Rapport från Marocko av B V Henry

Augusti 2006 Min fru Margit och jag har återvänt från ytterligare en resa i Marocko där vi tillbringade några veckor i Herrens tjänst. Efter vår senaste resa där för några år sedan har vi funnit att vissa saker har förändrats till det bättre och några till det sämre genom inre och yttre inflytande. Det var både intressant och utmanade att vara där igen och framför allt att se framstegen i Herrens arbete, trots många svårigheter att fritt nå ut till muslimerna, och att få uppmuntra de heliga, av vilka somliga bor koncentrerat i stora städer och andra utspridda över det vidsträckta landet.Ja, den kristna församlingen är fortfarande ganska liten när vi tänker på att missionärerna har jobbat där i över ett hundra år. De kända inhemska troende har uppskattats vara omkring fem hundra, men det kan finnas fler, hemliga, sådana som fruktar konsekvenserna av en öppen bekännelse.Regeringen erkänner inte den kristna församlingens existens i landet och alla aktiviteter: evangelisation, de heligas samlingar och annat som inte tolereras, måste därför hålla en mycket låg profil.Såsom ofta i den arabiska världen, kan saker inte planeras på förhand - och om det görs, blir de inte som det var tänkt. Där måste finnas en konstant anpassning till förhållanden och situationer. Det kräver en flexibilitet att utnyttja de möjligheter som erbjuds för att verka i Herrens namn. Överenskommelser kan sällan göras i denna speciella kultur och det är inte någon särskild mening att göra upp ett schema. Alltför stora förväntningar leder endast till frustration, och det är bättre att endast förnimma människornas känslor och önskningar för att möta deras behov och röra deras hjärtan med Guds kärlek.Vissa saker som vi hade för avsikt att göra före vår ankomst till Casablanca inträffade inte. Trots det anser vi fortfarande vår tid fruktbar genom att vi kunde göra oss tillgängliga med personlig evangelisation och uppbyggelse av troende och så förverkliga Jesu vittnesbörd. De flesta muslimer, har jag märkt, är okunniga om vad Koranen verkligen lär, än om jag är imponerad av den fromhet somliga av dessa gudfruktiga människor har. De påminner om Cornelius familj, som följde den kunskap de hade och väntade på någon som var villig att ge dem mera ljus. (Apg. 10) Muslimer behöver få höra att Jesus Kristus (som omtalas i Koranen 93 gånger som “Isa”) är mer än en profet och en helare; han är också världens Frälsare!Det är mycket lätt att bli vän med människorna i Marocko, speciellt unga, fastän några av deras motiv att ha kontakt med oss måste ifrågasättas. Uttalat intresse i budskapet vi erbjuder kan vara av tvivelaktigt motiv allt ifrån att hjälpa dem att lämna sitt land till att förbättra deras materiella status.Utlänningar kan lätt bli lurade och därför är det bra att ha några inhemska troende till hands, som bättre än vi är i stånd att uppfatta integriteten och allvaret hos dem som gör förfrågningar.Jag har för vana att avstå från att göra “statistik” av antalet på dem som kommer till bekännelse av Herren, då endast tid och prövning kommer att bevisa den genuina omvändelsen, det nya livets realitet genom bättring. Jag är säker på att endast ett verkligt Andens arbete i en persons liv kommer att bringa fram frukt och det kommer att visa sig förr eller senare som bestående resultat. Det är alltigenom mycket inressant och utmanade att arbeta bland muslimska araber och bland dessa skaror som åkallat Kristus, har några helt visst kommit till korset och fått sina namn skrivna Livets Bok. Äran tillhör Herren!
Bakom stängda dörrar I Marocko hölls våra samlingar tillsammans som troende bakom stängda dörrar och fönster eller långt ut i isolerade, hyrda ställen på landsbygden. Man måste leva i denna misstänksamma och hotfulla omgivning för att inse svårigheterna det innebär att se framstegen och framgången av Herrens verk. Likväl, trots hinder och problem, går Hans arbete framåt på olika sätt att konfrontera araber och berber med de Goda Nyheterna - genom radio och andra media; exempelvis internet, och både yngre och äldre, män och kvinnor kommer i kontakt med det kristna budskapet de vill höra. Med Guds löften, (ex. Matt. 8:11) och dess uppfyllelse (Rom 9:25-26), är arbetet i sann bönegemenskap inte förgäves i Herrens stora arbete mitt i glädje och sorg. Din medverkan är nödvändig och vi är tacksamma för den. Offrare, liksom verksamma på fältet är viktiga länkar att fortsätta med arbetet på olika fronter i kraften av Hans nåd.Många människor på landsbygden, även några troende är ganska fattiga och en kristen utomstånde från väst finner sig alltid under “press” att möta de mest akuta behoven. Man kan inte hjälpa alla och dock är det en tillfredställande lättnad att förse vad man kan ur Guds överflödande omsorg och uttrycka Hans omtanke och kärlek i äkta kristen gemenskap i Guds hushåll. (Gal 6:10)Många troende är också ensamma i sina egna familjer. Ibland är det endast en i familjen som bekänner sig till Herren Jesus, vilket gör det svårt för dem att finna avskildhet i det till trängsel fyllda hemmet för att läsa Ordet och bedja. Små och sjabbiga hus är inte bekväma, bristen på fria ytor och också elektriskt ljus utgör inte den bästa miljön för personliga andliga övningar.Unga män är friare att gå ut (och besöka möten) men det är fortfarande problematiskt för en del flickor. Ändå består den kristna kyrkan i Marocko av båda könen och många är fortfarande ogifta vid en ålder då många om de bott i väst skulle ha varit gifta Det förundrar mig alltid att se att trots många brister de troende måste utstå i svårigheter och prövande omständigheter, visar de en sådan förnöjsamhet som sällan återfinns i vårt mera välutvecklade och framgångsrika väst. (se 1 Tim. 6:6 och Fil. 4:11)Det är inga problem att i våra dagar få tag i en bibel på franska eller arabiska i landet. På de stora affärsgatorna skulle vem som helst få tag i ett exemplar. Men fri distribution av kristen litteratur, precis som proselytism, är strängt förbjuden bland muslimer och det är en ständig övervakning av hemliga polisen och informatörer, vilket skapar en spänd situation och binder några troende i fruktan. I själva verket kontrolleras all religiös aktivitet av myndigheterna, såsom islamsk fundamentalism och radikalism efter terrorattacken i Casablanca för några år sedan.Några marockaner som blivit troende i väst (såsom Onesiforus, 2 Tim 1:16-18) besöker emellanåt sitt fosterland för att på bästa sätt hjälpa sitt eget folk andligt och materiellt De är källor till vederkvickelse, och är ytterst uppmuntrande och stimulerande för de lokala troende. Under vissa tider slits de mellan hopp och tvivel i komplicerade omständigheter när de vill följa Herren Jesus.Med ett dubbelt medborgarskap är dessa marockaner mer eller mindre trygga från statsmaktens trakasseri och eventuella besvär, fastän man alltid måste vara försiktig att inte förorsaka svårigheter för dem som lämnas kvar… Utlänningar deporterade från landet på grund av missionsaktiviteter kan inte återvända dit. Eftersom jag är svartlistad i flera muslimska länder vet jag att risken att bli persona-non-grata alltid är aktuell då man är engagerad i Herrens verk. Ibland är det svårt att dra gränsen mellan försiktighet och djärvhet, och i ett teamarbetes situation är detta ännu mer komplicerat!
Illavrslande signaler

Ulla Näsholm intervjuar Najib ElKhalifi

Najib var intresserad av musik och hörde plötsligt musik och sång på Sergels torg. Det var sommar och han hade just kommit från Marocko till Sverige och nu var han ute och tittade på sommar-Stockholm. Han stannade och lyssnade till människorna som sjöng och vittnade om Jesus. Några personer kom fram till honom och de talade arabiska med honom och han fick också en bibel på arabiska. Den tog han med sig till sitt hotell och började läsa.
I början av 70-talet invandrade många människor till Sverige och en del av dem passerade Gamla Bro, Maranataförsamlingens missionscenter i centrum av Stockholm. Förutom vandrarhem och hotell var det också en möteslokal där evangelium förkunnades. Dit kom många och upplevde frälsning. En del var svenskar, men flertalet var människor från andra länder, företrädesvis Latinamerika, men också från olika länder i den arabisktalande världen.Gatumöten på olika platser hölls, och människor fick höra om Jesus, blev frälsta och döpta innan de spriddes ut på olika platser eller blev avvisade från Sverige. Evangeliet de mött spreds vidare i deras respektive hemländer och genom åren har kontakt återknutits med en del av de som genom evangelisationsarbetet i församlingen kommit till tro.Från Nordafrika, särskilt Marocko, Tunisien och Algeriet, kom en hel del ungdomar, speciellt studenter, och överlämnade sig till Herren Jesus Kristus.Najib var en av de första som kom till församlingen och blev frälst och döpt där. Han kom till Sverige 1973 och var då 19 år. Genom en bror i Holland hade han fått rådet att försöka komma till Sverige för att det var lättare att hitta arbete där.
Hur kom du i kontakt med Maranataförsamlingen?-Det hördes sång från Sergels torg och jag som sysslat mycket med musik i mitt hemland, blev väldigt nyfiken. Jag gick närmare för att se vad det var. Det var kristna människor som vittnade och sjöng. Det mest intressanta för mig var att jag fick en bibel på arabiska av en syster som hette Margit. Hon talade arabiska med mig och berättade vilka de var som sjöng och så vittnade hon om frälsningen för mig.-Bibeln hon gav mig tog jag med till hotellrummet och läste. Jag hade fått jobb som diskare på en restaurang och när jag slutat för dagen gick jag till torget. Återigen stod man och sjöng om Jesus där.-Valid, en frälst arab, inbjöd mig att följa med till församlingshemmet Johannelund där jag blev kvar över natten.-Följande dag klockan sju var jag uppe och gick ner till köket, där Kjell Roos väntade med frukost. Valid kom också och han vittnade för mig. Alla människor jag träffade var glada och personliga. Valid skulle gifta sig och jag fick senare överta hans rum och då hade jag en avskild plats där jag kunde studera bibeln.-Jag började vara med i möten, och började också bedja. Det jag mötte gjorde att jag tog ställning, jag böjde knä och bad om frälsning. Frälsningen är ju knuten till dopet och några veckor senare var jag döpt.
Du bad mycket den första tiden på Johannelund, var det en rest från tiden du var muslim, eller vad berodde det på?-Bedja är en kamp och det var många frågor jag behövde få klarhet i. Allt var nytt för mig. Det var angeläget för mig att komma in i en vila eller seger också. Min far hade dött och jag hade inte möjlighet att åka hem till släkten och till begravningen.-Kanske skulle familjen och andra släktingar inte acceptera mig sedan jag blivit kristen. Det var mycket som bekymrade mig och upptog tankarna.-Inte tänkte jag heller på att det kunde störa om jag bad högt, säger han med ett förläget leende. De som bodde på Johannelund kunde nämligen höra hans ivriga och brinnande böner när han med ljudlig röst åkallade Jesus Kristus.
Tiden gick. Najib gifte sig med en flicka i församlingen. De levde tillsammans i mer än 20 år och fick fem barn tillsammans. 1994 skildes de och Najib reste till Marocko och vistades där under en kortare period.
Hur var det med ditt andliga liv, hade du tron kvar?-Mitt andliga liv var inte så bra då, jag hade kommit in i en svacka, kan man väl säga. När jag kom tillbaka från Marocko fortsatte jag jobba med att köra buss. Det var ett heltidsarbete, där jag jobbade i skift och det tog min tid och kraft i anspråk – det är ett ganska ansträngande och påfrestande jobb.Najib är noga med att påpeka att kontakten med barnen eller deras mor inte brutits helt och hållet. Han säger:-Fastän vi var skilda, höll vi kontakt med varandra. Tack vare tron på Jesus Kristus var detta möjligt för oss.
Och Gud överger aldrig någon som uppriktigt överlämnat sig till honom. Guds Ande kan på nytt blåsa liv i det som är på väg att slockna. Najib började åter söka sig till församlingen – lite försiktigt och trevande till att börja med. Det hade gått lång tid sedan han var med i möten eller sammankomster. Nu är han med, tolkar till arabiska ibland när det behövs.
Vad hände egentligen, vad blev vändpunkten för dig?-Det blev en vändpunkt för mig efter några år. Den kom när jag tog ett friår och reste till Marocko. Jag ville träffa troende där för att se hur de har det. För mig var det ett bönesvar att detta friår blev möjligt.-2005 åkte jag för att träffa mina troende landsmän. Snart insåg jag att livet för en evangelisk troende därnere är helt annorlunda än här i Sverige.
Den gemenskap Najib fann med sina troende landsmän gjorde att något hände med honom. Gud mötte honom och när han kom tillbka till Sverige var han förnyad och helt förändrad. Han hade sett behoven i de små grupperna och upplevde och tog del av den kamp de hade i sin speciella situation. Vad mera är, han hade fått något som han kunde förmedla till dem, men förstod också att de också hade något värdefullt att fortplanta till honom. Det blev en utmaning och en kallelse att fortsätta kontakten med dessa troende.Han fortsätter:-Människorna är så påpassade, de vågar inte säga eller visa att de är kristna. Inte heller är det särskilt enkelt att komma i kontakt med dem. I Sverige hade jag fått några telefonnummer till kristna vänner. Bara en svarade. Men där fick jag goda nyheter. Samma dag som jag ringde skulle det bli en kristen konferens för evangeliska kristna där troende särskilt från Tunisien och Marocko skulle samlas. Där fick jag kontakt med en hel del troende bland de 50 deltagare som var med.-Nog var det lite egendomligt, tyckte jag nog, att där talade man om att det var sporten som, skulle vinna människor för Gud. ”Sport-ämbetet” kan man väl fritt översatt kalla initiativtagarna till konferensen. Jag fick i alla fall träffa troende där.-3-4 månader innan friåret gick ut var jag med på en annan konferens, där inte sporten stod som främsta medel att nå människor,-Det var ett veckoslut i ett isolerat hus på landet. Man bodde och åt tillsammans, samtalade och läste bibeln. Det fanns ingen speciell ledare och alla fick säga något. Högst 20 personer samlades, blev gruppen större, delades den.Man gör så för att lättare kunna samlas utan att väcka misstankar om nån slags otillbörlig eller otillåten verksamhet. Najib visade bilder från tiden i Marocko och berättade om hur troende i hans hemland har det. Villkoren är tuffare där, man måste vara försiktig, men också väldigt övertygad innan man tar steget att bli en evangelisk kristen.Religionsfriheten finns visserligen inskriven i Marockos lag. Var och en har rätt att utöva sin egen religion. Men då islam omfattar hela livet, också det politiska, kan det ändå bli svårt för den som vill bli kristen. Familj och vänner utövar ett oerhört inflytande och barnen bor också i föräldrahemmet längre än vad ungdomar vanligtvis gör i Sverige.När barnen ska gifta sig har föräldrarna synpunkter på vem som är lämpad som att genom giftermål inlemmas i släkten. Att barnen inte vill acceptera föräldrarnas förslag, de vill inte gifta sig med en muslim, utan söker en kristen att dela sitt liv med därför att de själva är på väg in på trons väg, då blir det oundvikligen konflikt med familj och släktingar.
Hur ska man gå tillväga att nå människor i ditt hemland, hur ska evangelisationen bäst bedrivas?-Den mest effektiva evangelisationen är genom radion. Man når långt och får kontakt med människor som kan bo långt borta. Jag var själv med i en by som varken hade elektricitet eller indraget vatten. Vi kom fram till adressen, ledda av en mobiltelefon. Det var kolsvart ute, när vi hittade fram till en sökande familj och hade med oss biblar och andlig litteratur.
När Najib beskriver hur man går tillväga verkar det vara rigorösa säkerhetsåtgärder och många led innan man slutligen kommer i kontakt med kristna. Varje vecka rapporteras om nya kontakter. Man träffas 4-5 gånger innan personen ifråga godkänns.Det finns olika grupper som arbetar, de får hjälp av ekonomisk karaktär från olika länder, en grupp får medel till hyra av lokal, telefon etc från en grupp i Sverige.1995 startade någon slags revolt mot de kristna missionärer som fanns i landet och de troende tar nu själva hand om evangelisationen med den hjälp och det bistånd de får från andra länder.
Najib ska snart resa till Marocko igen. Tillsammans med Margit och Henry, som många år arbetat i muslimska länder ska han nu sprida litteratur och biblar, träffa evangeliska troende och försöka nå också andra. Vi väntar nu rapporter från resan och tiden därnere.

Fakta om Marocko

Konungariket Marocko* Yta: 459 000 km2* Folkmängd (2005): 30,7 milj. inv.* Huvudstad: Rabat* Viktigaste språk: arabiska, franska* Statsskick: monarki* Statsöverhuvud: Muhammad VI (kung)
Islam är statsreligion och omfattas av 99 % av befolkningen (1999). Dessutom finns ca 70 000 kristna, framför allt romerska katoliker. Merparten av den tidigare stora judiska folkgruppen har sedan 1950-talet utvandrat till Israel och nu finns endast ca 6 000 judar kvar, merparten i Casablanca. I M. dominerar sunnitisk islam av den malikitiska rättsskolan, men det finns även små grupper ibaditer. Kung Muhammad VI åberopar liksom sin far släktskapet med profeten Muhammad, vilket bidrar till dynastins legitimitet. Sufiordnarna och sufismen mer generellt har en framträdande roll i det religiösa livet. (Ur Nationalencyklopedien)