Karin-Vidén

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!

Text: Karin Vidén

Utbildningsminister Jan Björklund presenterade den 15 juni Utbildningsdepartementets skollagsberednings förslag till ny skollag, Den nya skollagen - för kunskap, valfrihet och trygghet. Förslaget är sänt på remiss till ca 140 instanser vars svar ska inkomma senast den 1 oktober 2009. Regeringsproposition om ny skollag planeras läggas våren 2010 och lagen kan börja gälla den 1 juli 2011. Den nya skollagens 28 kapitel omfattar utbildning från och med förskola till och med vuxenutbildning.
Hemundervisande föräldrar över hela landet väntade med spänning och stort intresse på att lagförslaget skulle släppas till offentligheten för att få del av eventuella nya formuleringar och ändringar i den lagparagraf i skollagen man idag anger som stöd för sin hemundervisning, nämligen 10 kap 4 §:
Ett skolpliktigt barn skall medges att fullgöra skolplikten på annat sätt än som anges i denna lag, om det framstår som ett fullgott alternativ till den utbildning som annars står barnet till buds enligt lagens föreskrifter.

Reaktion på Jesusmanifestationen av Karin Vidén

På Stockholms gator och torg församlades kristna i gemensam Jesusmanifestation. Där fanns från olika riktningar ett brett spektra representerat under ekumenikens inbjudande parasoll
denna soliga och vackra majdag. I långa tåg drog man fram genom huvudstaden med affischer och banderoller, proklamerade och sjöng, för att på olika sätt visa sin tro på Jesus. Till sist slöt man upp i Kungsträdgården där de kristna bokstånden stod tätt bland blommande körsbärsträd, och där erbjudanden om försäljning och prenumerationer av skilda skrifter och annat lockade människor till sig. Numerären var enorm denna dag, med 18 000 personer samlade i ekumenisk anda. Från den stora scenen presenterades budskapet av bl a Svenska kyrkans Hakon Långström, pingströrelsens Niklas Piensoho, Oasrörelsens Berit Simonsson, journalisten Göran
Skytte, Centrumkyrkans Stanley Sjöberg, Livets Ords Ulf Ekman, katolske biskopen Anders Arborelius och fader Raniero Cantalamessa från Rom m fl.

Text: Karin Vidén

Guds vision för vår tid handlar om ett folk på väg ut ur tiden, ett maranatafolk som går korsets väg som leder hem!

Då Gud kallar människan till sig handlar det för henne om en total kapitulation inför hans frälsning, en underkastelse inför den metod och räddningsaktion han själv planlagt i och genom sin son Jesus Kristus. Hur ofta gör vi inte Guds frälsning till en tämligen lättköpt och attraktiv vara som gärna får kittla våra sinnen, och helst inte innebära alltför stora förändringar i vår livsföring. Det får gärna vara en glättig lite-lagom-frälsning, eller en hemsnickrad på-mina-egna-villkor-frälsning. Guds frälsning är dock något oerhört dramatiskt; ett drama där människan i sanningens ljus från korset får insikt om synd, nakenhet och evig förtappelse. Frälsningen är Guds svar på människans desperata nödrop och åkallan om räddning där hon befinner sig i dödens käftar!
Medlemsskap och social tillhörighet i den kristna gemenskapen är ingen garanti för varken frälsning här i tiden eller inför evigheten. Ingen präst och ingen kyrka, inget samfund och inga goda gärningar, nej inte heller Maranataförsamlingen i Stockholm kan stå som garant för någon människas eviga väl.
Att bejaka Kristi kors är ett personligt val, eller mer korrekt, ett svar på en kallelse, vars ovillkorliga följd innebär att bli betraktad som en dåre av en sekulariserad samtid. Kristenheten acklimatiseras och assimileras alltmer in i rådande samhällsfrågor inom politik, religion och kultur, och avfallet från Guds eget ord där korset är centralt, är ett faktum. Korset som glittrig symbolik fascinerar dock människan, men är genom sin religiösa attraktion och utsmyckning ändock helt ofarligt för den aktiva ondska som i allt söker beröva korset dess frälsande kraft. Då Jesus spikades upp därpå, handlade det om hån och spott, trakasserier och djupaste smärta under bördan av mänsklighetens synd. Lydnadens väg innebar för Frälsaren ett ohyggligt lidande och en ofrånkomlig död, och för hans sanna efterföljare har korset genom alla tider inneburit frälsning och självlivets död, genom överlåtelse till Honom. Jesus Kristus är försoningen för våra synder, och hans dyrbara blod är det enda reningsmedel som gäller inför Fadern. Han är det försoningsoffer Gud gav av kärlek till dig och mig. Han som är uppståndelsen och livet är för varje människa den enda framkomliga vägen till Gud, till evigt liv och till evig salighet!

Ledare av Karin Vidén

Då Jesus Kristus föddes in i mänskligheten som Guds frälsning fanns ingen plats för honom i härbärget utan han fick redan från början erfara att han inte var av denna världen. Vi går in i en julhelg då hans födelse ånyo uppmärksammas i kyrkor och tempel, och människor ser sitt tillfälle att ge den kristna ceremoniella traditionen sin högtidliga uppmärksamhet. Dock förblir han för de flesta det lilla näpna barnet i krubban, och den enorma frälsningsplan han kom för att fullborda går genom kyrkans och prästerskapets försorg människor helt förbi.

Text: Karin Vidén
Skolinstitutionen har stirrat sig blind på den heliga objektiviteten och ser inte vilket bedrägeri det handlar om…

Det är en småkall oktobermorgon och färggranna löv faller oavbrutet från vackra ekar och lönnar, och stiliga popplar låter sig ses på långt håll för den som färdas fram på Bällstavägen i Bromma. Inne hos ”storfamiljen på Bällsta”, ett boende- och arbetskollektiv på Maranataförsamlingens missionscenter, sjuder det av liv och aktivitet. I den gamla byggnaden från 1912 där under många bakomliggande år så många folkskoleelever nött den gamla Bällstalundsskolans stentrappor, springer fortfarande idag barn och ungdomar på väg till sina lektioner och arbetsuppgifter. Men nu handlar det om barn som hemundervisas av sina föräldrar, och även om ungdomar som efter avslutad skolgång valt att arbeta på Pilgrimshem Hotell för att därigenom betjäna de gäster som bl a Stockholms stad och andra kommuner bokar in. Det är en stor förmån att få leva och arbeta mitt i en kristen daglig gemenskap med människor av alla generationer. Varje morgon innan den direkta hemundervisningen börjar, samlas vi en grupp föräldrar och barn och har gemensam morgonbön. En väldigt fin start på dagen som varmt kan rekommenderas. Vi läser några versar var ur bibeln och lägger fram böneämnen och tacksägelseämnen och ber till Gud tillsammans. Det är verkligen en fröjd att se och höra hur några småttingar som just lärt sig läsa, i denna trygga miljö med stolthet och iver stavar sig fram en bibelvers var, och hur de nämner sina böneämnen och bekymmer för att vi tillsammans ska be till Gud. -”Min mormor är sjuk”, ”de haitiska skolbarnen i Palavé”, ”missionsarbetet bland de fattiga i Rumänien” osv.
Tänk att få inleda dagen med att få påminnas om dem som behöver omtanke och hjälp, och själv få forma böneord till Gud! Det danar människor för framtiden.

Karin Vidén berättar om en av Dominikanska Republikens missionärer

Om inte syster Clotilde kommer till mötet, då vet alla att det finns en verklig orsak därtill. Hon är en trogen mötesbesökare, medarbetare och syster i Comunidad Maranata sedan många år tillbaka. Jag tar mig med försiktiga steg nedför den av regnet våta och slippriga cementerade gångstigen som leder ner till hennes lilla hem som ligger så långt ner i La Cañada man kan komma. På vissa håll trevar jag mig riktigt sakta nedför med vetskapen om att här har många brutit både armar och ben då de halkat, snubblat och trillat omkull, men barnen och ungdomarna som kvickt kilar förbi mig är vana och då en motorcykel med sin obekymrade förare på slirande däck kasar nedför gångvägen där småttingar sitter och leker, verkar alla omkring mig helt oberörda. Clotildes hem består av ett litet kök och ett lika litet sovrum, samt en övervåning med plåttak där några av barnbarnen bor, och det är byggt med den ca två meter breda öppna utloppskanalen under sig. Då jag denna dag besöker henne bjuds jag som alltid på gott kaffe, och hon ursäktar sig att kanalen som nu är sprängfylld av skräp och hushållssopor luktar så illa. Soporna från alla omkringboende kastas oförpackade ned i kanalen och stora råttor kalasar på matresterna om ingen av alla lösspringande hundar hunnit före. Clotilde hade hoppats på lite mer regn den här dagen för att sopberget skulle få lite fart av vattnet och dra iväg, men så blev det nu inte. Hon hoppas också på att några karlar ska frakta bort det stora trasiga kylskåpet som en granne gjort sig av med och som nu ligger som en propp och stoppar upp soporna vid den lilla cementbron vid hennes husknut.
Clotilde är änka sedan många år tillbaka, och då jag ber henne berätta om sin man, blir hon tyst en stund; som om hon behöver lite tid att vrida klockan tillbaka för att minnas. De bodde först i Castañuela, hon och maken Prieto, ett litet samhälle ca 25 mil från huvudstaden, men flyttade till storstaden då barnen var bara några år gamla. De valde La Cañada i Las Palmas eftersom Clotilde hade sin syster boende där. ”Det var så fint här i området då vi flyttade in för många år sedan”, berättar hon och ser smått drömsk ut. ”Här var en grönskande dalgång med den smala flodrännan rinnande ut mot den större flodådran ut i floden Haina. Utefter sluttningarna låg små enkla trähus, eller som mitt hus, som då var tillverkat av utslagna plåttunnor som väggar, enkelt, med ändock en bostad. Här fanns stora avokadoträd, banan- och platanosplantor, ja det var mycket finare här i La Cañada då, ja det var som att bo på landet.” Clotilde berättar med värme om de åren; det var mycket jobb och slit, och det var fattigt, men hon var ung och stark. Prieto försörjde familjen genom att han drev en liten colmado med försäljning av tidigt morgonkaffe och diverse matvaror.
Så kom den ödesdigra dagen som kom att förändra hela Clotildes livssituation för alltid. Det var för ca 30 år sedan, Clotilde minns inte riktigt årtalen längre. Hon och Prieto vaknade tidigt på morgonen för att som vanligt ta itu med dagens sysslor, men den här dagen blev ingenting som det brukade vara. Prieto satte sömndrucken ned sina bara fötter på golvet för att stiga upp ur sängen, och såg försent den ca 2,5 dm långa så farliga tvärrandiga tusenfotingen. Den bet honom i en tå och han fick svåra smärtor under flera timmar. Såret infekterades kraftigt och hans allmäntillstånd försämrades snabbt. Från det statliga sjukhuset fördes han till militärsjukhuset, men inte heller där fanns den läkarvård och det antibiotika han hade behövt att få och det oundvikliga skedde, han dog.
Med sorgen som en bedövande tung börda och med försörjningsansvar tvingades den unga änkan ut för att söka arbete i områden där det bodde mer välbeställt folk, och hon erbjöd sina tjänster att tvätta kläder, att städa, diska och annat hushållsarbete. Tvättmaskin var på den tiden mycket ovanligt och all tvätt skedde för hand. Det handlade om att hinka upp vatten ur en brunn, att bära vattnet ibland ganska långa sträckor och att till sist efter tvätt och torkning överlämna kläderna fint strukna och utan minsta fläck kvar. Varje dag lämnade hon de tre barnen till någon granne eller släkting, för att tvätta kläder i olika hem, och kämpade hårt för att kunna ge barnen mat varje dag. Dottern Glady växte upp och blev som tonåring gravid, och blev genom det även hon som ensamstående tvingad ut i försörjningsansvar. Tre flickor tätt på rad innebar att mormor Clotilde mer och mer gick in i modersrollen och barnen upplevde henne som sin mamma, alltmedan deras unga mor var den som var borta och arbetade hela dagarna. Åren gick och inflyttningen till La Cañada ökade dramatiskt. Husen blev fler och fler, och de rika fruktträden och grönskan fick ge plats för byggnationen. Folk från landsbygden sökte sig in till stan och hoppades på bättre försörjningsmöjligheter, och La Cañada har förändrats väldigt mycket. Idag är Clotildes och de flesta andras hus gjorda av cementblock, och vissa har både tre och fyra våningar.
Bara två kvarter bort låg ett stort hus på gata L, en för svenska förhållanden ovanlig gatubeteckning, där den svenska missionen Comunidad Maranata höll till. Clotilde gick förbi där ibland och såg hur de ljusa utlänningarna tillsammans med dominikaner samlade barn på terrassen och inne i huset och lärde dem läsa och skriva. Clotilde hade aldrig lärt sig läsa men förstod hur viktigt det var att barnen fick möjligheten. De små barnbarnen var ännu väldigt små, men hon hoppades att de en dag skulle få lära sig denna konst.
En av svenskarna hette Tony och han tog en dag sin elgitarr med förstärkare och bar hela denna börda med sig ned till La Cañada där han tog kontakt med olika människor, däribland Clotilde. Hon bjöd in honom och eftersom det för tillfället fanns elektricitet kopplade han på utrustningen och satt sedan i hennes lilla kök och spelade med hög volym och sjöng sånger om Jesus Kristus. Tony kom tillbaka med ännu några av ungdomarna från Maranata och flera av Clotildes grannar kom för att lyssna till sången och vittnesbörden, däribland Fela, som även hon idag är en frälst och i Kristus bevarad syster i Comunidad Maranata. Clotilde var sedan tidigare avgjord kristen och döpt i floden Yaque, men upplevde nu en påtaglig förnyelse i sitt andliga liv. I det stora huset inbjöd Comunidad Maranata till evangeliska möten på kvällarna och hon tog med sig sina små barnbarn och gick dit. Hennes hjärta greps av påminnelsen att Jesus snart ska komma igen, och hon tog ett inre beslut att ännu mer söka Honom och följa Honom.
Vecka efter vecka, månad efter månad, kom hon troget till alla möten bärande på de små, och har genom sin idoga och övertygande insats år efter år visat de sina att församlingens angelägenheter är hennes, och att de är viktiga, och att ta del av Guds ord är livsavgörande mat för den inre människan. Barnbarnen är flera nu och större, och de har fått med sig den enkla tron på Gud genom det som såddes i deras barnahjärtan genom mormors iver. Hennes bön idag är att de alla ska ta ett avgörande steg, som hon själv fick göra, och verkligen öppna sitt hjärta för Jesus och överlåta sina liv till Honom.
Clotilde kan inte läsa, inte skriva, men hon kan med skärpa citera Guds ord: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft, så står det i Filipperbrevet 4:13!” Hennes vittnesbörd präglas av tacksamhet till vad Gud gjort i hennes liv, och alltid då tillfälle ges vittnar hon om hur Han varje ny dag ger henne kraft och hjälp.
Under tiden hon berättar drar människor förbi utanför den vidöppna dörren och musiken dånar från flera olika radioapparater i husen intill. Många ropar hälsande in genom dörröppningen, en haitisk ung man ber på knagglig spanska om tändstickor, och då kaffedoften sprider sig kommer en kvinna och ber om en kopp nybryggt och naturligtvis har Clotilde en kopp rejält sötat kaffe till sin granne. Några små grannbarn kommer törstiga in och ber om vatten, och för Clotilde är det så självklart att möta de behov hon kan, för liten eller stor. Alltmedan barnbarnsbarnet Cristal letar sig upp i hennes knä fortsätter hon att berätta om sitt arbete i församlingen, och drar sig med glädje till minnes sommaren år 2000 då församlingen hade ett speciellt sommarläger för barnen. ”Massor, massor av barn från La Cañada, i tre olika åldersgrupper samlades till bibelundervisning, lekar, fika och tävlingar.” Då var Clotilde med som ett stort stöd varje dag under den intensiva sommarperiod det pågick. Dessa samlingar kom att bli inledningen till en ny etapp då församlingen på ett speciellt sätt kom att inleda evangelisation i La Cañada. Hon minns hur grannar frågade henne, ”vad har ni gjort med våra barn, de är så glada, och de sjunger så fina sånger?” Det arbetet kom att bli en ingång till många hem och familjer.
Allteftersom åren har gått så har den ökande invandringen från grannlandet Haiti även visat sig i La Cañada. Det började för några år sedan och Clotilde fick vänja sig vid att de närmsta grannarna talade kreol, ett språk hon inte alls förstod. Nu finns bara ett fåtal dominikanska familjer kvar i hennes närområde, och hon ser församlingens evangelisationsmöten som väldigt viktiga. ”Även om haitierna inte förstår allt vi säger så känner de igen sångerna, och upplever atmosfären.” Då det på söndagkvällarna är dags för evangelisationsmöte där utanför hennes hus på den smala gångvägen ser man med vilken värme och iver vår syster är med och tjänar. Med ett vakande öga ser hon till att alla får sitta, att alla får varsin sångbok, och genast då det saknas en sittplats till en mötesbesökare, ung eller gammal, så ger hon sig iväg till en granne och får låna några stolar. Då någon blir stående en bit på avstånd är hon strax där och hälsar välkommen och anvisar en plats i gemenskapen. Ett verkligt föredöme i tjänst!
Där längst ner i La Cañada, där idag soporna sprider sin stank, och där droghandeln sker helt öppet, där idag haitier och dominikaner trots språkförbistring, och stora kulturskillnader bor vägg i vägg, där finns ett litet enkelt hem, ett missionscenter. Som en lots i sin lotsstuga finns Clotilde där för de grannar och förbipasserande som genom livets farliga passager behöver hjälp och vägledning. Om du har vägarna förbi ska du titta in, där får du ett friskt och levande vittnesbörd om Jesus som Frälsare dig till livs, och ingen finns som går därifrån utan att ha fått en kopp nybryggt kaffe vid köksbordet hemma hos vår kära församlingssyster. Från det lilla enkla hemmet längst ner i La Cañada letar sig böneljudet uppåt och hemåt. Bönerna om barnbarnens frälsning, bönerna om grannarnas frälsning och tacksägelsen till Gud för hjälp och kraft i rätt tid!

Text: Karin Vidén

Dagens folkredaktör Urban Thoms bloggar för den kristna rikstidningens räkning från Nyhemsveckan:

-Hejaramsorna skallade och stämningen var hög inför kvällens fotbollsdrabbning mellan Sverige och Spanien. Ett par tusen människor, främst unga, hade betalat 30 spänn (i förköp ? 40 i tältöppningen) för att se kampen. ( - ) Inte ens det spanska ledningsmålet i matchens början kunde få publikens entusiasm att svalna och när Zlatan efter ett tag tryckte in kvitteringen på ren vilja var det rena frälsningsstämningen i Nyhemstältet.

[Läs mer]

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Onsdageftermiddagen är varm och trafiken bullrig och rörig. Vi är på väg i två bilar ut till Batey Bienvenido inte långt från Batey Palavé där Maranataförsamlingen arbetar sedan sex år tillbaka. Vägen är bitvis väldigt gropig och det gäller att se upp för alla de motorcykeltaxi´s som utan hastighetsbegränsning far vägen fram. Det är dags för vårt andra barnmöte i Bienvenido och MRs trogna läsare vet att det var en av de platser som drabbades hårt då orkanen Noel i oktober drog fram över landet med våldsamma skyfall till följd.
Genom syster Fifa i gemenskapen i Palavé leddes våra vägar till Bienvenido eftersom hon har sin syster Sunilda boende där, och som nu hade förlorat allt då huset hon hyrde fylldes av lervatten ca 1,5 meter upp. Genom snabbt inkomna gåvor från olika håll kunde vi då inom bara några dagar komma ca 100 familjer till hjälp på olika sätt och fick genom detta en mycket speciell kontakt med människorna där.
Alla är haitier och de gamla bland de boende talar enbart kreol och upplevde naturligtvis en oerhörd utsatthet i denna situation då man stod utan hem, tillhörigheter och ekonomisk hjälp.
Efter denna hjälpinsats har vi ibland besökt området och kunnat följa återuppbyggnaden och fortsatt hålla kontakt med en del av dem som bor där. Många bor nu återigen i de hus som totalt översvämmades trots att de inser faran att liknande katastrofer ånyo kan inträffa. En av dem är just Sunilda som fortsätter hyra och med sin familj bo kvar trots farorna.

Analys av Karin Vidén

Hemundervisning kan man välja pga många olika orsaker. Det kan vara med bl a religiösa, filosofiska, politiska och ett flertal andra motiv man väljer att som förälder i hemmet undervisa sitt barn. Skollagen ger genom kap 10 § 4 den lagliga grund som krävs för tillstånd. För den förälder som pga kristen tro och övertygelse är angelägen om en klar biblisk grundsyn på skapelsen, människovärdet och en kristet fokuserad värdegrund finns idag inget annat alternativ att tillgå än hemundervisning. De kristna friskolorna ges paradoxalt nog inte den frihet som gör det möjligt att i undervisningen under obligatorisk lektionstid ens förmedla den kristna trons absoluta grundfundament- tron på en skapande Gud. Under rubriken ”Skolan och den vetenskapliga teorin om evolutionen” på Skolverkets hemsida finns följande regler gällande fristående skolor:
-Ett grundläggande krav på fristående skolor är att de ger kunskaper och färdigheter som till art och nivå svarar mot utbildningen i den offentliga skolan och att de även i övrigt svarar mot de allmänna mål och den värdegrund som gäller för utbildning i det offentliga skolväsendet. Till värdegrunden hör att undervisningen skall vara saklig och allsidig. Undervisningen i skolan skall alltså bygga på vetenskaplig grund… Grunden för skolans undervisning om livets uppkomst och utveckling skall vara den vetenskapliga teorin om evolutionen…Detsamma gäller när en konfessionell skola behandlar den egna tron om skapelsen. I skolan skall inte den vetenskapliga grunden ifrågasättas av trosföreställningar.
Evolutionsteorier som ständigt förnyas och förändras, ifrågasätts och diskvalificeras, upphöjs ändå till vetenskap och presenteras som suverän och odiskutabel kunskap i svenska skolors lärosalar, alltmedan den kristna elevens tro, övertygelse och inre vetskap ständigt kränks och såras. Samtidigt tvingas den kristet troende pedagogen väga varje ord på våg i den kristna friskolans obligatoriska undervisning för att inte tro och övertygelse ska lysa igenom och av eleverna upplevas som påverkan och kränkning. Bidragsfällan snörper till munnen då tillstånd och offentlig finansiering kräver sitt underdåniga ja, och det kristna undervisningsalternativet utslätas till ett färglöst och för rådande samhällsideologi ofarligt alternativ. Påtryckningshotet kan inte misstolkas:

Text av Karin Vidén

Sveriges Radio P1 sände i september 2007 med repris januari 2008, i programmet Skolministeriet en intervju med anledning av hemundervisning. Makarna Berno och Karin Vidén svarade på några frågor gällande hemundervisning av sitt nu sjunde barn. I programmet uttalade sig också fd bitr rektor på Rinkebyskolan, Hillevi Rindeby.
Skolledaren som för övrigt var mycket dåligt insatt i det aktuella ämnet uttalade sig avvisande och nedsättande i ordalag som tydligt avslöjade dels stor brist på kunskap, och än mer allvarligt för en skolledare, en diskriminerande klassificering av familjens barn och ungdomar som hemundervisats av sina föräldrar tillhörande Maranataförsamlingen. ”Det är inte de samhällsmedborgare jag vill se växa upp i det här samhället” poängterar hon, och förstärker sitt påhopp med att ”det är farligt att låta barn växa upp så här segregerat”. Ett mycket alarmerande uttalande som endast kan tolkas som att det är farligt att växa upp, fostras och bildas i en familj som har sin andliga hemvist i Maranataförsamlingen, och som äger en tro på Guds ord och en övertygelse om att det finns en skapande Gud.