Analys

Påvevalet i år har än en gång satt den katolska kyrkan i fokus. Men vart är kyrkan på väg - och är påståendet om att katolikerna har en obruten linje till aposteln Petrus sann, eller ens relevant?

Jorge Mario Bergoglio (1936–2025) från Buenos Aires i Argentina, var påve över den Katolska kyrkan mellan 2013 och sin död i år, under namnet Franciskus. Vi ska i denna artikel se lite på påvedömet i allmänhet, och Franciskus tid i synnerhet – och fråga oss vart den Katolska kyrkan är på väg.
Efter Franciskus död, har Francis Prevost från USA valts till ny påve, under namnet Leo XIV. Hela världen har med spänning följt med på ceremonierna och ritualerna runt valet av kyrkans överhuvud. På nyhetssidor, i podcaster och på TV diskuteras det flitigt om vad som kan tänkas komma i framtiden – och man bländas av hur denna urgamla tradition underhålls. Kyrkans charmoffensiv verkar ha en fascinerande dragningskraft.

Reportage: Stina Fridolfsson

Att Lutherska världsförbundet och Sveriges kristna råd hade behov av att inbjuda påven till Sverige att vara hedersgäst i ett jubileumsfirande av den lutherska reformationen, verkade närmast som ett gyckel. Om minnet av Luthers reformation skulle firas av Lutherska världsförbundet, hade det väl varit mera passande att man samlades i tusental till en rejäl protestmarsch mot Vatikanen och påven!

När det stod klart att påven skulle komma till Sverige för att tillsammans med Lutherska Världsförbundet högtidlighålla minnet av att Martin Luthers reformation 500 år tidigare, beslöt vi i Maranataförsamlingen att några av oss måste åka till evenemangen i Lund och Malmö. Vi ville möta människorna från de olika kyrkorna som nu samlades för att stå som inbjudare och värdfolk för katolska kyrkans främste representant. Vi måste försöka påminna dem om att de faktiskt som enskilda samfund ursprungligen bröt upp från katolicism och statskyrka.

Arne Imsen apropå påvebesöket 1989:

Det är omskakande att  bevittna hur den katolska skökoanden influerar på och förtrollar hela mänskligheten religiöst, kulturellt och politiskt.

Den bannlyste Martin Luther och senare tiders reformatorer tillhör ett passerat stadium som uppenbarligen få vill påminnas om. Stridsyxorna är nedgrävda. Med sänkta sanningskrav och förstärkt medmänsklighet har relationerna mellan antagonisterna blivit fromt vänskapliga.

Men mitt i denna gränsöverskridande enhetsromantik kan man iaktta en genetiskt betingad förvandling mot katolsk kyrklighet i praktiskt taget samtliga samfund i världen.

Predikan av Arne Imsen från 1975

Människan älskar att slå sig till ro och bygga. Hon skapar kyrkosystem, heliga platser och bygger tempel. Hon kommer längre och längre bort från originalet och avlägsnar sig därmed också från Jesus Kristus.

Den nytestamentliga församlingens erfarenhet var att det som gjorde dem till bedjare var inte deras helgelse, utan fastmer den nöd och det tryck de levde under. Dessutom den totala bristen på alternativa lösningar, då det inte fanns någon annan att vädja till. Den konkreta situationen gällde: Varifrån skall min hjälp komma? Det var alltså inte fråga om att välja alternativa lösningar. Det fanns bara en möjlighet och det var att Gud grep in, annars var man utlämnad. Jag tror och har den förtröstan till Gud att han genom sin mäktiga ande kommer att verka fram det som ska verkas fram, med de medel som behövs för att detta ska ske.

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n