Vittnesbörd av Laila Sundström

Mats blev frälst före mig, och jag tyckte det var litet jobbigt. Hans mor var troende, men mina föräldrar var det inte. Så när han kom hem från ett möte och sa att han hade blivit frälst, så tyckte jag att han hade blivit litet konstig. Jag var inte van vid det, även om jag hade gått i söndagsskolan. Men Mats hade nu tagit emot Jesus. Några bekanta kom och hälsade på, och vi följde med dem till Västerås på ett möte, och deras barn tog hand om våra två små barn under mötet. Han som ledde mötet sa till mig att jag kunde stanna kvar ute i vestibulen under mötet om jag ville, för det skulle vara bönemöte. ”Och vi kanske talar i tungor”, sa han. Det där med att tala i tungor tyckte jag var litet konstigt, men jag var nyfiken, så jag tänkte att jag skulle nog följa med in och se vad som försiggick! Jag satt och skruvade på mig och tyckte det var jobbigt. Men så började jag lyssna på honom som predikade och de andra som vittnade. De sjöng, och då gick de också och ”fiskade” i bänkarna. Jag blev mer och mer gripen, och jag längtade mer och mer. Budskapet tog tag i mig så oerhört, och jag tänkte: - Om den här mannen som predikat kommer först till mig, då vet jag att Jesus finns! Han ska inte gå till någon annan i någon av bänkarna, utan han ska komma just till mig! Jag höll koll på det där. Och han kom till mig!