Karin-Vidén

Mission

En hälsning från Palavé

Stora gatan genom Palavé dammar något ohyggligt då tillsynes skrotfärdiga lastbilar dundrar fram och kör i skytteltrafik från floden, varifrån det 24 timmar om dygnet hämtas sand, illegalt naturligtvis, men fullt öppet. Sotet och dammet i luften känns inte bra. Nätterna igenom, då så många andra ljud har tystnat, hör vi grävskoporna jobba och slamra utan uppehåll nere vid floden, och så finns det då några höjdare som gör sig stora pengar på denna miljöförstöring som pågår.{{ double-space-with-newline }}Nuvarande regeringen satsar stort på nya vägbyggen. Enorma ombyggnationer i trafiken pågår intensivt på flera platser, och tunnelbanesystemet byggs ut ännu mer, allt för att om möjligt förbättra framkomligheten i den dagligen mycket kaotiska trafiken här i huvudstaden, vars infrastruktur är mycket bristfällig. Dessutom satsas på nya bostadsområden, och ständigt nya företags- och affärskomplex växer upp, ja, så sand behövs …

Vittnesbörd av Karin Vidén

Storfamiljen i församlingen, en tillflyktsort och ett härbärge under pilgrimens vandring. En konkret plats, ja ett hem för den som behöver daglig syskongemenskap.

Text: Karin Vidén

Skyfallen avlöser varandra och åsksmällarna går likasom genom märg och ben i samma sekund som blixtarna lyser upp himlavalvet. Det är regnperiod i Karibien. Skrämmande, men även så fascinerande att med alla sinnen erfara vädrets krafter så nära inpå sig.

Missionshälsningar av Karin Vidén

Barnens sång ljuder ut över närområdet där barnmötet pågår. ”Jesu lilla lamm jag är, på sin axel han mig bär.” Ungefär 50 barn i skilda åldrar har samlats på vår syster Soilas gård idag, och de sjunger så att folk som kommer gående på den dammiga grusvägen strax intill stannar upp, och en och annan sjunger också igenkännande med. Äldre, och till synes trötta män i leriga gummistövlar och med machetan till hands är på väg hem med dagens fångst och skörd i form av fisk, frukt, rotfrukter eller annat grönt. De vinkar och ler igenkännande.

Missionshälsning av Karin Vidén

Här i den Karibiska övärlden befinner vi oss just nu i den period som benämns ”orkanperioden”. Det är nu under några månader som havet är uppvärmt och vindar skapas och ges fart som kan orsaka svåra resultat för drabbade områden. I skrivande stund ligger ett oväder ute till havs och meterologerna rynkar sina pannor för att så tidigt som möjligt kunna avgöra vilken väg väderfenomenet ska ta, och vilken fart och hastighet det ska gå upp i. Om det styr upp mot och in i Karibiska havet börjar vi mer uppmärksamt följa dess framfart. Ska det hålla sig ute till havs, eller ska det svänga av norrut för att dra in över vår stad och vår del av landet?

Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma, med Hotell Pilgrimshem, drabbades den 1 augusti av en brand då en av byggnaderna med 16 hotellrum brann ner totalt. Ingen människa skadades! Naturligtvis ett hårt slag mot församlingens arbete, men vi vet att Gud är med genom allt. Församlingens syskon, främst de unga, trädde in som en man då brandlarmet gick vid åttatiden på kvällen. De inledde släckningsarbetet innan den närliggande Bromma flygplats hade första brandbilen på plats, och deltog i utrymning av hotellgäster då samtliga byggnader tvingades evakueras. De tog sig an omskakade människor som såg sina enda tillhörigheter slukas av lågorna, och samarbetade på ett fantastiskt sätt med polis och brandmyndighet. ”Ni är grymma!” var en av polisernas spontana kommentarer vid åsynen av denna krisinsats av en väl sammansvetsad församlingsgemenskap på Bällsta. Flera av gästerna kunde ombokas till andra rum och vår bön till Gud är att dessa nu så drabbade, i miljö och atmosfär på missionscentret ska få erfara personlig hjälp till både ande, själ och kropp. /KV

Text: Karin Vidén

Över trettio år har nu gått sedan Maranataförsamlingen tog plats i Bromma, i den tidigare Bällstalundsskolan som byggdes redan 1912. Hotell Pilgrimshem flyttades från Gamla Brogatan i city, och skilda kategorier av gäster passerar dagligen hotellet; byggarbetare, hemlösa som socialkontoren i stan hyr rum åt, flyktingfamiljer från krigszoner i vår värld, turister m fl, och mitt i allt detta huserar Maranataförsamlingens Storfamilj. En brokig skara av människor i alla åldrar som på olika sätt är med och bidrar till denna form av gemenskap som är så ovanlig att se idag, men som faktiskt kan fungera.