Klicka på bilden för förstoring.

Ledare av Stina Fridolfsson

Det är med förundran och tacksamhet vi blickar tillbaka på de femtio år som gått sedan tidningen Midnattsropet började ges ut i vårt land. Det var i november 1960 första numret trycktes i ett tusen exemplar. På nästa sida återges ett facsimil av framsidan, med trumpeter och ett uppfordrande maranatarop: Se, brudgummen kommer! Därunder finns ledaren, som också har en mycket väckande rubrik: De som voro redo, gingo in.

Klicka på bilden för förstoring.

Vid tidningen Midnattsropets 10-årsjubileum november 1970 skrev Arne Imsen denna utmanande appell.

Vi upplever mörkret i tiden som en allvarlig utmaning till oss att stöta i basunerna och på alla tänkbara och otänkbara sätt ropa ut: ”Jesus kommer!”

Tidningen Midnattsropet är, och kommer att bli, fast knuten till maranatafolkets speciella missionsuppgifter. De är många och ligger ofta snubblande nära, gott och väl inom synhåll.

En av hemligheterna bakom Jesu, och sedermera också apostlarnas framgångar, var att de överallt där människor rörde sig hade ett missionsfält! Mästaren kom in på ett torg i en stad.

Arne Imsen ur Midnattsropet 13-14 1976

**
**

Denna tidning har en mycket spännande historia. Den har under hela sin sextonåriga tillvaro haft banbrytarens krävande uppgift. Tidningen Midnattsropet kan utan överdrift sägas vara ensam i sitt slag. Den har för närvarande absolut inga konkurrenter, ty likriktningen i landets samhällssubventionerade religiösa etablissemang är så påtaglig att det är fullt berättigat att ställa frågan om det är ekonomiskt försvarbart med så många språkrör, då en produkt utan alltför stora rationaliseringar skulle kunna med stor framgång bli den sekulariserade entonighetens mäktiga instrument. De teologiska specialitéerna är inte längre något konfliktladdat spänningsfält i en miljö utan dogmatisk ammunition. Tidningarna är jämförelsevis ambitiöst kulturella och samhällstillvända med socialt patos, politisk medvetenhet, moralisk indignation, folklighet, förströelse och underhållning; allt väl anpassat och portionerat efter tidsålderns allmänreligiösa och humanistiska smakriktningar.

Ur Midnattsropet 1,2,3 1984

Vi vägrar att anpassa oss till ett subventions- och mutsystem, och det måste, som alla säkerligen förstår, innebära mycket stora påfrestningar i ett allt hårdare ekonomiskt klimat med kompromiss- och kapitulationsvillkor för bidragsmottagarna – ända till självutplåning.

Bästa vänner, vi gör vårt yttersta med de små resurser vi har; under mycket arbete och stora ansträngningar. Och vi gör det frimodigt och med gott samvete för att därigenom proklamera med ord och gärning att Jesus Kristus är Herre!

Klipp från en kort intervju med Arne Imsen i samband med hans 60-årsdag och tidningens 30-årsjubileum 1990:

**
**

Varför startade tidningen Midnattsropet, Arne Imsen?

Vi ansåg oss behöva ett organ som kunde framföra vår förkunnelse. Vi tror att just det skrivna ordet är av stor betydelse för att nå ut till människor. Det fanns ett behov av en fri, obunden tidning med ett genuint väckelsebudskap. Dessutom hade det en viss betydelse att vi avstängdes från att annonsera våra möten i andra organ. Det var ett gammalt, beprövat knep med avsikt att tiga ihjäl allt som rörde sig utanför den etablerade kristenheten. Men vårt fältrop var och är: ”Låtom oss alltså gå ut till honom ‘utanför lägret’ och bära hans smälek.”