Ledare

Ledartext ur Midnattsropet 1967 av Björne Erixon

Så snart man närmar sig frågan om ekumenik är man inne på ett ganska känsligt område. Och detta på flera sätt. Jag har ej för avsikt att söka skildra ekumenikens olika sidor. Tvärtom vill jag söka ställa några frågor, som jag tror ej är helt oväsentliga.Är den ekumeniska rörelsen, som man säger, vår tids väckelse? Den vinner ej obetydliga framgångar och drar med sig grupper som tidigare stått misstroget vid sidan om. Är inte det bevis nog för att ekumenik är tidens lösen och svaret på den religiösa situationen? Frågor, frågor …Allkristna möten, som hålles nu och då på en del platser i landet, har varit den yttre anledningen till uppkomsten av en rad frågor, förmodligen alldeles för orimliga för ekumenikens förespråkare, men som jag ändock tar mig friheten att föra vidare.Vad gör man av de skilda ståndpunkter man ändock har? Stoppar baptisten undan sitt dop, medan pingstvännen, för den goda andans skull, inte nämner något om andedop, tungotal, etc?Vill man, omedvetet kanske, söka uppnå ett slags minsta gemensamma nämnare? Eller menar man att alla de skiljepunkter, som en gång blev upphov till splittring, idag inte har samma värde som de en gång haft?Handlade pionjärerna helt galet i sin iver att stå för det man trodde på, även om det innebar förlust av frihet, bekvämlighet och social ställning?
Är samfunden och kyrkorna förmögna att redogöra för de läropunkter genom vilka man kommit varandra närmare? - Har frikyrkofolket glömt allt ont kyrkan åstadkommit? - Hur är det egentligen? Är det ändå inte samma gamla kyrka, som nu visserligen fått en demokratisk make-up; och som nu förlorar alltmer sina uråldriga privilegier? Inte kan väl en trevlig och mänskligt sympatisk präst sona eller överskyla dessa ohyggliga brott? En tjusig och tolerant präst är en sak - kyrkosystemen är något helt annat. Dess system är avskyvärt. Eller låg motsättningarna förr enbart på det rent personliga planet? I så fall är det fullt naturligt att genom ökade kontakter människor emellan en utjämning och avspänning så småningom inträder. Men om det var fråga om även ideologiska motsättningar och skiljaktigheter, hur går det då? Har stats-folkkyrkan ändrat sig på några fundamentala punkter?Vi måste komma ihåg att Kyrkornas Världsråd är en gemenskap av kyrkor.Men hur blir det om sekulariseringen rycker undan grunden för barndopskyrkorna? Kan myten om den kristna familjen upprätthållas hur länge som helst, under vilka villkor som helst? Varför drar all ekumenik åt höger?Har frikyrkorna mindervärdeskomplex inför folk- och statskyrkornas rika teologiska-liturgiska och kulturella traditioner?
Jag behöver inte vara ovän med personer som har andra trosståndpunkter. Vi måste skilja mellan motsättningar på grund av antipatier etc. på det personliga planet och på grund av ideologiska skäl. Därför måste vi bli ideologiskt medvetna. Det gäller att försvara och befästa Jesu evangelium i alla lägen och på allt sätt. Och vara redo att korsfästas på den galge fariséerna alltid är färdiga att ordna åt dem som vill proklamera ett renodlat evangelium.Finns inte motsättningar som många gånger synes vara svårartikulerbara?Vilken inställning vi än intar till ekumenik måste väl all slentrian bort? Ty Gud har väl aldrig uppmuntrat till tankelättja, frånvaro av engagemang och kampanda? Anden vill i alla stycken och på alla områden göra oss alla helskärpta!När väckelsen upphör börjar flirten med kyrkan! Ty en väsensskillnad har inträtt. Hur är det, snälla pingstvänner, hur kan Ni trivas med prästerna? En sak torde vara klar. Det är den låga andliga temperaturen som gör detta möjligt!Fler frågor finns, men nog för denna gång.

Ledare av Berno Vidén

Församlingen är en Guds skapelse och som sådan är hon även bärare av hans eviga väsen. Det i sin tur representerar en rättfärdighet som är unik i sitt slag och som inte går att finna på någon plats eller hos någon institution i denna världen. Under den mänskliga historiens gång har Gud vid upprepade tillfällen visat på olika vägar för att främst hans egendomsfolk ska få kunskap om Honom och hans rättfärdighet.
2006 har kommit att bli ett händelserikt år! Hela världen befinner sig mitt i omskakande skeenden som på olika sätt drabbar var man. Löpsedlar jorden runt har fyllts av omskakande och chockerande rubriker och informationer, som ställt människor inför sin egen otillräcklighet. Hur stora gemensamma insatser som än görs fortsätter ändå världsproblemen att växa mänskligheten över huvudet. Är det inte förödande krig och okontrollerbara terrordåd så drabbar översvämningar eller extrem torka. Djurarter utrotas på grund av klimatförändringarna och inom överskådlig tid kommer miljontals människor jorden runt tvingas till drastiska omflyttningar då havsnivåerna beräknas stiga som följd av att isbergen och glaciärerna smälter bort. Som exempel kan nämnas Kebnekaises topp som idag mäter 2 105 meter över havet, vilket är 15 meter lägre än för bara tio år sedan.Flyktingströmmarna växer lavinartat och det finns snart inga platser kvar att fly till. Gränser stängs för oönskade flyktingar samtidigt som globaliseringen av enskilda nationers politik forcerar fram nya superstater. Allt detta och mycket mer kan vi läsa om bara under det här året.Visserligen är ovan nämnda händelser inga överraskande nyheter men i media har för första gången jordens akuta tillstånd med tyngd lyfts fram som ett i tid mycket nära förestående problem. För bara något tiotal år sedan fanns det en och annan forskare som försökte få gehör för sina farhågor men de tystades snabbt och effektivt ner av andra marknadsledande krafter. Röster som på något sätt talat mot vår välfärd har aldrig varit välkomna. Ändå vet vi att främsta orsaken till planeten jordens obalans är just i-ländernas ständiga jakt på mer välfärd. Bara en sådan siffra som att 20 procent av jordens befolkning förbrukar 86 procent av dess tillgångar borde få oss att reagera. Men världens politiska ledare väljer som oftast att inte inse vilka tider vi går in i. För dem handlar det om att gå med vinst och att bygga ut välfärden ytterligare och då är vilka orättfärdiga vägar som helst tillåtna. Nu är dock måttet fyllt och utarmningen orsakad av västvärldens exploatering har för längesedan forcerat smärtgränsen. Vem som ska betala priset är idag en stor fråga. Hitintills är det de fattiga länderna som fått betala ett högt pris för orättfärdig hantering och utarmning av jordens resurser och enligt Världsbankens förre chef Nicholas Stern är det alltid de fattiga länderna som drabbas först: -Alla länder kommer att påverkas av klimatförändringarna, men det är framförallt de fattiga länderna som berörs först och mest.
För Guds församling i tiden borde inget av det vi idag möter komma överraskande även om det klart är mycket oroande. Det finns åtskilliga profetior i Guds ord som ingående beskriver vad som kommer att äga rum på vår jord; dels som en konsekvens av synden och vällusten, dels på grund av Guds eget folks svek. Jesus själv förutsäger i sina eskatologiska tal hur människorna kommer att fyllas av ångest och uppge andan av förskräckelse för det som skall övergå världen. I sammanhanget nämns något så aktuellt som havets och vågornas dån. Sedan utropar Jesus att då allt det vi nu ser drabba jorden börjar ske så må vi lyfta upp våra huvuden, ty då nalkas vår förlossning.Jesus varnar också sitt folk för att inte hamna i ett inomvärldsligt och materialistiskt tänkande, vilket för med sig så pass allvarliga konsekvenser att den dagen kommer över oss oförtänkt.Världens politiska system är orättfärdiga där rik blir rikare och fattig blir fattigare. FN:s medlemsländer satte vid millennieskiftet upp gemensamma mål för att innan år 2015 halvera världens mest extrema fattigdom. Nära hälften av jordens befolkning lever på mindre än 14 kronor om dagen per person och fler än en miljard människor saknar tillgång till rent vatten. Nästan lika många svälter och en tredjedel av alla barn under fem år lider av konstant undernäring. Egentligen finns det tillräckligt med resurser på jorden för att ingen ska behöva svälta men som västvärldens högkonsumerande livsstil ser ut idag kommer jorden inom några få decennier att brista.
Julen närmar sig och för att döva och förtränga våra dåliga samveten lägger vi några kronor i insamlingsbössorna. Handeln uppmanar konsumenterna att generöst avrunda uppåt vid sina julklappsköp och låta dricksen gå till de fattiga. På det sättet bedövar vi våra samveten och rättfärdiggör ännu mer vår konsumtionsfrossa denna jul, 2006. Försäljningsresultaten förväntas slå nya topprekord i årets miljardrullning. Världens fattigdom och de konsumtionsrelaterade miljöhoten tonas effektivt bort i jakten efter det materialistiska glittret och glammet. Nu är det jul igen…I Guds ord talas om Sodoms synd. Då Sodom nämns relateras ofta till homosexualitet och annan omoral. Det är på det sättet vi tänker på Sodom och Gomorra, städerna på slätten under Abraham och Lots tid. Men det finns en grundorsak till omoralen och det som bäddade för dess oundvikliga undergång. Det handlar om orättfärdigheten. -Se, detta var din syster Sodoms missgärning: fastän höghet, överflöd och tryggad ro hade blivit henne och hennes döttrar beskärd, understödde hon likväl icke den arme och fattige.(Hes 16:49)Det är Jerusalem som beskrivs, vars levnadssätt kom Sodom att synas rättfärdig. I överförd mening har vi på jorden idag ett andligt Jerusalem - församlingen, vilken är satt att förkroppsliga Guds rättfärdighet på jorden. Församlingen - ett salt på jorden och ett ljus i världen.
Församlingen är en Guds skapelse och som sådan är hon även bärare av hans eviga väsen. Det i sin tur representerar en rättfärdighet som är unik i sitt slag och som inte går att finna på någon plats eller hos någon institution i denna världen. Under den mänskliga historiens gång har Gud vid upprepade tillfällen visat på olika vägar för att främst hans egendomsfolk ska få kunskap om Honom och hans rättfärdighet. Exempelvis kan vi läsa ur 5 Mos 15:4 där Herren deklarerar att ”Dock borde rätteligen ingen fattig finnas hos dig”.Församlingen är en protest mot välfärdssamhällets jakt på lust och lyx. Modellen för hur församlingen praktiskt ska ha möjlighet att förkroppsligga en sund livsstil finns uttalad i Guds eget ord. - Ingen enda kallade något av det han ägde för sitt. (Apg 4:32)Det handlar om ett osjälviskt utgivande där barriärerna mellan rik och fattig raderas ut. I församlingen finns inte hög och låg, där är daglig gemenskap i utjämning och ömsesidigt givande.Församlingen är ett hem, och centralt är att den har sitt ursprung vid Golgata vars plats är utgångspunkt och centrum för varje troende. Ett uttryck Jesus själv ger oss för att beskriva det nya livet är att en människa måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike.Att födas innebär släktskap. Man föds in i en gemenskap, in i en familj och ett hem. På samma sätt får vi genom den andliga födelsen en andlig gemenskap. Ett under äger rum i det ögonblick en människa lämnar sitt liv till Gud. Då en syndare öppnar sitt hjärta och tar emot Jesus i sitt liv blir han eller hon ett Guds barn som övergår från döden till livet. Det föds en ny människa som får bröder och systrar som varit med om samma födelse. Den gemenskapen kallar Bibeln för församlingen och det nya livet kallas församlingsliv.Vid ett tillfälle deklarerar Jesus vilka som är hans egentliga familj. Då hans biologiska familj en dag kallar på honom då han sitter och undervisar en stor samlad skara säger han till dem: -Vilken är min moder och vilka äro mina bröder? Han såg sig omkring på dem som sutto där runtomkring honom, och han sade: Se, här är min moder, här äro mina bröder. Den som gör Guds vilja, den är min broder, min syster och min moder.(Mark 3:33-35)
Ser vi vad som håller på att hända med världen? Kan vi möta människors frågor inför denna skrämmande utveckling och rapportering som väller över jorden? Har vi förmågan att se och höra människors andliga nöd?Vi lever i en apokalyptisk tid utan like i historien. Jesu andra tillkommelse är mycket nära förestående. Det är för kristenheten generande att det är profan media som under sista tiden förmedlat kunskapen om jordens situation och att det inte är Guds folk som gått i bräschen för att basunera ett varningens budskap till samtiden. Vi sitter inne med ett enormt budskap och har ett oerhört ansvar att nå fram till människor som just idag behöver nås av sann befrielse och frälsning. Hoppets evangelium om en evighet tillsammans med Jesus är mer aktuellt än någonsin. Ännu en kort liten tid återstår för församlingen att fullborda den mission Herren kallat till. - Herrens Ande är över mig, ty han har smort mig. Han har satt mig till att förkunna ett glädjens budskap för de fattiga, till att predika frihet för de fångna och syn för de blinda, ja, till att giva de förtryckta frihet och till att predika ett nådens år från Herren. (Luk 4:18,19)Då Jesus vid detta tillfälle inleder sin tjänst läser han inte hela det profetiska budskapet hämtat från Jesaja bok. Efter nådens år står nämligen om en hämndens dag från vår Gud, en dag då han skall trösta alla sörjande.Nådens år är snart slut. Jesus kommer! Jorden kommer att gå in i en ny fas då Guds domar ska verkställas över all orättfärdighet.Gud kallar till helöverlåtelse för det uppdrag och den kallelse vi fått att fullborda; människor ska räddas, inte bara här i tiden, men för evigheten. Församlingen i tiden har en uppgift som är mer angelägen än något annat på denna jord. Evangelium om Jesus Kristus ska förkunnas, förkroppsligas och levas. Låt oss aldrig förtröttas att förkunna detta hoppets budskap om liv och övernog i Jesus Kristus, han som är huvudet för församlingen.
I Bibelns historia talas om ett rop som stiger upp till Gud. Vi kan läsa om det under Noa tid eller då Guds folk trälade under Egypten och Babylon. Det återkommer då Palestina plågas under den romerska ockupationsmakten och vi möter det idag runtom vår jord. Det är ett rop efter befrielse. Ropet stiger upp från våra storstäder där människor plågas under synden. Det stiger upp från världens fattigaste länder ur den orättfärdighet de drabbats av. Ingen plats på jorden går fredad för den onde som har världen i sitt våld. Dock har församlingen ett trimufkort i sin hand: Jesus har vunnit seger över världen! Han som tagit sin boning mitt i församlingen har också givit henne ett levande hopp. Hoppet är att Jesus kommer! Maranataropet stiger upp från den skara som lämnat allt för att följa Lammet; Kom, Herre Jesus! Detta rop går mot sitt crescendo och vi förstår att den tid vi nu lever i går mot sitt slut. Men för den som lever med Jesus bär det uppåt och hemåt. - Jag kommer snart; håll fast det du har, så att ingen tager din krona.(Upp 3:11)

Ledare av Berno Vidén

Existerar hemundervisningen på grund av att vi i Sverige har en lagparagraf som tillåter enskild undervisning? Nej, det kan ingen påstå. Däremot tack vare att det finns föräldrar som insett nödvändigheten av att själva bära det självklara ansvaret för sina barns fostran och utbildning, utan inblandning från Staten. Det är en föräldrarätt med stöd både i Europakonventionen och i FN’s stadgar för mänskliga rättigheter men framför allt i Guds Ord, Bibeln. Där är det, och har alltid varit, en självklarhet att barnens fostran och utbildning i första rummet är föräldrarnas ansvar. Ett rätt fungerande samhälle i sin tur uppfyller ansvaret att stötta varje förälder i sitt val.Enligt Europakonventionen, vilken gäller som svensk lag, skall staten respektera föräldrarnas rätt att tillförsäkra sina barn sådan utbildning och undervisning som står i överensstämmelse med föräldrarnas religiösa och filosofiska övertygelse.Trots en tydlig lagstiftning inom området där föräldrarnas rätt att själva välja undervisningsform framgår, är det ett okänt faktum för många av landets kommuner. Man ställer sig främmande inför vad lagen säger. Det har till och med gått så långt i vissa kommuner att föräldrar som i gängse ordning ansökt om sin självklara rättighet till enskild undervisning, fått svaret att det inte går för sig, att det faller utanför systemet och att lagen inte medger sådana personliga initiativ.Tillämpningen av den svenska Skollagen är motsägelsefull. Å ena sidan finns rättigheten med i 10 kap § 4 som deklarerar att alternativa undervisningsformer än de som övrigt anges i lagen, skall medges. Å andra sidan, eller i praktiken, visar det sig att myndigheterna hellre väljer att diskvalificera de föräldrar som åberopar sin rätt, genom att felaktigt hota föräldrarna med vite ifall föräldrarna inte gör vad som förväntas av dem eller att barnet inte infinner sig i den skola myndigheterna beslutat. Man stöder sig då på en lagparagraf som inte har något med alternativa undervisningsformer
att göra:
-Om en skolpliktig elev i det offentliga skolväsendet för barn och ungdom inte fullgör sin skolgång och detta beror på att elevens vårdnadshavare inte har gjort vad på dem ankommer för att så skall ske, får styrelsen för utbildningen vid vite förelägga elevens vårdnadshavare att iaktta sina skyldigheter. Ett föreläggande gäller omedelbart, även om beslutet överklagas.(3 kap § 16)Vad lagen säger, i samma kapitel § 13, om skolans skyldighet att se till att varje barn som bor i kommunen, och inte går i dess grundskola, får sin utbildning, lämnas föräldrarna ovetande om.Kommunen ska alltså vaka över att skolpliktiga barn, som är bosatta i kommunen men inte går i dess grundskola eller särskola, på något annat sätt, exempelvis genom hemundervisning, får föreskriven utbildning.Av statistiken att döma är antalet svenska föräldrar som beviljats enskild undervisning få, mycket på grund av att kommunerna underlåtit informera om rättigheten. Egentligen finns det ingen tillgänglig statistik utan uppgifterna bygger på en uppskattning som visar på att det finns mellan 100 och 200 barn, enligt vissa källor ända upp till 500 barn, i Sverige som idag uppbär enskild undervisning, utanför den allmänt vedertagna skolformen.I USA hemundervisas dubbelt så många barn som det finns i hela svenska skolsystemet och i Storbritannien anses hemundervisning vara fullt jämställt med landets skolor. För att hålla oss till våra närmsta grannländer så är hemundervisningen mycket vanligare i exempelvis Norge och Estland där procentsats i förhållande till befolkningsmängd visar på mångdubbelt antal barn som åtnjuter rättigheten.Utan att ta upp de många problem som präglar skolvärlden idag och utan att jämföra vilken undervisningsform som rent kunskapsmässigt är bättre eller sämre än den andra så existerar det faktum att övertygade föräldrar av bibliska skäl valt att inte skicka sina barn till statens skolor och inte heller till de bidragsstyrda friskolor som existerar. Det finns värderingar i livet som skolan av idag berövar barnen och istället fyller med en identitetslös ideologi i avsaknad av den grund som behövs för att ett samhälle ska fungera i sitt uppdrag att betjäna dess medborgare.Skolverket informerar om att: “En läroplan är en förordning som utfärdas av regeringen och som ska följas.” Den har även godkända friskolor skrivit under på. Under rubriken “Grundläggande värden” fastslås att “Undervisningen i skolan skall vara icke-konfessionell.” Det finns ingen sund troende förälder som kan skriva under på den parollen då Bibeln uppmanar att inskärpa dess ord hos sina barn.I dagens läroplan finns en passus som upplyser om hur kristen tradition och västerländsk humanism historiskt sett legat till grund för människolivets okränkbarhet i vårt land. Den formuleringen arbetar man nu på att ta bort. I praktiken är den kristna etiken redan bortplockad från skolväsendet och formuleringen i sig är verkningslös. Den har redan plockats sönder av den avkristnade och könslösa människosyn dagens unga generation ivrigt matas med. Homosexuellt partnerskap och andra perversa relationer jämställs med äktenskapet och den lärare som i skolundervisningen påstår något annat förpassas till något av de utbildningscenter som upprättats för att uppdatera och anpassa lärarkåren till den människosyn som bestämts vara rådande.Den människosyn som idag matchats fram och lagstiftats om över huvudet på svenska folket är förödande. Debatten om att införa en könsneutral äktenskapslagstiftning är aktuell. Nästa år kommer en statlig enmansutredning att presenteras som föreslår att partnerskapslagen avskaffas. Redan är borgerliga vigselförrättare genom lag tvingade att även viga samkönade par, något som banar vägen för kommande lagförslag. Bibelns beskrivning av äktenskapet som ett livslångt förbund som ingås, där man och kvinna förenas till ett, anses vara förlegad och diskriminerande. Det är sådana krafter som styr utvecklingen i dagens skolor och på det sättet vill skapa morgondagens samhälle.Kyrkorna rasar över lagförslaget och hotar med att avsäga sig rollen som vigselförrättare och allt samarbete med Staten på det området. Ett uddlöst initiativ som inte leder till något annat än att skynda på utvecklingen för de som arbetar på att få bort ingåendet av äktenskap från församlingarna. Självklart borde varje bibeltroende medborgare kraftigt protestera mot förslaget men samtidigt komma ihåg att denna lagändring speglar endast en del av ett alltmer perverst samhälle. Om protesten ska åstadkomma något resultat bör den kristna församlingen bryta med Staten även på övriga områden och säga nej till kommunala och statliga bidrag. Tiden närmar sig då vi för att bevara våra ungdomar från förfallet kanske tvingas agera som baptisterna i 1800-talets Sverige som istället för att gå emot sitt samvete och infoga sig under kyrkans dåvarande makt, ordnade egna olagliga vigslar för sina medlemmar. Vilken gudfruktig man eller kvinna vill inför Gud ingå ett äktenskap, legaliserat av en förrättare som i sin tjänst utövar helt bibelstridiga värderingar?Guds församling i tiden är kallad att vara bärare och förmedlare av Guds rättfärdighet, ett uppdrag som kräver avskildhet. Församlingen är också en fridlyst plats där barn och föräldrar ryms och kan få stöd och hjälp i sin kamp för att bevara sanna bibliska värderingar. I Marantaförsamlingen benämns delar av den sfären Pilgrimsskolan, där också föräldrar med sin andliga hemvist i församlingen och som valt att bedriva hemundervisning inryms.För de föräldrar i församlingen som valt att hemundervisa sina barn är det inget alternativ till andra skolformer utan snarare en självklar rättighet. Men det är mer än en rättighet - det är också en skyldighet, att som förälder utbilda och fostra sina barn i enlighet med sin egen tro och övertygelse. -Men förbliv du vid det som du har lärt, och som du har fått visshet om. Du vet ju av vilka du har lärt det, och du känner från barndomen de heliga skrifter som kunna giva dig vishet, så att du bliver frälst genom den tro du har i Kristus Jesus. (2 Tim 3:14-15)

Ledare av Hans Lindelöw

Gud har givit oss en plattform, där det skett en radikal uppgörelse med avgudarna. Vårt uppdrag går ut på att tjäna den levande och sanne Guden. Vilken underbar kallelse, vilken underbar verklighet och vilken underbar tjänst! Det smyger så lätt in avgudar och gör tjänsten död, tom och innehållslös. Vår tids utbud är en stor fara.
-Ty själva förkunna de om oss, med vilken framgång vi begynte vårt arbete hos eder, och huru I från avgudarna omvänden eder till Gud, till att tjäna den levande och sanne Guden och till att vänta hans Son från himmelen, honom som han har uppväckt från de döda, Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen. (1 Tess. 1:9-10)Här presenteras två sidor av Jesus. Det handlar om honom som den levande Guden har uppväckt från de döda. Det är grunderna i evangelium: -Jag meddelade eder ju såsom ett huvudstycke vad jag själv hade undfått: att Kristus dog för våra synder, enligt skrifterna.(1 Kor. 15:3 )Ett huvudstycke: Att Kristus dog för våra synder - enligt skrifterna! Det finns ingenting i hans död som inte de heliga skrifterna ger underlag för. Uppstånden på tredje dagen enligt skrifterna. Hur förhåller sig skrifterna till Jesu död och uppståndelse? För att Jesu död och uppståndelse ska vara klar och verklig för oss, behöver vi hela tiden återvända till skrifterna.Här kommer vi till ett område som har med Jesu tillkommelse att göra. Det gäller att ha det rätta perspektivet så att vi förstår att det inte är en annan Jesus som frälsar undan den kommande vredesdomen än den som Gud uppväckte. Vi läser om honom i de fyra evangelierna, men inte bara där. Alla skrifterna talar på ett eller annat sätt om hans död och uppståndelse. Vi har egentligen bara rört väldigt litet vid det, hur länge vi än varit kristna. Om vi känner Jesus som person, förstår vi också vad det innebär att skrifterna är så oundgängliga. Utan skrifterna kan vi inte säga att vi känner Honom. Har vi kunskap om honom, så finns en objektiv grund. En annan grund kan ingen lägga än den som är lagd; Jesus Kristus. Många söker på ett sätt som leder vilse, eller söker inte alls. Klarar inte av, orkar inte med att söka. De som frågar efter Herren har förstått Golgata, deras hjärtan ska leva.Människan är skapad av Gud. Det finns många frågor i vårt liv inom olika områden. Det är för att vi ska fråga efter Herren.Petrus talar i sitt andra brev om att se framåt. Att se, skåda, fråga efter Jesu tillkommelse. Att vänta den levande Gudens son från himmelen, honom som är uppväckt från de döda. Jesus, som frälsar oss undan den kommande vredesdomen. -Och det mån I framför allt veta, att i de yttersta dagarna bespottare skola komma med bespottande ord, människor som vandra efter sina egna begärelser. (2 Petr. 3:3)När det drar ihop sig och närmar sig Jesu tillkommelse, då möter vi grupper, människor med bespottande ord:- De skola säga:»Huru går det med löftet om hans tillkommelse? Från den dag då våra fäder avsomnade har ju allt förblivit sig likt, ända ifrån världens begynnelse.» 2 Petr. 3:4.Betyder det att dessa som säger så, menar att Jesus inte kommer? Eller vill de möjligen skapa en annan vision av historien än den Skriften ger? De vill presentera en annan tillkommelse. Det behöver inte vara så att de helt förnekar den. Det kan naturligtvis vara så, men eftersom de är så engagerade i frågan och så angelägna om att presentera historien på detta sätt: från den dag då våra fäder avsomnade har allt förblivit sig likt; det vill säga, status quo - därför kan man dra sina slutsatser. Kan det möjligen ligga en alternativ Kristusföreställning i det? Precis det Herren säger vi ska vara beredda på. En alternativ Kristus och en alternativ syn på hans tillkommelse.
Kung David är på många sätt en förebild. Inte minst genom sina inspirerade psalmer. Men också själv, som person. David upplevde väldiga svårigheter. På grund av att han syndade, på grund av egna misstag och missbedömningar, och på grund av andra. Det var inte lätt för honom att anpassa sig i konungahuset, i kung Sauls närhet. Han blev en av kungens främste härhövitsman, men också väldigt avundad. Därför var det omöjligt för David att riktigt finna sig tillrätta i Sauls hus. Han blev flyttad hit och dit, och till sist måste han fly. Han vistades på bergen. Han vistades i öknen och han vistades i främmande länder under lång tid. Det var en väldig kamp och svårt innan han kunde taga riket i besittning. Han var den som etablerade konungadömet i Jerusalem. Senare fick David på grund av stridigheter i sitt eget hus ännu en gång fly. Det var när hans son Absalom reste sig. Absalom hade charm. Han kunde verkligen vinna människor. David hade flera söner. Det var en väldig rivalitet mellan dem, och Absalom gjorde sig själv omöjlig. Han hatade en av sina bröder och dödade honom för sin systers skull. Han flydde och fick hålla sig undan lång tid. När han kom tillbaka började han stämpla mot konungen. Vi kan läsa om det i 2 Sam 15: -En tid härefter skaffade Absalom sig vagn och hästar, därtill ock femtio man som löpte framför honom. Och Absalom plägade bittida om morgonen ställa sig vid sidan av vägen som ledde till porten, och så ofta någon då var på väg till konungen med en rättssak som han ville hava avdömd, kallade Absalom honom till sig och frågade:»Från vilken stad är du?» När han då svarade:»Din tjänare är från den och den av Israels stammar», sade Absalom till honom:»Din sak är visserligen god och rätt, men du har ingen som hör på dig hos konungen.» Och Absalom tillade:»Ack om jag bleve satt till domare i landet! Om då var och en som hade någon rätts- och domssak komme till mig, så skulle jag skaffa honom rättvisa.» Och när någon gick fram för att buga sig för honom, räckte han ut sin hand och fattade i honom och kysste honom. På detta sätt gjorde Absalom med alla israeliter som kommo för att få någon sak avdömd hos konungen. Så förledde Absalom Israels män. (2 Sam. 15:1-6)Så här är det också i den kristna församlingen. David var en förebild på Kristus, Herrens smorde. Många som verkar i församlingarna är väldigt vinnande, charmiga och på olika sätt begåvade. De påstår sig tjäna Kristus. Drar över sig hans namn, något av hans epitet och karisma. Kanske genom att citera hans ord, genom att framträda i sammanhang där han uppfattas som den verklige. Detta sker i många gudstjänster och konferenser. Vilka står där som representanter? Vilka drar uppmärksamheten till sig, och varför? Det pågår många religiösa möten och föredrag i vårt land. Numera i både katolska, protestantiska och s.k. evangeliska, ortodoxa och kristna sammanhang. Där står de riktiga charmörerna. De uppfattas som om de representerar något väsentligt; denna stad, detta Jerusalem, därför att de står där. Men kanske är det i verkligheten på det sättet att många av dem står i vägen? Är det möjligen så att många av dem i själva verket inte vill släppa fram människor till Jesus Kristus?Det här var ett väldigt problem för Jesus själv. Han talade om skriftlärde och fariséer, som tappat bort nyckeln till kunskapen. Själva kommer ni inte in, och för dem som vill, har ni lagt hinder, sa Jesus.Vad är det vi möter i vår tid? Bespottare ska komma med bespottande ord, läste vi. Vi tycker inte det är svårt föreställa oss en bespottare. Absalom uttryckte hån och förakt, när han sa: du har ingen som lyssnar på dig hos konungen. Till varenda en sa han det, för han ville själv ta sig fram. Hån och förakt. Bespottelse. -En vis son hör på sin faders tuktan, men en bespottare hör icke på någon näpst. (Ords. 13:1) -Ve henne, den gensträviga och befläckade staden, förtryckets stad! Hon hör icke på någons röst, hon tager ej emot tuktan; på HERREN förtröstar hon icke, till sin Gud vill hon ej komma. Sef. 3:1-2
Det kan komma en sann Kristi tjänare som vittnar om Herren Jesus Kristus. Det hör hon inte. Det kan komma en förbrytare, en diktator i landet och skräna värre - hon hör inte det heller. Bespottaren har en karaktär, liksom den orättrådige domaren - fruktar icke Gud och har ej försyn för någon människa. Det finns något i grunden bortvänt från alla former av tillrättavisning. Alltså inte bortvänt från alla röster; men de röster som varnar.Bespottaren hör inte på någon tillrättavisning. Ingen form av näpst går hem. Det kännetecknar bespottaren; han är djupt bortvänd från sanningen.Vi har exempel i vår tid. Man kan höra varningar från Bibeln och från vetenskapen som sammanfaller. Varning för den homosexuella livsstilen, till exempel. Bibeln varnar. Läkarvetenskapen, medicinen varnar. Man vågar sig inte riktigt fram med varningarna, men något av det första som vanligtvis krävs i en blodgivarcentral, är att man inte har haft homosexuellt umgänge. Det här har våra politiker velat ändra på, för det stämmer inte riktigt med den policy man har nu. Man har inte velat höra vad bibeln säger, man har inte velat höra Jesu vittnen och man vill inte heller lyssna till medicin eller forskning. Man har arbetat med dessa frågor, och vill vända upp och ner på alltsammans.Det finns fler exempel. Vi läser i Ordspråksboken igen: -Bespottaren söker vishet och finner ingen, men för den förståndige är kunskap lätt. Ordspr. 14:6Även i nästa kapitel har vi något som talar liknande. -Den lates stig är såsom spärrad av törne, men de redliga hava en banad stig. Ordspr. 15:19.Det här gäller naturligtvis på livets alla områden. Där man är idog, där lär man sig också efterhand att ta sig fram. Det gäller också ifråga om umgänget med löftesordet om Jesu tillkommelse. Umgås vi ofta, gärna och flitigt med det, så får det fäste. Vi får tag i det. Men tycker vi att vi kan ta lätt på det, då blir vår stig spärrad av törnen. Hur bär man sig åt då man söker vishet? Bespottaren söker vishet och finner ingen. Det låter som ett tragiskt öde. Skriften säger att då Jesus kommer, räddar han undan den kommande vreden. Men för att det ska vara naturligt för oss att tänka så, får vi inte släppa Ordet. Det är bara genom ett träget umgänge med Skriften som löftets realiteter blir verkligt gripbart för oss. Stigen blir framkomlig. Vi förstår att förhålla oss till honom, till löftet om hans tillkommelse på ett sådant sätt som det är meningen vi ska göra.Grundorsaken till de attityder man möter i Petri andra brev, kan vara att man inte kommer tillrätta med det perspektiv som Skrifterna ger av Jesu tillkommelse. Det perspektiv Jesus själv ger i sitt tal på Oljeberget. Det perspektiv som hans apostlar ger. Man kommer inte tillrätta med det, därför att kött och blod kan inte förstå detta. Om det profetiska ordet ter sig så motsägelsefullt för oss att vi inte kan få det att gå ihop med våra naturliga förståndsgåvor, så får vi bedja om vishet. ”Ingen profetia i något skriftens ord kan genom människans naturliga kraft uttydas.”En människa kan av naturliga skäl inte vilja vad Uppenbarelseboken, Danielsboken eller de andra profetiska skrifterna talar om. Inte heller kan en människa önska producera eller prestera ett sådant tal. Det innehåller så oacceptabla moment för människan, så här är det nödvändigt att Gud utför ett verk med oss. Det kallas för hjärtats omskärelse, och har med den nya födelsen att göra och att vi får vishet från ovan.
Om vi inte förstår är risken att vi är i detta läge: Bespottaren söker vishet och finner ingen. Det beror på vilka källor man söker i. Denna världens vishet kan aldrig hjälpa oss när det gäller det Guds ord talar om.En bespottare hör icke. En bespottare finner icke. Absalom var ett exempel på en bespottare. Det är inte säkert att bespottaren ser så anskrämlig ut, fastän det låter anskrämligt att vara en bespottare. Han kan vara riktigt charmant och vinnande. Men han hör inte och han finner inte. Om än han söker visdom så finner han den inte, för han söker den inte där den står att finna. Han söker inte den vishet som kommer ner ovanifrån och kan hjälpa oss att få begrepp om det profetiska ordet..Vad är det vi möter i de kristna konferenserna runt om i landet? Sommaren 2006 är det fotbolls-VM i Tyskland. I Tyskland är prostitutionen praktiskt taget legaliserad. I samband med detta VM transporteras massor av människor - unga kvinnor, men även unga män, som förslavas. Många av dem lockas med erbjudanden om något att göra. De blir praktiskt taget tillfångatagna. Det är ett riktigt slaveri. Därför skulle man kunna kalla fotbolls-VM för ”Hor-VM”. Det har erbjudits i kristna sommarkonferenser som närapå en programpunkt att titta på fotbolls-VM.
I första Tessalonikerbrevet talas om Jesu tillkommelse: -Vad åter angår tid och stund härför, så är det icke behövligt att därom skriva till eder, käre bröder. Ty I veten själva nogsamt att Herrens dag kommer såsom en tjuv om natten. Bäst de säga:»Allt står väl till, och ingen fara är på färde», då kommer plötsligt fördärv över dem, såsom födslovåndan över en havande kvinna, och de skola förvisso icke kunna fly undan. 1 Tess. 5:1-3.I den här situationen får vi be Gud om hjälp. Rusa inte iväg. Genom stillhet och förtröstan blir vi starka. Men om Herren ger ett varningsord, så kan vi förmedla det.I Stockholm marscherar vänster- och högerextremister. Nere i Nürnbererg marscherar nazisterna med hakkors och skanderar. På andra sidan står judar, medborgare från Israel och andra judiska människorättsorganisationer och demonstrerar mot ett besök: det var tal om att Irans president skulle komma hit, och det väckte väldiga demonstrationer. Man kan se en historisk parallell. VM 2006 och olympiska spelen 1936. den diktator som var på gång då, hade redan börjat tala om sitt politiska program vitt och brett. Västmakterna var undfallande. Den som nu är president i Iran för ett väldigt hätskt språk; antisemitiskt klart uttalat. Och västmakterna har velat få tumme med honom. Det han har sagt, låter verkligen som Hitler. I Guantanamo hänger sig tre fångar, som inte klarar av den tortyr tillvaron där innebär. Det kokar. Det är verkligen förberett för en slutuppgörelse. Låt oss be Gud om hjälp, så att vi får se detta på rätt sätt och om möjligt kunna signalera. Är det nu tid att leka? Som det heter, karaktäristiskt som Guds folk gjorde: -Ej heller skolen I bliva avgudadyrkare, såsom somliga av dem blevo; så är ju skrivet:»Folket satte sig ned till att äta och dricka, och därpå stodo de upp till all leka.» (1 Kor. 10:7)Var finns det någon som är vaksam? Någon väktare? Har vi förmågan att genomskåda spelet? Kan vi på ett sätt som är värdigt Gud vittna om Guds Rike och Herrens Jesu Kristi namn? Gud hjälpe oss.

Ledare av Berno Vidén

Under årtusenden har människor dragits till religioner av olika slag. Gemensam nämnare, oavsett vilka kulturer eller folkslag det handlar om, tycks vara att det finns ett omättligt behov av att mystifiera och materialisera föremålet för sin religionsutövning, något som tar sig mångahanda uttryck. En trend som är på stark frammarsch i våra dagar är bruket av sakrala föremål i en form av katolicism som sträcker sig långt utanför den organiserade katolska kyrkan med säte i Rom.
Aposteln Paulus brev och reseskildringar, nedtecknade av Lukas, visar på vilken kamp den urkristna församlingen hade för att stävja de grupper av lagbundna messianska judar som frenetiskt sökte införa en gammaltestamentlig gudstjänstordning i församlingen. Paulus själv praktiserade vid vissa strategiska tillfällen renlighetsceremonier som fanns för det judiska folket, något som bl.a. visar sig då han vid sitt sista besök i Jerusalem åtar sig ansvaret för fyra av församlingens bröder vilka ska genomgå en reningsprocess i templet. Av vilken anledning är det då han samtidigt varnar församlingarna för ett lagiskt väsende och grundligt går tillrätta med de bröder som vill återinföra lagiskheten att gälla för de, hedningar och judar som ansluter sig till församlingarna? - Det förundrar mig att I så hastigt avfallen från honom… Så drastiskt och allvarligt förmanas galaterförsamlingen. Väl insatt i de ceremonilagar Paulus själv tidigare försvarat till det yttersta inser han faran av att fastna i religiösa traditioner, och synen på att dessa skulle utgöra ett villkor för frälsningen. Istället för att uppenbara Kristus, läggs ett täckelse över evangeliet, något som för församlingen innebär ett nytt träldomsok. En bra bit in i 100-talet fanns ännu ingen antydan om att församlingens ledning skulle ha intagit en sakral ställning i likhet med kultpräster inom judendom och hedniska religioner, men redan under andra århundradets senare del hade stora delar av den tidigare fria urkristna församlingen lagts under en centralt styrd kyrkoledning med auktoritativa anspråk och en hierarkisk ordning där en begynnande magisk-mystisk föreställning till sakramenten kunde skönjas. Bruket av altarbord och uppförandet av kyrkobyggnader kom som en konsekvens av dessa avsteg. Den gammalkatolska kyrkan bär alltifrån sitt ursprung en stark prägel av ett judaistiskt ämbets- och offertänkande, med åberopande av Gamla testamentets judiska förebilder. I urkristendomen däremot finns inga som helst spår efter offerpräster med heliga rum och altaren.Påvekyrkan i Rom gör stora anspråk på att vara det enda giltiga redskapet för vägen till frälsning, såsom förvaltare av sakrala ämbeten och kultakter. Utanför kyrkan finns ingen frälsning, är ett slitet uttryck men samtidigt utgör det en stomme i påvekyrkans lära. Eller som biskopen Ciprian av Kartago uttryckte det under 200-talet: “Den som inte håller Kyrkan som moder kan inte ha Gud som fader.” Läran byggs sedan upp utifrån den teorin att Kyrkan genom sin kyrkliga succession står som förvaltare och förmedlare av nådamedel och dem förutan kan ingen uppnå frälsning.Bruket av sakral och ceremoniell gudstjänstutövning är på stark frammarsch i våra dagar. Långt utanför den organiserade katolska kyrkans sfär söker sig människor antingen in i karismatiska rörelser eller också in i starkt lagbundna ceremonier. Man söker oftast yttringarna, atmosfären och upplevelserna, något som i sig vittnar om den andliga hunger som finns representerad i dagens avkristnade samhälle. Det är också ett tecken på avsaknad av sann biblisk kunskap. Utan att följa den bibliska principen att pröva allt inför Guds eget ord, låter många sig vilseledas av sina samfunds ledare då de i sin maktposition förför sina intet ont anande skaror.Hur är det exempelvis möjligt att en bok utgiven av Livets Ords förlag, som på ett lättsinnigt sätt tar upp nattvarden och förvandlar den till en sakral offermåltid, kan spridas utan hörbara protester från de kristna leden? I boken, som för övrigt kommenteras på annan plats i det här numret av Midnattsropet, går författaren så långt att han förespråkar bruket av invigda altarbord och krucifix, vilket inte kan ses som något annat än ett markant avsteg från den urkristna församlingens och senare tiders väckelsepionjärers distinkta förkunnelse. Samtidigt visar utvecklingen på ett närmande till en teologi och ett kyrkoväsen Bibeln varnar för.
- Detta är din Gud! Uttrycket återkommer vid några tillfällen under Guds folks bibliska historia. Det handlar om ett avfall då gudsbilden förvrängts och visualiserats genom invigning av objekt ämnade för tillbedjan. På liknande sätt ser vi idag hur tyngdpunkten flyttas från honom som ska ha all vår tillbedjan till att mer handla om en återgång till ett katoliserat gudstjänstliv. Det verkar som att man i delar av svensk frikyrka står redo återinföra en lära som ligger snubblande nära den mässoffersteologi som dagligen praktiseras av inte mindre än 400.000 katolska präster runt om vår jord, då dessa i sitt ämbete genom att höja upp bägaren med nattvardsvinet menar sig förvandla materian till Jesu kropp. Med andra ord korsfäster man Jesus på nytt 400.000 gånger dagligen. Väckelsepionjärerna lade ner mycket energi för att gå emot den magi som kyrkan i samband med nattvarden ägnade sig åt. - Detta är din Gud! Rubriken kan med rätta sättas över fler områden i många av dagens kyrkliga miljöer. Fokus läggs alltmer på kyrkorummet, utsmyckning, helgonbilder, krucifix, sjuarmade ljusstakar och andra sakrala föremål. Det blir allt vanligare att till och med pingstpastorer kläder sig i prästerlig utstyrsel, kanske för att inte känna sig alltför simpla vid sidan om sina högkyrkliga kollegors rikt utsmyckade ämbetsskrudar. Det för inte tankarna till Bibelns Kristus, utan snarare till en kyrklig förvanskning av det ursprungliga evangeliet. Fokus hamnar istället i själva religionsutövandet och dess prål.Katolsk lära skiljer mellan tre grader av tillbedjan, varav den högsta, latría, endast får tillägnas Gud. Det budskapet låter sig höras och tas väl emot i många ekumeniska sammanhang. Men vid en närmare studie av hur denna tillbedjan ska gå till, framgår att det katolska prästerskapet genom sin magiska makt överför denna gudom till nattvardens sakrament (eukaristin) och varje långfredag förvandlas även krucifix där Jesus finns avbildad till Jesus bokstavligen. Exempelvis då några av Stockholms frikyrkor under den gångna påskhelgen gick ut i gemensam procession tillsammans med Katolska kyrkan och man ställde upp ett krucifix mitt på Sergels torg som man knäböjde inför, så handlade det om en regelrätt tillbedjan av just det krucifixet såsom gud.Ett tredje element som i den romerska kyrkans teologi tillägnas den högsta graden av tillbedjan är förmodade reliker av Jesu kors, eftersom dessa varit i fysisk beröring med hans kropp.För den allmänt praktiserande katoliken skiljer sig vardagsutövandet av tron mycket från det teoretiska planet. Exempelvis har Maria, Jesu moder, en långt mer framskjuten plats i katolikens liv än vad dagens katolska teologer vill göra gällande. Maria är för dem i praktiken vägen till Kristus på samma sätt som Kristus är vägen till Fadern. Ingen kan komma till Kristus utan att först möta hennes nåd. Hon anses även vara himmelens drottning och Guds moder och så sent som 1950 fastställde påvedömet dogmen om att Maria kropp undgick förruttnelsen genom att hon på samma sätt som Jesus blev upptagen till himmelen.I katolska kyrkan finns som synes en illa dold flergudalära. Framhävandet av sakramenten och bruket av gammaltestamentliga ceremonier, som även tar sig uttryck i något som kan tyckas vara raka motsatsen till allt vad den romerska kyrkan representerar, nämligen bland sionistiska rörelser, har en gemensam nämnare; de tar uppmärksamheten bort från Kristus, han som vill vara församlingens allt. Oavsett om det handlar om helgontillbedjan eller upprätthållandet av reningsceremonier enligt en mosaisk lag, så läggs ett täckelse över evangeliet. Detta leder till andlig träldom.
-Jag vill lära känna honom och hans uppståndelses kraft… För att nå fram till den erfarenheten fick Paulus lägga av allt som var honom till hinder. Mycket av det han nämner är meriter som vanligtvis leder tankarna till ära och berömmelse; “…i fråga om rättfärdighet - den som vinnes i kraft av lagen - varit en ostrafflig man…” Men Paulus vinnlägger sig om att ingenting av vare sig goda eller allmänt nedbrytande ting skulle få någon makt över honom. Allt räknar han för Kristi skull såsom en förlust, stödd på den vetskapen, och än mer - den erfarenheten, att Kristus friköpt honom från lagens förbannelse.-När hör man eder nu prisa eder saliga? Galaterförsamlingens återtåg till en ceremoniell gudstjänstform tog ifrån dem en sann frälsningsgläjde man tidigare ägt. Den spontana hängivelsen hade fått ge vika för en ny form av lagträldom. Paulus beskriver sin vånda över det som gått förlorat och vädjar till församlingen om att Kristus åter måtte få ta gestalt i dem.En hemlighet som hjälpte Paulus att behålla en sann andlig vitalitet och som han förkunnade vid många tillfällen, var att han levde med det tillkommande som mål. Än mer, han levde i sanningen om Jesu snara tillkommelse. Ibland framställde han budskapet med en kraftigt förmanande ton, andra gånger som ett tröstens budskap, men alltid som något nära förestående. Med den maranatatonen rådande kommer även blicken för det sanna Jerusalem, det som är fritt och som finns därovan, att bli en verklighet värd att kämpa för. Hebreerbrevets författare presenterar ett Kristuscentrerat budskap och lyfter oss från skuggornas och symbolikens värld in i verkligheten. Det nya som kommit istället, får det jordiska att blekna. Kristus blir allt och uppmaningen i det avslutande kapitlet en självklarhet; -Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek. Ty vi hava här ingen varaktig stad, utan söka efter den tillkommande staden.