Ge ditt liv till Kristus
Vittnesbörd av Keren Leon
Jag fick för ett par månader sedan en bok som heter 100 % för Kristus, (Basil Malof). Den boken talar om att ge sitt liv till Kristus med 100 procent, och inte 50 procent. I boken står det om hur människan gör när hon räknar procent, 100–1=99. Men när Gud räknar, så är 100-1=0. Om vi inte ger allt åt Gud, så vill han inte ha någonting.
Vi måste ge Gud hela vårt hjärta. Vi måste ge Gud alla nycklar vi har. Varje litet hörn av vårt hjärta ska vara uppfyllt av Jesus. Han vill lära oss att förstå att livet vi lever inte är vårt liv, utan hans liv, för det är han som har frälst oss. Han dog för oss på korset och gav oss nytt liv. När vi lever för Jesus ger vi honom hela vårt liv.
Vi vet att det att vara en kristen kan vara en svår kamp. Men vår Gud är stor och mäktig. Han hjälper oss när vi är svaga; då får vi tro på honom och hålla oss nära honom och inte släppa taget. Jesus vill vara vår vän, och vi måste öppna och släppa in honom när han bankar på vår hjärtedörr. Då får vi öppna dörren för honom, tro på honom och hålla honom nära oss.
Ett liv som kristen är inte en dans på rosor. Alla vet att det kommer väldigt svåra tider, men det är så härligt att vara frälst och ha Jesus i sitt hjärta. Det är det bästa steget man kan ta; speciellt när man är ung. Världen har ingenting att ge oss. Det världen kan ge är mörker, ensamhet och depression. Men Jesus ger oss ljus, han ger oss nytt liv – och ett evigt liv!
Vi har ett hopp om att någon gång kommer Jesus, och då får vi möta honom på skyarna, och då ska vi bo med honom för evigt. Vår längtan är att leva för honom, så att vi får se honom när han kommer tillbaka. Det här är bästa steget man någonsin kan ta, och jag är så tacksam över att Jesus har tagit bort mina synder, att han har frälst mig och gett mig nytt liv. Amen.
Gör av mig ett kärl för andra, o Gud!
Vittnesbörd av Keren Lèon
Hela mitt liv har jag varit väldigt blyg, och alltid lidit av människofruktan. När jag gick i skolan och skulle stå upp i klassen och ha föreläsning för kamrater jag känt i sex år, vågade jag aldrig göra det. Jag skolkade varje gång, för jag var så rädd för att stå där och prata inför dem. Jag kände att genom att vara så blyg inför andra, så sjönk jag liksom. Jag började må dåligt och hamnade i en depression. Jag kunde inte vara mig själv. Mamma sa alltid till mig att jag måste släppa taget om min blyghet, jag kunde inte fortsätta vara så där.