Karin-Vidén

I Dominikanska republiken födda haitier protesterar mot nya regler som drabbar dem hårt. Alla papperslösa utestängs från studier i landets skolor.  Eftersom föräldrarna är papperslösa fick de inte vid födseln någon födelsedokumentation.

Nu ska de stängas ute från sina studier vid universitetet!

De kräver nu att få de dokument de har laglig rätt till att äga som födda i landet!

Citat: ”Om jag inte är härifrån, varifrån är jag då?” ”Jag är dominikan och kräver mina dokument.” ”Jag är dominikan.  Jag har rättighet att studera, att rösta, att finna ett värdigt arbete och att gifta mig.”

Missionshälsning från Karin Vidéns blogg “Skriverier från Karibien”

-Bingooo!

Kvinnans rop avlöstes snabbt av ett kakalorum av röster utan motsvarighet. Det var svårt för mig som oinsatt att urskilja problemets art, men jag förmodar att det handlade om vem som egentligen vann. De satt, stod, låg, gick omkring….ett femtontal kvinnor i olika åldrar med sina spelbrickor och okokta makaroner som markörer. Utroperskan hade placerat sig strategiskt i skuggan på en trappavsats och hade en sliten smutsig tygpåse i handen varur hon plockade upp sifferbrickorna och med ljudlig stämma ropade ut över den spelande skaran. Överallt fanns också de små barnen.

Text: Karin Vidén

Hemundervisning aktualiseras alltmer i media då skolorna börjat nytt läsår. Motivet därtill är dock inte främst att informera om en alternativ skolform som passar väldigt bra för en än så länge väldigt liten del av Sveriges skolelever, utan orsaken är istället den utsatthet inför myndigheter som nu enskilda familjer erfar. I hemundervisares brevlådor på skilda platser i vårt land seglar kuvert in med hot om vitesförelägganden, och familjerna blir ställda inför avgöranden som konkret kan komma att i slutändan handla om civil olydnad. Några kanske av trötthet eller skrämsel böjer sig inför övermakten och rättar in sig lydigt i ledet, medan andra finner vägar att kämpa vidare. En familj har redan valt att gå i politisk exil och flyttat utomlands, medan andra befinner sig i planeringsskedet därför. Ännu andra familjer väljer civil olydnad trots att de vet att det  leder fram till vitesförelägganden och kan komma att innebära en svår ekonomisk situation för familjen, men värderar hemundervisningen högre och mer angelägen.

Karin Vidén rapporterar

Baptiste är ett samhälle i Haitis bergsbygder, ca 3 mil från gränsen till Dominikanska republiken. Till den haitiska huvudstaden Port au Prince är det ”fem timmar”, som man uttrycker avstånden, men som egentligen handlar om 8 – 9 mil.

Comunidad Maranata befinner sig i Baptiste i ett begynnande arbete för att komma människor till hjälp socialt och andligt. Fattigdomen är påtaglig och man erfar sviter efter jordbävningskatastrofen på olika sätt. Människor lever idag under svåra levnadsförhållanden trots att katastrofen där inte innebar så stor materiell skadegörelse och inte heller skördade något dödsoffer. Varuleveranser från huvudstaden har försvårats och minskat drastiskt i antal, och de matvaror som når fram har därmed blivit betydligt dyrare. Som en konsekvens av katastrofen i januari är också hela landets skolstart framskjuten ända fram till den 4 oktober.
Under några dagar i början av september var Berno Vidén där i ett speciellt ärende, och det handlade om att bes öka hem efter hem för att finna de barn som av olika anledningar ännu inte fått skolgång trots ålder därför. Väl framme i Baptiste, efter att ha tvingats övernatta vid gränsen pga av dåligt väder knutet till orkanen Earl, sammanstrålade han med Marceló Revolus, en spansktalande haitisk broder med rötter i Baptiste, för att tillsammans med honom besöka de familjer som skulle erbjudas hjälpen. Det blev en lång vandring, ca 1,5 mil till fots på smala stigar och steniga svårframkomliga bergsvägar i tryckande värme under tropisk sol, för att nå fram till de familjer som bor spridda utöver landsbygden. Mot dagens slut hade de antecknat och skrivit in inte mindre än 22 barn i två olika skolor i Baptiste.
- I kontakt med två olika skolor i samhället har vi åtagit oss att bekosta skolgång för dessa elever, berättar en glad och uppmuntrad Berno, och det handlar om terminsavgifter, skoluniformer, skor och de läromedel varje elev behöver.
- Jag blev djupt rörd av nöden i de hem jag kom till, fortsätter han. Det är smärtsamt att se människors levnadsvillkor, och man önskar man kunde göra så mycket för dem alla. I vårt enkla lilla hus som vi hyr i Baptiste har vi i princip bara ihopfällbara sängar, ett bord, några stolar på det karga cementgolvet, och en liten gasspis. Trots sin enkelhet är det ändå betydligt mycket mer än vad dessa jag besökte har. De bor i hus byggda av sten och lera med jordgolv, och överallt ligger sot och smuts från koleldarna man lagar sin mat över. Den hjälp vi nu kunde ge till 22 barn att få möjlighet att gå i skolan är en ringa begynnelse, och att se föräldrarnas lättnad och hoppfullhet var gripande!

33 elever är inskrivna det här läsåret och de får undervisning i spanska, matematik, bild, musik, bibelkunskap, idrott samt i de olika orienteringsämnena. Här ses Veronica med sina tio elever.
På rasterna får eleverna välja på ute- och innelekar. Här har några valt att bygga med lego…

… andra har valt att “kasta ringar” ute på den lilla bilfria grusvägen där kossor, getter, hästar och grisar mm passerar.

Några dagar före skolstarten inbjöds till föräldramöte, där de inskrivna elevernas föräldrar informerades om hur Maranataförsamlingen i Sverige, tillsammans med vänner främst i Norge och Frankrike, är de som arbetar och offrar för att medel ska frigöras för missionens skola i Palavé. Det var uppmuntrande att möta föräldrarna som uttryckte sig glada för att deras barn nu trots olika bakomliggande problem och svårigheter kan få undervisning.