Vittnesbörd

Najib Uppson

Det var början på ett nytt liv!

Vittnesbörd av Najib Elkalifi

-Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar.  Han kom till Jesus om natten och sade: ”Rabbi, vi vet att det är från Gud du har kommit som lärare, ty ingen kan göra sådana tecken som du gör, om inte Gud är med honom.”  Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag dig: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike”  (Joh 3:1-3).

Stina Fridolfsson intervjuar Najib Elkalifi:

Najib Elkalifi är ursprungligen från Marocko, men kom som ung till Sverige 1973. Han kom till Maranataförsamlingen, och tog emot Jesus Kristus som sin frälsare. Det var en period då flera andra araber kom till församlingen, och Najib fick vara med och vinna dem för Jesus. Najib beskriver själv den tiden så här:

Najib vittnar om sin tro. -Jesus talar i bibeln om en kvinna som hade tappat ett av de tio mynt hon hade; ett av de mynt hon förvarade inför sitt bröllop. Den glädje hon kände när hon hittade myntet, den kände jag då jag funnit Jesus till frälsning. Jag var ofta ute, och så fort jag mötte någon som talade arabiska, berättade jag för dem vad jag fått, vad jag hade mött.

Appell av Najib Elkalifi

Vi måste vara tacksamma till Gud för allt vi fått av honom. Vi som kommit till tro har fått det bästa. Vi har fått det av nåd, vi har inte gjort oss förtjänta av det. Jesus har dött på korset för våra synder. Han uppstod på den tredje dagen, och därför kan människan få komma till himlen, den plats hon var ämnad till. Vi behöver inte göra något för att befria oss från synden. Både synden vi ärvt och synden vi gjort har Gud befriat oss från, han har förlåtit oss genom Jesus Kristus. Det största en människa kan få egentligen är evigt liv. Tänk att kunna leva med denna underbara förväntan att en gång få möta Gud som skapat himmel och jord, att kunna stå inför honom och få höra honom säga: ”Mitt barn, kom till mig och var tillsammans med mig för evigt!” Det finns ingenting bättre i livet att få, än att kunna leva för evigt med Herren. Han är ljuset och ska bli allt i alla. Allt detta har vi fått.

Vittnesbörd av Najib ElKhalifi

Det är roligt vara här, komma till konferens. Framför allt att Guds folk samlas för att höra vad Gud vill säga. Ordet är vår fasta grund. Bara genom Ordet verkar Gud. Det är ett måste att man har bibeln och läser den och begrundar den. Den är vår mat. Vi får känna närheten till Gud som har makt och vad Jesus har gjort för oss. Makten som gjort himmel och jord är hos Jesus. Han har fått den av sin Fader. Och därför samlas vi. Han vill se hur mycket tro vi har för att vi ska få uppleva hur mycket han vill göra genom oss. Har vi tro? Jag frågar mig hela tiden när jag går omkring och ser olika saker; också vid den här resan jag nyss gjort till Marocko frågarde jag mig: Har jag tro? Det går inte på något annat sätt att Gud kan göra något, om man inte har tro. Och tro kommer genom predikan. Tron kommer också genom prövningar och svårigheter som Gud låter oss uppleva för att tron ska växa. Gud är mäktig. Han har gett oss möjlighet att be för de sjuka. Vi kan göra olika ting genom Jesu namn. Frågan är om vi har tro, det är detta som hela tiden är frågan. Vill vi verkligen närma oss Gud och uppleva Honom och hur stor och mäktig han är? Vi kan se på havet, som jag gjort nu när jag var i Marocko. Hur mäktigt vattnet är som Gud har skapat.genom sitt Ord. Vilken kraft ordet har! Genom Guds Ord kan så mycket ske. Tror vi på det?Jag har hälsningar från syskon som nu är i Marocko. Det är inte så enkelt där. Man kan inte komma med västerländsk stil. Det är en helt annan jordmån där. Men Gud är mäktig och kan verka överallt, och det gör han på ett eller annat sätt. I Marocko är det en jordmån som för västerlänningar inte är så enkel att förstå sig på, och hur man kan få något att växa. Gud vill göra det, men man måste verkligen vara ledd av Gud. Är man inte ledd, så kan man bara komma med den religiösa lärdomen vi har. Man vill hjälpa Gud. Det går inte verka på det sättet bland araber. Men Gud verkar och frälsar en och annan. Han frälste mig 1973. Han tar ut en och annan som han arbetar igenom, så att hans ord ska komma fram i den här speciella jordmånen. Jag är tacksam att få träffa syskon och se vad Gud har gjort.Det finns ett underbart bibelord som jag läst många gånger, men det kan man gärna läsa en gång till. Det är i Psalm 50: -Hör, mitt folk, jag vill tala; Israel, låt mig varna dig. Gud, din Gud, är jag. -Icke för dina slaktoffer vill jag gå till rätta med dig; dina brännoffer har jag alltid inför mig. -Jag vill icke taga tjurar ur ditt hus eller bockar ur dina fållor; ty mina äro alla skogens djur, boskapen på de tusende bergen; jag känner alla fåglar på bergen, och vad som rör sig på marken är mig bekant. -Om jag hungrade, skulle jag icke säga dig det; ty min är jordens krets med allt vad därpå är. Skulle jag äta tjurars kött, och skulle jag dricka bockars blod? -Nej, offra lovets offer åt Gud, så skall du få infria dina löften till den Högste. Och åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig, och du skall prisa mig.» Ps: 50:7-15.Ja, det är detta Gud vill. Inte genom gärningar eller genom något annat sätt; att vi ska offra vad vi har, men att vi verkligen har det rätt ställt i hjärtedjupet. Behöver vi Gud? Behöver vi verkligen hans hjälp? Gud verkar så att vi kommer fram till honom och beder till honom och när vi kommer till denna nöd då det bara är Gud som kan göra något. Då får vi uppleva hjälp ifrån honom och får se att Gud lever, när vi verkligen åkallar honom.
Amen.

Ulla Näsholm intervjuar Najib ElKhalifi

Najib var intresserad av musik och hörde plötsligt musik och sång på Sergels torg. Det var sommar och han hade just kommit från Marocko till Sverige och nu var han ute och tittade på sommar-Stockholm. Han stannade och lyssnade till människorna som sjöng och vittnade om Jesus. Några personer kom fram till honom och de talade arabiska med honom och han fick också en bibel på arabiska. Den tog han med sig till sitt hotell och började läsa.
I början av 70-talet invandrade många människor till Sverige och en del av dem passerade Gamla Bro, Maranataförsamlingens missionscenter i centrum av Stockholm. Förutom vandrarhem och hotell var det också en möteslokal där evangelium förkunnades. Dit kom många och upplevde frälsning. En del var svenskar, men flertalet var människor från andra länder, företrädesvis Latinamerika, men också från olika länder i den arabisktalande världen.Gatumöten på olika platser hölls, och människor fick höra om Jesus, blev frälsta och döpta innan de spriddes ut på olika platser eller blev avvisade från Sverige. Evangeliet de mött spreds vidare i deras respektive hemländer och genom åren har kontakt återknutits med en del av de som genom evangelisationsarbetet i församlingen kommit till tro.Från Nordafrika, särskilt Marocko, Tunisien och Algeriet, kom en hel del ungdomar, speciellt studenter, och överlämnade sig till Herren Jesus Kristus.Najib var en av de första som kom till församlingen och blev frälst och döpt där. Han kom till Sverige 1973 och var då 19 år. Genom en bror i Holland hade han fått rådet att försöka komma till Sverige för att det var lättare att hitta arbete där.
Hur kom du i kontakt med Maranataförsamlingen?-Det hördes sång från Sergels torg och jag som sysslat mycket med musik i mitt hemland, blev väldigt nyfiken. Jag gick närmare för att se vad det var. Det var kristna människor som vittnade och sjöng. Det mest intressanta för mig var att jag fick en bibel på arabiska av en syster som hette Margit. Hon talade arabiska med mig och berättade vilka de var som sjöng och så vittnade hon om frälsningen för mig.-Bibeln hon gav mig tog jag med till hotellrummet och läste. Jag hade fått jobb som diskare på en restaurang och när jag slutat för dagen gick jag till torget. Återigen stod man och sjöng om Jesus där.-Valid, en frälst arab, inbjöd mig att följa med till församlingshemmet Johannelund där jag blev kvar över natten.-Följande dag klockan sju var jag uppe och gick ner till köket, där Kjell Roos väntade med frukost. Valid kom också och han vittnade för mig. Alla människor jag träffade var glada och personliga. Valid skulle gifta sig och jag fick senare överta hans rum och då hade jag en avskild plats där jag kunde studera bibeln.-Jag började vara med i möten, och började också bedja. Det jag mötte gjorde att jag tog ställning, jag böjde knä och bad om frälsning. Frälsningen är ju knuten till dopet och några veckor senare var jag döpt.
Du bad mycket den första tiden på Johannelund, var det en rest från tiden du var muslim, eller vad berodde det på?-Bedja är en kamp och det var många frågor jag behövde få klarhet i. Allt var nytt för mig. Det var angeläget för mig att komma in i en vila eller seger också. Min far hade dött och jag hade inte möjlighet att åka hem till släkten och till begravningen.-Kanske skulle familjen och andra släktingar inte acceptera mig sedan jag blivit kristen. Det var mycket som bekymrade mig och upptog tankarna.-Inte tänkte jag heller på att det kunde störa om jag bad högt, säger han med ett förläget leende. De som bodde på Johannelund kunde nämligen höra hans ivriga och brinnande böner när han med ljudlig röst åkallade Jesus Kristus.
Tiden gick. Najib gifte sig med en flicka i församlingen. De levde tillsammans i mer än 20 år och fick fem barn tillsammans. 1994 skildes de och Najib reste till Marocko och vistades där under en kortare period.
Hur var det med ditt andliga liv, hade du tron kvar?-Mitt andliga liv var inte så bra då, jag hade kommit in i en svacka, kan man väl säga. När jag kom tillbaka från Marocko fortsatte jag jobba med att köra buss. Det var ett heltidsarbete, där jag jobbade i skift och det tog min tid och kraft i anspråk – det är ett ganska ansträngande och påfrestande jobb.Najib är noga med att påpeka att kontakten med barnen eller deras mor inte brutits helt och hållet. Han säger:-Fastän vi var skilda, höll vi kontakt med varandra. Tack vare tron på Jesus Kristus var detta möjligt för oss.
Och Gud överger aldrig någon som uppriktigt överlämnat sig till honom. Guds Ande kan på nytt blåsa liv i det som är på väg att slockna. Najib började åter söka sig till församlingen – lite försiktigt och trevande till att börja med. Det hade gått lång tid sedan han var med i möten eller sammankomster. Nu är han med, tolkar till arabiska ibland när det behövs.
Vad hände egentligen, vad blev vändpunkten för dig?-Det blev en vändpunkt för mig efter några år. Den kom när jag tog ett friår och reste till Marocko. Jag ville träffa troende där för att se hur de har det. För mig var det ett bönesvar att detta friår blev möjligt.-2005 åkte jag för att träffa mina troende landsmän. Snart insåg jag att livet för en evangelisk troende därnere är helt annorlunda än här i Sverige.
Den gemenskap Najib fann med sina troende landsmän gjorde att något hände med honom. Gud mötte honom och när han kom tillbka till Sverige var han förnyad och helt förändrad. Han hade sett behoven i de små grupperna och upplevde och tog del av den kamp de hade i sin speciella situation. Vad mera är, han hade fått något som han kunde förmedla till dem, men förstod också att de också hade något värdefullt att fortplanta till honom. Det blev en utmaning och en kallelse att fortsätta kontakten med dessa troende.Han fortsätter:-Människorna är så påpassade, de vågar inte säga eller visa att de är kristna. Inte heller är det särskilt enkelt att komma i kontakt med dem. I Sverige hade jag fått några telefonnummer till kristna vänner. Bara en svarade. Men där fick jag goda nyheter. Samma dag som jag ringde skulle det bli en kristen konferens för evangeliska kristna där troende särskilt från Tunisien och Marocko skulle samlas. Där fick jag kontakt med en hel del troende bland de 50 deltagare som var med.-Nog var det lite egendomligt, tyckte jag nog, att där talade man om att det var sporten som, skulle vinna människor för Gud. ”Sport-ämbetet” kan man väl fritt översatt kalla initiativtagarna till konferensen. Jag fick i alla fall träffa troende där.-3-4 månader innan friåret gick ut var jag med på en annan konferens, där inte sporten stod som främsta medel att nå människor,-Det var ett veckoslut i ett isolerat hus på landet. Man bodde och åt tillsammans, samtalade och läste bibeln. Det fanns ingen speciell ledare och alla fick säga något. Högst 20 personer samlades, blev gruppen större, delades den.Man gör så för att lättare kunna samlas utan att väcka misstankar om nån slags otillbörlig eller otillåten verksamhet. Najib visade bilder från tiden i Marocko och berättade om hur troende i hans hemland har det. Villkoren är tuffare där, man måste vara försiktig, men också väldigt övertygad innan man tar steget att bli en evangelisk kristen.Religionsfriheten finns visserligen inskriven i Marockos lag. Var och en har rätt att utöva sin egen religion. Men då islam omfattar hela livet, också det politiska, kan det ändå bli svårt för den som vill bli kristen. Familj och vänner utövar ett oerhört inflytande och barnen bor också i föräldrahemmet längre än vad ungdomar vanligtvis gör i Sverige.När barnen ska gifta sig har föräldrarna synpunkter på vem som är lämpad som att genom giftermål inlemmas i släkten. Att barnen inte vill acceptera föräldrarnas förslag, de vill inte gifta sig med en muslim, utan söker en kristen att dela sitt liv med därför att de själva är på väg in på trons väg, då blir det oundvikligen konflikt med familj och släktingar.
Hur ska man gå tillväga att nå människor i ditt hemland, hur ska evangelisationen bäst bedrivas?-Den mest effektiva evangelisationen är genom radion. Man når långt och får kontakt med människor som kan bo långt borta. Jag var själv med i en by som varken hade elektricitet eller indraget vatten. Vi kom fram till adressen, ledda av en mobiltelefon. Det var kolsvart ute, när vi hittade fram till en sökande familj och hade med oss biblar och andlig litteratur.
När Najib beskriver hur man går tillväga verkar det vara rigorösa säkerhetsåtgärder och många led innan man slutligen kommer i kontakt med kristna. Varje vecka rapporteras om nya kontakter. Man träffas 4-5 gånger innan personen ifråga godkänns.Det finns olika grupper som arbetar, de får hjälp av ekonomisk karaktär från olika länder, en grupp får medel till hyra av lokal, telefon etc från en grupp i Sverige.1995 startade någon slags revolt mot de kristna missionärer som fanns i landet och de troende tar nu själva hand om evangelisationen med den hjälp och det bistånd de får från andra länder.
Najib ska snart resa till Marocko igen. Tillsammans med Margit och Henry, som många år arbetat i muslimska länder ska han nu sprida litteratur och biblar, träffa evangeliska troende och försöka nå också andra. Vi väntar nu rapporter från resan och tiden därnere.