Mission

Missionsrapport av Berno Vidén

Hemkommen efter en omtumlande resa till Haiti, där senaste kolerautbrottet fortfarande gör sig påmint på olika platser. I samtal med läkare på plats förstod jag att det just nu inte är så många insjuknade, men orosmolnen finns där inför kommande regnperioder, då det efterlängtade men tyvärr smittade vattnet okontrollerat sprider sig i floderna.
Man tycker att man sett det mesta av nöd efter så många år ute på missionsfältet, men sinnesbilderna efter senaste besöket i Baptiste med omnejd påminner om hur svårt det är att ta till sig människors verkliga situation. Det är lätt att skjuta ifrån sig det som ligger långt borta, sådant man inte stöter på dagligen. Dock är det en daglig verklighet det haitiska folket genomlider. Baptiste med sina tio tusen invånare är torrt och det växer dåligt på åkerlapparna. För folket där är det som att gå in i en mataffär med tomma hyllor utan möjlighet att köpa något. De flesta saknar pengar och är helt beroende av sina familjeodlingar för den dagliga maten, och växer det inget finns det heller ingen mat på bordet.
Samhället har ett nybyggt hotell som invigdes någon gång under januari månad. Eftersom vi inte längre har vår hyrda bostad i Baptiste så var jag hänvisad att bo där. Rummet var inte större än att en säng fick plats och toaletten med vattenhinkar för att duscha och spola låg utanför rummet med ett draperi för dörrhålet. Så det gällde att väsnas högt om man ville vara ifred därinne. Lakan förekommer inte men däremot fick jag en grov filt för att klara nattens kyla.
Hotellchefen var vänlig och mycket tillmötesgående. Varje kväll tillagade hans fru mat, vilket var välkommet efter dagens slit. Det var mycket stora portioner som lades upp. Även om jag själv inte orkade äta upp maten så stod hotellpersonalen och andra på kö för att äta upp resterna. Så fungerar det där och ingen ser det som något konstigt, samtidigt som det speglar något av hur tufft det är att leva i Baptiste. Vad som gör riktigt ont är när det kommer barn som uppgivet tittar en i ögonen och säger att de är hungriga.

Text: Berno Vidén

Alla utlänningar födda i Dominikanska republiken åren 1929 - 2010 förlorar retroaktivt genom en dom i Tribunal Constitucional, motsvarande Författningsdomstolen, sitt dominikanska medborgarskap. Domen drabbar så gott som uteslutande hundratusentals dominikaner med haitiskt ursprung.

Maranataförsamlingens mission i Dominikanska republiken har starka kopplingar till Haiti. Många av de familjer som på olika sätt slutit sig till församlingen här i det dominikanska samhället Palavé har sina rötter i Haiti. De båda länderna, med tillsammans ca 20 miljoner invånare, delar på ön Hispañola som till ytan är något större än Småland och Skåne tillsammans, men härstammar från vitt skilda kulturer med helt olika språk.

Text: Stina Fridolfsson

Första helgen i december var det väldigt liv och rörelse på Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma. Det var annonserat Loppis till förmån för arbete bland behovets barn i Haiti. Veronica Ureña som stod för initiativet, vakade från morgon till kväll över försäljningen. Det såldes kläder och prylar, som samlats in under hösten. Både privatpersoner och butiksägare brukar ringa och erbjuda oss hämta för detta ändamål. Och Gertrud Karlsson, som i många år tagit emot, sorterat och delat ut till behovets barn i när och fjärran, har nu en speciell hörna där hon sorterar i hyllor och delar upp kläder, skor och annat.

Missionsreportage av Stina Fridolfsson

Esther är född och uppvuxen i Palavé, känner de flesta och är känd av de flesta. Hennes föräldrar var aktiva politiker och därmed känner också Esther många som har styrande befattningar i samhället. Hon har engagerat sig att göra sociala insatser och har  möjlighet att vara till hjälp för många som behöver det. Redan som trettonåring började hon hjälpa till med att alfabetisera i ett område där det inte fanns skola. Esther har studerat på universitetet, och har arbetat som lärare för barn och ungdomar. Hon har aldrig haft någon lust att lämna Dominikanska republiken fastän hon rest en del och besökt andra länder. Hon känner stor samhörighet och solidaritet med sitt folk och trivs med att bo i Palavé, där det finns mycket stora behov bland fattiga människor, speciellt bland haitierna, då ju Palavé är en gammal batey. En batey är från början ett haitiskt bostadsområde för säsongsarbetare på sockerfälten.

Storasyster på väg till frukosten

med sina småsyskon. De kommer gående i grupper, välkammade, klädda i sina blå och beige skoluniformer. De vinkar glatt åt oss och är nu på väg till den kommunala Palavéskolan för att få sin undervisning. Skolsalarna är överfulla av elever som trängs och dessa överinskrivningar är ett krasst faktum som alla i samhället talar om.

Dessa elever jag varje morgon möter på min väg till missionscentret och mitt arbete i förskolan har just fått sin frukost och det värmer inombords att se dem, att veta att de är mätta; att de fått en näringsriktig frukost som en start på dagen. De är nu 110 till antalet de barn som får frukost i vår matsal i Palavé, och behovens strida ström har ingen ände. Flera barn står i kö för att skrivas in.

Reportage: Stina Fridolfsson

Det var en stor uppmuntran att få träffa och göra reportage med Angelita. En Herrens tjänarinna, som är ett inspirerande föredöme med sin livsgärning i den matservering hon driver centralt och nära den underbara strandpromenaden vid havet i Puerto Plata.

-Jag önskar att få vara med och ge människor livskvalitet och forma dem till kristna karaktärer, sa Angelita, när hon gjorde en paus i sysslorna att svara i telefon, hälsa på nya gäster och vaka över att det inte var brist på kött och grönsaker i de olika kantinerna. Ett liv i intensiv vardagstjänst för Jesus!

[Läs mer]

Missionshälsning från Simon Beecham

I vilken grad visar vi vår kärlek till Jesus, särskilt när vi vet att vi fått så mycket förlåtet?
Jag vill ge allt till Jesus. Han är min Frälsare, mitt hjärtas kärlek. Jag förstår hur mycket jag har blivit förlåten. Det ger mig en längtan att tjäna andra, för sann kärlek är att ge. ”Gud utgav sin enfödde son…”
När jag fick möjlighet att resa tillbaka till Dominikanska republiken igen, var jag genast redo. Chansen att tjäna andra mindre lyckligt lottade och att få berätta för alla, de goda nyheterna, ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Jag kom mot slutet av november 2012 och möttes av min familj i Jesus – Nicholas, Sean och Stina.
Det tar några dagar att anpassa sig, och vi använder tiden att besöka vänner. Clotilde, Fela och Lydia har funnits i mina tankar och böner ofta sedan förra gången jag var här, och jag hade förmånen att möta dem. Vi kommer till gångstigen i La Cañada; jag och Stina och de hemtrevliga ljuden av lekande barn och tjattrande grannar, hög musik – då det finns ström – värmer mitt hjärta. Livet fortgår här, och även om det är en kamp, skulle man inte förstå det vid första anblicken. De vanliga och inte särskilt hjärtevärmande lukterna gör sig påminda med sin närvaro då vi kommer närmare Clotildes hus. Det öppna avloppet, fullt av sopor och råttor har ännu inte reparerats.
Vår lilla samling är underbar, fastän vi kanske är bara fyra, plus andra, både unga och äldre som sticker in sina huvuden genom dörröppningen. Jag vet att Jesus är med oss när Stina berättar nyheter från Sverige och nämner alla dem som behöver förbön. Lydia och Clotilde delar nyheter om familj och vänner som också behöver Guds ingripande innan vi ber och sjunger en sång om Herrens härlighet och kärleksfulla godhet. Clotilde är så angelägen om var och en i La Cañada. I hennes hem är alltid aktivitet; hon hjälper alla antingen det är med ett litet råd eller helt enkelt ett glas vatten åt ett törstigt barn. En trogen och villig Herrens tjänarinna.
Första mötet i Palavé är lika varmt och välkomnande som i La Cañada. Kramar och leenden från bröder och systrar och jag är förkrossad över deras varma ord. Mitt hjärta överflödar av den kärlek och glädje som möter mig igen från min utvidgade familj i Kristus. Här är de heliga frimodiga och ivriga att tala eller sjunga ut sin tacksamhet till Herren. Jag känner mig hemma.
Under vintermånaderna har vi satt igång att bygga ett hus åt en i församlingen här. En ensam mor med två fina små barn.
Jag måste medge att jag var litet nervös att hjälpa till på byggplatsen då jag vet att det att bygga ett hus här inte är alls likadant som att bygga ett hus i Sverige. Det visade sig att jag hade all orsak att vara nervös. Första veckan var blod, svett och tårar; muskler som jag inte ens visste om att jag hade, värkte. Men vare sig det gällde att blanda cement eller sikta sand – allt arbete blev ordentligt gjort, ingenting lämnas på undantag och min fars röst från förr dyker upp. Jag kommer ihåg vad han sade till mig som liten pojke: ”om ett arbete är värt att göras, är det värt att göra det ordentligt”.

Barnvälsignelse

Lill och Jan Egil Hafsahl besökte församlingens missionsarbete i Dominikanska republiken under mars månad, ett besök som var till stor glädje och uppmuntran för oss alla. Med en serie bibelstudier som Jan Egil hade om tabernaklet som förebild på frälsningen, fick församlingen god uppbyggelse. Under besöket hade vi också en glädjefylld samling med barnvälsignelse där många familjer deltog och bad om förbön för sina barn. Därefter var det dop till Kristus då två haitiska kvinnor beslutat sig för att följa Jesus.

Intervju med Jan Egil och Lill Hafsahl

Då Jan Egil Hafsahl förra året fyllde sextio år, fick han som gåva en inbjudan att tillsammans med sin fru Lill besöka Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken. Jan Egil har betytt mycket för detta missionsarbete, då han redan under åttiotalet under några månader besökte oss i Dominikanska republiken, och var till stor hjälp och stöd i arbetet. Både med sin förkunnelse, och med att delta i kampen för att några fångar som suttit oskyldigt fängslade många år skulle friges. Efter tjugofem år, var Jan Egil och Lill nu åter tillbaka på besök. Också denna gång förmedlade de stor välsignelse, främst genom en serie bibelstudier i Palavé. Vi hade nog önskat att för tidningen Midnattsropets räkning få göra en grundlig intervju där Jan Egil och Lill berättat hela den fascinerande och trosstärkande skildringen om bakgrunden till det församlings- och missionsarbete de förestår, men vi begränsar oss till att ta med främst hur missionsarbetet i Rumänien utvecklades.

Maranataförsamlingens arbete i Dominikanska republiken och Haiti  går vidare. Här presenteras några glimtar. (Bildreportage. Beställ tidningen för att se bilder.)

I Dominikanska republiken har församlingen helt nyligen byggt färdigt ännu ett hus till en haitisk familj. Det är småbarnsmamman Soila som tillsammans med sina två barn Caroline 4 år och Jeremias 2 år nu flyttat in. I ett och samma område finns nu fyra hus där lika många familjer fått hjälp med bostad. På bilden till höger är församlingen samlad till invigningsfest.

Arbetet i Dominikanska republiken och Haiti är helt beroende av insatser som görs i form av gåvor och förbön. Tack vare all hjälp som samlats in kan vi med tacksamhet se tillbaka på ett välsignelserikt arbete under det gångna året.