Mission

Text: Berno Vidén

Dominikanska myndigheter transporterar dem till gränsen där haitiska myndigheter vägrar ta emot dem.

Från missionsfältet i Dominikanska republiken nås vi ständigt av rapporter. Församlingens utsända missionärer arbetar oförtröttat vidare med att nå fram till många fattiga människor med evangelium. Med Palavé som bas når arbetet ut till flera olika områden. Ett stort fokus läggs på barnens situation. På flera olika platser arrangeras barnmöten och skapande aktiviteter. En av eldsjälarna i det arbetet är Ilennia Ureña, en ung dominikansk syster som flyttat in i missionscentret i Palavé för att på heltid arbeta tillsammans med missionärerna. Ilennia är också med och bespisar de 120 barnen som kommer tidigt på morgonen för att äta frukost i missionscentret.

Hälsning från Veronica Ureña

Frid!

Tänkte helt kort skriva och berätta något om läget här just nu. Landet har nu idag inlett sina utvisningar av illegala i landet. De som drabbas hårdast är naturligtvis haitierna. Många har under en period lyckats få fram sina tillstånd, men de allra flesta har inte kunnat av olika anledningar. Främst är det av ekonomiska orsaker.

Idag fick vi höra att migrationen varit vid några större vägkorsningar där de plockat upp haitier.

Missionsrapport av Zebastian Vidén

I östra Haiti, någon mil från gränsstaden Belladere, ligger en bergsby som heter Baptiste. Vi kom första gången dit i slutet av 2009, en kort tid innan jordbävningen som drabbade landet så hårt.

Baptiste är ett slags centrum i området som i sin tur omges av många småbyar, till exempel byn Mont-Leon, som vi kom i kontakt med för fem år sedan.

För att göra en lång historia kort så betalar församlingen löner för samtliga lärare i en skola där. Det är drygt 600 barn som går i skolan - och tack vare offer och andra gåvor från vänner på olika platser så blir skolgången fri för eleverna. Det i sin tur innebär att familjerna i stället kan fokusera på att få fram pengar till mat för dagen och liknande. Nöden i Haiti är stor, och den lilla hjälp vi kan ge genom detta gör en enorm skillnad för dessa familjer.

Appell av Roger Lindroos

Roger Lindroos med hela sin familj var i början på året en period i Rumänien i missionsarbetet som förestås av Pilgrimsfolket i Norge. Nyligen hemkommen förmedlade han denna aktuella appell.

Det grep mig väldigt att se Pilgrimsfolkets arbete i norra Rumänien. Att se alla dessa romer, människor som hör till det lägsta skiktet i samhället och inte har många möjligheter att ta sig fram som andra. Det finns inte jämlika förhållanden. Från dessa folk möter vi numera människor här i Sverige. Det finns knappt någon affär som det inte sitter tiggare utanför. Det är väldigt omdebatterat idag. Man undrar vad vi ska göra med dessa människor. Senaste tiden har jag läst en del bra artiklar. Det finns journalister som har satt sig in litet i dessa människors vardag. Men de flesta förfasar sig över tiggeriet och tiggaren i stället för dennes verklighet. Många säger: Ge inte nånting! Det hjälper dem inte i längden. Ge dem utbildning i hemlandet! Det är väldigt lätt att sitta här i Sverige bakom ett tangentbord i all sitt välmående, och tycka att man borde göra si och så. Visst. Iväg med dem, så vi slipper se. Det ser inte bra ut i vår duktiga välfärd. Men om man vore i den nödställda människans situation så vore det en helt annan sak. Sätt dig in i den utsatta människans liv. Ge i alla fall en vänlig blick. Möt dem med kärlek.

Text: Emanuel Johansson

I 15 år har Pilgrimsfolket i Norge arbetat med mission i Rumänien. Under en månads tid har jag med min familj haft förmånen att vara med. Intrycken vi fick och upplevelserna vi gjorde är en stark påminnelse om vad som kan ske när evangelium får ingång hos människor. Om detta vill jag dela med mig något av till MR:s läsare

En stor anledning till att syskonen kom till Rumänien är den svåra nöd som finns. Utifrån tanken om Guds rättfärdighet, att räcka ut sin hand till de fattiga och att genom detta nå fram med evangelium om Jesus går arbetet framåt.

Vår tid präglas av flyktingar som ingen annan tid i historien. Globalt sett har världen aldrig tidigare upplevt så många jagade människor som flyr för sina liv från oroshärdar och terrorism. Det är

profetiskt!

Missionappell av Berno Vidén

Ingen kan hjälpa alla men alla kan hjälpa någon, är ett uttryck som ofta dyker upp i tankarna när man arbetar på missionsfältet i Dominikanska republiken och Haiti. Behoven är så enorma och det förhållandevis lilla vi lyckas åstadkomma känns ibland som en droppe i ett bottenlöst hav. Att se misär och elände utan att kunna göra något kan vara påfrestande. Att se barn lida på grund av att föräldrarna inte har möjlighet att ge dem mat och kläder är svårt, eller om någon i familjen blir sjuk och det saknas resurser för att åka till sjukhuset. Även om man lyckas träffa en läkare så har man oftast inte råd att bekosta de undersökningar som krävs för att få rätt vård eller att köpa den medicin som läkaren skriver ut.

Gustaf Jillker kom nyligen hem från en vistelse i Suruç i Turkiet på gränsen mot Syrien. Resan gjordes tillsammans med en vän. Genom nästan dagliga rapporter från Gustaf har några av hans vänner kunnat följa händelseförloppet. Detta har varit till stor välsignelse, både som en uppmuntran om vad Gud gör och som en allvarlig påminnelse om den oerhört svåra situation som de hundratusentals flyktingarna från Syrien befinner sig i.
MR publicerar här några utdrag från en av Gustafs rapporter, och önskar med detta uppmuntra, utmana och engagera flera i det uppdrag som gäller alla Jesu efterföljare.
Rapporten handlar till största delen om sammanträffandet med broder Farzad, som på ett särskilt sätt engagerat sig för de kurdiska flyktingarna i Suruç.

Text: Berno Vidén

Innan solen går upp i den tidiga morgonen så levereras den dagsfärska mjölken direkt från bondgården. Ett par timmar senare kommer ca 120 barn till Comunidad Maranatas missionscenter för att få varm choklad och smörgås. Varje morgon måndag till fredag har vi möjlighet att hjälpa alla dessa barn med dagens viktigaste mål.

Två av pojkarna som är inskrivna vid frukosten heter Edison 7 år och hans lillebror Isaias. Den här morgonen kom Edison ensam. Elaine som tar emot barnen då de kommer frågar efter Isaias och undrar varför han inte följde med idag. Orsaken var att mamma var sjuk och inte hade gjort honom i ordning.

Missionsrapport av Karin Vidén

Missionsarbetet i Dominikanska republiken fokuseras nu alltmer på Batey Palavé där vi nu arbetat i tretton år i det haitiskt och dominikanskt befolkade samhället. Bostäder byggs just nu för missionärerna ovanpå den redan tidigare byggda skolan och möteslokalen, och redan i september sker första inflyttningen.

  Då vi samlas till möten är vi ofta många som kommer samman för att dela med oss av vittnesbörd, bibelläsning, sång, och bön- och tacksägelseämnen i långa rader. Vi blir ofta påminda om den svaghet som är en förutsättning för Guds verk i en människas liv, och hur denna svaghet som är en väg till seger aldrig kan begripas och förstås av den värld som inte känner Gud. Vi samlas med alla våra lyten och defekter, prövningar och nederlag, men med hoppet levande! Den svage är beroende av Gud varje dag, varje stund; det är en rikedom som inte går att överhuvudtaget värdera. Vår blinda syster Antonia sjunger i mötena om sin Frälsare med en innerlighet som måste erfaras.

Text: Berno Vidén

Församlingens missionsarbete i Palavé når fram till många hem och familjer. I stort sett alla samlingar blir till väckelsemöten med sång, vittnesbörd och tillfällen att bära fram böneämnen, samt undervisning ur Guds ord. Många beder för sina nära och kära, för dem som är svårt sjuka, och för dem som ännu inte lämnat sina liv till Jesus. Man ropar till Gud för ungdomen i Palavé som är så svårt drabbad av en skoningslös narkotikavåg som drar fram, ja listan kan göras lång över de böneämnen som engagerar församlingens syskon.

Rapport: Stina Fridolfsson

Karin Vidén tillfälligt hemma från  missionsfältet i Karibien, var drivande kraft i att arrangera en loppmarknad för att få in medel till missionen. Här följer en liten rapport .
Karin sitter i hotellreceptionens soffa med en kopp kaffe. Det är måndag morgon, efter en intensiv helg, med tre dagars loppis för Haiti i församlingens möteslokal.
-Hur känns det nu, om du ska sammanfatta intrycken, frågar jag.
-Ja, det har ju varit väldigt inspirerande. Vi fick erbjudande att plocka allt vi ville ha från ett äldre hus som en troende broder just köpt, med en hel del inventarier. När vi åkte dit och tittade, insåg vi att här fanns många prylar som skulle gå att sälja på loppis. Dessutom får ju Gertrud Karlsson ständigt in stora säckar med kläder som hon sorterar, tvättar, lagar och lägger i ordning för nästa loppis-tillfälle.
Vi har stora behov i Mont-Leon i Haiti, med vårt åtagande att bland annat avlöna lärarna för över 600 skolbarn. Så vi beslöt att snarast ordna en loppmarknad i vår möteslokal. Mötena kunde vi ha i matsalen.
Sagt och gjort. Det blev ett kånkande. Ut med stolarna från möteslokalen, in med bord, klädställningar, korgar och lådor. Karin vakade från tidig morgon till sena kvällen. Magdalena gjorde affischer till väggar, lyktstolpar och trottoarpratare, handaffischer trycktes upp och delades ut. När tiden var inne tändes också några marschaller för att väcka uppmärksamhet och leda människorna in. Från klockan tio till sex på eftermiddagen i tre dagar, kom människor från alla håll för att handla. Det fanns tavlor, grammofonskivor, originella prylar och kläder. Alla som kom gjorde fynd. Våra gäster på hotell Pilgrimshem kom och handlade. Olika socialdistrikt har hyrt rum åt både familjer och ensamstående med olika behov, och det var så roligt att se hur föräldrar med sina små barn hittade bra kläder. En familj som nu fått lägenhet och skulle flytta efter helgen, kunde skaffa en hel del husgeråd till bra pris. Och samtidigt kom missionsmedel in som vi får skicka till barnarbetet i Haiti – över 10.000 kr!
Idag, måndag, packas allt ihop och möteslokalen återfår sin status som möteslokal. Många besökare undrade:
-Det här är ju verkligen fint! Ni fortsätter väl nu? Det är verkligen ett stort böneämne – att vi får praktiska möjligheter att fortsätta! Skörden är mycken och arbetarna få på alla områden! Men det märker vi att det finns många ivriga medarbetare, om vi vågar ta flera steg i tro. Vi tror att Herren öppnar vägar!
Och nu, medan medarbetarna under Karins överinseende bär iväg de överblivna varorna som vi skänker vidare, så har vi ställt några bord utanför hotellgästernas frukostmatsal, fulla med varma jackor, mössor och skor som de kan fritt ta för sig av och använda i vinterkylan här i Stockholm.
Vi har fått för intet – nu måste vi ge vidare för intet!
Låt oss offra vad vi hava;
tid och kraft för Herrens skull
Och ej mer i jorden grava
Efter ett förgängligt gull.