Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem. Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.
Jag är första barnet av sju syskon, och därför fick jag lära mig att ta mycket ansvar under ungdomsåren, då jag tog hand om alla mina syskon medan mina föräldrar arbetade. Jag är nu 28 år och har två barn; Génesis och Daniel, det finaste som finns på denna jord. De är min inspiration och mitt motiv att fortsätta framåt. Jag känner att jag bör kämpa för dem och hjälpa dem att lära känna det goda i livet som Gud har gett oss, som kärleken, solidariteten och att lära dem att förkasta negativa känslor, som girighet, hat, ovänskap och avund, och istället visa på det som bygger upp. Jag är född i en kristen familj och var alltid aktivt med i församlingen, men kände alltid att något saknades. Jag ville alltid ha något nytt och kände mig aldrig komplett eller tillfredställd. Det jag saknade var ett möte med Jesus. Frälst blev jag då jag var femton år.Samma dag som jag döptes upplevde jag något speciellt. Först kände jag att ”nu gäller det, nu ska jag få gemenskap med Herren”, men efter en tid kände jag ett stort tomrum i mitt liv. Dagen då jag verkligen fick möta Herren var under ett speciellt möte som pastorn i församlingen bjudit in mig till. Jag var då 15 år, och jag frågade mig själv att ”Varför mig? Jag är ju redan kristen”. Under mötet talade pastorn från Uppenbarelseboken från det 21:a kapitlet om den vita tronen och om böckerna som öppnades, och pastorn förklarade att vi alla en dag skulle stå inför Herren och bli dömda efter det verk som stod skrivna i dessa böcker. Då började jag tänka på allt jag hade gjort, både dåliga och bra saker, på ett sätt jag aldrig tänkt förut. Det var som att jag vaknade upp, och jag kom på att jag egentligen inte alls representerade Kristus, som det står i Ordet att vi bör göra. Jag hade aldrig tidigare bekänt mina synder inför Honom, men nu gjorde jag det, och kunde efter det inte sluta att gråta. Ingen förstod vad som höll på att hända med mig, och min familj frågade oroligt vad det var med mig. Jag kunde inte svara dem, utan böjde knä och började tala med Herren och be om förlåtelse och nåd över mitt liv. Jag överlämnade så mitt liv åt Honom, och sedan den stunden har jag känt mig annorlunda, och även om det ibland kommer mycket svåra stunder vet jag att jag kan räkna med Honom som min hjälp.
År 2003 kom jag i kontakt med Comunidad Maranata. Hem till oss kom ofta en syster därifrån och besökte oss. Det var Stina Fridolfsson, och hon talade alltid om Herren och om de kristnas uppdrag på ett annorlunda sätt. Hon talade om hur det var under den första församlingens tid, och detta talade mycket till mig och väckte nyfikenhet i mig att veta mer.Jag ville gärna vara med och delta praktiskt och då jag kom till Comunidad Maranata började jag hjälpa till med församlingens barnmöten, för jag har alltid tyckt mycket om att arbeta med barn. Senare blev jag tillfrågad om jag ville arbeta med skolan i Palave, och sedan också med läkarmottagningar.
Skolan vi har i Palave är ingen vanlig skola. I de vanliga skolorna är det bara vetenskapliga kunskaper som lärs ut, men i vår skola får barnen, utöver det, även undervisning om det andliga. Vi involveras också i barnens familjer på ett mycket speciellt sätt.Eleverna vi har är från familjer av mycket låg social och ekonomisk status och de flesta är barn till haitiska immigranter. Många gånger har haitierna inga uppehållstillstånd och är då rädda för att bli upptäckta och tillbakaskickade till fattigdom och misär i sitt hemland, så därför föredrar många att inte skicka sina barn till de statliga skolorna alls. Men nu har även de en möjlighet att lära sig läsa och få en annorlunda framtid. Genom församlingens skola i Palave har också flera av elevernas familjer fått hjälp, med behov som de inte kunnat lösa själva. Hjälpen handlar ibland om mat, kläder eller pengar, eller ibland bara om samhällsorientering som har förändrat deras syn att se på livet och på Gud. Just på grund av detta är det många föräldrar som vill att deras barn ska tillhöra vår skola. Men skolans uppdrag är inte främst att samla många elever utan att hjälpa de som verkligen har behov och inte har möjlighet att gå i någon annan skola av olika orsaker.
I Palave har vi också läkarmottagningar och där hjälper jag bland annat till med att ta emot patienterna, skriva in dem och uppdatera deras journaler. Det finns en speciell familj som pga olika orsaker ofta söker läkarhjälp. De heter Vicioso, och förlorade helt nyligen sitt hem då det brann ned till grunden. En av deras söner, den yngste, fick brännskador på den främre delen av huvudet och på den vänstra armen, medan en av de lite äldre sönerna, 6 år gammal, har fått allvarliga problem med lungorna, orsakat av röken som han inandades då han var inne i det brinnande huset. Så en lördag, den 4 februari, kom pappan med sina tre yngsta pojkar till vår medicinska mottagning för att få dem undersökta. Då församlingens missionsläkare Doris Diaz upptäckte problemet en av pojkarna hade med lungorna hänvisade hon dem till en specialistklinik för barn. Pappan började då gråta eftersom han insåg att de omöjligt skulle kunna bekosta den behandling sonen behövde. Comunidad Maranata trädde då genast in och hjälpte honom med utgifterna, och pappan gick hem mycket lättad, för nu kunde han ta med sin son till en specialist, och sedan kommer doktor Doris att bestämma vad som vidare kan göras för de här fembarnen. Familjen har fem barn, och hela familjen, på sju personer, blev helt ställda på gatan då precis allt de hade brann ned. Alla tillhörigheter och också den lilla försäljningsverksamhet de hade i samma hus plus en stor summa pengar de hade lånat från banken för att utveckla sin verksamhet, precis allt slukades av elden. Just nu bor de i ett litet hus som de har fått låna tillfälligt, och de hoppas på Gud att Han ska hjälpa dem att börja om på nytt och kunna hjälpa sina barn till en bättre framtid, även om möjligheterna, utefter omständigheterna, inte är stora.
För mig är det viktigt i livet att kunna kunna förverkliga ett uppdrag och känna att man har en funktion och kan bidra med något. Att jag kan kunna göra något viktigt för andra och känna att jag lyckats. Det känns exempelvis mycket bra när barnen lär sig läsa eller skriva, och det är samma sak i det kristna livet, om du kanske har haft en upplevelse med Herren, och sedan känner någon som går igenom det samma som du gått igenom, och då kan du, genom Ordet och dina livserfarenheter, hjälpa och stötta den människan. Sedan, då den personen lyckas lösa sina problem, känns det bra att du har kunnat hjälpa.Alla människor, kristna eller ej, är levande själar, och om du som läser det här tänker efter, så märker du att du är unik, att alla människor som gått igenom detta livet har varit och kommer att vara olika. Inte ens dina fingeravtryck är lika någon annans. Din Skapare la ner så stort intresse i dig att han gjorde dig helt unik, och om du vill veta mer om din Skapare så måste du söka honom genom Jesus Kristus, och du kommer få veta detsamma som jag vet nu, att din Skapare lever och att Han älskar dig.