Nils-Westberg

Över min skuldra föll Andens dräkt fotsid, av böljande lågor, och lemmar1’za, svepta i heliga veck, skalv av himmelska plågor. Plötsligen slöt Du mig in i en ring av flammande eldars lansa1' och räckte mig drycken av rinnande guld, som göts till ett inre pansar. Borta ’llar räddhågans dröjande steg och blygselns stammande läppar. Men avklädd stod otron, som prålande nyss slog mig med hånets käppar. Vaktande dröjde ju nära intill de svarta demonernas klunga. Men glad fick jag ila med löftets sten i Ordets fällande slunga.

Bland skaror ej föd da av kvinnor vid växlingens ebb och flod skalv jag i brustna hinfJ,or, våt av förlossningens blod.

Ur vä rkarnas tomma för- flutna

pressa d av ångestens makt såg jag med ögonen slutna frälsn ingens hinsidestrakt. Livslångt från jordiska ham- nar

och vinddrivna seglares stad sjönk jag tusen famnar i nådens gnistrande bad. Förundrad och nyfödd och tvagen låg jag, o, Gud, i Din famn. Det var den första dagen. Ensam Du kände mitt namn.

Tillsammans med min hustru fick jag möta Maranata-väckelsen som en varm våg av kärlek, genomlyst av den ofattbara glädje, som endast det innerliga livet i Jesus kan ge. Det fanns ingen plats för tvekan. Den resa vi gjorde hösten

1963 från Gävle till Stockholm och ett oförglöm- ligt möte i Pelarsalen på Folkets Hus var Her- rens eget svar på vår längtan och undran. Det

Böjd som en gren av sin frukt Speglad i trädgårdens brunn, liksom en glödande brand sträckt över vattnets blänk gick jag i tigandets tid med Ditt namn i min mun, tung av Din frälsande kärleks Hemliga morgonskänk.

Men när i dopet jag sjönk, Utsträckt på löftet, och fördes Över bekännelsens grav Hän mot upprättelsens strand, Brast mina sköra värn. I lovsångens vindar rördes Vittnande klara vimplar Över mitt hjärtas rand.