Appell av Jan Egil Hafsahl

Hur kan Gud tillåta så mycket lidande?
Ekologiska ödeläggelser, globala svältkatastrofer, Ändlösa krig, gisslantagande, terror. Övergrepp, Misshandel, Missbruk, Exploatering.
Listan verkar oändlig… - och stora delar av världens befolkning är i färd med att sjunka ner i total hopplöshet!”Det finns ingen Gud. Ondskan bevisar att Gud inte existerar,” säger ateisten. Det onda existerar, därför gör inte skaparen det.Om han skulle finnas: ”Hur kan en god Gud tillåta så mycket lidande?” säger agnostikern.Låt oss nu vända på frågan ett ögonblick: Om det onda existerar – och det vet vi – är det då inte logiskt att anta att också det goda existerar? Hur vet vi annars skillnaden?Om det goda existerar – bör vi inte då också anta att det finns en morallag som mäter gott och ont? Om det är sant, bör det inte då också finnas ett grundläggande upphov, en objektiv bas, dvs något som är sant i alla tider, oberoende av vad jag tror eller menar?Du som förnekar Guds existens, men accepterar det ondas närvaro: Hur kan en värld, som satts igång av opersonliga krafter och utvecklad i en icke-moralisk process, ha utvecklat moraliska värden hos dig och mig? - Något är gott, något är ont.Ett exempel: Kan vi lemlästa ett litet barn för underhållnings skull? Alla sunt tänkande människor ropar ett entydigt nej! - det är moraliskt förkastligt. Det finns alltså objektiva moraliska värden. De existerar, för Gud existerar.Ondskan, lidandet och orättfärdigheten är inte främmande storheter i Bibelns undervisning.Upprinnelsen – och det bakomliggande orsakssammanhanget, säger Bibeln – ligger i det faktum att vi människor har vänt den gode Guden ryggen. Ondskans orsak är inte en frånvarande Gud, men en närvarande synd.Ondska är mer än en yttre realitet som skapar universellt lidande, det är en inre realitet vi gärna försöker fly ifrån. -Men det må du veta, att i de yttersta dagarna svåra tider skola komma. Ty människorna skola då vara själviska, penningkära, stortaliga, övermodiga, smädelystna, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa mot sina närmaste, trolösa, begivna på förtal, omåttliga, tygellösa, fientliga mot det goda, förrädiska, besinningslösa, förblindade av högmod; de skola älska vällust mer än Gud. (2Tim. 3:1-4)Bibelns Gud är livets upphov och all godhets källa. Gud är inte bara god – men också helig.Det ondas problem har i verkligheten en källa. Det är motstånd mot Guds helighet, som omfattar hela skapelsen – och som det bara finns ett motgift mot: den underbare Gudens gärning i människosjälen när han utför sitt verk av återupprättelse. Denna förvandling bearbetar hjärtat så att det blir mjukt nog till att bli en del av lösningen och inte en del av problemet. Denna förvandling börjar vid korset. -Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, då frälste han oss, icke på grund av rättfärdighetsgärningar som vi hade gjort, utan efter sin barmhärtighet… (Tit. 3:4-5)Gud är inte ovetande eller ointresserad av ondskans faktum och med det lidandet – och som historiens Herre kommer han en dag att äntligen sätta punkt för tidsåldrarna. -Men de himlar och den jord som nu finnas, de hava i kraft av samma ord blivit sparade åt eld, och de förvaras nu till domens dag, då de ogudaktiga människorna skola förgås. Men ett vare icke fördolt för eder, mina älskade, detta, att »en dag är för Herren såsom tusen år, och tusen år såsom en dag». -Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte, såsom somliga mena att han fördröjer sig. Men han är långmodig mot eder, eftersom han icke vill att någon skall förgås, utan att alla skola vända sig till bättring. -Men Herrens dag skall komma såsom en tjuv, och då skola himlarna med dånande hast förgås, och himlakropparna upplösas av hetta, och jorden och de verk som äro därpå brännas upp. (2 Petr. 3:7-10)Slutuppgörelsen närmar sig – men idag finns fortfarande möjlighet till frälsning och en uppgörelse med ondskan i vårt eget liv: -Gud har icke bestämt oss till att drabbas av vrede, utan till att vinna frälsning genom vår Herre, Jesus Kristus. (1 Tess. 5:9)