Lill-Hafsahl

Intervju med Jan Egil och Lill Hafsahl

Då Jan Egil Hafsahl förra året fyllde sextio år, fick han som gåva en inbjudan att tillsammans med sin fru Lill besöka Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken. Jan Egil har betytt mycket för detta missionsarbete, då han redan under åttiotalet under några månader besökte oss i Dominikanska republiken, och var till stor hjälp och stöd i arbetet. Både med sin förkunnelse, och med att delta i kampen för att några fångar som suttit oskyldigt fängslade många år skulle friges. Efter tjugofem år, var Jan Egil och Lill nu åter tillbaka på besök. Också denna gång förmedlade de stor välsignelse, främst genom en serie bibelstudier i Palavé. Vi hade nog önskat att för tidningen Midnattsropets räkning få göra en grundlig intervju där Jan Egil och Lill berättat hela den fascinerande och trosstärkande skildringen om bakgrunden till det församlings- och missionsarbete de förestår, men vi begränsar oss till att ta med främst hur missionsarbetet i Rumänien utvecklades.

Vittnesbörd av Lill Hafsahl

Det är stort att kunna säga ”nu är jag så lycklig, så lycklig jag kan bli”. Det finns en orsak till att jag är så lycklig, och det är att Jesus tog min börda. Jag känner glädjen i mitt hjärta över att få vara med.

Igår tänkte jag på att det är ett litet jubileum för mig nu. Det är fyrtio år sedan jag var på min första sommarkonferens. Kanske inte så många av er som sitter här var med då. Jag såg då på temat vi har nu: Synliggjord tro och tänkte så här: Det var faktiskt samma tema den gången. Då hette det: ”Allting gemensamt”.  Man kanske då började synliggöra den tro vi hade fått. Så tänkte jag på detta att väldigt många av dem som var med den gången är inte med nu. Jag blev betryckt i mitt hjärta, men så ledde Gud mina tankar att tänka på alla som är bevarade. Tänk att så många är bevarade! Så många som lever i tron på Jesus Kristus. Som har funnit sin tillflykt i Jesus Kristus.

Vittnesbörd av Lill Hafsahl

Jag blir så gripen när jag hör Emanuel, en ung människa som har gjort sitt val. Han har inte valt det stora i världen. Det som ser flott ut. Han har säkert goda förutsättningar till att gå långt. Men han har gjort sitt val.

Jag har valt att göra sällskap med Guds enkla vandringsmän.

Det må kosta vad det vill, men jag vill hem till himmelen.

[]

Ellen, vår kära syster i Herren, har fått hembud. Då Jan Egil och jag flyttade hem till Norge efter några år i Sverige, mötte vi Ellen. Från första stund blev det en speciell kärlek mellan oss.
Vi hade en vision om ett nytestamentligt församlingsliv, och detta vann gensvar i Ellens hjärta. Från Menigheten Pilgrimsfolkets späda begynnelse var Ellen med, och på bönens armar har hon burit väldigt mycket av församlingens liv.
Hon var en bönesjäl, och otaliga är de böner hon har sänt till himmelens Gud. Speciellt barnen och ungdomarna i församlingen låg på hennes hjärta. Hon var så lycklig då hon fick se dem växa upp, och ta sitt ansvar i församlingens liv.
Ett annat fält var missionen. Det var en stor upplevelse för henne då hon vid sin 80-årsdag fick en resa till vårt missionsfält i Rumänien.
Där fick hon se den sociala nöden, och den andliga fattigdomen på nära håll, och detta släppte henne aldrig. Men för Ellen var det otänkbart att bara se nöden, och så resa hem för att glömma. Nej, hon satte igång, och fick andra med sig, med att sticka och väva, sy och baka kakor, och så ordnade hon försäljning, och det var stora medel hon på det sättet skaffade fram till missionsarbetet.
Här i storfamiljsgemenskapen, där Ellen bodde i över 20 år, fick vi stor glädje av hennes arbetsinsatser. Hon tjänade Gud med hela sig, och var alltid villig att ta i där det behövdes.
Hon hade hela livet detta hopp i sig; att Jesus kommer. Hon ville helst uppleva uppryckelsen, inte gå genom död och grav. Men ännu var inte nådatiden slut, och hon fick lägga ned sin vandringsstav, men hon hade sin tröst i detta bibelord:
-Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom. Vi säger er detta enligt ett ord från Herren: vi som lever och är kvar till Herrens ankomst skall alls inte komma före de insomnade. Ty när en befallning ljuder, en ärkeängels röst och en Guds basun, då skall Herren själv stiga ner från himlen. Och först skall de som dött i Kristus Jesus uppstå. Därefter skall vi som lever och är kvar ryckas upp bland moln tillsammans med dem för att möta Herren i rymden. Och så skall vi alltid vara hos Herren. Trösta därför varandra med dessa ord. (1 Tess 4:13-18)

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139: