Karin Vidén berättar om en av Dominikanska Republikens missionärer
Om inte syster Clotilde kommer till mötet, då vet alla att det finns en verklig orsak därtill. Hon är en trogen mötesbesökare, medarbetare och syster i Comunidad Maranata sedan många år tillbaka. Jag tar mig med försiktiga steg nedför den av regnet våta och slippriga cementerade gångstigen som leder ner till hennes lilla hem som ligger så långt ner i La Cañada man kan komma. På vissa håll trevar jag mig riktigt sakta nedför med vetskapen om att här har många brutit både armar och ben då de halkat, snubblat och trillat omkull, men barnen och ungdomarna som kvickt kilar förbi mig är vana och då en motorcykel med sin obekymrade förare på slirande däck kasar nedför gångvägen där småttingar sitter och leker, verkar alla omkring mig helt oberörda. Clotildes hem består av ett litet kök och ett lika litet sovrum, samt en övervåning med plåttak där några av barnbarnen bor, och det är byggt med den ca två meter breda öppna utloppskanalen under sig. Då jag denna dag besöker henne bjuds jag som alltid på gott kaffe, och hon ursäktar sig att kanalen som nu är sprängfylld av skräp och hushållssopor luktar så illa. Soporna från alla omkringboende kastas oförpackade ned i kanalen och stora råttor kalasar på matresterna om ingen av alla lösspringande hundar hunnit före. Clotilde hade hoppats på lite mer regn den här dagen för att sopberget skulle få lite fart av vattnet och dra iväg, men så blev det nu inte. Hon hoppas också på att några karlar ska frakta bort det stora trasiga kylskåpet som en granne gjort sig av med och som nu ligger som en propp och stoppar upp soporna vid den lilla cementbron vid hennes husknut.
Clotilde är änka sedan många år tillbaka, och då jag ber henne berätta om sin man, blir hon tyst en stund; som om hon behöver lite tid att vrida klockan tillbaka för att minnas. De bodde först i Castañuela, hon och maken Prieto, ett litet samhälle ca 25 mil från huvudstaden, men flyttade till storstaden då barnen var bara några år gamla. De valde La Cañada i Las Palmas eftersom Clotilde hade sin syster boende där. ”Det var så fint här i området då vi flyttade in för många år sedan”, berättar hon och ser smått drömsk ut. ”Här var en grönskande dalgång med den smala flodrännan rinnande ut mot den större flodådran ut i floden Haina. Utefter sluttningarna låg små enkla trähus, eller som mitt hus, som då var tillverkat av utslagna plåttunnor som väggar, enkelt, med ändock en bostad. Här fanns stora avokadoträd, banan- och platanosplantor, ja det var mycket finare här i La Cañada då, ja det var som att bo på landet.” Clotilde berättar med värme om de åren; det var mycket jobb och slit, och det var fattigt, men hon var ung och stark. Prieto försörjde familjen genom att han drev en liten colmado med försäljning av tidigt morgonkaffe och diverse matvaror.
Så kom den ödesdigra dagen som kom att förändra hela Clotildes livssituation för alltid. Det var för ca 30 år sedan, Clotilde minns inte riktigt årtalen längre. Hon och Prieto vaknade tidigt på morgonen för att som vanligt ta itu med dagens sysslor, men den här dagen blev ingenting som det brukade vara. Prieto satte sömndrucken ned sina bara fötter på golvet för att stiga upp ur sängen, och såg försent den ca 2,5 dm långa så farliga tvärrandiga tusenfotingen. Den bet honom i en tå och han fick svåra smärtor under flera timmar. Såret infekterades kraftigt och hans allmäntillstånd försämrades snabbt. Från det statliga sjukhuset fördes han till militärsjukhuset, men inte heller där fanns den läkarvård och det antibiotika han hade behövt att få och det oundvikliga skedde, han dog.
Med sorgen som en bedövande tung börda och med försörjningsansvar tvingades den unga änkan ut för att söka arbete i områden där det bodde mer välbeställt folk, och hon erbjöd sina tjänster att tvätta kläder, att städa, diska och annat hushållsarbete. Tvättmaskin var på den tiden mycket ovanligt och all tvätt skedde för hand. Det handlade om att hinka upp vatten ur en brunn, att bära vattnet ibland ganska långa sträckor och att till sist efter tvätt och torkning överlämna kläderna fint strukna och utan minsta fläck kvar. Varje dag lämnade hon de tre barnen till någon granne eller släkting, för att tvätta kläder i olika hem, och kämpade hårt för att kunna ge barnen mat varje dag. Dottern Glady växte upp och blev som tonåring gravid, och blev genom det även hon som ensamstående tvingad ut i försörjningsansvar. Tre flickor tätt på rad innebar att mormor Clotilde mer och mer gick in i modersrollen och barnen upplevde henne som sin mamma, alltmedan deras unga mor var den som var borta och arbetade hela dagarna. Åren gick och inflyttningen till La Cañada ökade dramatiskt. Husen blev fler och fler, och de rika fruktträden och grönskan fick ge plats för byggnationen. Folk från landsbygden sökte sig in till stan och hoppades på bättre försörjningsmöjligheter, och La Cañada har förändrats väldigt mycket. Idag är Clotildes och de flesta andras hus gjorda av cementblock, och vissa har både tre och fyra våningar.
Bara två kvarter bort låg ett stort hus på gata L, en för svenska förhållanden ovanlig gatubeteckning, där den svenska missionen Comunidad Maranata höll till. Clotilde gick förbi där ibland och såg hur de ljusa utlänningarna tillsammans med dominikaner samlade barn på terrassen och inne i huset och lärde dem läsa och skriva. Clotilde hade aldrig lärt sig läsa men förstod hur viktigt det var att barnen fick möjligheten. De små barnbarnen var ännu väldigt små, men hon hoppades att de en dag skulle få lära sig denna konst.
En av svenskarna hette Tony och han tog en dag sin elgitarr med förstärkare och bar hela denna börda med sig ned till La Cañada där han tog kontakt med olika människor, däribland Clotilde. Hon bjöd in honom och eftersom det för tillfället fanns elektricitet kopplade han på utrustningen och satt sedan i hennes lilla kök och spelade med hög volym och sjöng sånger om Jesus Kristus. Tony kom tillbaka med ännu några av ungdomarna från Maranata och flera av Clotildes grannar kom för att lyssna till sången och vittnesbörden, däribland Fela, som även hon idag är en frälst och i Kristus bevarad syster i Comunidad Maranata. Clotilde var sedan tidigare avgjord kristen och döpt i floden Yaque, men upplevde nu en påtaglig förnyelse i sitt andliga liv. I det stora huset inbjöd Comunidad Maranata till evangeliska möten på kvällarna och hon tog med sig sina små barnbarn och gick dit. Hennes hjärta greps av påminnelsen att Jesus snart ska komma igen, och hon tog ett inre beslut att ännu mer söka Honom och följa Honom.
Vecka efter vecka, månad efter månad, kom hon troget till alla möten bärande på de små, och har genom sin idoga och övertygande insats år efter år visat de sina att församlingens angelägenheter är hennes, och att de är viktiga, och att ta del av Guds ord är livsavgörande mat för den inre människan. Barnbarnen är flera nu och större, och de har fått med sig den enkla tron på Gud genom det som såddes i deras barnahjärtan genom mormors iver. Hennes bön idag är att de alla ska ta ett avgörande steg, som hon själv fick göra, och verkligen öppna sitt hjärta för Jesus och överlåta sina liv till Honom.
Clotilde kan inte läsa, inte skriva, men hon kan med skärpa citera Guds ord: ”Allt förmår jag i Honom som giver mig kraft, så står det i Filipperbrevet 4:13!” Hennes vittnesbörd präglas av tacksamhet till vad Gud gjort i hennes liv, och alltid då tillfälle ges vittnar hon om hur Han varje ny dag ger henne kraft och hjälp.
Under tiden hon berättar drar människor förbi utanför den vidöppna dörren och musiken dånar från flera olika radioapparater i husen intill. Många ropar hälsande in genom dörröppningen, en haitisk ung man ber på knagglig spanska om tändstickor, och då kaffedoften sprider sig kommer en kvinna och ber om en kopp nybryggt och naturligtvis har Clotilde en kopp rejält sötat kaffe till sin granne. Några små grannbarn kommer törstiga in och ber om vatten, och för Clotilde är det så självklart att möta de behov hon kan, för liten eller stor. Alltmedan barnbarnsbarnet Cristal letar sig upp i hennes knä fortsätter hon att berätta om sitt arbete i församlingen, och drar sig med glädje till minnes sommaren år 2000 då församlingen hade ett speciellt sommarläger för barnen. ”Massor, massor av barn från La Cañada, i tre olika åldersgrupper samlades till bibelundervisning, lekar, fika och tävlingar.” Då var Clotilde med som ett stort stöd varje dag under den intensiva sommarperiod det pågick. Dessa samlingar kom att bli inledningen till en ny etapp då församlingen på ett speciellt sätt kom att inleda evangelisation i La Cañada. Hon minns hur grannar frågade henne, ”vad har ni gjort med våra barn, de är så glada, och de sjunger så fina sånger?” Det arbetet kom att bli en ingång till många hem och familjer.
Allteftersom åren har gått så har den ökande invandringen från grannlandet Haiti även visat sig i La Cañada. Det började för några år sedan och Clotilde fick vänja sig vid att de närmsta grannarna talade kreol, ett språk hon inte alls förstod. Nu finns bara ett fåtal dominikanska familjer kvar i hennes närområde, och hon ser församlingens evangelisationsmöten som väldigt viktiga. ”Även om haitierna inte förstår allt vi säger så känner de igen sångerna, och upplever atmosfären.” Då det på söndagkvällarna är dags för evangelisationsmöte där utanför hennes hus på den smala gångvägen ser man med vilken värme och iver vår syster är med och tjänar. Med ett vakande öga ser hon till att alla får sitta, att alla får varsin sångbok, och genast då det saknas en sittplats till en mötesbesökare, ung eller gammal, så ger hon sig iväg till en granne och får låna några stolar. Då någon blir stående en bit på avstånd är hon strax där och hälsar välkommen och anvisar en plats i gemenskapen. Ett verkligt föredöme i tjänst!
Där längst ner i La Cañada, där idag soporna sprider sin stank, och där droghandeln sker helt öppet, där idag haitier och dominikaner trots språkförbistring, och stora kulturskillnader bor vägg i vägg, där finns ett litet enkelt hem, ett missionscenter. Som en lots i sin lotsstuga finns Clotilde där för de grannar och förbipasserande som genom livets farliga passager behöver hjälp och vägledning. Om du har vägarna förbi ska du titta in, där får du ett friskt och levande vittnesbörd om Jesus som Frälsare dig till livs, och ingen finns som går därifrån utan att ha fått en kopp nybryggt kaffe vid köksbordet hemma hos vår kära församlingssyster. Från det lilla enkla hemmet längst ner i La Cañada letar sig böneljudet uppåt och hemåt. Bönerna om barnbarnens frälsning, bönerna om grannarnas frälsning och tacksägelsen till Gud för hjälp och kraft i rätt tid!
