början av 1960-talet läste han i Svensk Veckotidning (Missionsförbundets organ) en rapport av en pastor som besökt Taizé. Denne presenterade kommuniteten där som ett väckelsecentrum. Denna framställning stod i bjärt kontrast till den uppfattning evangeliska ledargestalter och teologer i Frankrike hade. De uppfattade kommuniteten i Taizé som femtekolonnare, ett förföriskt center som förleder de protestantiska kyrkorna till en pro-katolsk uppfattning. Det river ner skillnaden mellan evangelisk och katolsk tro. Allting blandas, man framställer det ena lika bra som det andra. Det finns mycket i Taizés fromhetsstil som är av katolskt ursprung, och därmed bryter med evangelisk kristendomsförståelse. Stig skrev en artikel där han beskrev hur evangeliskt kristna teologer i Frankrike uppfattar Taizé, och sände till Svensk Veckotidning. Han fick tillbaka den, med besked att det inte fanns plats för den. -Man har distanserat sig från kristet evangeliskt tänkande, när man numera menar att man kan hämta hjälp från Taizé för sekulariserade svenskar. Taizébröderna försöker påverka protestantiska pastorer att inte idka “proselytism” ibland katoliker, som bör räknas som våra syskon i tron.
Stig berättar också att en advokat i Strassbourg, Fredrik Hoffet skrivit en del mycket uppmärksammade böcker om den katolska kyrkan och dess strategi för att knäcka det protestantiska tänkandet. Han menade att det skulle vara lätt för katolska kyrkan att inta Skandinavien, eftersom där vet de kristna så litet om vad katolicismen egentligen står för. De blir ett lätt byte för den propagandistiska offensiv katolska kyrkan håller på med. Det skrev han för fyrtio år sedan. -För några år sedan sipprade det ut rykten om att den katolska kyrkan har planer på att återerövra Norden. Det märks att de hunnit långt i dessa planer. -På ett vis har vi som varit i Frankrike fått en privilegierad ställning. Genom att vi varit där, har vi fått möjlighet att se klarare på tingen än de kristna uppe i Norden tycks göra. Den evangeliska kristenheten i Frankrike och Belgien har teologer som skrivit oerhört klart, en litteratur man är glad att ha tillgång till och möjlighet läsa. Här i Norden ligger man så nära det katolska tänkandet. Det verkar som om de kristna inte har möjligheter att genomskåda den finurliga, försåtliga förförelsen. -Det kommer olika signaler från frikyrkligheten. Man ger ut katolsk litteratur, och publicerar katolsk propaganda. Samtidigt försöker man nämna Frankrike och Spanien som missionsländer. Det går inte riktigt ihop. Stig följer noggrant med i vad som sker i kyrkligheten. Han gör några kommentarer omkring ett av de allt vanligare er vanligt förekommande allkristna mötena, där både katoliker och frikyrkopastorer medverkar: -Det är solklart när ett antal pastorer från våra tidigare miljöer nu samlas för att lyssna till en katolsk präst, så tar de ju intryck. Om någon sedan kommer hem och en ung människa från församlingen säger att han känner kallelse att åka till ett katolskt land som missionär, då blir det ju konstigt. Det land han ska till är ju fullt med fina präster som den pastorn kanske nyss lyssnat till på pastorskonferensen. Sådant ger ju inte stimulans för människors missionskallelse. Det varken talas eller skrivs om den andliga nöden bland katolikerna, sådant jag fick höra och som ledde till att jag beslutade mig för att åka till Frankrike som missionär. -Det verkar vara ett avslutat kapitel i svensk frikyrka att driva mission i det katolska Europa, säger Stig med vemod och sorg i rösten. -Enligt en utvärdering som ganska nyligen gjordes av en evangelisk organisation i Sverige om missionssituationen i Europa, menade man att katolska länder är missionsfält på grund av att de är sekulariserade. Huvudargumentet när det gällde missionsbehovet i Västeuropa, var alltså att det är sekulariserat. Kyrkorna töms på folk och är i behov av återevangelisering. Kristendomen har gått tillbaka. Om människor är sekulariserade, har de ju knappt någon religion alls. Men om människor går i en katolsk kyrka som kyrksamma mariatillbedjare - betyder det då att de inte behöver evangeliseras? -Ur vår evangeliska synpunkt som missionärer i Frankrike, var det en onödigt mörk bild som målades i denna utvärdering. Man beskrev situationen med svenska glasögon. I Frankrike har faktiskt den evangeliska kristenheten gått starkt framåt. -Naturligtvis är Frankrike sekulariserat; det finns endast sex promille evangeliskt kristna i Frankrike. Men eftersom det är ett tättbefolkat land, så har de evangeliska församlingarna ändå många medlemmar. Då måste man fråga varför människorna är så sekulariserade. Många är nog sekulariserade just på grund av katolicismen. Sekularisering och religionslöshet är fenomen som finns särskilt i katolska länder. -Frikyrkligheten i Sverige har egentligen alltid haft svårt att förstå behovet av mission bland katolikerna i Europa. -I tidningarna Petrus och Dagen tar man ofta in skönmålande artiklar om katolicismen. Det går inte vinna missionsintresse för Europa, om man publicerar sådana artiklar. Att frikyrkosamfund och pingstvänner dessutom idag kan äga och driva ett bokförlag som ger ut både katolska och evangeliska böcker, är att skjuta skutan i sank. Om man menar att katolska länder är missionsfält, kan man inte samtidigt propagera för katolicism i Sverige. -Det är länge sedan jag fick in någon artikel i Dagen. Det har skett en fullständig förändring i hela den andliga inriktningen. Jag vet inte av någon annan tidning i Sverige än Midnattsropet, som har spalterna öppna för det jag skriver. -I Norge finns fortfarande några tidningar som gärna sätter in mina artiklar. Där är vi också välkomna till en hel del små grupper att predika och berätta om behovet av mission i Frankrike. Men det är svårt att få loss människor att åka ut som missionärer. De förstår inte att det behövs missionärer i Europa. Man kan hellre åka till Argentina och Brasilien. Det verkar som om man inte kan tänka sig att det kan finnas sådant andligt mörker i Europa att det skulle behövas missionärer här.
Vi samtalade länge. Mycket var tungt och mörkt. Den utveckling som skett i kristenheten, måste var och en som älskar Guds ord kalla avfall. Stig och Åse har åldrats i tjänsten, och tvingas naturligtvis trappa ner en del på sina åtaganden. Så frågar jag hur de ser på sin uppgift nu. -Inför allt underligt vi möter i tiden nu, så känner jag mig som om jag har en liten, liten mejsel och försöker ge mig på Jotunheimen (Ett av de högsta fjällen i Norge), säger Stig med karaktäristisk galghumor. Men så återtar han, ivrigt sekunderad av sin fru: -Vi vill gärna vara med och vinna några människor för Gud där vi bor. Här finns grannar vi lärt känna, som behöver höra evangelium om Jesus. Det finns många invandrare, många människor som har svårt få kontakt… Det var ett inspirerande svar från åldriga kämpar i missionens tjänst. Det personliga själavinnandet är fortfarande av högsta prioritet! -Vi reser runt en del och uppmuntrar små församlingar som är tacksamma för att få Guds Ord. Vi håller kontakt med syskonen i Frankrike, och stödjer och uppmuntrar även dem så gott vi kan. -En uppgift jag har är ju också att få fram skrifter och även skriva i de tidningar som fortfarande är öppna och tar emot vad man skriver. Helt klart finns inga tankar på att ta pension från kampen för den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Här gäller det att fortsätta förkunna evangelium, att på allt sätt med förmaning, varning, tröst och förkunnelse peka på den ende som kan frälsa. Liksom Stig och Åse under många år i Frankrike fått kämpa mot avguderi, ockultism, religiös okunnighet och likgiltighet för att nå fram med evangelium till människorna, så fortsätter de att vinna människor. Snart kommer Jesus, det gäller att så många som möjligt förenas med den blodköpta skaran som då ska lyftas upp i skyn, honom till mötes. Då får de som troget hållit ut i kampen, vila efter fullbordad missionsuppgift! ”De skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.”

Stina Fridolfsson intervjuar Emanuel Johansson

Jag föddes i Göteborg 1979. Mina föräldrar, Tage och Gertrud Johansson har under hela mitt liv varit med i församlingen, och på så sätt växte jag upp i församlingen. Jag har gått Pilgrimsskolan, där då främst min mamma, men också flera andra hjälpts åt att undervisa. Jag har haft hemundervisning under hela min skolgång och efter skolan beslöt jag mig för att fortsätta arbeta och utbilda mig i församlingen.
Du har alltså fått hemundervisning, och efter skolan valt att fortsätta arbeta i församlingen. Blev du inte väldigt indoktrinerad då?-Jo, det är väl möjligt att jag var indoktrinerad. Men det fanns andra krafter som också ville påverka. Bland kompisar och andra människor var det ju självklart att efter skolan skulle man börja gymnasium och fortsätta utbilda sig i samhällets skolor. Så det var en liten kamp för mig, en fråga om hur jag skulle gå vidare. Men jag fattade ett beslut att fortsätta arbeta i församlingen. Jag ville tjäna Gud i församlingen och arbeta i församlingen. Där fanns tillräckligt med möjligheter att gå vidare och engagera sig.Den första perioden arbetade jag i ett gatukök som församlingen drev. Jag tyckte det var jätteroligt att steka hamburgare, osv. Församlingen har flera verksamhetsgrenar, bland annat ett hotell, där jag engagerade mig ganska tidigt.-Just dessa år när jag precis slutat skolan, började församlingen åter bygga upp ett tryckeri. Då fick jag vara med från början, och på det sättet har jag fått lära mig ett hantverk och kan nu ta fram trycksaker, exempelvis tidningen Midnattsropet och traktater och skrifter på olika språk.
Under en period gick en grupp av församlingens ungdomar ut på fredagkvällar och evangeliserade.-Ja, vi hade en väldig evangelisationsiver som man egentligen bör ha hela tiden, men det var särskilt en period vi gick ut och evangeliserade på gatorna. Dessa nattorgmöten gav en väldig respons. Människorna stannade och lyssnade. Jag kommer ihåg hur vi fick kontakt med människor som öppnade sig för oss och vi fick verkligen ingång hos dem. Ungdomarna i församlingen fortsatte alltså, mest fredagkvällar, vi åkte in till stan och sjöng och delade ut traktater. Det var faktiskt väldigt välsignat. Man upplevde att det var bra för en själv också. Det var så meningsfullt att satsa på det sättet.
Det är ju väldigt viktigt för alla, kanske särskilt när man är ung, att få uppleva att det är meningsfullt det man gör. Vad var det som gjorde att du fick en önskan att åka till Ryssland sedan?-Ganska tidigt blev jag intresserad. Jag hade hört rapporter från de äldre som varit i Ryssland. Jag minns särskilt en gång då Folke Jacobsson och Hans Lindelöw varit borta ett tag och kom hem och hade några möten där de berättade om Guds verk i Ryssland. Det grep mitt hjärta väldigt. Jag arbetade ju hela tiden i församlingen, och Folke gjorde det möjligt för mig och några till att åka med på en resa till Ryssland, hälsa på i några församlingar och vara en liten period där. Efter det började jag litet smått läsa ryska och engagera mig mera för just Östmissionen.
Det här var alltså inte bara en liten romantisk kick; du började målmedvetet läsa ryska för att få bättre möjligheter att missionera i öst. Inte är det väl så väldigt lätt att lära sig ryska?-Nej, det är inte så lätt. Första gången jag åkte till Ryssland var 1998. Då kunde jag ingen ryska. Bara bokstäverna. Men något år senare anmälde jag mig till en kurs i ryska och började traggla med ord och glosor. Det gick ganska bra. Jag kommer ihåg att i kursen jag anmälde mig till, var vi trettio personer vid starten men det var bara fyra stycken som var kvar när kursen slutade; och av dem var två, jag och Roger Lindroos, från Maranataförsamlingen. Så det krävdes att man var engagerad och verkligen ville lära sig. för att man skulle hålla ut.
Det där talar ju för att målmedvetenheten verkligen fanns hos er. Jag minns ibland när du suttit nattjour i hotellreceptionen. Om man löste av dig på morgonen, kunde man finna små pappskivor med en svensk glosa på ena sidan, och på baksidan ryska bokstäver som väl var översättningen av ordet till ryska. Du satt alltså och pluggade på nätterna. Handlar det här om att du gjort din kallelse och utkorelse fast? Är det målmedvetenheten som hjälpt dig att hålla ut?-Ja, det är klart. Om man har en inriktning och ett syfte med allt vad man gör, så ger ju detta inspiration och mera kraft så att man kan hålla ut. Det är viktigt.
Du har gjort några resor. Dels ensam och dels tillsammans med andra. Du får berätta något av det som betytt mest under dessa resor. -Många händelser har utspelats. Jag kommer ihåg att första gången jag åkte iväg ensam hade jag just slutat den där kursen, och kunde fortfarande inte så mycket ryska. Jag åkte då först till Kaluga och besökte vår vänförsamling där, sedan åkte jag till Kirgizistan. Kirgizistan är ett litet land som ligger söder om Kasakstan, söder om Ryssland, mot gränsen till Kina. Det finns väldigt höga berg där, som vetter mot norra Kina. Jag besökte några vänner där, och jag kommer ihåg en speciell händelse därifrån som hade stor betydelse för mig. Jag jobbade på en liten lantgård vid bergen någon vecka, och då kom jag att få vittna för en grabb i min egen ålder. Han var kirgis, och kunde undefär lika mycket ryska som jag. Jag fick tag i en bibel till honom. Talam, som han hette, hade aldrig någonsin fått höra evangelium, och just därför var det en så speciell händelse. Sedan fick han kontakt med andra vänner i en församling därnere. Jag vet ju inte hur det är med honom nu, men det var en värdefull händelse för mig åtminstone.
Du fick alltså vittna för honom och se till att han fick kontakt med en kristen församling som i sin tur fick hjälpa honom vidare på trons väg?-Ja, precis. De hjälpte mig också att få fram ett Nya Testamente på hans språk så att han kunde läsa bibeln. Det är ju väldigt viktigt.
Du har varit på fler resor också. Tillsammans med vår ryske broder Igor Serov som bor och verkar här i församlingen har du fått fram hans vittnesbörd i tryck - på både ryska, litauiska och svenska! Och Igors bok, som ju handlar om hans väg från maffian och kriminalitet till Kristus, har ni spridit i fängelserna i Litauen. Du kan väl berätta något.-Ja, något av det som har gjort starkast intryck på mig är de besök vi gjort på fängelserna i Litauen under senare år. Vi har haft med Igors bok, som är hans personliga vittnesbörd under titeln ”Frälsning genom eld.” Där i fängelserna har vi fått träffa fångar under ganska fria omständigheter. Vi har fått besöka dem i cellerna och samla dem i små lokaler där vi har fått ha möten. Att se mottagligheten och människors nöd och behov, och att man har ett svar - hoppets budskap - det ger verkligen inspiration att vilja förmedla evangeliet vidare. Jag har också fått se Guds välsignelse just i att trycka och få vara engagerad i församlingens arbete inom det området som ju också har att göra med missionen. Att få fram material, traktater och tidningar på olika språk. Det är en stor välsignelse.
Ja, du Emanuel som fått hemundervisning och istället för att studera vidare i någon yrkeskarriär valde att engagera dig i församlingens arbete - det verkar som om du inte ångrar det här?
-Nej, absolut inte. Det såg jag redan under tiden då vi började med nattorgmöten och var ute på stan och evangeliserade. Jag träffade många ungdomar i min egen ålder och fick verkligen se vilken skillnad det var - jag tänker på vilken uppfattning man har om olika saker och fick inblick i hur andra har det. Då blev det ännu mer så att man inte ångrar sig, utan är tacksam för att ha fått nåden att gå den här vägen. Att välja församlingen.
Det blir alltså ett meningsfullt liv. Genom besök i länderna i Öst har ett nätverk av kontakter i både Ryssland och Litauen skapats. Hur ser du framtiden an?-Jag tror att man måste söka Guds vilja och ledning. Han får visa steg för steg. Det har man fått lära sig, att man kan inte bestämma sig för en viss metod, att öppna en församling på en viss plats, starta en verksamhet - det går inte till riktigt så. Det måste vara Gud som leder. Det visar sig att bara man är beredd och villig att gå in det Gud förberett för en, så leder han på bästa sätt.-De här åren jag varit engagerad i Östmissionen, har jag också varit hemma en hel del i vår församling i Stockholm. Också här har jag fått se att jag har en uppgift när det gäller Östmissionen. Många här i Stockholm är rysktalande. En del har kommit till oss och blivit frälsta och döpta. Jag vet inte hur allt ska bli i framtiden, men jag är övertygad om att Gud har en plan, och vi måste rätta oss efter hans ledning.
Den församlingsgemenskap vi har och önskar förverkliga mycket mer enligt Nya Testamentets mönsterbild, har dragit människor hit.-Det stämmer. Då man möter troende människor på andra platser och berättar hur vi lever tillsammans och arbetar tillsammans i och för församlingen, har det blivit ett starkt vittnesbörd för många. En del kanske inte kan föreställa sig hur detta kan gå till, men andra har tagit till sitt hjärta den här förkunnelsen om församlingen. Man märker att det finns en önskan hos flera troende att de vill ta steg vidare att förverkliga Guds tanke med församlingen; hur den var uppbyggd den första tiden, osv. -Vi märker hos människor som besökt oss och varit hos oss en period, hur just dessa tankar gjort väldigt starka intryck. Där tror jag Gud gett vår församling en uppgift att gå före och ta steg så att andra också kan gå vidare för att förverkliga det bibliska församlingsidealet.
Nu får du rikta dig till lyssnarna (och läsarna) med en speciell appell!-Gud har en speciell uppgift och kallelse till varje människa, därför vill jag uppmana dig att söka Guds ledning och satsa dina krafter och din tid för Gud. Han behöver dig, han har en speciell uppgift för dig. Det kanske finns andra saker du vill satsa på och ägnar din tid och kraft åt. Men lämna mycket av det åt sidan, och sök Gud istället. Då ska du få uppleva att han leder och vill använda dig i sin plan. Det är verkligen meningsfullt. Det finns ett mål och det finns en mening. Satsa ditt liv för Jesus. Lämna dig helt åt honom! Amen!

Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.

Stina Fridolfsson intervjuar José Miguel Lacey

Vid besöken hos fängelseförsamlingen i Nayajo, har jag ofta lagt märke till en mycket storvuxen man, som alltid håller ett vakande öga på sin omgivning.Det är inte lönt för någon att försöka besvära besökande syskon som kommer, för José ser till att de kan vara trygga. Han åtnjuter stort förtroende i fängelset, och rör sig ganska fritt ända ute på yttre gården. Och denna frihet använder han för att hjälpa sina medfångar, till exempel att förmedla ansökningar och hälsningar till fängelseborgmästaren och andra, som de övriga fångarna inte har möjlighet kommunicera med.Man berättade för mig att för några år sedan var José den mest fruktade fången i olika fängelser som han flyttat mellan. Det var han som höll koll på knarkhandeln, exempelvis. Det var livsfarligt göra sig ovän med honom. Men nu är han frälst, och utstrålar vänlig, faderlig omsorg. Hur är det möjligt att en människa mitt i denna hemska miljö som fängelset utgör, kan bli så förvandlad? Jag beslöt göra en intervju med honom för tidningen Midnattsropet. Och med fängelseförsamlingens bistånd kunde vi sätta oss i en avskild vrå, där José berättade något ur sitt liv. José Miguel Lacay föddes i Santiago för 47 år sedan. Han var första barn av en god familj, som var mån om att hålla ihop. José fick studera, och tog studenten med bra betyg. Men tidigt fick han problem på grund av sin hårda karaktär. Han var rebellisk, ville inte vara dominerad av någon, och började använda droger. Ynglingen, som var så mån om att vara fri från andras påverkan, blev alltså istället slav under alkohol och olika droger. Han ville leva fritt och ta dagen som den kom. Familjen fick ständigt skämmas över hans livsföring, de bröt med honom och flyttade till Puerto Rico. Efter att ha bott i huvudstaden några år, flyttade José tillbaka till Santiago, där han skaffade familj.Genom drogmissbruket kom han också under ockult inverkan, och fick för sig att han skulle offra en människa till djävulen för att få mera makt och styrka.När José hunnit så långt i sin berättelse, tystnar han plötsligt, och sätter handen för ansiktet. Än om det här hände för många år sedan, närmare bestämt 1989, så märker man att han grips av ångest och vånda vid att nämna om det. Efter en plågsam paus, drar José en skälvande suck: -Jag klarar inte att prata om det. Han berättar sedan att när mordet var fullbordat, kom han till besinning, och anmälde sig själv åt myndigheterna, som omedelbart satte honom i fängelse. Efter detta fruktansvärda dåd, led han av ångest, och jagade efter berusningsmedel som kunde hjälpa honom fly bort från samvetskvalen. Han flyttades från fängelse till fängelse. På så sätt kunde han i tretton år undgå den rättegång han fasade för. Livet var meningslöst; han försökte ta livet av sig, och forslades till mentalsjukhus i fjorton dar. Då började han åkalla Gud, men fortsatte ständigt med drogerna, för att fly från den fruktansvärda verkligheten.Så en natt, det var 1994, upplevde José något speciellt: -Jag kände hur ett ljus trängde in i mitt hjärta. Jag hörde Guds röst: ”Ge mig ditt hjärta, så ska du bli lycklig”. Jag svarade ja till den kallelsen. Men fortfarande var det lång väg för José att verkligen uppleva pånyttfödelse. Han förflyttades åter, nu kom han till fängelset i San Cristobal. Vid en olyckshändelse där, exploderade och förstördes fängelset i en brand. Fångarna sändes då till Nayajo, där José kom i kontakt med församlingen Ecclesiastes 4:14. Det här var år 2000.I sin fängelsetillvaro med droger och destruktiva kontakter, hade José blivit smittad med AIDS. Men i ett bönemöte bland syskonen i församlingen upplevde han helbrägdagörelse: -Jag kände en värme genom hela kroppen, och Gud talade till mig att jag var helad. José hade också andra problem på grund av sitt gamla liv. Han hade ovänner som hotade honom och ville döda honom. Men mitt under det hotet, så kom ett ord från Herren till honom som hjälp att förtrösta på Gud: -Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var inspärrad i fängelsegården; han hade sagt: Gå och säg till etiopiern Ebed–Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN. (Jer. 39:15-18)Även ett annat bibelord blev till stor hjälp för José: -Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.(Jes. 54:15)I församlinsgemenskapen upplevde han både fysisk, psykisk och andlig läkedom. Han lät döpa sig hösten 2004, tillsammans med en hel grupp andra, då syskonen från Comunidad Maranata var dem behjälpliga med att ordna tillstånd och dopgrav. Samma år blev han också dömd till livstids fängelse för mord; alltså trettio år.Sedan Jesus förvandlade hans liv, har José vunnit stort förtroende bland både interner och myndigheter, och rör sig fritt i hela fängelset. Eftersom han redan suttit inne i femton år, har han nu en förhoppning om villkorlig frigivning inom överskådlig tid.Tillvaron i fängelset är inte lätt. Eftersom José inte har någon anhörig som besöker och stöttar honom, är hans enda tröst Gud och syskon-gemenskapen i fängelseförsamlingen. -Jag får böja knä och ropa till Gud. Jag har ingen annan. Men Herren hjälper ur hunger och nöd. På frågan om hur han tänker sig framtiden, säger José: -När jag blir fri, vill jag fömana ungdomen att akta sig för droger och alkohol. Enda lösningen för människan är Jesus Kristus.

Jan Egil Hafsahl intervjuar Robin och Lena Widén

Lena: Vår äldsta flicka är 22 år och den minsta är fem. Hon ska ju börja nästa år, då har vi haft hemundervisning för allihopa. Jan Egil; Har du ångrat? Svara ärligt. Lena: Oh nej, det har jag inte. Jan Egil: Det har du inte. Är det för att du tycker att du måste svara så, eller kommer det från hjärtat? Lena: Det kommer absolut från hjärtat. Jan Egil: Om du fått chansen, skulle du börja om igen? Lena: Absolut. Helst mycket bättre! Jan Egil: Robin, vad tycker du har varit det bästa med hemundervisningen? Robin: Det bästa med hemundervisningen har ju varit församlingsgemenskapen och syskongemenskapen. Jag tackar Gud för församlingen. Jag tackar Gud för yngre, jag tackar Gud för äldre. Jag tackar Gud för ämbetena, lärare, jag tackar Gud för profeter, för apostlar, för evangelister. Jag tackar Gud för systrar, jag tackar Gud för mödrar. Jag tackar Gud för allesammans, just detta att vi får ha denna undervisningsform, att både lära och ge. Jag tackar Gud för varje dag, för varje år. Herren har lett genom åren och ska vara med i fortsättningen. Nu växer en ny generation upp och de i sin tur får bli profeter, herdar, evangelister, apostlar. Alla får komma in i sin tjänst på ett fullödigt sätt som Herren vill. Man får lära sig troheten först till Jesus, troheten inför honom som har kallat. Hur än vardagen ser ut, får man lämna det åt Honom. Man får vara trogen och stilla, så leder Gud steg för steg. Det är värt varje kamp!

Ulla Näsholm intervjuar Natalja Serov

**-Människor hade onda avsikter mot oss och vi måste snabbt fly. Polisen eskorterade oss de första milen sen kunde vi bara hoppas på Herren.
** -Så är vårt liv - det förändras snabbt. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i egen lokal på att utveckla sin kapacitet och nästa dag är man i en kristen församling 700 mil hemifrån. Ena dagen är man glad över att ha fått tag på en fin lägenhet och nästa dag på flykt ifrån det man nyss kallade sitt hem. -Ena dagen är vi på jorden och nästa dag - eller efter ett par minuter - står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar till vaksamhet..
Natalja bor sedan mer än fyra år tillbaka på Bällsta. Hon är ryska från Irkutsk i Sibirien och är gift med Igor Serov från Litauen och tillsammans har de två barn, Magdalena 3 år och Maria 1 år.Igor och Natasja, som hon kallas, blev bekanta med varandra genom internet. Igor, en ryss från Litauen, hade kommit till Maranataförsamlingen i Stockholm på förunderliga vägar. Klämd mellan maffians och den korrupta regeringens krav hade han en omöjlig sits. Han fängslades och satt inne 7 månader. Hans vittnesbörd finns i en liten bok ”Frälst genom eld”, där han själv berättar om sitt liv. Han blev fri och kom till församlingen i Stockholm.Det var många sökande människor Igor via internet hade kontakt med. Några hade, precis som han själv, suttit i fängelse. De läste hans vittnesbörd och greps av äktheten i det han förmedlade. Gud vill att varje människa ska bli frälst och komma till kunskap om sanningen, bli född på nytt och ta emot Jesus Kristus, Han som själv är sanningen personifierad.Natasja var en av dem som tog del av Igors vittnesbörd på ett särskilt sätt. Hon var inte på minsta sätt religiös och hade ingen kunskap om bibeln eller evangelium, även om hon ibland för sig själv undrade hur hon skulle få kontakt med den Gud hon förstod måste finnas. Kanske genom att ta kontakt med ortodoxa kyrkan och låta döpa sig där, tänkte hon någon gång…Natasja berättar själv: -Min första kontakt med troende var i maj 2002 när jag fick brev från Igor. Han berättade om olika riktningar i kristenheten. Jag blev nyfiken och ställde mig positiv till att besöka pingstvännernas möten hemma i Irkutsk. -Det var bara det att jag hamnade bland karismatiker och vad jag mötte blev en chock för mig. Pastorn stod på scenen och skrek om stora materiella rikedomar som förespeglades fattiga, pensionerade ”babusjkor” -Han tog som exempel - igår hade jag en gammal bil, idag har jag två nya. Jag ber till Gud och han svarar mig direkt. Alla klappade i händerna som på kommando - det var en verklig show, en mass-psykos. -Efter det mötet måste jag samla kraft för att tala med Igor igen. Han förklarade för mig att det fanns en sådan rörelse och det kändes som en lättnad, men det kändes hur som helst lite oroligt att åka till Sverige och där vara med om ett möte. Men du vågade göra den 700 mil långa resan ensam och komma till Sverige för att träffa en man som du bara kände via nätet? Natasja är lärare vilket tydligt visade sig när frågan ställdes. Hon vände sig bort, en aning bara, och tittade på mig med ett överseende leende som man kanske ger en besvärlig elev. Inget direkt svar på själva frågan. Men jag visste ju. Visst vågade hon. Och vann gjorde hon också.Igor och Natasja är nu gifta och deras önskan är att tjäna Gud tillsammans. De tar gärna hand om rysktalande gäster som ofta besöker församlingen, Natasja har ryskundervisning för intresserade svenska vänner i församlingen. Några dagar i veckan lagar Igor och ibland Natasja mat på Bällsta, gott och spännande och oftast med mycket kål i.
Men nu går vi för fort fram. Vi börjar från början.
Natasja kom till Helsingfors där hon möttes av Igor Serov och Hans Lindelöw från församlingen i Stockholm. De eskorterade henne sista etappen av den långa resan och så kom hon till Bällsta. Hon hade en vacker blå klänning på sig, gav ett mycket feminint intryck, lite blyg och verkade tystlåten också bland sina landsmän. Ett litet Mona-Lisa-leende skymtade när hon presenterades för syskon och vänner i tron. Runt munnen fanns ett beslutsamt drag och hon registrerade noga omgivningen för att bilda sig en uppfattning om människor, seder och förhållanden. Vad arbetade du med i Irkutsk? -Jag har tagit en pedagogisk examen vid universitetet och specialiserat mig som logoped, för barn med speciella läs- eller skrivsvårigheter. I sex år har jag arbetat på ett daghem och tagit hand om barn med särskilda svårigheter. Du var ganska sekulariserad? -Ryssland är ett ortodoxt land. Det är döda traditioner, idoldyrkan och präster, allt detta var främmande för mig. Det är svårt att föreställa sig att för fyra år sen visste jag inte att det fanns ett Gamla Testamentet i bibeln. -Nu är jag glad att jag funnit det jag sökte tidigare. Mötena i församlingen är ägnade åt bibelstudier, levande vittnesbörd och ett liv enligt Guds ord. Under sommarkonferensen 2002 döptes jag till Kristus. För mig okända personer bad för mig och det var ett stort stöd och stärkte min tro. Natasjas bror hälsade på i Stockholm för en tid sedan. Han fick visum för att resa till Sverige, men samtidigt varnades han när det framkom att han skulle till Maranataförsamlingen. ”Det är en hemsk sekt, det måste du veta” sa man till honom. Hur han uppfattade varningen är svårt att säga, allt utanför ortodoxa kyrkan räknas som sekter i Ryssland medan det på andra platser är sekter allt som ligger utanför katolska kyrkans ram. Det är ganska naturligt att inför varningar eller kommentarer om farliga sekter vara lite avvaktande. För säkerhets skull…Men nu har tiden gått lite, och Natasja vågar visa lite mer av sig själv, det är inte långt till leenden och skratt, eller till och med retsamma kommentarer ibland.Igor Serov och Natalja Ikonnokova gifte sig i Sverige. En ryska och en litauer som vill gifta sig i Sverige gör det lite svårt för sig. Litauen var vid den tidpunkten inte med i EU, det blev lite komplicerat med alla papper som var nödvändiga.Men gifta blev de och församlingen hade också en ceremoni och en liten fest för att fira tilldragelsen. Du har ju också bott i Litauen en tid? -I februari 2004 åkte vi till Litauen för att ordna mina viseringshandlingar - jag är ju ryska. Vi tänkte stanna en månad men blev där ett helt år. Tre stycken åkte och fyra kom tillbaka till Stockholm. En månad efter avresan fick jag reda på att jag var gravid med vårt andra barn och vi fattade beslutet att stanna i Klaipeda. -Vi fick tag i en lägenhet, inte långt ifrån en tallskog och det var bara fem minuters väg till våra anhöriga. Allt var bra, det kom troende till oss, vi bad tillsammans och bröderna predikade. Igor besökte människor som satt i fängelset. Det var i början av vintern och vi började förbereda oss för jul- och nyårshelgen. -Så ringde telefonen och det var till Igor. Det var från den avdelning inom polisen som bekämpade maffian och de rådde oss att snarast lämna staden och helst också landet, eftersom några människor hade onda avsikter mot honom. -Vi befann oss i fara och måste göra oss i ordning på några timmar och överge staden. Polisen skulle ledsaga oss med vakter från Klaipedas omgivningar och köra med några kilometer. Sedan kunde vi bara hoppas på Herren. -Den som har småbarn förstår oss, och jag var beredd att föda vårt andra barn i bilen, det var verkligen stressigt. Men Gud förde oss igenom. Pingstpastorn Anatolij och hans hustru Katja tog emot oss. Vi bodde hos dem i Vilnius i tre dagar. Familjen är stor, de har elva barn och trots detta kunde Katja ge oss ett varmt välkomnande. -Så lever man och vet inte att ens liv kan förändras på några få minuter. Ena dagen är man i Irkutsk och arbetar i en egen lokal och söker utveckla sin kapacitet, planerar, och andra dagen befinner man sig i en kristen församling 7000 km hemifrån. -Ena dagen tycker man att vi fått tag på en fin lägenhet och andra dagen åker man bil 350 km från den plats man kallade sitt hem. -Ena dagen är man på jorden och andra dagen eller efter några minuter står man inför Guds dom. Dessa tankar tvingar en att vara vaksam. Hur uppfattar du skillnaderna i kultur eller seder och bruk mellan ditt eget land och Sverige? -Först gör jag iakttagelser som mamma. Sverige står verkligen på främsta platsen när det gäller omsorg om mödrar och barn. Jag tycker det är bra att jag när som helst kan få hjälp hos läkare. Jag har lärt mig att inte bli panikslagen av mindre problem men har noga uppsikt över hälsotillståndet hos min familj. -När det gäller skillnaden i mat, äter ryssarna inte det som är nyttigt alltid. Mest är det soppa som de äter med mycket bröd till . Många ryssar använder det som de odlar i sin trädgård. -Det finns två svenska ord som jag tycker om - ordning och måtta. Det faller mig i smaken att vara måttfull i klädseln. -Sen är klart visst finns det problem när det gäller moralregler, men var finns inte det? I Sverige demonstrerar man öppet sexuella avvikelser och dessa presenteras som norm. I Ryssland är det inte så men det finns andra problem - ett stort problem är den globala alkoholismen. -Så blir jag förvånad över att alla hälsar på mig när jag är ute. I Ryssland har många människor inte tid för sin nästa. Deras egna problem tar överhanden, det handlar om ekonomi, om överlevnad, många har besvärliga ekonomiska och sociala problem. -Men i Ryssland finns en stor gästfrihet, det är en väldigt positiv sida hos de flesta ryssar. Gästar man ett ryskt hem ställer de fram allt som finns i huset. Även om det skulle innebära att det är allt de har och inte vet hur de ska få mat till nästa dag. -Sen har jag märkt att svenskar alltid säger tack, de använder ordet ofta och på ett annorlunda sätt än vi som ryssar gör. Och sen att de alltid hälsar på oss. Alla hälsar när vi är ute och promenerar med barnen. Det är ju inte precis en utpräglad svensk sed, men grannar och andra som ofta ser familjen Serov på promenad, eller Natasja ute i lekparken med barnen tycker nog att de känner dem. Det hörs ju, (även om det inte syns särskilt mycket) att de kommer från ett annat språkområde och tycker nog att det är trevligt att träffa dem. En livlig treåring med mycket spring i benen och många kommentarer till allt omkring sig, och en ettåring som inte alltid tycker det är bäst att sitta stilla i vagnen… Framtiden, hur planerar ni närmast? -Vi ska åka till Irkutsk och träffa min familj och även en församling där. Där stannar vi i tre veckor. Förutom besöket hos mina föräldrar ska vi också vara en vecka i andra delar av Ryssland, hälsa på kristna vänner och också några församlingar. -Igor kommer att besöka människor i fängelset, genom sin bok har han fått många kontakter både i fängelset, församlingar och med enskilda människor. -Jag vill gärna arbeta med barn - som ju också är min specialitet. Gatubarnen i Irkutsk och andra storstäder världen över gör att jag drömmer om att tillsammans med Igor få starta ett barnhem någonstans - kanske i Sverige - här finns många utsatta barn. -Men framtiden får vi lägga i Guds hand avslutar hon. Igor och Natasja, tillsammans med Emanuel Johansson har nu kommit hem från Irkutsk. Barnen fick träffa mormor och morfar och andra släktingar som de aldrig sett. Särskilt barnen och morföräldrarna såg förväntansfullt fram mot mötet, Igor och Natasja var ivriga att presentera barnen och såg också med glädje fram mot veckorna i Irkutsk.Emanuel hade tryckt upp traktater och skrifter som fanns med på denna evang-elisationsresa till en så av-lägsen plats dit evangelium först kommit smygande via Natasja och hennes familj.Vi väntar nu på rapport i ord och framförallt i bild!

Ulla Näsholm intervjuar Najib ElKhalifi

Najib var intresserad av musik och hörde plötsligt musik och sång på Sergels torg. Det var sommar och han hade just kommit från Marocko till Sverige och nu var han ute och tittade på sommar-Stockholm. Han stannade och lyssnade till människorna som sjöng och vittnade om Jesus. Några personer kom fram till honom och de talade arabiska med honom och han fick också en bibel på arabiska. Den tog han med sig till sitt hotell och började läsa.
I början av 70-talet invandrade många människor till Sverige och en del av dem passerade Gamla Bro, Maranataförsamlingens missionscenter i centrum av Stockholm. Förutom vandrarhem och hotell var det också en möteslokal där evangelium förkunnades. Dit kom många och upplevde frälsning. En del var svenskar, men flertalet var människor från andra länder, företrädesvis Latinamerika, men också från olika länder i den arabisktalande världen.Gatumöten på olika platser hölls, och människor fick höra om Jesus, blev frälsta och döpta innan de spriddes ut på olika platser eller blev avvisade från Sverige. Evangeliet de mött spreds vidare i deras respektive hemländer och genom åren har kontakt återknutits med en del av de som genom evangelisationsarbetet i församlingen kommit till tro.Från Nordafrika, särskilt Marocko, Tunisien och Algeriet, kom en hel del ungdomar, speciellt studenter, och överlämnade sig till Herren Jesus Kristus.Najib var en av de första som kom till församlingen och blev frälst och döpt där. Han kom till Sverige 1973 och var då 19 år. Genom en bror i Holland hade han fått rådet att försöka komma till Sverige för att det var lättare att hitta arbete där.
Hur kom du i kontakt med Maranataförsamlingen?-Det hördes sång från Sergels torg och jag som sysslat mycket med musik i mitt hemland, blev väldigt nyfiken. Jag gick närmare för att se vad det var. Det var kristna människor som vittnade och sjöng. Det mest intressanta för mig var att jag fick en bibel på arabiska av en syster som hette Margit. Hon talade arabiska med mig och berättade vilka de var som sjöng och så vittnade hon om frälsningen för mig.-Bibeln hon gav mig tog jag med till hotellrummet och läste. Jag hade fått jobb som diskare på en restaurang och när jag slutat för dagen gick jag till torget. Återigen stod man och sjöng om Jesus där.-Valid, en frälst arab, inbjöd mig att följa med till församlingshemmet Johannelund där jag blev kvar över natten.-Följande dag klockan sju var jag uppe och gick ner till köket, där Kjell Roos väntade med frukost. Valid kom också och han vittnade för mig. Alla människor jag träffade var glada och personliga. Valid skulle gifta sig och jag fick senare överta hans rum och då hade jag en avskild plats där jag kunde studera bibeln.-Jag började vara med i möten, och började också bedja. Det jag mötte gjorde att jag tog ställning, jag böjde knä och bad om frälsning. Frälsningen är ju knuten till dopet och några veckor senare var jag döpt.
Du bad mycket den första tiden på Johannelund, var det en rest från tiden du var muslim, eller vad berodde det på?-Bedja är en kamp och det var många frågor jag behövde få klarhet i. Allt var nytt för mig. Det var angeläget för mig att komma in i en vila eller seger också. Min far hade dött och jag hade inte möjlighet att åka hem till släkten och till begravningen.-Kanske skulle familjen och andra släktingar inte acceptera mig sedan jag blivit kristen. Det var mycket som bekymrade mig och upptog tankarna.-Inte tänkte jag heller på att det kunde störa om jag bad högt, säger han med ett förläget leende. De som bodde på Johannelund kunde nämligen höra hans ivriga och brinnande böner när han med ljudlig röst åkallade Jesus Kristus.
Tiden gick. Najib gifte sig med en flicka i församlingen. De levde tillsammans i mer än 20 år och fick fem barn tillsammans. 1994 skildes de och Najib reste till Marocko och vistades där under en kortare period.
Hur var det med ditt andliga liv, hade du tron kvar?-Mitt andliga liv var inte så bra då, jag hade kommit in i en svacka, kan man väl säga. När jag kom tillbaka från Marocko fortsatte jag jobba med att köra buss. Det var ett heltidsarbete, där jag jobbade i skift och det tog min tid och kraft i anspråk – det är ett ganska ansträngande och påfrestande jobb.Najib är noga med att påpeka att kontakten med barnen eller deras mor inte brutits helt och hållet. Han säger:-Fastän vi var skilda, höll vi kontakt med varandra. Tack vare tron på Jesus Kristus var detta möjligt för oss.
Och Gud överger aldrig någon som uppriktigt överlämnat sig till honom. Guds Ande kan på nytt blåsa liv i det som är på väg att slockna. Najib började åter söka sig till församlingen – lite försiktigt och trevande till att börja med. Det hade gått lång tid sedan han var med i möten eller sammankomster. Nu är han med, tolkar till arabiska ibland när det behövs.
Vad hände egentligen, vad blev vändpunkten för dig?-Det blev en vändpunkt för mig efter några år. Den kom när jag tog ett friår och reste till Marocko. Jag ville träffa troende där för att se hur de har det. För mig var det ett bönesvar att detta friår blev möjligt.-2005 åkte jag för att träffa mina troende landsmän. Snart insåg jag att livet för en evangelisk troende därnere är helt annorlunda än här i Sverige.
Den gemenskap Najib fann med sina troende landsmän gjorde att något hände med honom. Gud mötte honom och när han kom tillbka till Sverige var han förnyad och helt förändrad. Han hade sett behoven i de små grupperna och upplevde och tog del av den kamp de hade i sin speciella situation. Vad mera är, han hade fått något som han kunde förmedla till dem, men förstod också att de också hade något värdefullt att fortplanta till honom. Det blev en utmaning och en kallelse att fortsätta kontakten med dessa troende.Han fortsätter:-Människorna är så påpassade, de vågar inte säga eller visa att de är kristna. Inte heller är det särskilt enkelt att komma i kontakt med dem. I Sverige hade jag fått några telefonnummer till kristna vänner. Bara en svarade. Men där fick jag goda nyheter. Samma dag som jag ringde skulle det bli en kristen konferens för evangeliska kristna där troende särskilt från Tunisien och Marocko skulle samlas. Där fick jag kontakt med en hel del troende bland de 50 deltagare som var med.-Nog var det lite egendomligt, tyckte jag nog, att där talade man om att det var sporten som, skulle vinna människor för Gud. ”Sport-ämbetet” kan man väl fritt översatt kalla initiativtagarna till konferensen. Jag fick i alla fall träffa troende där.-3-4 månader innan friåret gick ut var jag med på en annan konferens, där inte sporten stod som främsta medel att nå människor,-Det var ett veckoslut i ett isolerat hus på landet. Man bodde och åt tillsammans, samtalade och läste bibeln. Det fanns ingen speciell ledare och alla fick säga något. Högst 20 personer samlades, blev gruppen större, delades den.Man gör så för att lättare kunna samlas utan att väcka misstankar om nån slags otillbörlig eller otillåten verksamhet. Najib visade bilder från tiden i Marocko och berättade om hur troende i hans hemland har det. Villkoren är tuffare där, man måste vara försiktig, men också väldigt övertygad innan man tar steget att bli en evangelisk kristen.Religionsfriheten finns visserligen inskriven i Marockos lag. Var och en har rätt att utöva sin egen religion. Men då islam omfattar hela livet, också det politiska, kan det ändå bli svårt för den som vill bli kristen. Familj och vänner utövar ett oerhört inflytande och barnen bor också i föräldrahemmet längre än vad ungdomar vanligtvis gör i Sverige.När barnen ska gifta sig har föräldrarna synpunkter på vem som är lämpad som att genom giftermål inlemmas i släkten. Att barnen inte vill acceptera föräldrarnas förslag, de vill inte gifta sig med en muslim, utan söker en kristen att dela sitt liv med därför att de själva är på väg in på trons väg, då blir det oundvikligen konflikt med familj och släktingar.
Hur ska man gå tillväga att nå människor i ditt hemland, hur ska evangelisationen bäst bedrivas?-Den mest effektiva evangelisationen är genom radion. Man når långt och får kontakt med människor som kan bo långt borta. Jag var själv med i en by som varken hade elektricitet eller indraget vatten. Vi kom fram till adressen, ledda av en mobiltelefon. Det var kolsvart ute, när vi hittade fram till en sökande familj och hade med oss biblar och andlig litteratur.
När Najib beskriver hur man går tillväga verkar det vara rigorösa säkerhetsåtgärder och många led innan man slutligen kommer i kontakt med kristna. Varje vecka rapporteras om nya kontakter. Man träffas 4-5 gånger innan personen ifråga godkänns.Det finns olika grupper som arbetar, de får hjälp av ekonomisk karaktär från olika länder, en grupp får medel till hyra av lokal, telefon etc från en grupp i Sverige.1995 startade någon slags revolt mot de kristna missionärer som fanns i landet och de troende tar nu själva hand om evangelisationen med den hjälp och det bistånd de får från andra länder.
Najib ska snart resa till Marocko igen. Tillsammans med Margit och Henry, som många år arbetat i muslimska länder ska han nu sprida litteratur och biblar, träffa evangeliska troende och försöka nå också andra. Vi väntar nu rapporter från resan och tiden därnere.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem.
Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.