Karin-Vidén

Vittnesbörd från höstens bibelskola
Karin Vidén

Jag har den stora förmånen att undervisa i Pilgrimsskolan, församlingens hemundervisning. Vi har förutom alla de ämnen som det allmänna skolväsendet anger även bibelkunskap och då arbetar vi ibland med en riktigt gammaldags flanell-ograftavla, med bilder man sätter upp som ett stöd för berättelsen. Det är väldigt förlegat har jag förstått i vår teknologiska tid att använda dylikt undervisningsmaterial, men barnen älskar det. Häromdagen talade vi om den blinde Bartimeus, han som satt vid vägkanten då Jesus och lärjungarna med mycket folk var på väg förbi. ”-Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” Många ville tysta ner Bartimeus, men Jesus uppfattade ropet från honom och bad någon i hopen omkring sig: ”-För fram honom till mig.” Bartimeus kom fram till Jesus trots de mångas protester, blev helad och fick sin syn (Mark 10:46 ff).

Missionshälsning från Karin Vidén

Det ordlösa leendet hon gav sina barn sa dock allt det som moderskärleken kunde frambringa!

Andrea med tre av sina barn Fredagskväll i tremiljonersstaden Santo Domingo, och bilköerna är ansträngande långa och mycket tålamodsprövande. En strid ström av gatuförsäljare kretsar runt omkring bilen  och erbjuder  oss allsköns varor; vackra blombuketter, kakor, nötter, färdigskalade apelsiner, vindrutetorkare, såpbubblor, ja en uppsjö av varor säljs i dessa enorma bilköer som får hela city att stå mer eller mindre stilla.

Av Karin Vidén

Det kommer dagar då vi kanske på grund av förföljelse och skilda former av utsatthet möter varandra med en knappt hörbar tröstens hälsning: - Maranata… Håll ut, broder och syster… - Jesus kommer snart, så ge inteupp!

Medan vi sitter här samlade i lokalen, i varm och innerlig gemenskap, så finns i den här lilla Maranataförsamlingen i Stockholm tre familjer som inte kan vara här hos oss. De kan helt enkelt inte vara i Sverige utan har tvingats att på grund av skollagstiftningen lämna sitt hemland för att bli skolflyktingar. Hur stor är inte deras önskan att få vara här med sina barn tillsammans med oss. Vi känner dem väl, ja vi tillhör ju varandra som syskon i tron.

Text: Karin Vidén

Rubriken provocerar utifrån de referensramar vi alltmer vant oss vid, då förskolor, skolor, vårdcentraler, tandläkarmottagningar, bibliotek, simhallar med flera inrättningar hbtq-certificeras. Oavsett könsidentitet eller sexuell läggning, ska alla bemötas lika utan någon form av risk för diskriminerande attityd, handling eller värdering. Den normkritiska pedagogiken i förskola och skola jobbar med bland annat språket som ett verktyg till ett mer jämlikt samhälle, och genom att titta på strukturer och ifrågasätta det som anses vara ”normalt”. Att arbeta normkritiskt handlar just om detta att synliggöra och ifrågasätta normer.
Som exempel på en dylik normkritik kan man nämna en inbjudan som just nu är aktuell. Det är forskare vid Karolinska Institutet som söker transsexuella deltagare för en studie som handlar om ”mäns erfarenhet av att själva bära och föda barn”. Studiens syfte är att ”utveckla graviditets- och förlossningsvården och säkerställa en god vård för alla” (rfsl.se). Den traditionella och sedan urminnes tider bärande normen att det finns två kön och att det ena av dem, kvinnan, föder barn blir genom detta lyft, synliggjord och ifrågasatt. Allt för att de eventuella ”fördelar” normen historiskt har i form av samhällsstrukturer och det vi benämner vara normalt ska synliggöras och omvärderas. Fördelarna för den som följer normen, i det här fallet att som kvinna vara den som bär och föder barn, ifrågasätts för att samhället ska se diskrimineringen av andra könstillhörigheter i förhållande till kvinnor när det gäller havandeskap och barnafödande.
Normer ska vändas ut och in och hit och dit, för att till sist omintetgöras i ett istället normlöst samhällsliv där normkritiken blivit ledstjärna för all politisk korrekthet där mångfalden ställer krav: träd in under paraplybegreppet hbtq - homosexuella, bisexuella, transpersoner och personer med queera uttryck och identiteter, annars sällar du dig till den diskriminerande skaran.

Missionsrapport av Karin Vidén

Missionsarbetet i Dominikanska republiken fokuseras nu alltmer på Batey Palavé där vi nu arbetat i tretton år i det haitiskt och dominikanskt befolkade samhället. Bostäder byggs just nu för missionärerna ovanpå den redan tidigare byggda skolan och möteslokalen, och redan i september sker första inflyttningen.

  Då vi samlas till möten är vi ofta många som kommer samman för att dela med oss av vittnesbörd, bibelläsning, sång, och bön- och tacksägelseämnen i långa rader. Vi blir ofta påminda om den svaghet som är en förutsättning för Guds verk i en människas liv, och hur denna svaghet som är en väg till seger aldrig kan begripas och förstås av den värld som inte känner Gud. Vi samlas med alla våra lyten och defekter, prövningar och nederlag, men med hoppet levande! Den svage är beroende av Gud varje dag, varje stund; det är en rikedom som inte går att överhuvudtaget värdera. Vår blinda syster Antonia sjunger i mötena om sin Frälsare med en innerlighet som måste erfaras.

Appell av Karin Vidén

Vi har i Sverige en förskola och en grundskola som blir alltmer hbtq-certifierad (homo-, bi-, trans- och queer), och som öppnat för och välkomnat de krafter som är ute efter att slakta och förgöra vad en genuin barnatro på Gud innebär. Detta är inget som idag formuleras i varken futurum eller presens, skolportarna står redan på vid gavel och den flodvåg av gudsfientlig propaganda som svenskt utbildningsväsende utsätter sina elever för är ett faktum. De förförs och blir bedragna, ja sanningen är att de är utsatta för en mycket avancerad förförelse!

Text: Karin Vidén

Det var under påskhögtiden i Jerusalem, det osyrade brödets högtid, då judarna slaktade ett lamm och firade uttåget ur Egypten. Generationers traditioner fanns där odiskutabla och oemotsagda. Att uppfylla lagen och vänta Messias var livets gång.

Så hörs en upprorisk skara! Allt fler drar sig närmare för att se, för att höra. Jaha, man har gripit den där mannen! Han heter Jesus och är son till timmermannen Josef från Nasaret.  Han har talat till dem, samlat skaror omkring sig; men vad är nu orsaken till denna oro som råder omkring honom?

Storasyster på väg till frukosten

med sina småsyskon. De kommer gående i grupper, välkammade, klädda i sina blå och beige skoluniformer. De vinkar glatt åt oss och är nu på väg till den kommunala Palavéskolan för att få sin undervisning. Skolsalarna är överfulla av elever som trängs och dessa överinskrivningar är ett krasst faktum som alla i samhället talar om.

Dessa elever jag varje morgon möter på min väg till missionscentret och mitt arbete i förskolan har just fått sin frukost och det värmer inombords att se dem, att veta att de är mätta; att de fått en näringsriktig frukost som en start på dagen. De är nu 110 till antalet de barn som får frukost i vår matsal i Palavé, och behovens strida ström har ingen ände. Flera barn står i kö för att skrivas in.

Karin Vidén rapporterar

Situationen för papperslösa haitier i Dominikanska republiken har alltid varit svår. Så gott som dagligen lever de flesta av dem med rädslan över att bli utvisade. Migrationsmyndighetens patruller ger sig systematiskt ut på stadens gator för att fiska upp så många haitier de kan hitta, och utan att ge dem någon som helst chans att förklara sig eller att kontakta sina anhöriga, forslas de till gränsen och utvisas.

I Dominikanska republiken födda haitier protesterar mot nya regler som drabbar dem hårt. Alla papperslösa utestängs från studier i landets skolor.  Eftersom föräldrarna är papperslösa fick de inte vid födseln någon födelsedokumentation.

Nu ska de stängas ute från sina studier vid universitetet!

De kräver nu att få de dokument de har laglig rätt till att äga som födda i landet!

Citat: ”Om jag inte är härifrån, varifrån är jag då?” ”Jag är dominikan och kräver mina dokument.” ”Jag är dominikan.  Jag har rättighet att studera, att rösta, att finna ett värdigt arbete och att gifta mig.”

Missionshälsning från Karin Vidéns blogg “Skriverier från Karibien”

-Bingooo!

Kvinnans rop avlöstes snabbt av ett kakalorum av röster utan motsvarighet. Det var svårt för mig som oinsatt att urskilja problemets art, men jag förmodar att det handlade om vem som egentligen vann. De satt, stod, låg, gick omkring….ett femtontal kvinnor i olika åldrar med sina spelbrickor och okokta makaroner som markörer. Utroperskan hade placerat sig strategiskt i skuggan på en trappavsats och hade en sliten smutsig tygpåse i handen varur hon plockade upp sifferbrickorna och med ljudlig stämma ropade ut över den spelande skaran. Överallt fanns också de små barnen.