Predikan

Ur predikosamlingen Elden får inte slockna

Ett studium i hur den bibliska historien lär oss förhålla oss till vår politiska samtid

Text: Paulus Eliasson

Det finns frågor där kristna har flyttat sina positioner så nära samhällets inställning, att man nästan känner sig som en utomjording när man tar en konträr inställning. En sådan fråga är hur kristna ska förhålla sig till det politiska systemet. Alla verkar eniga om att det bästa för varje kristen är att ta tydlig ställning för ett parti, en politiker eller ett politiskt system – och åtminstone kämpa för demokrati. Jag tror inte att det är så lätt.

Text: Berno Vidén

Ska den kristna församlingen engagera sig partipolitiskt? 1962 ställde Arne Imsen följande fråga i Midnattsropet, och den har högre aktualitet idag:

Det är valtider. Lägg din röst på Nasaréens parti. Jesus Kristus har gett församlingen en programdeklaration som inget parti kan göra. Den är grundad på Guds rättfärdighet och har sin förutsättning i himmelrikets politik och den nya födelsen. Jesus själv initierade verksamheten genom att på plats efter plats där han vandrade fram förmedla detta nådens budskap som återges i Lukas 4:18-19:
”Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig till att predika glädjens budskap för de fattiga. Han har sänt mig för att ropa ut frihet för de fångna och syn för de blinda, för att ge de betryckta frihet och predika ett nådens år från Herren.”
**
**MR publicerar här en aktuell ledare skriven inför valet 1973:

Text: Karin Vidén

Det var under påskhögtiden i Jerusalem, det osyrade brödets högtid, då judarna slaktade ett lamm och firade uttåget ur Egypten. Generationers traditioner fanns där odiskutabla och oemotsagda. Att uppfylla lagen och vänta Messias var livets gång.

Så hörs en upprorisk skara! Allt fler drar sig närmare för att se, för att höra. Jaha, man har gripit den där mannen! Han heter Jesus och är son till timmermannen Josef från Nasaret.  Han har talat till dem, samlat skaror omkring sig; men vad är nu orsaken till denna oro som råder omkring honom?

Tal av Arne Imsen 1962

Sverige har under ett antal decennier haft kristna röster i riksdagen, vilka genom reformarbeten och handuppräckning arbetat för förändringar i samhället. En av portalfigurerna inom svensk politik var Lewi Pethrus som på 50-talet var med och bildade lobbygruppen Kristet Samhällsansvar, med syftet att lyfta fram kristna kandidater till de etablerade partierna. 1963 drev riksdagen igenom en gymnasiereform som kraftigt begränsade kristendomsundervisningen i skolorna. Reformen drevs igenom trots att 2,1 miljoner namnunderskrifter samlades in mot förslaget, vilket i förhållande till befolkningsmängden var rekordstort. Med gymnasiereformen som en bidragande orsak bildades det kristna partiet Kristen Demokratisk Samling (KDS) redan året därpå. KDS blev så småningom Kristdemokraterna och har i dagsläget 19 ledamöter i Sveriges riksdag.
Vad man åstadkommit i försöken att ‘kristna’ Sverige är inte svårt att se.
Sverige är idag ett hednaland där kunskapen om Jesus är näst intill obefintlig och kristendomen är bannlyst i alla offentliga rum. Den ses som en av
samhällets fiender.
Redan 1962, innan KDS bildades, höll Arne Imsen ett tal som publicerades i Midnattsropet där han påminner om församlingens ställning i tiden.

Av Arne Imsen, 1964
Kapitel 4 ur boken I världen men icke av världen

För varje val överräcker de politiska ledarna rosor åt landets kristna väljare. Smickrande och inställsamt uttalar de sig om de kristna värdenas betydelse för vår kultur och vårt folks moraliska fostran. Hur äkta dessa sympatier är och hur djupt denna övertygelse sitter bär på sitt sätt den framväxande nyhedendomen vittnesbörd om. Med dessa locktoner söker man fånga alla kristna. Levande kristna genomskådar dock de själviska avsikterna och finner det uteslutande genant med denna närgångna uppvaktning. Det är istället den fåfänga namnreligiositeten, som imponeras då mäktiga politiker i förföriska tongångar sjunger religionens lov och söker bevisa att just deras parti vill slå vakt om de betydelsefulla kristna värdena. Det är uppenbart att det icke är dessa värden man skattar så högt, utan snarare värdet av de röster de kan tillgodoräkna sig bland de kristna för sitt politiska maktspel.