Berno Vidén intervjuar Dag Sandslett

Gränderna blir allt trängre och trängre, och utefter den gropiga och alltmer svårframkomliga vägen byts husen ut mot fallfärdiga plåt- och träskjul. Ju närmare havet vi kommer, desto mer tar slummens verklighet fysisk gestalt. Vi färdas i församlingens buss tillsammans med makarna Dag och Heidi Sandslett och deras ungdomar, som kommer från det norska Vestlandets pärla Skudeneshavn.

-Kontrasterna är slående, uttrycker Dag allvarligt och betänksamt då vi närmar oss området Aguas Negras, ”de svarta vattnen”. Det är inte första gången familjen Sandslett besöker Puerto Plata, som är mer känt för sin turism än sina illa dolda slumområden.
-År 2000 skulle Heidi och jag resa på semester för att fira silverbröllop, berättar Dag. Vi åkte på en kryssningsresa till Karibien med ss Norway, vilket var en stor upplevelse för oss.
-I augusti samma år, blev vi av våra vänner Aud Irene och Helge Midtun, tillfrågade om vi vill följa med dem på en resa till Dominikanska Republiken. Vi tackade ja och mot slutet av månaden reste vi på två veckors semester till Puerto Plata.

Missionsrapport från Dominikanska Republiken av Berno Vidén

Det är med stor glädje vi ser hur Gud verkar i det lilla haitiskt präglade samhället Palavé. Alltsedan Comunidad Maranata började arbeta där för några år sedan har arbetet bland barnen i området fått ett stort utrymme. Till barnmötena som syster Yanet idag ansvarar för kommer det väldigt många glada och livliga barn varje vecka. Arbetet är inspirerande och som en följd av den outtröttliga sådd som gjorts bland barnen ser vi idag hur deras familjer kommer till både väckelsemöten och bibelstudier på kvällarna.Vi har fått fin kontakt med väldigt många människor.Skolarbetet är nu inne på sitt tredje år och lärarna Maria, Theresia och Veronica förbereder just nu elevernas julfest inför terminsavslutningen. Det intensiva solskenet och de 30 plusgraderna gör det ibland svårt inse att julen står för dörren. Här och där har en del dock pyntat sina hus med ljusslingor av olika slag och då mörkret faller mot kvällen, och OM det finns el i området, lyser det varmt och inbjudande.Både i Palavé och Las Palmas ska också de olika barnmötesgrupperna nu inom kort ha sina julfester .För många av barnen blir det den enda stund av julkänsla de får uppleva och vi vill på allt sätt göra julen till en glad upplevelse för dem. I väldigt många hem är jul detsamma som sprit, musik, dans och spel, och hela december månad är ett enda långt onyktert festande.I Palavé har vi påtagligt under den bakomliggande hösten fått erfara hur det på sådd följer skörd. Det är många som lämnat sig till Gud och vi har fått se familjer upprättas och komma in i en meningsfull tjänst för Guds rike. Inom kort räknar vi med att ha dopförrättning i Palavé då sju nyfrälsta vänner ska låta döpa sig till Kristus i den vackra flod som omger samhället. Vi ser framemot att under julhelgen samlas till berikande stunder då Jesus Kristus som föddes in i världen till vår frälsning får vara i vår mitt, och för var och en vara den frid som övergår allt förstånd och den glädje som världen aldrig kan ge. Evangelium är verkligen en Guds kraft till frälsning för hela människan.
Ett exempel på hur Gud använder barnen för att leda sina föräldrar till Kristus är Jessica. I den intervju med Dag Sandslett som finns publicerad i detta nummer av MR nämns något om hur hon hittades i smutsen på en av Palavés bakgator av något som kan tyckas vara en tillfällighet. För den som tror på Guds ledning var det dock något annat än en tillfällighet. Idag är Jessicas hela familj förenad, frälst och upprättad. Jessicas pappa, nyfrälste Marceló, vittnar nu underbart om hur hans bedjande gamla mor nu äntligen fått bönesvarI församlingen i Las Palmas har vi några unga haitiska bröder som ivrar för att nå sitt eget folk med evangelium. De heter Josué, Richie och Michelot. De brinner verkligen för arbetet i Palavé och har visat sig vara en stor tillgång för arbetet där. Under ett möte helt nyligen upplevde vi hur Gud manifesterade sig och vi fick tillfälle att i församlingen be till Gud speciellt för dessa tre bröder, just med tanke på missionen i Palavé. Det var ett mäktigt möte där vi manades ta nya steg. Under handpåläggning mitt i församlingen avskildes bröderna och påmindes om att varje gång de reser till Palavé så är det församlingen som reser med dem. Kom ihåg att bedja för Josué, Richie och Michelot. Michelot är för övrigt en mycket duktig tolk. Varje möte i Palavé är numera tvåspråkigt och ges på både spanska och kreol.Ett annat böneämne är nioårige Yefrey. Titt som tätt måste han akut läggas in på sjukhus pga sina svårt infekterade lungor. Läkarna gav honom i höstas ett år till att leva men själv säger Yefrey förtröstansfullt att det bara är Gud som vet hur länge han ska leva. Varje möte vill han att vi ska bedja speciellt för honom. Skulle vi missa det någon gång kommer han och tar tag i min hand för att lägga den på sitt eget huvud. Läkarna ordinerar mediciner som kostar tusentals kronor för att försöka få bukt med infektionen. Yefreys mamma Andrea är fattig och ensamstående samt har två små barn till att försörja. Sedan några månader tillbaka har vi hjälpt henne med ett försörjningsunderhåll och naturligtvis även med de mediciner Yefrey är beroende av, så hon ska ha möjlighet att kunna vara hemma hos sina pojkar på dagarna, och inte tvingas ut på gatorna för att om möjligt kunna sälja något för en slant, som ska räcka till mat till familjen.Ju längre tiden går förstår vi att det endast är ett direkt Gudsingripande som kan hjälpa Yefrey.
Avslutar med en innerlig julhälsning till Er alla, Midnattsropets läsare. Fortsätt bedja för missionen! Församlingssyskonen här i Santo Domingo hälsar Feliz Navidad (God Jul), och från bröderna i fängelseförsamlingen med broder Santos i spetsen, kommer en varm hälsning och önskan om att bli ihågkomna i bön nu i juletid.
Vi önskar Er alla en välsignelserik julhelg, präglad av det hopp som väntar Jesus tillbaka.

Stina Fridolfsson intervjuar José Miguel Lacey

Vid besöken hos fängelseförsamlingen i Nayajo, har jag ofta lagt märke till en mycket storvuxen man, som alltid håller ett vakande öga på sin omgivning.Det är inte lönt för någon att försöka besvära besökande syskon som kommer, för José ser till att de kan vara trygga. Han åtnjuter stort förtroende i fängelset, och rör sig ganska fritt ända ute på yttre gården. Och denna frihet använder han för att hjälpa sina medfångar, till exempel att förmedla ansökningar och hälsningar till fängelseborgmästaren och andra, som de övriga fångarna inte har möjlighet kommunicera med.Man berättade för mig att för några år sedan var José den mest fruktade fången i olika fängelser som han flyttat mellan. Det var han som höll koll på knarkhandeln, exempelvis. Det var livsfarligt göra sig ovän med honom. Men nu är han frälst, och utstrålar vänlig, faderlig omsorg. Hur är det möjligt att en människa mitt i denna hemska miljö som fängelset utgör, kan bli så förvandlad? Jag beslöt göra en intervju med honom för tidningen Midnattsropet. Och med fängelseförsamlingens bistånd kunde vi sätta oss i en avskild vrå, där José berättade något ur sitt liv. José Miguel Lacay föddes i Santiago för 47 år sedan. Han var första barn av en god familj, som var mån om att hålla ihop. José fick studera, och tog studenten med bra betyg. Men tidigt fick han problem på grund av sin hårda karaktär. Han var rebellisk, ville inte vara dominerad av någon, och började använda droger. Ynglingen, som var så mån om att vara fri från andras påverkan, blev alltså istället slav under alkohol och olika droger. Han ville leva fritt och ta dagen som den kom. Familjen fick ständigt skämmas över hans livsföring, de bröt med honom och flyttade till Puerto Rico. Efter att ha bott i huvudstaden några år, flyttade José tillbaka till Santiago, där han skaffade familj.Genom drogmissbruket kom han också under ockult inverkan, och fick för sig att han skulle offra en människa till djävulen för att få mera makt och styrka.När José hunnit så långt i sin berättelse, tystnar han plötsligt, och sätter handen för ansiktet. Än om det här hände för många år sedan, närmare bestämt 1989, så märker man att han grips av ångest och vånda vid att nämna om det. Efter en plågsam paus, drar José en skälvande suck: -Jag klarar inte att prata om det. Han berättar sedan att när mordet var fullbordat, kom han till besinning, och anmälde sig själv åt myndigheterna, som omedelbart satte honom i fängelse. Efter detta fruktansvärda dåd, led han av ångest, och jagade efter berusningsmedel som kunde hjälpa honom fly bort från samvetskvalen. Han flyttades från fängelse till fängelse. På så sätt kunde han i tretton år undgå den rättegång han fasade för. Livet var meningslöst; han försökte ta livet av sig, och forslades till mentalsjukhus i fjorton dar. Då började han åkalla Gud, men fortsatte ständigt med drogerna, för att fly från den fruktansvärda verkligheten.Så en natt, det var 1994, upplevde José något speciellt: -Jag kände hur ett ljus trängde in i mitt hjärta. Jag hörde Guds röst: ”Ge mig ditt hjärta, så ska du bli lycklig”. Jag svarade ja till den kallelsen. Men fortfarande var det lång väg för José att verkligen uppleva pånyttfödelse. Han förflyttades åter, nu kom han till fängelset i San Cristobal. Vid en olyckshändelse där, exploderade och förstördes fängelset i en brand. Fångarna sändes då till Nayajo, där José kom i kontakt med församlingen Ecclesiastes 4:14. Det här var år 2000.I sin fängelsetillvaro med droger och destruktiva kontakter, hade José blivit smittad med AIDS. Men i ett bönemöte bland syskonen i församlingen upplevde han helbrägdagörelse: -Jag kände en värme genom hela kroppen, och Gud talade till mig att jag var helad. José hade också andra problem på grund av sitt gamla liv. Han hade ovänner som hotade honom och ville döda honom. Men mitt under det hotet, så kom ett ord från Herren till honom som hjälp att förtrösta på Gud: -Men HERRENS ord hade kommit till Jeremia, medan han var inspärrad i fängelsegården; han hade sagt: Gå och säg till etiopiern Ebed–Melek: Så säger HERREN Sebaot, Israels Gud: Se, vad jag har förkunnat, det skall jag låta komma över denna stad, till dess olycka och icke till dess lycka, och det skall uppfyllas i din åsyn på den dagen. Men dig skall jag rädda på den dagen, säger HERREN, och du skall icke bliva given i de mäns hand, som du fruktar för. Ty jag skall förvisso låta dig komma undan, och du skall icke falla för svärd, utan vinna ditt liv såsom ett byte, därför att du har förtröstat på mig, säger HERREN. (Jer. 39:15-18)Även ett annat bibelord blev till stor hjälp för José: -Om man då rotar sig samman till anfall, så kommer det ingalunda från mig; och vilka de än äro, som rota sig samman mot dig, så skola de falla för dig.(Jes. 54:15)I församlinsgemenskapen upplevde han både fysisk, psykisk och andlig läkedom. Han lät döpa sig hösten 2004, tillsammans med en hel grupp andra, då syskonen från Comunidad Maranata var dem behjälpliga med att ordna tillstånd och dopgrav. Samma år blev han också dömd till livstids fängelse för mord; alltså trettio år.Sedan Jesus förvandlade hans liv, har José vunnit stort förtroende bland både interner och myndigheter, och rör sig fritt i hela fängelset. Eftersom han redan suttit inne i femton år, har han nu en förhoppning om villkorlig frigivning inom överskådlig tid.Tillvaron i fängelset är inte lätt. Eftersom José inte har någon anhörig som besöker och stöttar honom, är hans enda tröst Gud och syskon-gemenskapen i fängelseförsamlingen. -Jag får böja knä och ropa till Gud. Jag har ingen annan. Men Herren hjälper ur hunger och nöd. På frågan om hur han tänker sig framtiden, säger José: -När jag blir fri, vill jag fömana ungdomen att akta sig för droger och alkohol. Enda lösningen för människan är Jesus Kristus.

Rapport från Dominikanska Republiken av Sebastian Vidén

Efter ett antal månaders arbete, var det äntligen dags. Huset som byggts på var äntligen färdigt.Lite drygt 80 personer var samlade på den lilla gatan utanför det grönmålade huset, som består av tre sovrum, kök, badrum och ett stort vardagsrum. Många av de församlade var grannar. Vi kom även en ganska stor grupp från Las Palmas. Elias och Maria med sina fem barn, som vi skrivit om i ett tidigare nummer av Midnattsropet, var överlyckliga över sitt nya hem. De tackade först och främst Gud, men även människor som hjälpt till med bygget. Isaias Rodriguez, som varit byggmästare, var förstås också med, och tog tillfället att tala om Guds godhet för den församlade skaran.Det var en oförglömlig högtid, med många vittnesbörd om Guds trofasthet.

Fakta om Marocko

Konungariket Marocko* Yta: 459 000 km2* Folkmängd (2005): 30,7 milj. inv.* Huvudstad: Rabat* Viktigaste språk: arabiska, franska* Statsskick: monarki* Statsöverhuvud: Muhammad VI (kung)
Islam är statsreligion och omfattas av 99 % av befolkningen (1999). Dessutom finns ca 70 000 kristna, framför allt romerska katoliker. Merparten av den tidigare stora judiska folkgruppen har sedan 1950-talet utvandrat till Israel och nu finns endast ca 6 000 judar kvar, merparten i Casablanca. I M. dominerar sunnitisk islam av den malikitiska rättsskolan, men det finns även små grupper ibaditer. Kung Muhammad VI åberopar liksom sin far släktskapet med profeten Muhammad, vilket bidrar till dynastins legitimitet. Sufiordnarna och sufismen mer generellt har en framträdande roll i det religiösa livet. (Ur Nationalencyklopedien)

Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Värmen är tryckande het och tunga mörka moln hänger över området då jag hastar iväg till bönemötet hemma hos vår syster Fela i La Cañada denna måndag eftermiddag.
Kvinnor skyndar upp på taken för att snabbt få in den torra tvätten innan ovädret bryter loss, samtidigt som de ropar in sina barn som stojar runt omkring överallt på gatan och som helst av allt vill leka ute i det annalkande regnet. Alla ökar farten i sina sysslor och även de slöa gatuhundarna masar sig under något tak för att ta skydd.
Den första droppen faller… och på ett ögonblick fullständigt vräker regnet ner över oss. Folk skriker och springer och själv rusar jag just över den lilla trasiga cementbron som leder över kanalen, vilken idag är till brädden fylld med sopor som stinker något ohyggligt. Tre steg till och jag rusar upp på Felas lilla terass där hon och maken Antonio leende och välkomnande tar emot mig och hjälper mig in i det lilla rummet innanför.

Berno Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Att vara på plats ute på missionsfältet och se nöden på nära håll kan vara frustrerande. Fattigdom och sjukdom går ofta hand i hand. Det är en bister verklighet vi dagligen möter i arbetet bland utarmade familjer i Santo Domingos utkanter. Yefrey är en liten pojke full av livslust som sedan födseln lidit av andningssvårigheter. En av hans lungor har aldrig fungerat. Hans mor Andrea, en fattig haitiska, har ytterligare två små pojkar att ta hand om. Modern bor med sina tre barn i ett slitet skjul i Palavé och kämpar tappert varje dag för att tjäna ihop några peson till mat åt familjen, antingen genom att tvätta åt någon familj eller genom att sälja någon produkt på något av de närliggande torgen. Då Yefreys hälsotillstånd blev sämre fick modern sluta jobba och istället lägga alla krafter på att försöka hjälpa pojken att få vård. Förutsättningarna fanns dock inte eftersom all sjukvård kostar pengar så Andrea blev sittande hemma med Yefrey utan någon att vända sig till i sin nöd.Sedan något år tillbaka kom Andrea med sin son till Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé och frågade vädjande om vi kunde ta oss an pojken. Han hade tidigare gått i samhällets skola men klarade inte längre av den miljön. Han fick börja studera i en av de skolgrupper Veronica och Maria har ansvaret för.Ganska snart började vi få grepp om hur allvarligt sjuk pojken är varför vi såg till att han fick komma till sjukhuset. Det har med tiden blivit många besök på olika laboratorier och sjukhus och inom kort kommer Yefrey att opereras för att rädda den lunga som fortfarande fungerar. Det som återstår är ytterligare några provtagningar för att fastställa vilken åtgärd som ska vidtas.Bed till Gud för Yefrey och hans familj. Var även med och bidra ekonomiskt för att möjliggöra Yefreys och andra nödlidandes rätt till adekvat vård. Vi har fått för intet så låt oss också ge för intet.nn
Maranataförsamlingen förmedlar din gåva, PG 44 10 05 - 6

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.

Veronica Vidén intervjuar Maria Santos i Dominikanska Republiken

Maria Santos bor i “La Cañada” i den dominikanska huvudstaden Santo Domingos förort Las Palmas. Hon är lärare, och har under många år arbetat på en kristen privatskola. Maria är en bra lärare, säger de flesta, och trevlig, säger alla. Hon har alltid ett leende på läpparna och ett uppmuntrande ord till den hon möter. Speciellt barnen i området känner till henne, och hon tycker mycket om att arbeta bland dem. Sedan två år tillbaka är Maria verksam i Comunidad Maranata där hon arbetar och ivrigt hjälper till med allt hon orkar och hinner med, förutom att hon också har två egna barn.Maria berättar här för Midnattsropets Veronica Vidén om sitt liv, sitt arbete och sina visioner.
Jag är första barnet av sju syskon, och därför fick jag lära mig att ta mycket ansvar under ungdomsåren, då jag tog hand om alla mina syskon medan mina föräldrar arbetade. Jag är nu 28 år och har två barn; Génesis och Daniel, det finaste som finns på denna jord. De är min inspiration och mitt motiv att fortsätta framåt. Jag känner att jag bör kämpa för dem och hjälpa dem att lära känna det goda i livet som Gud har gett oss, som kärleken, solidariteten och att lära dem att förkasta negativa känslor, som girighet, hat, ovänskap och avund, och istället visa på det som bygger upp. Jag är född i en kristen familj och var alltid aktivt med i församlingen, men kände alltid att något saknades. Jag ville alltid ha något nytt och kände mig aldrig komplett eller tillfredställd. Det jag saknade var ett möte med Jesus. Frälst blev jag då jag var femton år.Samma dag som jag döptes upplevde jag något speciellt. Först kände jag att ”nu gäller det, nu ska jag få gemenskap med Herren”, men efter en tid kände jag ett stort tomrum i mitt liv. Dagen då jag verkligen fick möta Herren var under ett speciellt möte som pastorn i församlingen bjudit in mig till. Jag var då 15 år, och jag frågade mig själv att ”Varför mig? Jag är ju redan kristen”. Under mötet talade pastorn från Uppenbarelseboken från det 21:a kapitlet om den vita tronen och om böckerna som öppnades, och pastorn förklarade att vi alla en dag skulle stå inför Herren och bli dömda efter det verk som stod skrivna i dessa böcker. Då började jag tänka på allt jag hade gjort, både dåliga och bra saker, på ett sätt jag aldrig tänkt förut. Det var som att jag vaknade upp, och jag kom på att jag egentligen inte alls representerade Kristus, som det står i Ordet att vi bör göra. Jag hade aldrig tidigare bekänt mina synder inför Honom, men nu gjorde jag det, och kunde efter det inte sluta att gråta. Ingen förstod vad som höll på att hända med mig, och min familj frågade oroligt vad det var med mig. Jag kunde inte svara dem, utan böjde knä och började tala med Herren och be om förlåtelse och nåd över mitt liv. Jag överlämnade så mitt liv åt Honom, och sedan den stunden har jag känt mig annorlunda, och även om det ibland kommer mycket svåra stunder vet jag att jag kan räkna med Honom som min hjälp.
År 2003 kom jag i kontakt med Comunidad Maranata. Hem till oss kom ofta en syster därifrån och besökte oss. Det var Stina Fridolfsson, och hon talade alltid om Herren och om de kristnas uppdrag på ett annorlunda sätt. Hon talade om hur det var under den första församlingens tid, och detta talade mycket till mig och väckte nyfikenhet i mig att veta mer.Jag ville gärna vara med och delta praktiskt och då jag kom till Comunidad Maranata började jag hjälpa till med församlingens barnmöten, för jag har alltid tyckt mycket om att arbeta med barn. Senare blev jag tillfrågad om jag ville arbeta med skolan i Palave, och sedan också med läkarmottagningar.
Skolan vi har i Palave är ingen vanlig skola. I de vanliga skolorna är det bara vetenskapliga kunskaper som lärs ut, men i vår skola får barnen, utöver det, även undervisning om det andliga. Vi involveras också i barnens familjer på ett mycket speciellt sätt.Eleverna vi har är från familjer av mycket låg social och ekonomisk status och de flesta är barn till haitiska immigranter. Många gånger har haitierna inga uppehållstillstånd och är då rädda för att bli upptäckta och tillbakaskickade till fattigdom och misär i sitt hemland, så därför föredrar många att inte skicka sina barn till de statliga skolorna alls. Men nu har även de en möjlighet att lära sig läsa och få en annorlunda framtid. Genom församlingens skola i Palave har också flera av elevernas familjer fått hjälp, med behov som de inte kunnat lösa själva. Hjälpen handlar ibland om mat, kläder eller pengar, eller ibland bara om samhällsorientering som har förändrat deras syn att se på livet och på Gud. Just på grund av detta är det många föräldrar som vill att deras barn ska tillhöra vår skola. Men skolans uppdrag är inte främst att samla många elever utan att hjälpa de som verkligen har behov och inte har möjlighet att gå i någon annan skola av olika orsaker.
I Palave har vi också läkarmottagningar och där hjälper jag bland annat till med att ta emot patienterna, skriva in dem och uppdatera deras journaler. Det finns en speciell familj som pga olika orsaker ofta söker läkarhjälp. De heter Vicioso, och förlorade helt nyligen sitt hem då det brann ned till grunden. En av deras söner, den yngste, fick brännskador på den främre delen av huvudet och på den vänstra armen, medan en av de lite äldre sönerna, 6 år gammal, har fått allvarliga problem med lungorna, orsakat av röken som han inandades då han var inne i det brinnande huset. Så en lördag, den 4 februari, kom pappan med sina tre yngsta pojkar till vår medicinska mottagning för att få dem undersökta. Då församlingens missionsläkare Doris Diaz upptäckte problemet en av pojkarna hade med lungorna hänvisade hon dem till en specialistklinik för barn. Pappan började då gråta eftersom han insåg att de omöjligt skulle kunna bekosta den behandling sonen behövde. Comunidad Maranata trädde då genast in och hjälpte honom med utgifterna, och pappan gick hem mycket lättad, för nu kunde han ta med sin son till en specialist, och sedan kommer doktor Doris att bestämma vad som vidare kan göras för de här fembarnen. Familjen har fem barn, och hela familjen, på sju personer, blev helt ställda på gatan då precis allt de hade brann ned. Alla tillhörigheter och också den lilla försäljningsverksamhet de hade i samma hus plus en stor summa pengar de hade lånat från banken för att utveckla sin verksamhet, precis allt slukades av elden. Just nu bor de i ett litet hus som de har fått låna tillfälligt, och de hoppas på Gud att Han ska hjälpa dem att börja om på nytt och kunna hjälpa sina barn till en bättre framtid, även om möjligheterna, utefter omständigheterna, inte är stora.
För mig är det viktigt i livet att kunna kunna förverkliga ett uppdrag och känna att man har en funktion och kan bidra med något. Att jag kan kunna göra något viktigt för andra och känna att jag lyckats. Det känns exempelvis mycket bra när barnen lär sig läsa eller skriva, och det är samma sak i det kristna livet, om du kanske har haft en upplevelse med Herren, och sedan känner någon som går igenom det samma som du gått igenom, och då kan du, genom Ordet och dina livserfarenheter, hjälpa och stötta den människan. Sedan, då den personen lyckas lösa sina problem, känns det bra att du har kunnat hjälpa.Alla människor, kristna eller ej, är levande själar, och om du som läser det här tänker efter, så märker du att du är unik, att alla människor som gått igenom detta livet har varit och kommer att vara olika. Inte ens dina fingeravtryck är lika någon annans. Din Skapare la ner så stort intresse i dig att han gjorde dig helt unik, och om du vill veta mer om din Skapare så måste du söka honom genom Jesus Kristus, och du kommer få veta detsamma som jag vet nu, att din Skapare lever och att Han älskar dig.

Stina Fridolfsson intervjuar Sebastian Vidén

Sebastian har i skrivande stund varit hemma ett par veckor, efter åtta månaders vistelse i Santo Domingo. Hela församlingen får uppmuntran i våra samlingar, då han varje möte lyfter församlingssången med inspirerat och inspirerande pianoackompanjemang. Man anar att det har varit påfrestande att sakna möjlighet att spela piano där. Men han har naturligtvis varit fullt sysselsatt med andra uppgifter. Sebastian var inte hemma många timmar innan han var inne i församlingsarbetet. Han har hunnit ta hand om en hel del kassettbeställningar, som ständigt droppar in. Många beställer möten och radioprogram. Det är en viktig del av vår evangelisation att förmedla budskapet i form av kassetter. Och man märker att Sebastian förstår uppgiftens angelägenhet. Stillsamt och troget vakar han över varje beställning och ser till att den effektueras och kommer iväg. Sebastian kan man lugnt säga verkligen är född in i maranataväckelsen. Ur många aspekter. Det var i september 1982, då föräldrarna, Karin och Berno, hade provisorisk bostad i en husvagn i Stockholm. Det bar sig inte bättre än att Sebastian anmälde sin ankomst, och det var litet bekymmersamt. Karin och Berno, unga pionjärer tyckte att det gick väl bra med husvagnen, men församlingsföreståndaren, som just då var i Gävle en period, där också bibelskolan hölls det året, ställde sin bostad till förfogande. Sedan löste det sig efterhand med bostad. Det har det alltid gjort. Familjen Vidén har varit ytterst mobil, och bott litet här och där. När missionskallelsen tog överhand, så åkte de till Santo Domingo, där de varit några perioder. Sebastian räknar ut att han varit drygt fem år där, sammanlagt. Vi sitter i församlingens vardagsrum och samtalar. Förra veckan kom Sebastian hem från Santo Domingo, där resten av familjen är kvar. Det är första gången Sebastian flyttar hemifrån, men så har han också fyllt 18 år för ett par veckor sedan. Myndig, alltså. Och visst märks det att han mognat till man. Han är inte den som uttrycker känslor och tankar muntligt i långa beskrivningar, så det gäller att ställa de rätta frågorna. Du har ju gått i Pilgrimsskolan. Har du saknat någon annan undervisningsform? Sebastian funderar litet. -Nej, jag har aldrig önskat att gå någon annan skola. Det har varit bra med Pilgrimsskolan, fastslår han. Och denna hemundervisning har ju för Sebastians och hans syskon varit ovärderlig och helt skräddarsydd, med tanke på flyttningar både inom landet och de perioder de bott i Dominikanska Republiken. Det har varit kontinuitet i undervisningen, mamma och pappa har skaffat böcker och varit handledare. De har aldrig behövt kämpa med problem att byta skola, kamrater och lärare, som annars barn kan uppleva traumatiskt. Sebastian, som är mycket musikalisk, har också fått lära sig spela gitarr och piano. Det var pappa som lärde honom första grunderna, sedan har han utvecklat sina gåvor. Det var med förundran och glädje församlingen såg när den trettonårige ynglingen satte sig vid pianot och ackompanjerade församlingssången. På mina frågor om hur han upplever det att tjäna i församlingen med sin musikaliska gåva, medger Sebastian att det känns väldigt bra att få delta i gudstjänsten på detta sätt. Eftersom Sebastian varit flera perioder i Dominikanska Republiken under mer än ett decennium, frågar jag om han märkt någon förändring i landet. -Ja, landet har ju förbättrats när det gäller kommunikationer. Men klyftan mellan fattiga och rika har ökat. Det har aldrig förr funnits så många miljonärer i landet, men de fattiga har det uselt. Sebastian klarar sig ledigt med spanska språket nu, och brukar följa med i dagspressen. Han har förutom sociala reportage också tagit del av utvecklingen i Mellanöstern. När det gäller församlingsarbetet, så är situationen annorlunda mot när han för sju år sedan bodde i landet. Då arbetade församlingen utifrån en storfamiljsgemenskap i ett stort hus mitt i slummen. Berätta hur en vardag i Santo Domingo avlöpte! -Ja vi har först morgonbön och frukost. Sedan brukar jag ofta uträtta ärenden på stan. Hämta posten. Och följa med pappa till domstolen. Följa med pappa till domstolen innebär ofta ihärdigt arbete med många timmars väntan för att presentera någon fånges situation. Det kan gälla att få fastställd dag för rättegång eller överklaga någon orättvis dom. Många fångar är inte ens registrerade och är helt hänvisade till någon medmänniskas välvilja för att inte ruttna bort i en anonym fängelsetillvaro. Sebastian berättar också att han följt med på besök i det relativt nybyggda fängelset i Nahayo. -Det är klasskillnader också i fängelset. Jag var med och besökte en anhörig till en församlingsmedlem. Han delade cell med sex andra. Så träffade vi också en man som låg i en liten skrubb, utan några bekvämligheter. Det är en maffia som styr också i fängelset. Den som har pengar, får alltid fördelar. Korruptionen är svår överallt. Förutom olika ärenden i stan, domstolen och fängelsebesök, brukade det falla på Sebastians lott att städa gården. Han har också haft tillfälle att läsa en del. Men en stor del av tiden deltog Sebastian naturligtvis i det omfattande församlingsarbetet. Förutom alfabetisering två kvällar i veckan, så samlas man varje kväll till möten. Det är grundläggande bibelundervisning och väckelsemöten. -Vi har barnmöten med cirka 100 barn hemma på våran gård. Det är biblisk historia, flanellograf och lekar. Det märks verkligen att barnmötena har betydelse. Förr lärde sig barnen mest fula ord i slummen där de bor. Nu sjunger de om Jesus! Fastän syskonen bedriver både alfabetisering och hälsovård förutom barnmöten, husmöten och väckelsemöten av alla slag veckan igenom, så saknar Sebastian något av just storfamiljslivet: -Gemenskapen borde bli mera storfamiljsgemenskap, fastslår han. Där anar man mycket mellan orden av den fåordige ynglingen. Det gäller att hitta formen att konkret övervinna de fruktansvärda klasskillnaderna som är så plågsamt påtagliga i fattigkvarteren i Santo Domingo. När man kommer från ett rikt EU-land, tillhör den vita rasen med möjligheter att få visum till vilket land som helst i världen, då brottas man ständigt med frågan hur man ska övervinna klassklyftorna, hur man ska kunna på ett sant och rättfärdigt sätt demonstrera att alla människor är precis lika mycket värda, återlösta med Jesu dyra blod. -Det här årets erfarenheter i Santo Domingo är jag glad över. Sebastian säger inte så mycket mer, men när han på min fråga om planer för framtiden uttalar önskan att tjäna Gud, anar man att elden brinner i hans inre.

Maranataväckelsens missionärer Gunnar och Margareta Eklund, som arbetar i Kenya, har under det gångna året fått se hur Gud gått fram och frälst skaror av svarta. De har haft stora dopförråttningar, då de döpt hundratals infödda. Frålsningens budskap skall förkunnas över hela jorden intill den dag då hedningarnas tid är fullbordad och Jesus kommer tillbaka för att hämta sin brud. Vill du vara med och vinna själar för Jesus, stöd då missionen genom att offra vad du kan för denna sak. Gud blir aldrig någon något skyldig. Må vi var och en göra vad på oss ankommer, för att skaran skall bli fulltalig där hemma vid de himmelska borden. Jesus kommer snart! Sänd din gåva till missionen under adress: Midnattsropet, Box 6016, Örebro

Gunnar och Margareta Eklund

Mombasa den 1 juni 1962
_
_ Kära vänner i Örebro fria församling.

Guds underbara frid.

Hjärtligt tack för den senaste tidningen av Midnattsropet. Det är alltid lika uppmuntrande och intressant att se, vad som händer därhemma och vad Gud gör ibland Eder.

Vi mår allesammans bra, efter en del svårigheter som vi har haft att kämpa med. Margaretha har repat sig mycket bra sedan pojkens födelse, och den lille som är allas kelgris mår också förträffligt. Länge varade inte glädjen förränett dråpslag träffade familjen och ingen mindre än undertecknad. Jag åkte in på sjukhuset och läkarna konstaterade, att jag hade njursten, en ganska besvärlig åkomma med mycket svåra smärtor. Efter en veckas sjukhusvistelse fick jag återvända hem, och läkarna sade, att de kunde se på röntgenplåten att det varit en sten där, men nu var den borta. Så jag tackar Gud för hjälp även i denna situation

Gunnar o. Margareta Eklund skriver:
**
** Nu har ni fått vänta ganska länge på en rapport från arbetsfältet härnere och från Bibelskolan, som hölls här i Mombasa från den 16 januari till den 11 februari.

Vi är mycket glada och tacksamma till Herren, för vad han gav oss under denna tid. Många var även de praktiska problem som måste lösas för att programmet skulle kunna genomföras för en så stor skara vittnen.

”Se jag är med Eder alla dagar!” Matteus 28:20. Det stora löfte som Herren Jesus gav i missionsbefallningen har vi i sanning fått uppleva under det år som gått. Denna årsrapport vill tala om för Eder vad somhar utråttats och vunnits i kraft av Jesu löftesord. Arbetet har bedrivits målmedvetet och intensivt. Evangelisterna har möten varje dag förutom måndag. Dessutom går de på husbesök så ofta de kan. I missionsbefallningen finner vi och att Herren Jesus säger att vi skall gå, och skall evangelium bli känt måste vi vara rörliga. Här ligger en stor hemlighet till seger och framgång i Guds rike. Vi måste lägga av all bekvämlighet, och så ta på oss beredvillighetens skor för att gå ut med budskapet om Jesus Kristus. Här i Kenya har detta blivit praktiserat, och Gud vare tack, löftesordet har blivit bekräftat. Under 1961 har 1.857 afrikaner blivit döpta till Kristus och lagda till församlingen och 480 har mottagit Andens dop. Många har också blivit helbrägda. Personligen har jag varit med och sett hur demoner under höga rop fått vika för det underbara namnet Jesus. Senaste söndag då vi besökte en ny plats, som ligger 3,5 sv. mil norr om Mombasa, var det flera som vittnade om att de blivit helbrägda. Den dagen döptes 33 afrikaner. Sammanlagt har jag genom Guds nåd fått vara med och döpa 224 själar detta år här på sydlandet. För närvarande är det 39 evangelister som arbetar i detta stora skördearbete. Detta antal har dock varierat under året. Ibland har det varit ändå fler. Så har vi 5 bibelkvinnor. Dessa. gör en stor insats. De samlas till kvinnomöten, och detta har en stor betydelse för de afrikanska familjerna. Söndagsskolverksamheten har sin givna plats, och det är många barn som undervisas i Guds ord varje söndag. Under den senaste tiden har vi haft regelbundna bibelstudier där vi särskilt har undervisat om församlingen och dess funktion enligt nya testamentets mönsterbild. Detta är ett stort behov över hela fältet. Tyvärr är Vi alldeles för få, dock har vi några infödda bröder, som är duktiga att undervisa i Guds ord, och vi hoppas att det blir många fler. Kyrkor för alla de nyfödda församlingarna är ett stort behov just nu. I Ramisi distrikt har sockerkompaniet varit oss till god hjälp. De har byggt 5 kyrkor i år, och det är vi mycket glada och tacksamma för. Gud han har sett till oss och välsignat även på detta område. I Drummadistriktet har de infödda fört upp en kyrka, och en till är snart färdig att tagas i bruk. I Shimilatewa, som ligger nära Majengo var det invigning av en ny kyrka för 14 dagar sedan. Sammanlagt är det 10 nya kyrkor som blivit färdiga detta år. Arbetsbördan växer, men det är en stor Guds nåd att få vara med och göra en insats. Allt tyder dock på att det hastar. Inget kan skjutas på framtiden, men ännu har vi en tid att verka. Låt oss därför, kära missionsvänner, göra det vi kan för evangeliseringsarbetet härute och därhem’ ma. Bibelskola kommer även att hållas här i Mombasa. Den börjar den 9 januari. Bröderna MattsonBoze och Jonh Wiik från Amerika kommer att medverka som lärare. Missionärerna kommer även att deltaga i undervisningen. Bibelskolan i år kommer att vara i fyra veckor och deltagarantalet blir 480. För bibelkvinnor beredes tre veckors undervisning, och den kommer att hållas i Kisumu under februari månad med 70 kvinnliga deltagare. Det är den första bibelkursen för kvinnor. Vi har inom missionen insett betydelsen av arbetet enbart bland kvinnor. Dessa skolor är helt gratis såväl undervisning som mat och logi för deltagarna. Deltagarna kommer från de fria pingstmissionerna iiKenya, och huvudarrangör ‘år de friapingstförsamlingarna i Amerika med MattsonBoze som ledare härute. De har gjort en stor insats för evangeliseringen i Kenya. Förutom bibelskolorna, som de underhåller så har de skänkt cyklar till alla evangelister. Så vill jag tacka Eder för vad ni gjort för oss under det gångna året både i förbön och offer; Gud skall välsigna varje glad givare. Till sist vill jag önska eder alla ett Gott Nytt Är med många rika välsignelser från ovan. Edra medarbetare i Kenya. Med fridshälsning Gunnar och Margaretha.

MISSIONSBREV Kära vänner i församlingen Guds frid Allra först ett varmt tack för pengarna, som kom för ganska länge sedan. Det är glädjande att ni är trogna vid trossen, om Vi nu skall kalla det så, Må Gu’d välsigna varje glad givare. Vi är glada och tacksamma över förtroendet ni givit oss, då ni sände oss åstavd till detta land. Gud har varit god, så ingenting fattas oss intill denna dag, fastän det sett ganska knepigt ut mången gång. Men jag tror att då Gud Välsignar er *därhemma så skall ingenting fattas oss. Låt oss därför* inte förtröttas att göra vad gott är, ej heller se oss tillbaka utan vandra stadigt fram. ”Gud vare tack som i Kristus Jesus alltid för oss fram i segertåg.” Vi kan också notera stora segrar från fältet ‘här i Kenya. Jag har många gånger hyst mina farhågor och undrat hur det skall gå, men jag ser att det inte går att bära på detta, utan bäst är att överlåta det till Herren En flod som ständigt växer och växer, visst är det underbart vänner Bed mycket för *detta arbete. Senaste månaden döptes över 400 afrikaner skriver evangelisterna i sina rapporter. Personligen var jag med och döpte 30 afrikaner den senaste söndag i Majengo. Så Gud är god och det är ett stort tacksägelseämne, men som jag tidigare redan nämnt bed mycket för detta arbete, vi behövde både *herdar och lärare. Men vi får hoppas att de infödda växer till, så de kan fylla den uppgi›ften efter hand. Vi mår allesammans bra, och det är vi så tacksamma till Gud för. Slutar för denna gång med många hjärtevarma fridshälsningar till Eder alla. Edra medarbetare i Afrika Gunnar o. Margareta Missionärerna Eklunds adress är: Box 9157, Mombasa, Kenya colony

För något över en månad sedan gjorde jag en resa tillsammans med br. Olsen till Nyere. Det var med spänning jag sett fram emot denna resa, emedan det talats så mycket om denna folkstam den senaste tiden. Den är ju mer aggresiv *mot de vita än någon annan stam här i OstAfrika. Det fick vi också belägg för, då vi på vår resa närmade oss Nyere. Det var ganska tätt mellan polisspärrarna utmed vägen. De spärrade av vägarna med spikmattor, så det fanns nog ingen chans för eventuella upprorsmakare att fly. Det såg litet kusligt ut med dessa beväpnade polismän vid vägspärrarna. Vi hade f. ö. inga svårigheter under resan, utan Vi kom’ lyckligt fram till Nyere. På flera platser såg vi polisbilarna överfyllda med upprorsmakare, som blivit arresterade. Uppe i Meru, som ligger 100 engelska mil från Nyere. såg vi ett stort fångläger. Ja, det ser inte så särskilt ljust ut, men vi hoppas, att även dessa orosmoln skall ge vika. Det kan också tillläggas att folket är katolskt. Om Vi skall se på omständigheterna, har vi inget här att göra, men Gud vare tack för den seger, som finnes i Jesus Kristus! Evangelium whar trängt in med stor kraft, trots hårt motstånd från katolikernas sida. I Embo, som ligger 55 engelska *mil från Nyere, arbetar fem evangelister. En av dem, som heter David Acheng, blev slagen i huvudet av en vit katolsk präst, så att han måste föras till sjukhuset för att få skadan omsedd. Den katolske prästen sade, att’ evangelisten kommit för att förstöra det arbete, som han byggt upp under många år. En annan *broder blev slagen över armarna. På denna tid har verket gått enormt framåt. Under en tid av fyra månader har 185 människor blivit frälsta och döpta. Nu är det en tid sedan Vi var där, så församlingen har ökat en hel del sedan dess. Alltsammans är Guds nåd, och det prisar vi Herren för. Vi besökte elva olika platser där evangelisterna arbetar. Det var mycket intressant att träffa dessa bröder och höra dem vittna om sina upplevelser. Arbetsfältet är mycket stort, och vägnätet mellan de olika platserna är tillsammans över 300 engelska mil. Broder Daniel Uvolo, som är den ledande brodern, har ett mycket stort ansvar, och han behöver mycken förbön. Det har varit arbetsamt för honom att cykla mellan de olika platserna för att övervaka arbetet, men nu har han fått en motorcykel, så han kan nu taga sig fram på ett lättare och snabbare sätt. Nyere är ett mycket vackert land. Det ligger 5747 feet (eng. mått) över havet. Klimatet är underbart däruppe.. Det är inte så varmt som i Mombasa. Kikuyufolket är ett mycket duktigt folk. De arbetar coh strävar med sina kaffe och teplantager, som de på ett mästerligt sätt anlagt etagevis på de branta sluttningarna. Sammanlagt är det 28 evangelister, som arbetar i Nyeredistriktet, och även några människor ur kikuyustammen är med och vittnar. En av dem har varit MauMauledare. Han heter David Machara och ‘har sitt arbetsfält på en plats som heter Kiombe. Gud har använt honom till rik välsignelse för sitt folk. På denna plats har missionen fått en tomt, och på den har de infödda börjat uppföra en kyrka. Denne broder :har mött en del motstånd från katolikerna. Vid ett tillfälle, då han stod och talade i ett möte, kom en man och hällde brännvin över huvudet på honom och sade att han skulle döpa om David till katolik. De religiösa människorna är sig lika oavsett vilken kategori de tillhör. Alla arbetar de emot Guds verk. Men det verk, som är av Gud, kan ingen stoppa, och samma regel gäller över allt i denna världen. Det är så sant som aposteln Paulus skriver: Gud va re tack som i Kristus Jesus alltid för oss fram i segertåg. Det är i sanning en stor uppgift, som vår Herre Jesus Kristus i Matt. 28: ‘1920 har givit oss. Må vi alltid ha det klart för oss, att det gäller att gå ut, och inte stänga in sig mellan fyra väggar för att ha det lugnt och skönt. ”Säg, har du räddat någon själ från döden och någon syndare från villsam stig? Du säkert kunnat göra mer för Jesus, när Han så mycket gjort för dig.” Må Gud välsigna Eder alla! Edra medarbetare i Herrens stora vingård.
Margareta och Gunnar

Vår vädjan om hjälp till missionärerna i Kenya gav ett härligt resultat, som framkallar många tacksägelser till missionens Herre. Vad som behövdes kom in. Även om det blev litet sent, så ordnades ändå allt genom att mäklaren förskotterade beloppet till de statliga myndigheterna. Så hjälpte Gud även denna gång innan det blev för sent.. Vi som har förmånen att vara med på nära håll i detta fria missionsverk, ser i allt Guds omvårdnad om sitt verk och sina tjänare. Dessa erfarenheter stämmer hela varelsen till tack och lov. I sanning ”han omsorg har om sparven bär omsorg ock om oss.” Vi är tacksamma för fortsatt stöd för verksamheten i Kenya. Gud välsigne vänner, som trätt stödjande till, och Gud välsigne vänner, som efter detta meddelande skall offra för denna sak. Behoven är stora. Enligt brev är det väckelse över hela fältet, men allt för stora delar är ännu icke bearbetade av evangelii budbärare. Det skulle bereda oss mycken tacksägelse om någon eller några skulle kunna hjälpa till med underhållet för en infödd evangelist. Underhållet för en sådan uppgår till 70 kr i månaden. Missionsmedel kan med angivaden av ändamålet sättas in på Midnattsropets postgiro 57 16 20. Brev och övriga meddelanden kan sändas under adress: Midnattsropet, Box 6016, Örebro 6. Knut Ringstad I brev till Örebro Fria Församling skriver vännerna Eklund: ”Vi har fått döpa själar, och församlingarna har ökat. Det finns en församling i Ribey med fast befolkning. Medlemsantalet är något över 50. Den föregående evangelisten har fått sluta. Jag har en broder på förslag, en gudfruktig och ärlig man, som har vittnat en längre tid utan lön. Skall vi börja ansvaret på södra fältet, så får vi väl ta ett steg i sänder. Hans lön skulle bli 70 sv. kr. i månaden. Han är gift, har tre barn och heter Hesekiel. Vad anser ni kära bröder? Skall vi evangelisera, så måste vi göra det nu och där det finns möjligheter.”

Evangeliseringsglimtar från Kenya Mark. 16: 15-18 Missionsbefallningen som vår Herre Jesus, Kristus givit oss är ej endast en teori, det är en sann verklighet för var och en som tror och praktiserar den. Många kristna har slumrat in och förstår ej vad detta underbara löftesord betyder. Här nere i Kenya har evangelii glada budskap om Jesus Kristus haft stor framgång, och väckelsen går Ständigt framåt. Församlingarna växer för varje vecka och månad, och evangelisterna är mycket ivriga själavinnare. De har möten varje dag förutom måndag och upp till två och tre möten varje dag. För något över en vecka sedan var det avslutning på bibelskolan här i Mombasa. Det var 250 deltagare, och av dessa var det 75 från Kenya trosmission. 30 av dessa bröder är avlönade evangelister och 25 väntar på att få rycka in i arbetet, men underhållet är inte klart. Det är genom broder Osborn i Amerika som dessa skall få underhåll. Han underhåller 10 evangelister förut. Arbetsfältet blir därför mycket stort. Här finns det stora möjligheter för oss att göra en insats för att sprida evangelium medan dagen varar. Finns det någon av Midnattsropets läsare som vill underhålla en evangelist kan medel sändas till Midnattsropet i Örebro. Vi har besökt en hel del församlingar här på sydlandet. Omkring 110 har blivit döpta detta är. Senaste söndag döpte jag över 30 st i vatten. Dopet förrättades i en vattendarnm som en indisk grönsaksfarmare godhetsfullt lånade åt oss trots att han är muhammedan. Den söndagen var en stor dag i församlingens historia. Den nybyggda kyrkan i Majengo invigdes och en stor skara var samlad till högtid. Kyrkan är byggd av sten med betonggolv. Bänkarna är gjutna i golvet och taket är av aluminiumplåt. Den rymmer 350 sittplatser. Församlingen på denna plats består av 200 medlemmar, och så finns det tre församlingar till, som är en frukt av deras arbete. Gud har gjort stora ting på denna plats sedan februari 1957 då arbetet begynte. Broder Michack har varit banbrytare på denna plats. Han var den förste evangelist som broder Olsen antog. Nu skall han flytta till Nyere. 5 evangelister har gått ut från denna församling under denna tid. Trots att det är muhammedaner, som bor här vid kustområdet, så har Ordet haft stor framgång. Många demonbesatta har kommit till mötena och blivit lösta från sin plåga. Särskilt kvinnorna är ofta besatta av onda andar. Under invigningshögtiden var det en kvinna, som började ropa och skrika. Några bröder förde kvinnan ut och bad för henne, hon löstes i Jesu namn och resten av mötet var hon med och prisade Herren. Invigningsdagen avslutades med brödbrytelse, och afrikanerna var mycket glada och tacksamma för sin nya kyrka och för allt vad de fått uppleva denna dag. Evangelisten Alexander, som arbetat i Ramisi, berättade om hur Herren bevarat honom. Det var på kvällen, han kom cyklande vägen fram. Plötsligt fick han se två ljuspunkter i mörkret det såg ut som ett cykellyse. Det kom närmare och närmare men plötsligt försvann de två ljuspunkterna. Brodern hoppade av cykeln för att se efter vad det var, och då fick han se, att det var ett lejon, som stod vid hans sida. Broder Alexander fortsätter: ”Jag lyfte handen mot himmelen och sade i Jesu namn gå härifrån, och lejonet gick sin väg in i skogen.” Vilken kraft det finns i Jesu namn om vi verkligen tar ut det som finns i Jesus Kristus. Kenya Trosmission är en evangeliserande mission utan skolväsende och sjukstugor. Häri ligger en stor hemlighet till framgången. Och jag tror att det är bäst att fortsätta på den linjen, att så ut livets ord medan tid är, ty tiden är mycket kort. Vi kan inte blunda för Afrikanens uppvaknande och frihetsyra, men ännu har vi möjligheter att arbeta. Gud välsigne Eder alla. Edra medarbetare Margaretha och Gunnar – KENYAHÄLSNING FRÅN MATTSON BOZE OCH JOHN VICK Från missionär Gunnar Eklund i Kenya fick vi nyligen en hälsning inspelad på band, där även Mattsson Boze, väl känd i vårt land, och John Vick, föreståndare för Rock Church, New York City, hälsade. Vi återger hälsningarna här. Kära vänner i Skandinavien._Vi hälsar eder i Jesu Kristi namn. Ni har hört de härliga sångerna här och lovsången till Gud. Vi avslutar idag vår bibelskola. I år har vi tränat över 350 unga män att gå ut och proklamera evangelium om Jesus Kristus. Vi har också en stor glädje i år, att ha pastor John Vick från New York City, som är norsk, med oss här i skolan, och vi har haft en väldigt underbar tid. Gud ledde broder Olsen och broder Eklund hit från Skandinavien och Gud använder dem på ett alldeles underbart sätt och vi är tacksamma och glada för detta. Bibelskolan består utav flera grupper. Det är frihet för alla att komma och sedan får varje grupp ta hand om sina egna män. Genom dessa kära vänner som Gud har använt här ute och som vi har haft tillfällen att träna i bibelkunskap, döptes 5 000 människor förra året här i Kenya och över gränsen till Tanganyika. Det har varit underbart att se dem och vara med dem. Gud välsigne eder alla kära vänner därhemma i Skandinavien. Bed för oss att Gud skall utgjuta sin Ande på ett ännu starkare, ännu härligare och ett ännu mäktigare sätt. Må Gud välsigna er alla. Mattsson Boze Vi prisar Gud för det stora arbete som Gud gjort härnere genom missionärerna. - Jag måste säga som drottningen av Saba: ”Hälften hade inte blivit mig sagt.” Gud välsigne eder alla i Skandinavien. John Vick

KENYA FÖR KRISTUS Två månader har redan hunnit förflyta sedan vännerna Margaretha och Gunnar Eklund tillsammans med sönerna Robert och Peter embarkerade ”Tanafjord” i Göteborgs frihamn. En skara vänner från Göteborg, Falköping, Trollhättan och Örebro hade mött upp för att ta avsked av missionärerna. Med samma båt följde också missionär Walter Olsens maka Caryl Olsen. ”Då har Vi nått målet och färden är över. För evigt vi fröjdas där hemma hos Gud”, så tonade varmt och innerligt avskedshälsningen då Tanafjord lade ut från kajen. Resan har varit lång och besvärlig för våra Vänner. Vi låter Gunnar och Margaretha berätta: ”Vi sitter nu ombord på den norska båten Tanafjord. Onsdagen den 30 november kl 18 stod vi vid relingen och nere på kajplats 101 i Göteborgs Frihamn stod Arne Imsen och Knut Ringstad från Orebro, Agne Bark och några vänner från Falköping samt många vänner från Göteborg. I tankarna hade vi nog gått igenom denna stund många gånger. Men när nu båten lämnade stranden och vännernas sång tystnade, nöp det nog till i hjärtat. Vad skulle resan föra med sig? Torsdag vaknade vi litet omtumlade, ty nu började sjön rulla en aning. Dock var det bara en början. Fredag morgon blev Robert kvar i sängen. Natten hade för honom varit orolig, och han var blek och sjösjuk. Söndag, som i vanliga fall är en rofylld dag blev för oss ombord påfrestande. Vi befann oss ute på Biscayabukten och det gick hög sjö. En stor våg tog hela frukostbordet, så allt porslinet hamnade på durken. Vi satt eller låg hela dagen, ty att hållas på benen var ett konststycke.” Detta brev är avsänt från Lissabon den 6 december. Vi låter våra läsare ta del av ytterligare ett brev. Det är skrivet i Mombasa den 1 januari. ”Nu är vi framme i Mombasa. Ett dygn har förflutit sedan vi kom i land. Broder Walter Olsen mötte oss vid båten sedan den ankrat ute på redden. . . Nu skall jag tala om vad vi upplevde vår första missionsdag i Kenya. Kl. 7 på morgonen startade vi för att tillsammans med Walter Olsen åka till en plats 9 sv. mil söder om Mombasa. Vägarna är ett kapitel för sig krokiga och smala med djup lös sand. Vi kände oss närmast sagt uppskakade, då vi, efter nära 2 timmars bilfärd, klev ur bilen, fulla med sand innanför kläderna. Det var högtid i församlingen med lokalinvigning. Plantageägaren hade fört upp ett ganska stort jordhus med tak av flätade palmblad. Enkelt var det, men det fyll* de sin uppgift som möteslokal för de svarta. Kl. 9 började mötet. Då hade alla ännu inte hunnit fram. I över en timmes tid sjöng de körer om och om igen och klappade taktfast i händerna till sången. Sådan sång och handklappning och fröjd och jubel har jag aldrig hört maken till. Långa vägar hade de att gå till mötet. I över 2 mil gick de i samlad trupp. Under sång och jubel kom de till mötet. Då en sådan samlad trupp kom till mötet reste sig alla i lokalen och instämde i deras sång, som sedan avslutades med ett kraftigt Halleluja. Kl. 10 var alla samlade, och lokalen var till trängsel fylld. Någon mötesledare fanns inte, men tre evangelister, som arbetar på denna plats, turades om att leda sången. Margareta och undertecknad kunde även göra oss förstådda genom tolk. Br. Walter tolkade, Margaretha och Gunnar Ekland med sönerna Robert och Peter emba/eerar Tanafjord tillsammans med Caryl Olsen. men det var ej alla, som förstod kisvahili, så de måste vara tre tolkar. Det tog sin tid, men här hade ingen bråttom till kyrkkaffe. Vi höll på hela dagen fram till kl. 15. Det var mycket gripande att höra de nyfrälstas vittnesbörd. De hade varit slavar under dryckenskapen de flesta både kvinnor och män. En ung kvinna sade, att hon ständigt var berusad och skötte inte sina barn, men nu hade Herren frälst henne och hon var lycklig och salig. De nyfrälsta var mycket torftigt klädda eftersom allt hade gått till sprit och andra laster. En gammal man vittnade om att Jesus löst honom från opiumbegäret. Alla dessa som vittnade blev sedan döpta. Under fröjd och sång gick alla ned till stranden av en liten insjö där dopförrättningen hölls. Vattnet var ganska grunt, så evangelisten, som döpte hade ganska tungt göra innan alla var döpta. Jag räknade inte hur många de var, men säkert var det omkring trettio. Evangelium har framgång och däröver är vi glada. Efter dopförrättningen gick alla tillbaka till lokalen. Dagen avslutades med brödbrytelse och bön med händers påläggning på de nydöpta att de måtte undfå helig Ande. Över en ung broder kom Guds kraft så väldigt, så han blev sanslös en god stund. De skakade i honom, för det såg litet illa ut, men han svarade intet. Lovsången fortsatte dock, och man prisade Gud. Efter en stund kom den unga brodern till sans igen. Hade det varit hemma, så hade säkerligen ambulans tillkallats. Efter mötets slut bjöd de infödda på te och Vitt bröd och ett slags rötter, som smakar som potatis. Det smakade mycket gott. Sedan återvände vi till Mombasa igen prisande Gud för hans väldiga nåd emot oss människors barn och för den frälsning som finnes i Jesus Kristus.

Arne Imsen

Äntligen har alla formaliteter ordnat sig för våra vänner Margaretha och Gunnar Eklund, och de står nu färdiga att tillsammans med sönerna Robert och Peter, resa till Kenya. Omkring den 20 november skall de lämna älskat fosterland för att bege sig till det sjudande Afrika. Kallelsens eld brinner, så inget har kunnat hindra dem att gå åstad för att bärga in den mognande skörden förrän Jesus kommer.

Örebro Fria Församling känner det som ett stort nådesuppdrag att få sända dessa älskade vänner med frälsningens förvandlande budskap till ett sökande och längtande folk. Låt oss bilda en bönekedja kring våra missionärer. Det är ingen numerärt stor församling, som har åtagit sig det ekonomiska ansvaret för Eklunds, men vi har förnummit Guds kallelse och vågar icke dra oss undan. I trohet mot den Herre, som har verkat fram detta beslut, vill Vi göra vårt allra bästa. Vår uppdragsgivare har lovat vara med alla dagar in till tidens ände, varför vi med full tillförsikt går in i denna välsignade ansvarsställning. ”Gud med oss!”