Mission

Roger Lindroos rapporterar från Dominikanska republiken.

Dominikanska republiken är en del av min uppväxt. Sedan tidiga barnaår har jag hört talas om Maranataförsamlingens mission i detta land i det karibiska öriket. Det har varit ett stående böneämne som präglat vårt vardagsliv, möten och konferenser. Tidigare i år fick jag tillsammans med min fru Akvile och vår son Natanael, tillfälle att besöka landet, något som jag egentligen väntat länge på. Det är klart man undrat hur det egentligen är där, trots allt man hört och alla rapporter som kommit genom åren. När jag stod på taket som tillhör församlingens hus i Las Palmas, förort till Santo Domingo, var det som att tiden stannade upp för en stund, och larmet och musiken från gatan inte märktes lika mycket. Tankarna kom till en bild på framsidan av ett nummer av Midnattsropet från slutet av åttiotalet. Det var vår föreståndare Arne Imsen som stod just på samma tak, i färd med att döpa tre fångar från Victoriafängelset. Bassängen på taket är numera igenbyggd, och jag stod och funderade en stund på svunna tider. När vi som barn fick börja förstå att allt inte var rättvist, och att ett människoliv ofta i världens ögon inte hade något värde. Det handlade i detta fall om tre fångar, som suttit åratal i fängelse utan rättegång. De satt fängslade i 15 år, innan de efter en lång och seg kamp fick sin frihet, om än inte frikännande i domstol. Arne Imsen fick betala ett högt pris, och blev utvisad med inreseförbud, 1989. Men våra dagliga böner i flera år hade fått svar, och arbetet i fängelserna fortsatte på olika sätt. Det nämnda huset tjänar återigen som storfamiljshus och center för missionen, i samma land, men en annan tid. Vid vårt besök som varade i några veckor, hann en hel del hända. Det var roligt och inspirerande att möta vänner, både de vi träffat i Sverige förut, och de syskon vars namn vi hört. Redan första veckan kom Esaias Rodriguez till en samling hos Elia i Palave. Det har gått många år sedan han första gången besökte församlingen i Sverige och även vår storfamilj i Ljungsbro, jag var väl i tolvårsåldern. Esaias sade att det inte går en dag utan att han ber för vår familj, sådant gör en förstås uppmuntrad.
Mycket av missionsarbetet sker, som Midnattsropets läsare vet, i Palave där största delen bebos av haitier. Det var en fin upplevelse att ta del av vittnesbörden och sången under mötena där. Man har en stor förtröstan till Gud i en kämpig vardag och i alla situationer. Jag var hemma i Las Palmas den kvällen när jordbävningen i Haiti kom. Det kändes som en lång yrsel när jag satt vid köksbordet, och jag såg till min förvåning att taklampan svajade och gungstolarna gungade. Efter en stund ringde Berno och gav beskedet om katastrofen. De följande dagarna var oerhört plågsamma för våra haitiska vänner. Det tog dem lång tid att få besked om huruvida släkt och vänner var drabbade. Jag blev starkt berörd under ett av mötena, många grät och det var dämpad stämning. Men mitt i denna situation tackade man Gud och lämnade allt i Hans hand. Jordbävningen påverkade självfallet vår vistelse där, och vi fick uppleva mission på ett dramatiskt sätt. Detta var bara något av de saker vi fick vara med om, och jag skulle kunna berätta mer. Och trots minnen och historia, förvisso en viktig sådan, så är det nuet och framtiden som gäller för vårt arbete. Vi har fått något avvärde att förvalta. Det handlar om evangelium, med allt vad det innebär. Evangelium inte bara i ord, men i liv och handling. Var med och bed för Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken!

Missionsrapport av Berno Vidén

Från Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken, får vi på hemmafronten täta rapporter via mail- och blogghälsningar. Vi förmedlar här en hälsning från Berno Vidén, där han informerar om viktiga steg som tagits för att utvidga missionsarbetet även i Haiti. Efter flera års förberedelser med besök, språkstudier och fördjupad kontakt med syskon från det fattiga grannlandet, har nu ett konkret steg tagits för att utveckla ett missionscenter där.

[Läs mer]

Ledare av Berno Vidén

I skrivande stund har det hunnit gå en månad sedan jordbävningskatastrofen i Haiti. Landet har idag sorgedag och man uppmanar alla att klä sig i svart eller vitt. Över hela världen sprids nu ödesdigra bilder av gigantiska bristfälliga tältläger som inför den annalkande regnperioden innebär fortsatt stora och akuta svårigheter för de redan drabbade. Över en miljon haitier är idag utan bostad och idag informerar också myndigheterna genom president René Préval att fler än 217 000 människor omkommit, en siffra som kommer att justeras uppåt allteftersom kroppar grävs fram under ruinerna. Än så länge är det bara 15 procent av alla ofattbara 250 000 raserade hus som sökts igenom.

Haitis långa väg tillbaka och den än större katastrofen. Text: Berno Vidén

Ingenting har varit sig likt här på missionsfältet i Dominikanska republiken alltsedan vi den 12 januari nåddes av nyheten att grannlandet Haitis huvudstad Port au Prince drabbats av en jordbävning. Själv satt jag i en bil på väg ut till Palavé och kände inte av skalvet. Då vi kom fram till Palavé fick jag ett telefonsamtal från hemförsamlingen i Stockholm där min dotter Veronica oroligt undrade om vi känt av skalvet. De hade via internet fått indikationer om skalvet från en dominikan i Santo Domingo. -Vilket skalv? frågade jag. Vid en snabb rundfrågning kunde jag dock konstatera att flera hade känt av att marken vibrerade. Jag ringde upp Roger Lindroos som befann sig i Las Palmas och frågade om han märkt av något. Då förstod han att det var ett jordskalv som hade fått honom att nästan tappa balansen av yrsel. Gungstolarna hade börjat röra på sig och taklampan gungade, ca 270 km fågelvägen från skalvets epicentrum.
För varje timme som gick nåddes vi av ständigt ny rapportering om jordbävningens följder. Ett sjukhus hade eventuellt rasat, presidentpalatset var skadat och förmodligen fanns det flera döda. Men ingen visste något med säkerhet. Vi märkte av en påtaglig och stegrande oro hos våra haitiska vänner som alla har delar av sina familjer boende i Port au Prince. När det allteftersom blev uppenbart att jordbävningen, som haft sitt epicentrum bara några kilometer utanför den haitiska huvudstaden, var den absolut värsta som drabbat landet under hela dess historia, och då det började talas om hundratusentals döda och skadade, och att över en miljon haitier förlorat sina hem, var det svårt att finna ord till tröst för alla våra haitiska vänner.
Just nu mobiliserar hela världen med hjälpinsatser av gigantiska mått, allt under ledning av USA, som med hjälp av tio tusen extrainkallade soldater leder arbetet för att upprätthålla någon slags ordning i det totala kaos som råder. Under katastrofens första dagar blev landets president René Préval helt plötsligt en man av folket. Bostadslös som de flesta andra, då både palatset och hans privata residens hade rasat, var han hänvisad till gatan och syntes ofta ute bland folket. Regeringsbyggnader, domstolar, universitetet, FNs högkvarter, katedralen, ja, listan kan göras lång på byggnader med styrande funktioner för landets verksamheter som nu är borta.

Här följer en sammanställning av rapporter från hjälpinsatser som genomförts av medarbetare från Maranataförsamlingen i Stockholm tillsammans med dominikanska och haitiska syskon.

Haiti 17-19 januari
Zebastian rapporterar:
Efter att på nyheterna ha sett och hört om allt hemskt som drabbat grannlandet Haiti, och då många av syskonen i församlingen i Palavè ännu inte kunnat kontakta sina anhöriga, så beslutades att jag tillsammans med broder Marcelo skulle resa till staden Baptiste för att undersöka läget.
Baptiste ligger några mil innanför gränsen och ganska långt uppe i bergen.
Väl framme blev vi båda ganska lättade. Visst märktes det att jordbävningen drabbat även denna delen av landet. Men inte alls så hårt som huvudstaden. T.ex. så har det inte rapporterats in några döda, i ett område som har ungefär 30,000 invåndare.
Men ändå, det har varit jordbävning, och många hus är skadade. De flesta husen i området byggs väldigt enkelt, helt utan någon form av armering. Det i sin tur har lett till att många hus har fått allvarliga sprickor och hål i en eller flera väggar. Vi såg också en del hus som rasat ihop helt.
Jimani 21 januari
Klockan 5.30 ringde väckarklockan, och det kändes helt fel. Men upp kom jag. Det var dags att resa västerut igen. Denna gången skulle vi resa till staden Jimani, som är den gränsstad mot Haiti där absolut flest hjälptransporter och drabbade passerar.
Väl framme, efter 5-6 timmars bilfärd på bra vägar, och sämre vägar ju närmare gränsen vi kom, sökte vi upp det statliga sjukhuset på platsen. För övrigt så märktes katastrofen av mycket här, väldigt många utländska biståndsarbetare, läkare, sköterskor etc. En stor basebollplan hade dessutom gjorts om till helikopterramp.
Sjukhuset, som egentligen inte är speciellt stort, var självfallet fullbelagt. Korridorerna var fulla med folk som låg gipsade, eller väntade på att tas omhand. Vi sökte först upp sjukhusets apotek dit vi kunde överlämna flera kartonger med mediciner. Det togs tacksamt emot. Efter det så fick vi även möjlighet att dela ut de påsar vi förberett kvällen innan. Tyvärr alltför många patienter för att det skulle räcka till alla, men vi får hoppas att det kom till någon nytta för dem som fick ta emot en i alla fall.
Medan vi var på det statliga sjukhuset fick vi höra om ett barnsjukhus en bit bort, så vi beslutade oss för att även besöka det. Halvvägs dit träffade vi på en haitier som vi frågade om vägen. Han, visade det sig, jobbar som tolk på sjukhusen, och var nu på väg till barnsjukhuset för att uträtta ett ärende. Så både han och vi var tacksamma över att han fick skjuts en bit på vägen.
Väl framme vid barnsjukhuset, som av flaggorna på platsen att döma, drivs av amerikaner, fransmän och dominikaner, möttes vi av en amerikansk sköterska som frågade om vi var där för att hjälpa till. Vi svarade att vi var där med saker som vi gärna ville överlämna till barnen.
Det var dock inte så enkelt. Det var en helt annan organisation där än på det andra sjukhuset, och allt som lämnas måste lämnas på en speciell plats, varifrån sedan de som arbetar på platsen delar ut det. Då vi var där var dessutom den platsen överfull av diverse lådor och liknande. Då berättade haitiern vi plockat upp om en kyrka som de använder som väntsal för patienter och flyktingar, och att den platsen inte fått riktigt lika mycket hjälp som de andra större platserna.
Några kilometers bilfärd till och vi var framme. En haitisk baptistförsamling hade upplåtit sin kyrka för behövande. Det var väldigt strikt där med vilka som fick komma in, och fotografering var absolut förbjuden. Efter att Veronica talat lite med föreståndaren för platsen, gjorde han dock oss till ett undantag. Men vi fick inte ta för mycket närbilder, av respekt för dem som var inlagda där.
I kyrkan fanns det vid tillfället 43 personer som vårdades. Det vi hade kvar i bilen var 43 påsar med förnödenheter. Vad säger man då?
I alla fall så togs gåvorna tacksamt emot och vi var färdiga med vårt uppdrag för denna dag. Men ändå finns det hur mycket som helst att göra, och nu har vi börjat förbereda för nästa resa.

En glad skara från församlingens syskon i Palavé framför det nybyggda skolhuset. Det är med stor tacksägelse, först och främst till Gud, men också till alla vänner som på olika sätt deltar genom förbön och offer, som vi ser hur Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé tar form. Satsningen som görs har också varit till stor välsignelse för många fattiga familjer som genom byggnationen fått arbete och därmed inkomster inför den stundande julhelgen.

[Läs mer]

Prédelus Michelot är en av våra haitiska bröder som är med i byggnadsarbetet i Palavé. Michelot är en ivrig evangelist som ägnar mycket av sin lediga tid till att studera andlig litteratur, något som kommer hela församlingen till godo då han undervisar ur Guds ord. Dessutom behärskar han både haitisk kreol och det spanska språket bra vilket gör honom till en utmärkt tolk under mötena. För de haitiska vännerna blir det en stor hjälp att få ut så mycket som möjligt av förkunnelsen.
I hälsningen nedan riktar sig Michelot till Midnattsropets läsare med frågan: Vill du vandra på Herrens väg?

Text: Zebastian Vidén

För lite drygt två månader sedan togs de första spadtagen till ett av de två hus som är planerade i Palavè. Arbetet med huset som är planerat för skolarbetet håller i skrivande stund på att avslutas. Dörrar och fönster är på plats, målningen är i full gång, och vad som sedan återstår är dragningen av elektricitet och vad som hör till det.
Det har varit två händelserika månader som började med den absolut tyngsta delen; grävandet av en stabil grund. Tungt men absolut nödvändigt. Sedan så har väggarna byggts upp.
Sten för sten och bit för bit har vi fått se hur huset tagit form, och med början nästa termin räknar vi med att kunna nyttja det nya skolhuset.

I missionsarbetet i Santo Domingo möter vi ofta en oerhörd nöd mitt i en brutal verklighet. I det här numret av MR kan du läsa om hur en fattig flerbarnsmor drabbats av ett sorterande socialt system, till stor del beroende på att hon är papperslös haitier.

En av församlingens familjer i Palavé har i dagarna drabbats hårt. Familjen är mycket fattig och försörjer sig på att sälja grönsaker och rotfrukter som de odlar på en liten jordlott utanför Palavé. Far i huset, Teofil, sjunger ofta i mötena och med sin klara stämma får han med sig hela församlingen i tillbedjan och lovsång. Även hans hustru Susana, mor till familjens nio barn, har alltid i våra möten delat med sig av sin tacksägelse till Gud. För några år sedan döptes de båda till Kristus i floden Manoguayabo som slingrar sig som ett U runt Palavé. Församlingen har också hjälpt familjen med att restaurera husgrunden och en fallfärdig vägg, bara dagar innan en svår storm drog in över landet och åstadkom mycken förstörelse. Tack vare upprustningen som gjordes klarade sig familjens hus från att dras med av vattenmassorna ned i den djupa dal som omgärdar bostaden.

En av skolans lärare är Esther Melo Castillo, en 33-årig änka och mor till två pojkar. Hon ansvarar för en särskild grupp av barn med speciella handikapp.

Esther tog emot Jesus som sin personlige frälsare för snart ett år sedan och döptes kort därefter till Kristus. På frågan om vad det är som motiverar henne att, som i det här fallet, arbeta med handikappade barn, säger hon:
- De här barnen är mycket speciella och de har knappa möjligheter att få hjälp någon annanstans eftersom de kommer från mycket fattiga familjer.
Det är inte första gången Esther engagerar sig för att hjälpa barn. Ända sedan hon själv var barn har uppgiften legat som en kallelse hos henne, något som mognat mer och mer under åren. Från det hon som 13-åring fortfarande gick i skolan var hon ofta med och hjälpte till med att arbeta bland förskolebarn i en skola i Lecheria, en mycket fattig boplats för haitiska familjer. Esther kände sig mer och mer hemma med arbetet och blev kvar där i tolv år. Under tiden studerade hon och skaffade sig lärarbehörighet.