Ivar Oshenko: Ingenting annat än Guds stora, ofattbara nåd!

Intervju

Maranataförsamlingen i Stockholm hade under sommaren besök av syskon från Litauen och Ryssland. Det var moder Raya med sonen Ivar och hans hustru Olga. Ivar har efter ett ganska brokigt förflutet kommit in i en evangeliserande tjänst. Med Hans Lindelöw som tolk, berättade han i Radio Maranata om sitt liv. Vi förmedlar vidare till Midnattsropet.

Ivar blev frälst och döpt i Maranataförsamlingen. Han föddes och växte upp i Litauen. Han berättar här om sin bakgrund
-Min nuvarande situation är nu sådan att jag bor i Ryssland. Min hustru är ryska. Den kristna församling jag nu tillhör och tjänar är i Ryssland. Men min mamma är från Litauen och bor där.
Jag föddes och växte upp i staden Klaipeda i Litauen. Efter att ha avslutat skolan började jag på ett institut.
Sedan gjorde jag min värnplikt. Det här var under sovjettiden. Efter tiden i armén började jag sjöfartsskola i Klaipeda. 1990 började jag praktisera på en båt. Så kom jag till England och till Skottland, där vi angjorde vid en hamn.
En kväll efter arbetet, gick jag ut på däck. Då kom några gående på kajen med en slags kärra, och frågade om jag ville ha en bibel. De hade biblar på ryska. De kastade en bibel över relingen till mig. Under sovjettiden var det sällsynt att man fick se en bibel. Jag blev intresserad och började läsa. Jag var ett halvår ute på sjön, och hela detta halvår läste jag bibeln; för det mesta Nya Testamentet. Jag upplevde faktiskt att mitt hjärta fylldes av ljus, det var underbart! Det här var min första bekantskap med det gudomliga, med Guds ord.
Men som det nu är här i världen, när jag kom tillbaka så var det vänner, intressen och andra ting som inte var så bra som fick tag i mig. På den tiden såg jag ingenstans någon kristen gemenskap som jag skulle kunna gå till. Helt ensam kunde jag inte stå fast i tron och fortsätta läsa ordet. Jag började engagera mig i affärsverksamhet och gå över gränsen till det som var olagligt. Tillsammans med mina vänner slog jag in på brottets bana. Vi blev förbrytare och sysslade med utpressning. Efter två år – 1993 – kom man på oss, och vi blev gripna av polisen. Vi drogs inför rätta, och jag dömdes till fem års fängelse.
Herren knackade på mitt hjärtas dörr på olika vis. Jag hade en vän i fängelset, som kom till tro. Men mitt hjärta var så förhärdat, så jag sa nej till Guds kallelse då. I fängelset började jag fördriva tiden genom att använda narkotika. Så när jag kom ut ur fängelset var jag narkoman, och kom att använda droger åtta år framåt. År 1995 blev jag benådad och blev fri, men därefter hamnade jag i fängelse ytterligare några gånger. Det var några svåra, mörka år, några år då jag inte visste hur jag skulle leva och vad som skulle komma framöver. Jag fungerade praktiskt taget som en robot som begick de synder och ogärningar som Satan styrde mig in i. Jag blev lidande också fysiskt, mina njurar slutade fungera.