Mission

Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.

Missionsrapport från Dominikanska Republiken av Berno Vidén

Det är med stor glädje vi ser hur Gud verkar i det lilla haitiskt präglade samhället Palavé. Alltsedan Comunidad Maranata började arbeta där för några år sedan har arbetet bland barnen i området fått ett stort utrymme. Till barnmötena som syster Yanet idag ansvarar för kommer det väldigt många glada och livliga barn varje vecka. Arbetet är inspirerande och som en följd av den outtröttliga sådd som gjorts bland barnen ser vi idag hur deras familjer kommer till både väckelsemöten och bibelstudier på kvällarna.Vi har fått fin kontakt med väldigt många människor.Skolarbetet är nu inne på sitt tredje år och lärarna Maria, Theresia och Veronica förbereder just nu elevernas julfest inför terminsavslutningen. Det intensiva solskenet och de 30 plusgraderna gör det ibland svårt inse att julen står för dörren. Här och där har en del dock pyntat sina hus med ljusslingor av olika slag och då mörkret faller mot kvällen, och OM det finns el i området, lyser det varmt och inbjudande.Både i Palavé och Las Palmas ska också de olika barnmötesgrupperna nu inom kort ha sina julfester .För många av barnen blir det den enda stund av julkänsla de får uppleva och vi vill på allt sätt göra julen till en glad upplevelse för dem. I väldigt många hem är jul detsamma som sprit, musik, dans och spel, och hela december månad är ett enda långt onyktert festande.I Palavé har vi påtagligt under den bakomliggande hösten fått erfara hur det på sådd följer skörd. Det är många som lämnat sig till Gud och vi har fått se familjer upprättas och komma in i en meningsfull tjänst för Guds rike. Inom kort räknar vi med att ha dopförrättning i Palavé då sju nyfrälsta vänner ska låta döpa sig till Kristus i den vackra flod som omger samhället. Vi ser framemot att under julhelgen samlas till berikande stunder då Jesus Kristus som föddes in i världen till vår frälsning får vara i vår mitt, och för var och en vara den frid som övergår allt förstånd och den glädje som världen aldrig kan ge. Evangelium är verkligen en Guds kraft till frälsning för hela människan.
Ett exempel på hur Gud använder barnen för att leda sina föräldrar till Kristus är Jessica. I den intervju med Dag Sandslett som finns publicerad i detta nummer av MR nämns något om hur hon hittades i smutsen på en av Palavés bakgator av något som kan tyckas vara en tillfällighet. För den som tror på Guds ledning var det dock något annat än en tillfällighet. Idag är Jessicas hela familj förenad, frälst och upprättad. Jessicas pappa, nyfrälste Marceló, vittnar nu underbart om hur hans bedjande gamla mor nu äntligen fått bönesvarI församlingen i Las Palmas har vi några unga haitiska bröder som ivrar för att nå sitt eget folk med evangelium. De heter Josué, Richie och Michelot. De brinner verkligen för arbetet i Palavé och har visat sig vara en stor tillgång för arbetet där. Under ett möte helt nyligen upplevde vi hur Gud manifesterade sig och vi fick tillfälle att i församlingen be till Gud speciellt för dessa tre bröder, just med tanke på missionen i Palavé. Det var ett mäktigt möte där vi manades ta nya steg. Under handpåläggning mitt i församlingen avskildes bröderna och påmindes om att varje gång de reser till Palavé så är det församlingen som reser med dem. Kom ihåg att bedja för Josué, Richie och Michelot. Michelot är för övrigt en mycket duktig tolk. Varje möte i Palavé är numera tvåspråkigt och ges på både spanska och kreol.Ett annat böneämne är nioårige Yefrey. Titt som tätt måste han akut läggas in på sjukhus pga sina svårt infekterade lungor. Läkarna gav honom i höstas ett år till att leva men själv säger Yefrey förtröstansfullt att det bara är Gud som vet hur länge han ska leva. Varje möte vill han att vi ska bedja speciellt för honom. Skulle vi missa det någon gång kommer han och tar tag i min hand för att lägga den på sitt eget huvud. Läkarna ordinerar mediciner som kostar tusentals kronor för att försöka få bukt med infektionen. Yefreys mamma Andrea är fattig och ensamstående samt har två små barn till att försörja. Sedan några månader tillbaka har vi hjälpt henne med ett försörjningsunderhåll och naturligtvis även med de mediciner Yefrey är beroende av, så hon ska ha möjlighet att kunna vara hemma hos sina pojkar på dagarna, och inte tvingas ut på gatorna för att om möjligt kunna sälja något för en slant, som ska räcka till mat till familjen.Ju längre tiden går förstår vi att det endast är ett direkt Gudsingripande som kan hjälpa Yefrey.
Avslutar med en innerlig julhälsning till Er alla, Midnattsropets läsare. Fortsätt bedja för missionen! Församlingssyskonen här i Santo Domingo hälsar Feliz Navidad (God Jul), och från bröderna i fängelseförsamlingen med broder Santos i spetsen, kommer en varm hälsning och önskan om att bli ihågkomna i bön nu i juletid.
Vi önskar Er alla en välsignelserik julhelg, präglad av det hopp som väntar Jesus tillbaka.

Stina Fridolfsson intervjuar José Miguel Lacey

Vid besöken hos fängelseförsamlingen i Nayajo, har jag ofta lagt märke till en mycket storvuxen man, som alltid håller ett vakande öga på sin omgivning.Det är inte lönt för någon att försöka besvära besökande syskon som kommer, för José ser till att de kan vara trygga. Han åtnjuter stort förtroende i fängelset, och rör sig ganska fritt ända ute på yttre gården. Och denna frihet använder han för att hjälpa sina medfångar, till exempel att förmedla ansökningar och hälsningar till fängelseborgmästaren och andra, som de övriga fångarna inte har möjlighet kommunicera med.Man berättade för mig att för några år sedan var José den mest fruktade fången i olika fängelser som han flyttat mellan. Det var han som höll koll på knarkhandeln, exempelvis. Det var livsfarligt göra sig ovän med honom. Men nu är han frälst, och utstrålar vänlig, faderlig omsorg. Hur är det möjligt att en människa mitt i denna hemska miljö som fängelset utgör, kan bli så förvandlad? Jag beslöt göra en intervju med honom för tidningen Midnattsropet. Och med fängelseförsamlingens bistånd kunde vi sätta oss i en avskild vrå, där José berättade något ur sitt liv. José Miguel Lacay föddes i Santiago för 47 år sedan. Han var första barn av en god familj, som var mån om att hålla ihop. José fick studera, och tog studenten med bra betyg. Men tidigt fick han problem på grund av sin hårda karaktär. Han var rebellisk, ville inte vara dominerad av någon, och började använda droger. Ynglingen, som var så mån om att vara fri från andras påverkan, blev alltså istället slav under alkohol och olika droger. Han ville leva fritt och ta dagen som den kom. Familjen fick ständigt skämmas över hans livsföring, de bröt med honom och flyttade till Puerto Rico. Efter att ha bott i huvudstaden några år, flyttade José tillbaka till Santiago, där han skaffade familj.Genom drogmissbruket kom han också under ockult inverkan, och fick för sig att han skulle offra en människa till djävulen för att få mera makt och styrka.När José hunnit så långt i sin berättelse, tystnar han plötsligt, och sätter handen för ansiktet. Än om det här hände för många år sedan, närmare bestämt 1989, så märker man att han grips av ångest och vånda vid att nämna om det. Efter en plågsam paus, drar José en skälvande suck: -Jag klarar inte att prata om det. Han berättar sedan att när mordet var fullbordat, kom han till besinning, och anmälde sig själv åt myndigheterna, som omedelbart satte honom i fängelse. Efter detta fruktansvärda dåd, led han av ångest, och jagade efter berusningsmedel som kunde hjälpa honom fly bort från samvetskvalen. Han flyttades från fängelse till fängelse. På så sätt kunde han i tretton år undgå den rättegång han fasade för. Livet var meningslöst; han försökte ta livet av sig, och forslades till mentalsjukhus i fjorton dar. Då började han åkalla Gud, men fortsatte ständigt med drogerna, för att fly från den fruktansvärda verkligheten.Så en natt, det var 1994, upplevde José något speciellt: -Jag kände hur ett ljus trängde in i mitt hjärta. Jag hörde Guds röst: ”Ge mig ditt hjärta, så ska du bli lycklig”. Jag svarade ja till den kallelsen. Men fortfarande var det lång väg för José att verkligen uppleva pånyttfödelse. Han förflyttades åter, nu kom han till fängelset i San Cristobal. Vid en olyckshändelse där, exploderade och förstördes fängelset i en brand. Fångarna sändes då till Nayajo, där José kom i kontakt med församlingen Ecclesiastes 4:14. Det här var år 2000.I sin fängelsetillvaro med droger och destruktiva kontakter, hade José blivit smittad med AIDS. Men i ett bönemöte bland syskonen i församlingen upplevde han helbrägdagörelse: -Jag kände en värme genom hela kroppen, och Gud talade till mig att jag var helad. José hade också andra problem på grund av sitt gamla liv. Han hade ovänner som hotade honom och ville döda honom. Men mitt under det hotet, så kom ett ord från Herren till honom som hjälp att förtrösta på Gud: -Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var inspärrad i fängelsegården; han hade sagt: Gå och säg till etiopiern Ebed–Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN. (Jer. 39:15-18)Även ett annat bibelord blev till stor hjälp för José: -Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.(Jes. 54:15)I församlinsgemenskapen upplevde han både fysisk, psykisk och andlig läkedom. Han lät döpa sig hösten 2004, tillsammans med en hel grupp andra, då syskonen från Comunidad Maranata var dem behjälpliga med att ordna tillstånd och dopgrav. Samma år blev han också dömd till livstids fängelse för mord; alltså trettio år.Sedan Jesus förvandlade hans liv, har José vunnit stort förtroende bland både interner och myndigheter, och rör sig fritt i hela fängelset. Eftersom han redan suttit inne i femton år, har han nu en förhoppning om villkorlig frigivning inom överskådlig tid.Tillvaron i fängelset är inte lätt. Eftersom José inte har någon anhörig som besöker och stöttar honom, är hans enda tröst Gud och syskon-gemenskapen i fängelseförsamlingen. -Jag får böja knä och ropa till Gud. Jag har ingen annan. Men Herren hjälper ur hunger och nöd. På frågan om hur han tänker sig framtiden, säger José: -När jag blir fri, vill jag fömana ungdomen att akta sig för droger och alkohol. Enda lösningen för människan är Jesus Kristus.

Rapport från Dominikanska Republiken av Sebastian Vidén

Efter ett antal månaders arbete, var det äntligen dags. Huset som byggts på var äntligen färdigt.Lite drygt 80 personer var samlade på den lilla gatan utanför det grönmålade huset, som består av tre sovrum, kök, badrum och ett stort vardagsrum. Många av de församlade var grannar. Vi kom även en ganska stor grupp från Las Palmas. Elias och Maria med sina fem barn, som vi skrivit om i ett tidigare nummer av Midnattsropet, var överlyckliga över sitt nya hem. De tackade först och främst Gud, men även människor som hjälpt till med bygget. Isaias Rodriguez, som varit byggmästare, var förstås också med, och tog tillfället att tala om Guds godhet för den församlade skaran.Det var en oförglömlig högtid, med många vittnesbörd om Guds trofasthet.

Fakta om Marocko

Konungariket Marocko* Yta: 459 000 km2* Folkmängd (2005): 30,7 milj. inv.* Huvudstad: Rabat* Viktigaste språk: arabiska, franska* Statsskick: monarki* Statsöverhuvud: Muhammad VI (kung)
Islam är statsreligion och omfattas av 99 % av befolkningen (1999). Dessutom finns ca 70 000 kristna, framför allt romerska katoliker. Merparten av den tidigare stora judiska folkgruppen har sedan 1950-talet utvandrat till Israel och nu finns endast ca 6 000 judar kvar, merparten i Casablanca. I M. dominerar sunnitisk islam av den malikitiska rättsskolan, men det finns även små grupper ibaditer. Kung Muhammad VI åberopar liksom sin far släktskapet med profeten Muhammad, vilket bidrar till dynastins legitimitet. Sufiordnarna och sufismen mer generellt har en framträdande roll i det religiösa livet. (Ur Nationalencyklopedien)

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Värmen är tryckande het och tunga mörka moln hänger över området då jag hastar iväg till bönemötet hemma hos vår syster Fela i La Cañada denna måndag eftermiddag.
Kvinnor skyndar upp på taken för att snabbt få in den torra tvätten innan ovädret bryter loss, samtidigt som de ropar in sina barn som stojar runt omkring överallt på gatan och som helst av allt vill leka ute i det annalkande regnet. Alla ökar farten i sina sysslor och även de slöa gatuhundarna masar sig under något tak för att ta skydd.
Den första droppen faller… och på ett ögonblick fullständigt vräker regnet ner över oss. Folk skriker och springer och själv rusar jag just över den lilla trasiga cementbron som leder över kanalen, vilken idag är till brädden fylld med sopor som stinker något ohyggligt. Tre steg till och jag rusar upp på Felas lilla terass där hon och maken Antonio leende och välkomnande tar emot mig och hjälper mig in i det lilla rummet innanför.

Berno Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Att vara på plats ute på missionsfältet och se nöden på nära håll kan vara frustrerande. Fattigdom och sjukdom går ofta hand i hand. Det är en bister verklighet vi dagligen möter i arbetet bland utarmade familjer i Santo Domingos utkanter. Yefrey är en liten pojke full av livslust som sedan födseln lidit av andningssvårigheter. En av hans lungor har aldrig fungerat. Hans mor Andrea, en fattig haitiska, har ytterligare två små pojkar att ta hand om. Modern bor med sina tre barn i ett slitet skjul i Palavé och kämpar tappert varje dag för att tjäna ihop några peson till mat åt familjen, antingen genom att tvätta åt någon familj eller genom att sälja någon produkt på något av de närliggande torgen. Då Yefreys hälsotillstånd blev sämre fick modern sluta jobba och istället lägga alla krafter på att försöka hjälpa pojken att få vård. Förutsättningarna fanns dock inte eftersom all sjukvård kostar pengar så Andrea blev sittande hemma med Yefrey utan någon att vända sig till i sin nöd.Sedan något år tillbaka kom Andrea med sin son till Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé och frågade vädjande om vi kunde ta oss an pojken. Han hade tidigare gått i samhällets skola men klarade inte längre av den miljön. Han fick börja studera i en av de skolgrupper Veronica och Maria har ansvaret för.Ganska snart började vi få grepp om hur allvarligt sjuk pojken är varför vi såg till att han fick komma till sjukhuset. Det har med tiden blivit många besök på olika laboratorier och sjukhus och inom kort kommer Yefrey att opereras för att rädda den lunga som fortfarande fungerar. Det som återstår är ytterligare några provtagningar för att fastställa vilken åtgärd som ska vidtas.Bed till Gud för Yefrey och hans familj. Var även med och bidra ekonomiskt för att möjliggöra Yefreys och andra nödlidandes rätt till adekvat vård. Vi har fått för intet så låt oss också ge för intet.nn
Maranataförsamlingen förmedlar din gåva, PG 44 10 05 - 6

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem.
Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.

Maranataväckelsens missionärer Gunnar och Margareta Eklund, som arbetar i Kenya, har under det gångna året fått se hur Gud gått fram och frälst skaror av svarta. De har haft stora dopförråttningar, då de döpt hundratals infödda. Frålsningens budskap skall förkunnas över hela jorden intill den dag då hedningarnas tid är fullbordad och Jesus kommer tillbaka för att hämta sin brud. Vill du vara med och vinna själar för Jesus, stöd då missionen genom att offra vad du kan för denna sak. Gud blir aldrig någon något skyldig. Må vi var och en göra vad på oss ankommer, för att skaran skall bli fulltalig där hemma vid de himmelska borden. Jesus kommer snart! Sänd din gåva till missionen under adress: Midnattsropet, Box 6016, Örebro