Text: Stig Andreasson

Det högsta goda i kristenheten verkar inte längre vara Trohet mot Guds Ord, men snarare Enhet. Enhetsvindarna blåser ibland i olika riktningar. Detta bidrar till en allt större förvirring. I den här artikeln sätter vi sökarljuset på teologiska läroanstalter och den teologiska tidskriften Keryx.

Enhetsvindar på teologiska läroanstalter.

Så gott som alla stora och ledande teologiska fakulteter i västvärlden är idag helt styrda av liberal teologi. Det betyder kort sagt att den profana vetenskapens principer allmänt tillämpas på bibeltolkningen. Det är en allmän, ekumenisk trend som bara några få mindre fakulteter vågar avlägsna sig ifrån. Nyligen avslutade en bibelforskare sin tjänst på en känd fakultet efter 15 års troget arbete. Orsaken var att han fortfarande trodde på bibeln som en gudomlig uppenbarelse. Men det hade blivit omöjligt att hävda detta på den läroanstalten.

Charles Haddon Spurgeon är vida känd. Han var verksam på 1800-talet och hans tal och skrifter har haft stor spridning. Han skrev bland annat en andaktsbok, Morning and Evening, som på senare år givits ut i en kraftigt reviderad upplaga.
I nyutgåvan, utgiven av förlaget Hendrickson, verkar man vilja ändra på textens innebörd genom att byta ut ord av stor betydelse. Exempelvis där Spurgeon använt ordet papism [påvedöme]har man istället skrivit ”en mänsklig religionsform” eller ”det gigantiska religiösa systemet”. Med tydlig syftning på papismen  använde Spurgeon beskrivningen ”det fördömda systemet”. I den reviderade upplagan används istället ett mer neutralt uttryck som ”det fördömda, av människor skapade systemet”. När Spurgeon skrivit ”papismens ande”, så översätts det till ”gärningarnas religion”.  När det står ”Roms villfarelse”, så blir det  ”villfarelse”. Man säger inget om ”papismens mörka gärningar i det förflutna”. När det står att ”präster liksom ugglor hatar dagsljuset”, då reduceras det till att ”mörkret hatar ljuset”. När det talas om att ”spela prästerskapet i händerna”, så reduceras det till att ”spela satan i händerna”. Och när det står att bibeln är påvens bane, ett gift, så reduceras det till bara bibeln. 
Vi publicerar här en bit av Spurgeons andaktsbok i original sida vid sida med den reviderade versionen. Texten inleds med ett bibelcitat, vilket förefaller vara det enda som undsluppit revidering. Båda utdragen är översatta från engelska till svenska av Hans Lindelöw.
**
**Förbannad vare inför HERREN den man som tager sig före
att åter bygga upp denna stad, Jeriko (Jos 6:26). **
**
**
**Ur Spurgeons andaktsbok Morning and Evening:
**
**Andaktsbokens originalversion”Eftersom den som byggde upp Jeriko blev förbannad, hur mycket mer så den som strävar efter att återställa papismen ibland oss. På våra fäders dagar föll papismens gigantiska murar genom kraften i deras tro, genom uthålligheten i deras kamp, genom de evangeliska trumpetstötarna. Och nu finns det de som skulle vilja bygga upp detta fördömda system på dess grundvalar. O, Herre, gör deras orättfärdiga anslag om intet och stöt ned varje sten som de reser upp! Det borde vara en allvarlig sak hos oss att grundligt renas från varje villfarelse som har en tendens att främja papismens ande. Och när vi har sopat rent framför vår egen dörr, så skulle vi söka att på allt vis stå emot dess alltför snabba spridning i församlingen, på annat håll och i hela världen. Det sista kan göras dels i hemlighet genom uthållig bön, och dels i det offentliga genom att beslutsamt vittna. Vi måste varna med klok frimodighet dem som är böjda åt Roms villfarelser. Vi måste undervisa de unga i evangeliets sanning och berätta för dem om papismens mörka gärningar i det förflutna. Vi måste hjälpa att sprida ljuset mer uthålligt utöver landet, ty prästerna, liksom ugglorna, hatar dagsljuset. Gör vi allt vi kan för Jesus och för evangeliet? Om inte, så spelar våra försummelser prästerskapet i händerna. Vad gör vi för att sprida bibeln, vilket är för påven hans bane och ett gift. Ger vi ut goda och sunda evangeliska skrifter? Luther sade en gång: ”Djävulen hatar pennor (han sa gåspennor, det var vad man använde då!) och otvivelaktigt hade han goda skäl att göra det. För väl utrustade författare har genom den helige Andes välsignelse gjort stor skada för djävulens rike. Om de tusenden som kommer att läsa detta kortfattade budskap ikväll, gör allt de kan för att hindra uppbyggandet av det förbannade Jeriko, då kommer Herrens ära att utbreda sig ibland människors barn. Läsare, vad kan du göra? Vad kommer du att göra?”
**
**Den reviderade utgåvan”Eftersom den som byggde upp Jeriko blev förbannad, hur mycket mer så den som strävar efter att återställa en mänsklig religionsform ibland oss. På våra fäders dagar föll det gigantiska religiösa systemets murar genom kraften i deras tro, genom uthålligheten i deras kamp och genom de evangeliska trumpetstötarna. Nu finns det de som skulle vilja bygga upp detta fördömda, av människor skapade system på dess grundvalar.  Herre, gör deras orättfärdiga anslag om intet, och stöt ned varje sten som de bygger! Det borde vara en allvarlig sak hos oss att grundligt renas från varje villfarelse som har en tendens att främja gärningarnas religion. Och när vi har sopat rent framför vår egen dörr, så skulle vi söka att på allt vis stå emot dess alltför snabba spridning i  församlingen, på annat håll och i hela världen. Det sista kan göras dels i hemlighet genom uthållig bön, och dels i det offentliga genom beslutsamt vittnesbörd. Vi måste varna med klok frimodighet de som är böjda åt villfarelse. Vi måste undervisa de unga i evangeliets sanning. Vi måste hjälpa att sprida ljuset mera uthålligt utöver landet, ty mörkret hatar ljuset. Gör vi allt vi kan för Jesus och evangeliet? Om inte, så spelar våra försummelser bara satan i händerna. Vad gör vi för att sprida bibeln? Ger vi ut goda och sunda evangeliska skrifter? Luther sa en gång: ”Djävulen hatar gåspennor”, och otvivelaktigt hade han goda skäl att göra det. Väl utrustade författare har genom den helige Andes välsignelse gjort stor skada för hans rike. Om de tusenden som kommer att läsa detta kortfattade budskap ikväll gör allt för att förhindra uppbyggandet av det förbannade Jeriko, (– det står kvar! Men ingenting av vad det syftar till! ) …då kommer Herrens ära att utbreda sig ibland människors barn. Läsare, vad kan du göra? Vad kommer du att göra?” **
**

Text: Stig Andreasson

På den breda ekumenikens väg kan märkligt nog karismatisk förnyelse bo tillsammans med en stark sakramental teologi, som är tydligt besläktad med katolicismen. Detta ser ut att bli en delvis ny trend i kristenheten. Man ivrar för karismatiska manifestationer, men samtidigt ivrar man för det man kallar liturgisk och sakramental förnyelse. Ett exempel på detta finner vi i Oas-rörelsens sakramentsuppfattning.
**
**Oas-rörelsens nattvardslära
Av allt att döma betraktar denna rörelse sig själv som en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Den uppträder som konservativ, bibelförankrad, evangelisk och karismatisk. Men den står samtidigt för en bred ekumenik, som inkluderar den katolska kyrkan. Nyligen utgav rörelsen en avhandling om nattvarden, skriven av dess teologiska rådgivare. Den verkar nära besläktad med den katolska läran om mässan. Liknande tongångar har givetvis tidigare kunnat höras från högkyrkliga lutherska kretsar. Men knappast i förening med pingstbetonad och karismatisk tro. På den breda ekumenikens väg verkar det emellertid som om alla gränser kan suddas ut.
Vi tar med flera av rubrikerna i nämnda avhandling om nattvarden, inklusive teologernas förklaringar, som vi sedan analyserar.

Text: Stig Andreasson

Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?

Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.

Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
- En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.

Under hösten 2012 åkte en grupp från Livets Ord i Uppsala till Livets Ord i Donetsk i Ukraina med avsikt att avsätta pastor Leonid Padun. Han har varit pastor i församlingen sedan dess start i början på 90-talet. Padun accepterade inte ordern från svenskarna. Detta resulterade i att Livets Ord i Ukraina splittrades upp mellan de som håller sig till Pastor Padun och de som vill stå Ulf Ekman trogna. I den ryskspråkiga kristna webben följde en intensiv debatt medan händelserna knappt varit kända i Sverige. Det var länge i stort sett bara Hans Lindelöw som med sina språkkunskaper följde debatten och genom sin blogg återgav något av den till berörda i Sverige.

Här följer ett utdrag ur boken
Vedergäll Babylon, av Arne Imsen, vilken är en uppgörelse med den romerska katolska kyrkan och hennes allierade. Bibelns uppmaning är tydlig: Dragen ut ifrån henne!
Läs och sprid budskapet om uttåg från institutionaliserad kristenhet, för att i frihet tjäna Herren Jesus Kristus - Utanför lägret!

Uppenbarelseboken 18 har i vår svenska bibel rubriken ”Babylons fall”. Uppenbarligen är denna händelse något som himlen längtar efter. Det vidriga med Babylon är inte främst dess storhet och aktivitet, utan fastmer det resultat hon åstadkommer. ”Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen. Han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.”

Predikan av Michael Dakwar

- Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till
upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig,
väl rustad för varje god gärning. (2 Tim 3:16-17)

Från en kristen tidning läste jag under rubriken ”En pingstvän blir katolik” en intressant och unik artikel. För mig var den intressant av två anledningar. Inte att han blev katolik, många människor blir katoliker, men det faktum att han var pingstpastor och blev katolik. Det intresserade mig för att jag själv tidigare var katolik men också för att jag lämnade den katolska kyrkan, för att bli en efterföljare till Jesus Kristus. Några av er kanske har läst den här artikeln i Dagen. Jag tyckte lite synd om brodern som tog det här beslutet. Och jag förstod att den här unge brodern hade gått med i katolska kyrkan av samma anledningar som jag lämnat den.

Rapport av Emanuel Johansson

I tio år har en grupp representanter för Pingst FFS och Katolska kyrkan i Sverige fört dialog. För första gången under denna tid anordnades ett offentligt möte där resultatet över denna dialog skulle redovisas. Värd för detta möte var Newmaninstitutet, jesuitordens teologiska institut i Uppsala.

Representanterna redogör

Mötet hölls i två delar. I första delen lämnades en redogörelse av en representant från respektive part.

Olof Djurfeldt var huvudtalare för pingst och inledde med en historisk tillbakablick. Han poängterade att Pingsrörelsen är en frikyrka och har sina rötter i gångna tiders fria väckelserörelser. Grunden för den dialog som nu förs menade han kom sig av den karismatiska rörelsen som redan i slutet av sextiotalet stod att finna både inom pingstsamanhang och bland katoliker. Djurfeldt beskrev också frågor som de inte kunde enas kring och nämnde bl a påvedömet och Marias ställning. Han visade också på skillnaderna i synen på Bibeln, där pingst föredrar bibelordet som enda lärokälla medan katolska kyrkan bygger sin lära utifrån traditioner.

Förföriska vindar över svensk kristenhet.

Analys av Stig Andreasson

Den katolska kyrkan har givetvis alltid ställt den protestantiska reformationen i en ofördelaktig dager. Det märkliga är att idag gör personer, som själva tillhör den reformatoriska familjen, detsamma. Alla gör det inte med samma aggressivitet. Några undrar bara lite försiktigt om reformationen möjligen var ett beklagligt missförstånd. Katolska och protestantiska teologer talade kanske förbi varandra. Men andra är inte lika försiktiga. Några ägnar sig åt regelrätt stenkastning mot den protestantiska reformationen. Detta skall vi strax se lite närmare på.

Vurmen för kyrkofäderna
Text: Stig Andreasson:

Vi skall börja den här artikeln med några citat från tidskriften ”Keryx”, citat som verkligen belyser hur traditionen från kyrkofäderna faktiskt höjs till skyarna i Sverige idag.

Kyrkofädernas påstådda

nyckelroll.

- Kyrkofäderna har tagit ett stort kliv in i det kristna medvetandet i Sverige och citeras nu utan problem av frikyrkofolk som innan knappt vetat om deras existens.(Benjamin Ekman)

- Pingstvännerna lärde mig att älska Bibeln. Men det var kyrkofäderna som hjälpte mig att förstå Bibeln. Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Om vi rycker upp Bibelns texter från den jord ur vilken den sprang fram och fick sin näring, kommer vår uppfattning om vad Bibeln lär att spreta i alla möjliga riktningar. Så står vi där med brottstycken av godtyckliga tolkningar, avhängiga av vår egen tids förutsättningar och vår falangs tycke och smak (Peter Halldorf)

Text: Stig Andreasson
Kyrklig tradition är inte alltid tillförlitlig
**
**

Ett nytt sätt att gå till angrepp på Bibeln

Bibeln har i alla tider utsatts för angrepp från skeptiker och gudsförnekare. Det är ju naturligt. Idag angrips Bibeln på ett mer försåtligt och förföriskt sätt. Beundrare av katolska och ortodoxa tankeströmningar talar i högstämda ordalag om betydelsen av kyrkliga traditioner. Bibeln däremot sägs vara svår att förstå och krånglig att översätta. Det finns ju tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Dessutom finns det hundratals olika Bibelversioner. Bara på svenska finns det tiotals sådana, säger man. Enligt detta resonemang framstår Bibeln såsom otillförlitlig eller i varje fall något osäker som trosgrund. Man kan utan tvekan tala om en sorts fördold bibelkritik, som förresten inte vittnar om någon större sakkunskap. Märkligt nog kommer den från personer som i teori inte alls förnekar Bibelns gudomliga inspiration. Trots detta talar de på ett sätt nedsättande om Bibeln genom att påstå att den är otillräcklig som grundval för vår tro. De vill tydligen bevisa att vi är absolut beroende av de kyrkliga traditionerna för att rätt förstå den heliga Skrift.

Nutidens andliga ledare, antingen de är pingstvänner eller från andra kristna samfund, tycks inte se det som deras föregångare såg. Orsakerna till detta kan man bara spekulera över. Men följderna, ja de är tydliga. Utan vision ingen mission! Vi måste verkligen be om att vår tids andliga ledare återfår synförmågan.

För en tid sedan reste sex representanter för den svenska Pingströrelsen till Rom och Vatikanen tillsammans med lika många representanter för den katolska kyrkan i Sverige, däribland den katolske biskopen Arborelius. Resan kan betraktas som en fortsättning på den dialog mellan pingstteologer och katolska teologer som pågått sedan 2003. Både dialogen och resan sägs ha som mål att bättre lära känna varandra samt fortsätta samtalen i teologiska frågor. På sätt och vis var då denna resa till Rom en slags studieresa. Strax efter hemkomsten från Vatikanbesöket och audiensen hos påven sade en av pingstledarna: ”Jag kan inte se annat än att katolikerna tror på samme Jesus som vi i Pingströrelsen.”

• Aposteln Paulus ca år 65: Avrättas med svärd på befallning av kejsar Nero efter att ha förts som fånge till Rom. Från fängelsehålan i Rom skriver han: I evangeliets tjänst är det jag lider och till och med bär bojor som en förbrytare. Men Guds ord bär inte bojor. (2 Tim 2:9)

• Ignatius av Antiokia dömdes år 108 att dö i Roms Kolosseum, till att ätas upp av lejon.

• Kejsar Konstantin proklamerade år 313 rätt för kristna att fritt utöva sin religion. Kristendomen upphöjs till statsreligion och går från att vara en förföljd minoritet till att få politisk makt. Förföljelsen riktades nu istället mot dem som inte böjde sig under den snabbt framväxande påvestolen i Rom.

Av Stig Andreasson
**
**

Efter mera än femtio års kamp för evangelium i det katolska Frankrike, upplever artikelförfattaren att de väckelserörelser som tidigare ivrade för mission nu sviker sitt uppdrag:

-I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet.

Katolska prästers sexövergrepp mot barn  - ett jättestort moraliskt problem

Från det ena landet efter det andra har det på senare år kommit rapporter om sådana övergrepp. Som vanligt är det den offentliga debatten som tvingar kyrkan att erkänna och beklaga skandalerna. En biskop avgick nyligen från sin post. För 20 år sedan hade han gjort sig skyldig till sexövergrepp mot en minderårig pojke. Denne hade nu betrott sig till en präst. Då biskopen blev konfronterad med anklagelsen erkände han sig skyldig och begärde avsked. Men officiellt hette det att han avgick ”på grund av samarbetsproblem inom församlingen.” I det längsta försökte man alltså hemlighålla den verkliga orsaken. Och under de 20 år som övergreppet inte varit känt verkar det inte som om biskopen haft stora samvetsproblem. I varje fall inte stora nog till att framkalla ett erkännande med påföljande avskedsansökan.

Analys av Emanuel Johansson

Katolicismen börjar inte med att du åker till Livets Ord och köper en maria-staty, den börjar med en förändrad hjärteinställning.

Historien bär många vittnesbörd om människor som för Guds Ords skull blivit förföljda. Människor som fått möta Gud och inte dragit sig för konsekvenserna av att leva ut sin tro. Tron på Jesus och på Bibeln som Guds ord har många gånger inneburit ett martyrium.

De förföljda är oftast enkla människor utan möjlighet att försvara sig mot sina förföljare. Förföljaren i sin tur är stor, innehar makt och rikedom. Från den tidiga martyrhistorien så var förföljaren ett gudlöst imperium som krävde människors underkastelse. Att inte ge kejsaren eller någon annan avgud sin tillbedjan kunde innebära dödsstraff. Så långt är det enkelt, ont mot gott, hedniskt mot det kristna. Lite svårare blir det senare när förföljaren har bytt skepnad, men mönstret känns igen. Ett imperium styrd av en ofelbar person med stora tillgångar, maktmedel, rikedomar och undersåtar. Påven med den katolska kyrkan krävde människors underkastelse. Otaliga är de historiska exempel där kyrkan utstött, förföljt och dödat.

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.

Text: Stig Andreasson

Människor kan bli oroliga för mycket olika saker. För en tid sedan beskrev en svensk luthersk präst sin djupa oro inför det närmande till den katolska kyrkan som sker inom praktiskt taget alla kristna samfund i vårt land just nu. På sistone har det emellertid visat sig att det också finns kristna som beklagar denna utveckling och varnar för den. Detta har nu fört till att den breda ekumenikens talesmän i sin tur blivit verkligt oroliga. Och samtidigt förvirrade. Vilket ibland gör att de talar med kluven tunga. Här resumeras några smakprov på vad som skrivits från det hållet på sistone.

Ulla Näsholm har läst boken och recenserar.

Författaren kommer från en katolsk familj som varje söndag fyllde en hel kyrkbänk. Släktingar och vänner var alla hängivna katoliker. Trots ivriga studier och fromt gudstjänstutövande lärde James inte känna Gud eller bibelns frälsningslära. I en enkel bibelstudiegrupp hörde James talas om Jesu fullbordade försoningsverk. Efter några månader tog han emot Jesus Kristus som sin personlige frälsare. Två år senare fattade han sitt livs svåraste beslut - att lämna Katolska Kyrkan.
Med stor insikt och kunskap om den Romerska katolska kyrkans lära och tradition, visar han i boken hur omöjligt det är att förena Nya Testamentets kristendom med Katolska Kyrkans lära.
Författaren drivs av samma önskan som Paulus ger uttryck för:
-Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de skall bli frälsta. Jag kan vittna om att de hängivet tjänar Gud, men de saknar den rätta insikten. (Rom 10:1-2)
Boken är informativ, pedagogisk och varmhjärtad!

Undervisning av Stig Andreasson

Jag tror jag har något viktigt att säga. Först och främst ska jag läsa Guds Ord. Vi läser ur första Korintierbrevet:
-Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: ”Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.” Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. (1 Kor 1:18-25)
Vi tar också v 2 i andra kapitlet:
-Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.