Märta-Berg

Appell av Märta Berg

Ett märkligt imperativ - omöjligt att uppfylla! Är det ett patetiskt utrop från en människa vars livstid är på väg att hastigt rinna ut? Eller står uppmaningen för något annat? Kan det vara ett observandum i en speciell tid?

Imperativet är formulerat av en man, vars livsverk förvisso närmar sig slutet, men som framför allt innehar den profetiska klarsyn som kännetecknar en apostel.Det är Paulus som skriver till församlingen i Efesus. Dit kom han, till staden som representerade en mångfald av framgång. Där predikade han evangelium om Jesus och fick därvid uppleva hur framgångens representanter inte kunde förlika sig med ett sådant budskap.Hamnstaden med de ekonomiska förbindelserna, kulturstaden med de inkomstbringande begivenheterna och den religiösa traditionens dyrkan av modersgudinnan - kunde inte välkomna ett budskap som hävdade att Jesus Kristus är Herre. Alltför stora inomvärldsliga värden stod på spel för att anammas.Efter flera års förkunnande och själavård lämnade Paulus Efesus, men senare under sin fångenskapstid skrev han brev till församlingen där.Det brevet handlar om vad Guds folk är i himlen och hur Guds folk ska vara på jorden och det talar om Jesus som vår verkliga rikedom.Där uppmanar han de troende i Efesus och de troende i alla tider, något så märkligt som att ’köpa tiden’.I 1883 års översättning av den svenska Bibeln heter det: -Se därför till att ni vandrar välbetänkt - icke såsom ovisa utan såsom visa - köpande tiden, ty dagarna äro onda! Det är inte svårt att konstatera likheter mellan den situation som rådde i Efesus och de förhållanden vi lever i.Är våra dagar onda? Hur vi ser på den frågan beror på vilket perspektiv vi har.Om möjligheter till vinstgivande förbindelser, t.ex. vissa delar av världens resurser, frihet att dyrka myterna och hylla vidskepligheten som både lyckomedel och inkomstmöjlighet, om det ses som personliga eller nationella tillgångar, ja då kanske frågan faller.Men om vi ser och hör att människan inom kort omintetgjort sin egen existens, exempelvis genom överexploatering och utsugning av naturens resurser, då finner vi måhända anledning till eftertanke. Åtminstone gör några av denna världens vise det.Att ”vandra välbetänkt” som Bibeln uttrycker det, talar om ställningstagande. ”Köpande tiden” är en uppmaning till ansvar i pågående form. Och det är så ett liv i efterföljelse av Herren Jesus fungerar. Ställningstagande och ansvar. Inte antingen eller utan både ock!Låt mig erinra om Johannes, Jesu lärjunge. Som valde att bejaka kallelsen och följa Jesus. Lämna båt och nät, far och mor när han mötte Jesus den dagen vid Tiberias sjö. Det var ett ställningstagande.Men som också fullföljde uppgiften, bland annat genom att ta sig an Jesu mor och förbli i sin utkorelse som apostel, trots ensamhet och sorg när de andra gick ur tiden som martyrer. Det talar om ansvar.Sackeus tog ställning när han skyndade sig ner från trädet och han tog ansvar genom att gottgöra det han gjort illa.Den som mött Kristus som livsförvandlare har erfarit att det mötet får konsekvenser.Så var det i Efesus den gången och så är det idag, här där vi lever.Synden är ingen privatsak. Den är en maktfaktor som tränger igenom allt som är.Likaså är livet i Gud inte heller någon privatsak. Det är avsett vara en maktfaktor i alla de dagar vi som individer har till vårt förfogande och i sanning en maktfaktor för församlingen.Något som förmår påverka miljön vi lever i och har ansvar för. Miljö är mer än friskt vatten och ren luft. Miljö är antingen avskilt område för Guds härlighet - eller domäner där människovärdet förnekas och förtrampas. Där perversiteterna upphöjts till norm.Synden är ingen privatsak. Syndens konsekvens är egoism, utsugning, plundring och våldförande. Men den kläder sig i en dräkt som människan lockats tro att hon har behov av.Underverk till exempel. Hur många har inte lurats att tro att de behöver under!Artemistemplet, ett av världens sju underverk - vilken rikedom för Efesus! Det genererade stora inkomster för somliga. Och förledde dess fler till avgudadyrkan och prostitution.Handelshamnen - vilken möjlighet! Till goda affärer - och till slavhandel.Frihet att tillbe och dyrka vilken gud eller gudinna du vill - men öppenhet för demoniska krafter att ta herravälde.Skådespel, där nervkittel och fasa avtrubbade sinnena från att känna och tänka sunt. Skådespel som sannerligen var en lukrativ näring, men där människoliv kastades ut att slitas sönder. Döda för spänningens skull! Allt för friheten att bedra och bedragas. Allt för friheten att tjäna pengar. Tjäna lustans gud och kulturens alla avgudar.Om jag vänder tankarna till vår tid och vår miljö, så infinner sig omedelbart slående likheter.Låt mig påminna om den människosyn som tagit överhanden i samhället. Utan att dröja vid företeelser som aborter och dödshjälp måste vi ju ändå inse att vi lever i en tid då människovärdet är rejält devalverat. Vi skapar tävlande på olika områden - och kastar därvid människor åt vilddjuren. Inte lejon och tigrar kanske, men press och offentlighet som fråntar individen sitt eget livsutrymme.Prestationssamhället skapar så höggradig ångest att självmord ter sig som den enda utvägen. Suiciddjävlarna har sin tributålder. Och demonin är så förankrad i vårt genomsjuka samhälle att mord begås med den förklaringen att ”rösterna sa att jag måste döda”. Psykiatri och kriminalvård står handfallna.Skolan som skulle vara uppfostrare tillsammans med familjen, plockar sönder normer och värderingar så barnen fylls av aggressivitet och livsleda innan de ännu fyllt tolv år. De finner det osäkert att lita på de vuxna som inte kan ge stadga åt en ung människas stormande tillvaro. Vår så kallade objektiva undervisning berövar barnen deras mentala oskuld och leder dem in på artemiskultens perversa livsmönster. Vi dyrkar och tillbeder precis vad vi vill, för Gud och Jesus är ändå bara sagor.Den lille gossen vars farmor just dött, kommer gråtande från dagis, där ”fröknarna” sagt att det finns ingen himmel utan nu ligger farmor i jorden.Dagis, det är förvaringsplatser där vi tvingas ha våra små för att samhället omdanat oss från mänskliga varelser - föräldrar - till produktionsfaktorer.Vi låter våra gamla dö i ensamhet ty vi har skapat barriärer mellan generationerna och rädsla är den mest uttalade känsla som existerar mellan gamla och unga! Avstånd, kyla och rädsla!Men på det ockulta området florerar erbjudandena! Guiden på museet gör en helhjärtad insats för att få den gästande skolklassen att provhålla i den magiska trollkäppen och få barnen övertygade. All slags värk erbjuds lindring och behandling genom stenar och aromer och helande händer. Sjukgymnastik och friskvård har mixats med en avsevärd dos ’hokuspokus’. Någon tjänar pengar på det. Någon öppnar sig för demoni. Porten står öppen för alla slags affärer och alla sorts förbindelser.Paulus skriver : ”Dagarna är onda!” I USA tvingas forskarna förelägga den rapport som klart och tydligt visar att människan håller på att omintetgöra sin egen möjlighet till liv och överlevnad. Inte ens om vi vänder om och börjar leva ansvarsfullt och återhållsamt kommer vi att kunna ändra utgången. Vi är förlorade.Paulus skriver: ”Se därför till hur ni vandrar!” Livet i Gud är ingen privatsak.”Köpande tiden!” En säregen uppmaning i pågående form. Ett pris att betala, men inte punktuellt utan fortfarande. Pågående under hela din tid.Tiden är varje individs gåva från Gud och det är varje individs ynnest att använda denna gåva.Du kan inte köpa mer tid. Men du kan erlägga ett pris för den tid du har fått så den får ett värde för evigheten.Ge din tid till Jesus! Annars blir den bara minuter, timmar, dagar och år som rinner ut i tomma intet.Ditt liv här på jorden är ingen privatsak.Gå in i det överlåtelseförhållande som gör ditt liv till högsta värde för den eviga världen! För Guds rike.Vilka personliga ställningstaganden och ansvarsförhållanden det kommer att medföra, det kommer du att bli klar över i umgänget med din Herre. Han är inte otydlig i sitt tal, men det är den som har öra som hör. Kanske behöver de andliga öronen en genomgripande förnyelse. Det finns att få.Och det finns nåd. Nåd att välja så att tiden får sitt rätta och omutliga värde. Nåden ovanifrån är den gudomliga motvikten till de onda dagarna. Tidens värde handlar om den uppriktiga kärleken till Jesus.Paulus avslutar brevet till Efesierna genom att fastlägga:”Nåd vare med alla som älskar vår Herre Jesus Kristus i uppriktighet!”

Vittnesbörd av Märta Berg

-Jag vill bli nyfrälst!Ja, det var vad den lilla pojken sa när det var dags för bönemöte med handpåläggning. Och nog har jag under livets olika skeden känt samma behov - käre gode Jesus, låt mig få ett sådant där nyfrälsningsmöte med dig!Nu har jag tittat på OS - längdskidåkning - och sett hur de starkaste och mest vältränade åkare plötsligt blivit, som kommentatorerna säger ”stum”.Man har åkt på samma sätt med samma utrustning, gjort som alla de andra med armar och ben, beteendet oförändrat, men funnit sig om-åkta av en eller flera och gått miste om medaljen. Och jag har tänkt. Att precis sådär blir det ibland. Många goda råd har jag hört genom åren, man ska läsa bibeln varje dag, man ska be oavlåtligen etc. Visst ska man det, men jag undrar ändå. Finns det någon som aldrig upplevt att man blir ”stum”?Finns det ett universalmedel mot den andliga stumheten? Kanske är den inte ens andlig fast vi upplever det så? Tänk om det är kroppen som inte fått den vila och den mat den behöver, eller de psykiska krafterna som tömts ut? Och så blir det grus i hela maskineriet.Oavsett vad som orsakar våra kraftbortfall, för de inträffar ju trots att vi gör allt det där man ska, så finns det chans att bli nyfrälst. Och jag tror det är nödvändigt att stumna ibland, kanske för att Herren ska få möjlighet att påminna oss om förnyelsen, hur viktig den är. Mannat var ruttet nästa dag, inte sant? Ny dag - ny nåd.För min del vill jag gärna bli nyfrälst - den här dagen.Golgata källa flödar!

Appell av Märta Berg

Populäruppfattningarna trängs om den främsta platsen i vårt medvetande. I en sådan tid kan det vara av vikt att återvända till den ogrumlade källan. Intressant för den som söker sanningen - livsnödvändigt för den som söker Guds rike.
Jesus Kristus har i många avseenden fått stå tillbaka för ett antal ”frälsare” som menat sig ha svaren på människans sökande. Historien talar om det och den visar också hur det blev med de frälsande sanningarna. Med facit i hand - är ett slitet uttryck. Dock, med tillgång till facit kan var och en se och förstå vilken sanningshalt de olika frälsningslärorna ägde, vad som följde i deras spår och vad de gjorde med människorna, hur de förändrade tankesätt och värderingsnormer. Populäruppfattningar äger inget facit. De representerar det nya, det politiskt korrekta och det som just för de rådande förhållandena menar göra människan gott. Och de vädjar till våra känslor och vårt förstånd. Den ogrumlade källan - Jesus Kristus - har ett väsensskilt innehåll och ett väsensskilt syfte. Han vädjar inte till vare sig intellekt eller emotion. Han har en enda avsikt. Frälsning. Jesus undervisar och talar profetiskt om Guds rike, möjligheten att bli delaktig därav och hur det ska kunna ske. I de 24:e och 25:e kapitlen av Matteus evangelium framställer han mycket sakligt den tid vi nu lever i och där finns ett återkommande tema: Håll er vakna - jag ska komma tillbaka! Och - i en stund då ingen väntar det! Liknelserna framställs så profetiskt klargörande att den som läser dem har alla möjligheter att förstå. Att verkligen förstå!Ändå - denna genuina undervisning och alla bibelns tydliga orienteringsmärken till trots - ser vi idag en kristenhet som är upptagen av en helt förbluffande strävan. Man studerar intensivt de rådande populäruppfattningarna, till synes för att finna en möjlig gemensam nämnare. Utan att beakta att en gemensam nämnare har ett fundament: minsta möjliga! Det var just det som var problemet för fem av de brudtärnor som Jesus berättar om. De hade för lite. För lite av den ofrånkomligt nödvändiga oljan. De hade sett till att det fanns en yttre och praktisk gemenskap med de övriga, och till en början såg det helt lika ut. Man hade tagit ett gemensamt beslut att gå för att möta brudgummen, man hade insikt om det stundande mörkret och förstod behovet av lampor, av ljus på vägen. Det ser mycket lika ut. I våra led har det talats mycket om väntetidens påfrestningar, med all rätt, Jesus betonar gång efter annan att vi måste se till att hålla oss vakna. Ändå tycks det som att han i den här liknelsen vill framhålla något ännu mer djupgående och privat. Det inre livet, som endast kan komma till stånd efter ett personligt val. Som inte har med rutiner eller tillhörighet att göra. Och som inte är förhandlingsbart. Alla somnade, men det var inte där skiljelinjen gick. När anskriet ljöd vaknade också alla och det var i det uppvaknandet som det kom att visa sig vad var och en bar med sig. På vilket sätt man förberett sig och vilka prioriteringar man hade gjort. Om det var minsta möjliga eller liv och övernog?Det är så med det ”kristna livet” att det räcker fuller väl med minsta möjliga, det vill säga en gemensam nämnare. Gud är allas pappa och himlen är vårt hem. Eller Nangijala eller Nirvana. Gud är dessutom så generös att han naturligtvis inte tycker det har någon betydelse vad vi kallar honom och vi kan åberopa hans godhet till att välja om vi vill bli anonyma nykterister eller anonyma hederliga smygsupare. Anonyma kristna kanske så vi inte förargar. Vi är i vår fulla rätt att kräva respekt för den tro vi har eller inte har och framförallt vad vi kallar vår gud. Allt detta utgör en yttre, men för den skull långt ifrån ytlig, bas för samhörighet. Kristusliv - är något helt annat. Där handlar det om närhet till Jesus själv. En så personlig relation att den drar omutliga gränser, skär av och omöjliggör diverse andra relationer. Det handlar om ett inneboende överflödsliv. Ett absolut desperat sökande fram till mesta möjliga! Jesus, den ogrumlade källan, sa inte ett ord om respekt i det här sammanhanget. Han sa: Gå ut! Han sa att vid midnatt skulle ljuda ett anskri. I det ropet fanns ingen tvetydighet. Inget ”kryssa i det lämpliga” angående vem man önskade skulle komma, inget ”fritt val” avseende gudtjänstordning.Brudgummen kommer! Gå ut och möt honom!Inför detta tillkännagivande och detta imperativ blev det plötsligt så obarmhärtigt tydligt att minsta möjliga räckte inte! Det till synes gemensamma visade sig vara ett falsarium. Oljan var slut för några av dem som hade delat gemenskapen.
Vad har då detta att lära oss? Antagligen ödesmättat mycket eftersom vi lever i den tid då detta profetord av Jesus ska gå i uppfyllelse.När vi läser vidare i liknelsen, finner vi strax att de tärnor som hade intentionen att dela olja, det var de vilkas olja var slut. Det borde väl få oss stämda till eftertanke! Minsta möjliga att stå på dög inte när anskriet ljöd! De som hade reservdunkar sade blankt nej. Märkligt kan man tycka? Ska man inte dela med sig? Är det inte en kristlig plikt att vara tillmötesgående och generös inför andra människors belägenhet? Vad menar Jesus nu? Om detta hade varit en populärteologi, en sådan som platsar i vårt moderna ekumeniska och humanistiska tänkande, då hade man gladeligen delat på den olja som fanns. Då hade man tackat Gud för alla som ville ställa upp och göra sällskap i väntandets natt och inte hade det haft någon egentligen betydelse vad eller vem man väntat på, man hade ju i alla fall haft varandra. Men nu är det Jesus själv som vill lära oss något beträffande tiden för hans tillkommelse, och han söker inte inbilla oss att det kvittar hur mycket eller lite olja vi har. Hans ord visar tydligt att det är mesta möjliga som gäller. Om vi ska nå fram. En kompromiss hade inneburit att ingen av de tio hade varit redo. Hade man kärleksfullt givit avkall på det man själv såg som nödvändigt, skulle förvisso gemenskapen varit intakt, men ingen hade nått fram! Nu är frågan för oss - ska vi välja kompromissernas gemenskap här i tiden och missa målet? Ska vi riskera härligheten Gud berett för en kort tid av jordisk samhörighet och bekvämlighet? Eller ska vi söka oss fram till ett överflödsliv som ger både ljus och värme ända till den dag Jesus kommer. Ljus över vägen. Ljus över profetordet. Men också ljus över den tid vi lever i så att vi orienterar oss och gör de viktiga valen. Gå ut! Det talar om uppbrott, men det är ett uppbrott med ett bestämt syfte. Möt brudgummen! Inte ett uppbrott som leder ut i ett obestämbart irrande bland populärteologiska konstellationer. Inte för att göra spektakulära och effektfulla upplevelser med mer eller mindre karismatiska eller ockulta förtecken. I vår tid är det sannerligen inte lätt att se var gränsen mellan de båda går. Låt inte lura dig, människa! Uppmaningen gäller inte heller att möta och försöka förstå människor och religioner. Möt brudgummen! Jesus Kristus!Det är ett enastående erbjudande, men det har sitt pris. Det gäller att inte komma för sent, att förstå vad tiden lider för folk och nationer men också för dig som individ. I kapitlet före denna liknelse talar Jesus om en ond tjänare och roten till hans ondska var att han sa i sitt hjärta: ”Min herre kommer inte så snart.” Självsagt är det svårt att vilja snudda vid tanken att vi som kristna skulle vara onda. Vi vill ju inte ens kännas vid att de som inte tror på vår Gud ändå skulle vara onda, för vi har svalt en av de mest populära åsikter som någonsin uttalats, nämligen att människan är god. Är det ursäktat att undertecknad tillåter sig att rejält höja på ögonbrynen! Undertecknad är nämligen läskunnig och har dessutom ett par ännu så länge skapligt fungerande hörselorgan. Tidningarna fylls från första till sista bladet med de vidrigaste varianter på ondskans uttryck och manifestationer. Det är så häpnadsväckande människofientligt och perverst att man som läsare vämjes! En nyhetskväll framför teven bjuder på ännu värre information. Rapporterna och bilderna av de djävulska övergrepp som utförs på hjälplösa individer, barn, djur, natur och likaledes på människovärde och lagstadgade mänskliga rättigheter, får en normalt tänkande och kännande människa att jämra sig i avsky och förtvivlan! Av hänsyn till arma drabbade i sådana sammanhang avstår jag från att nämna exempel. Jag bara frågar - skulle människan vara god!En ond tjänare, sa Jesus, började slå sina medtjänare och istället för att ge dem mat i rätt tid började han själv äta och dricka.De berusades gemenskap var för honom ett alternativ eftersom han inte väntade sin herres återkomst.Vilken gemenskap har ljus med mörker, frågar Herren.Vilken gemenskap har de gemenskapsberusade med den som kallats till brudgummens möte? Är det möjligt att blanda vad som helst under kompromissernas alltmer högaktade fana? Under kärlekens förespeglingar samlas man till ett ätande och drickande som medför att när Jesus kommer så sker det i en stund då ingen väntar det. Det var så han sa. Och medan “kärleksmåltiderna” pågår delar tjänarna ut hugg och slag till dem som inte kan låta sig nöja med minsta möjliga. De som fanatiskt och med livet som insats tränger sig fram till källan, söker det fördolda livet i Kristus. Livet som lyser ända fram. Var redo! Var nykter! Håll dig vaken! Brudgummen kommer! Det är ropet som ljuder i natten. Jag har ingen som helst ambition att klanka på människor, oavsett vad de menar sig bli saliga på för fason, men jag har en allvarlig inställning beträffande anskriet. Det är midnattstid och populäruppfattningar av skilda slag kräver sin tribut. Se dig omkring människa - och hör upp! Det hörs ett anskri - och vi måste ta ställning till det. Jesus kommer! Gå och möt honom! Det är din enda salighet och räddning.