Mission

Behoven finns överallt, och vi räcker inte till för alla, men vi fortsätter att arbeta och alltid göra det vi kan, även om det är litet. Jesus räckte ut sin hand till den fattige och betryckte, och vi, som hans efterföljare, vill göra detsamma.

För snart tre år sedan gjorde läkare en utvärdering, där man meddelade Yefreys mor, Andrea, att hennes son tyvärr inte skulle komma att leva längre än högst ett år till. Hans lungor var alldeles för förstörda, och hans hjärta skulle inte orka längre än så. Tiden har gått, och Yefrey är fortfarande vid liv. Hans kroniska lungsjukdom har dock satt starka spår, och han vistas nu heltid på sjukhus, då han är helt beroende av dess utrustning för sin överlevnad.

Appell av Paulus Eliasson

Här publiceras en avslutningsappell från ett missionsmöte som skildrar Pilgrimsfolkets arbete bland fattiga, flertalet romer, i Rumänien.

Jag vill läsa ett bibelord ur Petrus andra brev:
-Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. (2 Petr 3:10-13)
Det står här: ”Då nu allt detta går mot sin upplösning.” Och så kommer frågan: ”Hur ska vi då leva?” Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt ska vi då inte leva, när vi ser världen omkring oss, nöden vi möter på många platser, situationen i samhället, hur allt bryts ner, när vi ser orättfärdighet som blir så påtaglig.
I Rumänien arbetar vi bland mycket fattiga människor i ett slumområde. 500 meter bort från slummen bygger man nytt tak på en kyrka för pengar som säkert kunnat finansiera tre eller fyra nya hus åt de fattiga – kanske mer. Det är ting som blir så påtagligt och kommer så nära inpå oss. Följdfrågan blir: Hur ska vi då leva? Hur ska vi kunna leva heligt och gudfruktigt i en tid som denna? Det finns två saker, och det är för det första att vänta på Guds dag. Som Jakob säger, när han tecknat bilden av orättfärdigheten om dem, vilkas blod ropar till Gud i himmelen, den lön som undanhållits arbetarna. Men så fortsätter han: ”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn.” Vänta alltså tåligt! Det handlar om att vara ståndaktig i allt detta och påskynda Herrens dags ankomst.
Du kan fråga – är det ett socialt evangelium? Det här är evangelium, ett absolut evangelium. Det är evangelium att bygga en möteslokal, samla människor och tala om Gud. Men du talar inte om Gud till människor som är hungriga och som inte kan lyssna därför att de fryser. Du säger inte till människor: gå i frid, klä dig varmt och ät dig mätt, utan att ge dem något. Någonting måste göras, och det har Gud lagt på oss. Vad är det Gud vill se av oss? Vad vill Gud ha för gudstjänst? På vilket sätt vill Gud bli tjänad?

Varghese Thomas rapporterar från Indien

Mitt hjärta är uppfyllt av glädje över att se Herrens underbara verk. Han verkar i hela världen på ett mäktigt och underbart sätt.
Först vill jag läsa ett ord ifrån Jesaja:
-Ty likasom regnet och snön faller ifrån himmelen och icke vänder tillbaka dit igen, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktsam och bärande, så att den giver säd till att så och bröd till att äta, så skall det ock vara med ordet som utgår ur min mun; det skall icke vända tillbaka till mig fåfängt utan att hava verkat, vad jag vill, och utfört det, vartill jag hade sänt ut det. (Jes 55:10-11)
Det här bibelstället talar om Guds ord och dess kraft. Guds ord kommer aldrig att gå fåfängt ut. Om det utgår från Guds mun kommer det att leda till ett resultat. Det återvänder aldrig till Gud utan att ha fullgjort sitt syfte. Gud sade: Varde ljus – och det vart ljus! Vi är Guds mun idag. När vi säger något i Hans namn, så kommer Gud att utföra något underbart där vi är.

Comunidad Maranata förmedlar denna julhälsning (klicka för större bild):

Theresia Vidén berättar…
Theresia Vidén, 23 år, har denna sommar varit i Dominikanska Republiken och stöttat syskonen i Comunidad Maranata. När pappa Berno, som huvudsakligen förestår missionsarbetet, åkte till Sverige för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och tältmöten, var hon ensam svenska i arbetet under ett par månader.
Under sommaren har skolarbetet haft paus, men den lilla församlingen har kontinuerligt samlats till bön och bibelstudier. På söndagkvällar, om det inte varit skyfall, har man haft väckelsemöte utanför Clotildes hem nere i Cañadan. Skyfall, ja. Det har varit mycket av den varan denna sommar, och i Sverige har vi fått katastrofrapporter om hur många människor omkommit, och ännu fler förlorat sina hem i vattenmassor och jordskred. Värst drabbades grannlandet Haiti där man fram till idag räknar med att 800 människor omkommit och nästan en miljon förlorat sina hem då vattenmassorna vällt in över landet. Men även Dominikanska Republiken drabbades svårt med översvämmade samhällen och raserade broar och vägar. I huvudstaden har man ändå inte haft så kännbara svårigheter, berättar Theresia. Några gånger har man fått inställa möten och planerad medicinsk mottagning på grund av vädret.
Under sommaren har Theresia haft Sandra och hennes lille pojke Raudi boende hos sig. Hon har haft ansvar för 4-årige Rikendy, som har bott hos henne, då mamman Andréa hela sommaren tvingats vara på sjukhuset med sin svårt lungsjuke son Yefrey. Ett par gånger i veckan har Theresia åkt till sjukhuset för att besöka honom, annars har hon fått vara mycket hemma.
-Vi har haft vardagsliv, konstaterar Theresia stillsamt. Lagat mat, städat, tagit hand om barnen. Ett par gånger i veckan hade de också möten i hemmet.
Broder Kelvin Rosario, som kom till Comunidad Maranata för flera år sedan, har tagit stort ansvar för församlingens möten under de månader Berno varit i Sverige, och vid några tillfällen har också pastor Isaias Rodriguez kommit och delat Guds Ord i församlingen.
I september gjorde Theresia och Berno en resa till haitiska gränsen, för att undersöka möjligheterna att göra en insats i detta svårt drabbade grannland. En förhoppning är att Comunidad Maranata i samband med något besök hos haitiska syskon, på något sätt ska kunna bistå med mediciner, livsmedel och annan hjälp.
Nu är femte läsåret av skolarbetet bland haitiska barn i Palavé i full gång. Theresias syster Veronica, som varit med från start då skolan började på gården hemma hos Yanet, en syster i församlingen i Palavé, bär nu ett huvudansvar för undervisningen. Hon tillsammans med Nahdja undervisar idag elva elever som annars inte skulle ha några möjligheter att få plats i någon annan skola.Tidigare år har vår dominikanska syster Maria varit med i undervisningen men hon har nu fått jobb på en annan skola, varför antalet elever det här året reducerats.
Theresia är inte mångordig när vi sitter och samtalar om arbetet i Santo Domingo. Jag undrar vad hon ser som det viktigaste av alla olika insatser som utförs genom församlingens arbete.
-Det har ju alltid varit något speciellt med arbetet bland barnen, säger hon slutligen. Ja, visst är det så. Och när det gäller Theresias insatser, har det verkligen varit fråga om att satsa för barnen!