Predikan av Paulus Eliasson

Jag skulle vilja tala om framgång, härlighet och upphöjelse. I Jesaja 52 har vi inledningen till Gamla Testamentets kanske viktigaste profetia. Det säger inte litet, för det finns oerhört många stora profetior i Gamla Testamentet. Men här talas om Herrens tjänares lidande. Vi läser:
-Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. (Jes 52:13)
I 1917 års översättning står det ”Se min tjänare skall hava framgång”. I norska översättningen från 1930 står det: ”Se, min tjener skal gå frem med visdom." Det ord som används här – handla vist – hava framgång – gå frem med visdom – har egentligen dubbel betydelse. Det betyder både att gå fram och vara vis. Han ska ha framgång i visdom.
”Han ska bli hög, upphöjd och mycket hög.” Det är tre ord som är som en stege. Hög – upphöjd – mycket hög. Det är en tredubbel förstärkning av samma ord.

Appell av Paulus Eliasson

Här publiceras en avslutningsappell från ett missionsmöte som skildrar Pilgrimsfolkets arbete bland fattiga, flertalet romer, i Rumänien.

Jag vill läsa ett bibelord ur Petrus andra brev:
-Men Herrens dag kommer som en tjuv, och då skall himlarna försvinna under våldsamt dån och himlakroppar upplösas av hetta och jorden och de verk som är på den inte mer finnas till. Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt skall ni då inte leva, medan ni väntar på Guds dag och påskyndar dess ankomst - den dag som får himlar att upplösas i eld och himlakroppar att smälta av hetta. Men nya himlar och en ny jord där rättfärdighet bor, väntar vi på efter hans löfte. (2 Petr 3:10-13)
Det står här: ”Då nu allt detta går mot sin upplösning.” Och så kommer frågan: ”Hur ska vi då leva?” Då nu allt detta går mot sin upplösning, hur heligt och gudfruktigt ska vi då inte leva, när vi ser världen omkring oss, nöden vi möter på många platser, situationen i samhället, hur allt bryts ner, när vi ser orättfärdighet som blir så påtaglig.
I Rumänien arbetar vi bland mycket fattiga människor i ett slumområde. 500 meter bort från slummen bygger man nytt tak på en kyrka för pengar som säkert kunnat finansiera tre eller fyra nya hus åt de fattiga – kanske mer. Det är ting som blir så påtagligt och kommer så nära inpå oss. Följdfrågan blir: Hur ska vi då leva? Hur ska vi kunna leva heligt och gudfruktigt i en tid som denna? Det finns två saker, och det är för det första att vänta på Guds dag. Som Jakob säger, när han tecknat bilden av orättfärdigheten om dem, vilkas blod ropar till Gud i himmelen, den lön som undanhållits arbetarna. Men så fortsätter han: ”Vänta alltså tåligt, bröder, tills Herren kommer. Se, hur jordbrukaren tåligt väntar på jordens dyrbara skörd, tills den får höstregn och vårregn.” Vänta alltså tåligt! Det handlar om att vara ståndaktig i allt detta och påskynda Herrens dags ankomst.
Du kan fråga – är det ett socialt evangelium? Det här är evangelium, ett absolut evangelium. Det är evangelium att bygga en möteslokal, samla människor och tala om Gud. Men du talar inte om Gud till människor som är hungriga och som inte kan lyssna därför att de fryser. Du säger inte till människor: gå i frid, klä dig varmt och ät dig mätt, utan att ge dem något. Någonting måste göras, och det har Gud lagt på oss. Vad är det Gud vill se av oss? Vad vill Gud ha för gudstjänst? På vilket sätt vill Gud bli tjänad?

Bibelstudium av Paulus Eliasson
I Apostlagärningarnas första kapitel läser vi en av de mest välkända verserna om den helige Ande. Det är Jesus själv som säger i vers 8:
-Men när den helige Ande kommer över eder, skolen I undfå kraft och bliva mina vittnen, både i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien, och sedan intill jordens ända.

Det är nog bekant för de flesta, att den helige Ande betyder kraft. Så tänker man på den helige Ande som ett skafferi, eller man tänker på Gud som ett batteri som man kan koppla in sig på och få kraft. Och så ska vi använda den kraften som vi själva tänker och tycker. Många talar om att få välsignelse, kraft och utrustning. Vi ska få makt, vi ska få auktoritet, vi ska få tjänst, osv. Men det finns en tanke med att Gud vill utrusta oss. Det är inte så att Gud är ett skafferi där du öppnar dörren och plockar ut det du tycker passar dig, sedan går du därifrån. Det är inte heller så att Gud kommer på besök och säger varsågod, här har du den helige Ande, och så försvinner han ut ur bilden. Gud vill inte bara ge dig något; Gud har en tanke med vad han ger. Den helige Ande har en strategi. Det betyder att det är inte bara ett batteri, en kraft du kopplar in dig på, Anden är en personlighet, en vilja.
När den helige Ande kommer över er, då ska ni undfå kraft till att bli mina vittnen. Det är punkt nummer ett. Den helige Ande vill att du ska bli ett vittne på det lokala området. Jerusalem och Judéen talar om området närmast omkring. I Samarien; det talar om det område som du helst inte vill gå till, som du kanske tänker det där är inte riktigt min kallelse. Jag kan sträcka mig så långt, men där bortanför, det är inte min grej. Och hela världen – då öppnas ögonen för det som egentligen är det omöjliga. Intill jordens ändar - det öppnar vyerna för det som är helt omöjligt för en människa.

Text: Paulus Eliasson

Jag fick en fråga om hemundervisning, och vad som är anledningen till att jag menar att en kristen omöjligen kan låta sända sina barn till statens skola. Det finns två sätt att besvara den frågan på. Dels har vi bibelns tal om vad vi ska ge till våra barn; och för det andra vad vi ska bevara dem ifrån.
I vår tid möter vi en alltmer maktfullkomlig stat. Vi invaggas i tron att demokrati, mänskliga rättigheter och medborgerliga friheter garanterar den enskildes integritet och samhällets mångfald. Men liksom i George Orwells ”1984”, skapas ett nyspråk, där frihet inte är något annat än slaveri, krig är fred och okunnighet är styrka.
Med nyspråket, eller nytänkandet, behövs inget kontrollorgan. Stasi och KGB blir helt överflödiga i ett samhälle som från vaggan till graven kontollerar vårt sinne. Detta börjar inte med, men har ett av sina starkaste kort i skolan. Här formas ett tänkande som väl ger utrymme för modenycker, ungdomsuppror och reformsidéer. Men det finns inte plats för något som är radikalt annorlunda. Ingenting slipper igenom som inte passar in i den inte alltför vida formen. Detta har 40-årsjubileet av 1968-rörelsen med all tydlighet visat. Ett uppror som inte slog ut några andra gränser än de som njutningen och självförhärligandet krävde.
Och där står den kristna församlingen, och den kristne individen, med framtiden i händerna. Antingen så blir vi medlöpare och ja-sägare, eller så blir vi en proteströrelse. Ett samhälle som prisar mångfald och multikultur, har absolut inte plats för kristna föräldrar som vill räta ut de frågetecken som har ställts sedan paradisets dagar: ”Skulle väl Gud hava sagt…?”
Tro inte att ditt barn får en värdeneutral utbildning i statens skola. Tro heller inte att du ut ur detta system ska se kombinerat harmoniska samhällsmedborgare och levande himlamedborgare växa fram.
Det finns inget värdeneutralt i en tid då polariseringen blir allt tydligare, och de onda makterna kämpar allt hårdare. Det finns en fiende som vet att tiden härefter är kort, men vet vi det? Fienden känner till att denna världsordningen går emot sitt slut, men är vi lika alerta?
”Hur skall då vi leva…” säger Petrus. Ja, hur ska vi leva? Har vi någonting annat att presentera? Har vi krav att ställa, som staten inte har rätt att sätta sig över? Finns det en biblisk föräldrarätt som ingen kejsare, diktator eller s.k. demokratiskt vald regering har rätt att överstyra? Jag menar det. Det finns en regel som står över alla andra: -Man måste lyda Gud mer än människor!

Text: Paulus Eliasson

För några dagar sedan lyssnade jag på radion medan jag var på jobb. I Norge ”firas” ju i dagarna den nya äktenskapslagen, som ställer homosexuellt partnerskap på samma linje som traditionellt äktenskap. Så P4 i Norge (en komersiell kanal), hade inbjudit en representant för den homosexuella rörelsen, och de pratade om den nya lagen. Mycket kunde sägas om deras enstämmiga hurra-rop, och att ingen representant från grupper med andra åsikter kom till tals. Men, man kunde skicka in SMS till programmet om vad man tyckte om lagen. En man sände då in något i stil med: ”Det är en fruktansvärd lag. Homosexualitet är en synd, för det säger bibeln.” Då kommenterade programledaren med att:

Vittnesbörd av Paulus Eliasson

Om vi tänker teoretiskt om Gud, vare sig vi är troende eller inte, så förstår vi att om Gud finns, så måste han vara otroligt mycket större än oss människor och kan inte rymmas i våra sinnen eller någonting som vi kan skapa. Och därför säger bibeln att Gud har uppenbarat sig på olika sätt, uppenbarat olika delar av sig själv. En människa kan inte med sitt förstånd rymma det som Gud är. Men så säger Romarbrevet:
-Guds vrede uppenbaras från himlen över all ogudaktighet och orättfärdighet hos människor som i orättfärdighet undertrycker sanningen. (Rom 1:18)
Det kan vara många svåra uttryck här. Orättfärdighet, ogudaktighet. Men det det handlar om, är att Gud uppenbarar en sida av sig själv som handlar om vrede. Vrede ifrån Gud, över människor som är orättfärdiga. Orättfärdighet handlar om hur vi är mot varandra. Hur du och jag behandlar människor som är fattiga, svaga, annorlunda, från andra kulturer. Det handlar om hur du och jag behandlar varandra. Och det finns så mycket orättfärdighet.
Så talas det om ogudaktighet. Det är förhållandet mellan oss och Gud. Människor som har vänt Gud ryggen, gått bort från Gud. Över sådant, säger bibeln, uppenbaras Guds vrede.
Vi tycker hela tiden att det är så mycket ondska i världen; varför griper inte Gud in? Varför sker det så mycket ont om det finns en god Gud? Men bibeln säger att Gud har fastställt en dag, då han ska döma världen med rättfärdighet. Var så säker. Gud har fastställt en dag då allting kommer att dras fram.
Människor säger: Gud är så orättvis! Varför skulle det här behöva hända mig? Varför ska jag behöva ha det så svårt? Varför ska jag behöva lida på det här viset? Jag tror egentligen att du ska vara väldigt glad över att Gud är orättvis i så fall. För hade Gud varit rättvis emot dig och mig, då hade vi varit döda. Så mycket ont som människor genom historien har gjort! Hade rättvisa skipats med en gång, så hade vi alla gått under.
Men så finns det en annan egenskap hos Gud. En annan uppenbarelse av Gud. Och den kan du läsa om i aposteln Paulus brev till sin vän Titus. Då säger han så här:
-Ty Guds nåd har uppenbarats till frälsning för alla människor (Tit 2:11)
Det finns alltså en annan uppenbarelse. En annan sida av Gud. Någonting mera av Gud. Inte bara att han är en rättfärdig domare som kommer dra allting fram till en rättegång i den tid som han har fastställt. Men också det här: Ty Guds nåd har uppenbarats…
Nåd, det är någonting vi inte har förtjänat, eller gjort något för att få. Men det fanns nåd hos Gud. Trots hans vrede över synden, så var hans kärlek, nåd och barmhärtighet ännu större. Det står så här i bibeln:
-Men när Guds, vår Frälsares, godhet och kärlek till människorna uppenbarades, frälste han oss, inte för rättfärdiga gärningar som vi hade gjort, utan på grund av sin barmhärtighet. (Tit 3:4-5)
På grund av det Gud själv är, så erbjuder han dig idag att komma till honom. På grund av Guds egen natur, av kärlek, godhet, barmhärtighet och nåd, så vill han uppenbara detta också för dig. Han vill visa sig själv för dig idag. Inte Gud som domare, men Gud som frälsare, som Fader, som din vän.
Gud inbjuder dig idag att komma till honom, och trots att vi bär på så mycket ondska, trots att vi bär på så mycket destruktivt, så får vi uppleva att han är nåderik och barmhärtig.

Undervisning av Paulus Eliasson

I 1:a Samuelsbok möter vi berättelsen om Saul, Israels förste kung. Israels folk, som utvandrat ur Egypten in i det land som Herren lovat, hade under många år letts av s.k. domare. Dessa hade förkunnat Herrens ord och på ett andligt plan varit fästet i den oroliga tiden. Men så börjar Israels folk att se sig omkring, och säga: ”Vi vill vara som alla andra folk! Vi vill ha en kung!””Som alla andra folk…” Där har du den stora faran. Gud hade utvalt ett folk som var annorlunda, eller som Bileam profeterar:

Rapport av Paulus Eliasson från tältmöten i Oslo

Det finns ingenting mer uppfriskande, både för en enskild kristen och för en församling, än att på ett konkret sätt få komma ut med budskapet om Kristus till “mannen på gatan”. Evangelisation är själva livsnerven i en sund kristen gemenskap.Denna sommar har verkligen varit en evangelisationssommar. Efter upptakten i Maranataförsamlingens sommarkonferens, har det varit tältmöten både i Rålambshovsparken (se sid. 9) och nu senast i Oslo, i början av september.Församlingen Pilgrimsfolket reste för tredje året i rad tältet på Youngstorget i Oslos absoluta centrum. Placeringen är verkligen strategisk, bara ett hundratal meter från Karl Johans gate; det är alltid mycket folk som går förbi.Runt om i centrum hade vi också torgmöten, stora som små, under några veckors tid innan kampanjen. Med “Jesus lever” tryckt över jackor och t-shirts, väcker man alltid uppsikt.Många kom också till mötena. Först anlände en stor skara från Stockholm, som blev till stor hjälp både i praktiska sysslor och förkunnelse. Sedan var det besök från olika platser runt om i Norge - och i mötena hade vi glädjen av att ha folk från de mest olika platser på jorden. Bl.a. från Rumänien, Vitryssland, Kina, Litauen, Spanien m.m.Men, viktigast av allt, många nyfikna och sökande människor från gatan kom och tittade in. Några för en liten stund, andra tog till sig av budskapet under hela mötet.Tema för tältmötena var “Gud gir et øyeblikk av nåde”, och frälsningsförkunnelsen var kärnklar, både i tal, och sånger som “O, nåde stor”, “Jesus is risen, Jesus is alive” och “Jesus lever, det är en verklighet” - som gång på gång ekade ut över torget.Här i Norge fortsätter vi be för att Gud ska föra människor till frälsning, genom evangelisations- och missionsarbetet. Det finns ett stort behov, och vi får aldrig tappa bort det viktigaste: Herren vill se trohet, den sista tiden vi har att verka innan natten kommer!

Reportage från resa till Israel av Paulus Eliasson

Under två veckors tid i mars, reste vi en grupp från Pilgrimsfolket i Norge till Israel. Vårt intryck av landet blev nog annorlunda än många andras. De två veckorna bestod till ytterst liten procent av kyrkobesök – men till stor del av att besöka historiska och profetiska platser. Israel har väldigt många naturparker och utgrävningsområden, såsom Bet She’an – där Sauls döda kropp hängdes upp efter nederlaget vid Gilboa, Tel Dan – där floden Jordan har sin källa, Ma’ayan Harod, där Gideon lät sina män dricka ur källan…Utan att gå in på alltför många detaljer, vi besökte allt i allt nästan 90 platser i Israel och Egypten, vill jag nämna två intryck. Det ena kommer ifrån Jerusalem:När man går in genom Lejonporten i Jerusalem, kommer man snart till ”Via Dolorosa” – smärtornas väg. Denna vägen sägs Jesus ha gått från Gabbata till Golgata. Här finns 14 stationer som pilgrimer besöker när de ska minnas Jesu död och lidande. Vi vet att det hela för det första skedde ca 15 meter längre ner i backen – och för det andra att placeringen av alla stationerna är rena gissningar samt att många av dem inte har någon biblisk grund. Nog om det. Vi klämde oss fram bland de arabiska bazarerna, och kom till sist ut vid korsfästelsekyrkan.Och vilken tragik. Jag har aldrig blivit så besviken över religionen som då jag trädde in i denna kyrka. Den är i sig självt ett monument över religiös galenskap. Där kunde man sticka ner handen mellan två stenar – platsen där korset skall ha stått. Där kunde man fotografera sig själv vid en stenhäll – platsen där Jesu kropp skall ha lagts när han togs ner från korset. Där fanns grekisk-ortodoxa ikoner, ett syrianskt kapell, ett koptiskt kapell, det latinska och det grekiska Golgata…Detta får stå som en sinnebild för vad religion kan göra för att förstöra människan. Det som är centralt – att för 2000 år sedan dog vår Frälsare och Herre för våra synder skull – får stå tillbaka för reliker och heliga stationer. Runt om i Israel såg vi människor som gick barfota på ”heliga” platser. De rullade runt i gruset på något ”heligt” berg. De grät vid en relik. Bibeln säger: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (Rom 2:24)
Men en annan erfarenhet kommer från en diametralt annorlunda situation. I den norra delen av landet, ligger Banias. Den staden känner vi som Ceasarea Filippi. Bibeln säger att Jesus en dag kom vandrande i denna staden, och frågade sina lärjungar ”Vem säger folket att Människosonen är?”Det som var speciellt med Ceasarea Filippi på Jesu tid, var att där stod ett tempel till guden Pan. Precis vid en grotta, där vatten kommer ut ur berget och så småningom skapar floden Jordan, hade man byggt ett tempel, och där offrades människooffer till naturens Gud. Vi hade förmånen att besöka denna platsen, och gå över klippan där Pan- och Zevstemplen stod. Och helt plötsligt kommer det till oss som står där, långt ifrån kyrkor och pilgrimer: -Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:15-18)Kanske hade de just stått och sett på templet som var byggt på klippan, och som en protest mot all hedendom och religiositet, sätter Jesus upp ordningen för församlingen: Jag skall bygga! Och var och en som bekänner Jesus vara den levande Gudens Son ska byggas på den klippan som är Kristus.Vår Israelresa bekräftade än en gång för mig: Vi behöver inte döpas i Jordan, smörja oss med olja från Getsemane, bestiga Tabor barfota eller sticka handen ner mellan stenarna där korset stod. Vi behöver kraften ifrån Herren – och vi behöver förstå vad det innebär att vara hans församling.

Undervisning av Paulus Eliasson

Det finns många ting som anser vara oumbärliga för en gudstjänst, vare sig vi tänker på möten, församlingsarbete eller annat. Men bibeln varnar oss gång på gång för att själva välja hur vi ska tjäna Gud.
När Aposteln Paulus skriver till sin andlige son och medarbetare Timoteus, så uttrycker han sin önskan att snart få möta honom. Men innan de träffas, är det ändå någonting som aposteln vill göra klart: -Men om jag dröjer skall du veta hur man bör förhålla sig i Guds hus, som är den levande Gudens församling, sanningens pelare och grundval. (1 Tim 3:15)Det Paulus gör klart här, är att Gud är levande, och att han har en församling. Om Gud är levande, så har han också en aktiv vilja. Det är alltså inte vi som definierar Gud, som i alla religioner, utan det gör han själv. Och om vi ska vara i hans församling, så finns det förhållningsregler. Vi skapar inte själva en församling, utan Gud har sagt: ”Jag skall bygga min församling.”Då är det Gud som är upphovsman, herre och uppdragsgivare; och vi är hans sändebud.Därför är det så viktigt, när vi talar om gudstjänst, att förstå hur Gud vill bli tjänad. Vi behöver inte vara ovissa om detta, för Hebreerbrevet säger: -Sen till, att I icke visen ifrån eder honom som talar. Ty om dessa icke kunde undfly, när de visade ifrån sig honom som här på jorden kungjorde Guds vilja, huru mycket mindre skola då vi kunna det, om vi vända oss ifrån honom som kungör sin vilja från himmelen? (Hebr 12:25)Gud låter oss alltså veta vad som är hans vilja.
Många gånger tycker vi oss hamna i en resultatlös gudstjänst. Vi kämpar och sliter för att få det hela att går runt, men himmelen tycks stängd. Gamla testamentets Israel stod på något vis i samma problematik. Det var inte det att man dyrkade andra gudar, eller inte hade viljan att tillbe Herren. Tvärt emot ville man förebrå Gud, som inte lyssnade till deras bön: -Varför fastar vi, när du inte ser det, varför späker vi oss, när du inte märker det? (Jes 58:3)Det man då inte förstod, var att man själv valt sin gudstjänst. Man fastade på det sätt man själva hade lust till, och som såg väldigt fint ut. Mna hängde med huvudet, klädde sig i säcktyg osv. Väldigt ”ödmjukt”. Gud sa: -Ni fastar inte på sådant sätt nu att ni kan göra er röst hörd i höjden. (Jes 58:4)Är det inte dit vi vill nå fram? Att vår röst blir hörd i höjden? Att Gud lyssnar till vår bön och bönesvar kommer? Då måste vi börja med bönen: ”Herre – hur vill du att jag ska tjäna dig? Fasta inför dig?”
Ibland gör vi det svårare än det är. Kolosserförsamlingen, säger aposteln Paulus, späkte sig själva, hängav sig åt dold visdom och ödmjukhet, iakttog högtider med största hängivenhet – och var generellt upptagna av sådant som var oväsentligt. Men man kallade det för en djupare visdom. Men Paulus säger: -Detta uppfattas visserligen som ”vishet”, med sin självvalda gudstjänst, sin ”ödmjukhet” och sin späkning av kroppen, men det har inget värde utan är bara till för att tillfredsställa det köttsliga sinnet. (Kol 2:23)Men det är nog oftare så att det är lättare med en självvald gudstjänst, för de krav som Gud ställer, tilltalar inte vårt köttsliga sinne på något vis. Ty Gud kallar oss till ett liv i utgivande. -Nej, detta är den fasta, som jag vill hava: att I lossen orättfärdiga bojor och lösen okets band, att I given de förtryckta fria och krossen sönder alla ok, ja, att du bryter ditt bröd åt den hungrige och skaffar de fattiga och husvilla härbärge att du kläder den nakne, var du ser honom, och ej drager dig undan för den som är ditt kött och blod. (Jes 58:6-7)Jakob, Jesu halvbror, säger samma sak fast om möjligt ännu tydligare: -En gudstjänst, som är ren och obesmittad inför Gud och Fadern, är det att vårda sig om fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedrövelse, och att hålla sig obefläckad av världen. (Jak 1:27)En ren och obesmittad gudstjänst. Med andra ord så kan det komma kontaminerande, förorenande ting in i gudstjänsten. Men om man rensar ut allt det, så står Guds tanke kvar. Och det som Gud ömmar för, tänker på, är människor i nöd. De som sitter i orättfärdiga bojor, är hungriga, nakna, ensamma, övergivna…
Församlingen är inte kallad att vara kulturetablissemangets efterföljare. Inte heller ska vi formas efter samhällets förenings- och organisationsliv, eller sträva efter praktiga och pråliga utsmyckningar – vare sig på det ena eller andra planet. Vi är kallade till att stiga ner från vår himmel, till de människor som behöver oss. Filipperbrevet säger: -Var så till sinnes som Kristus Jesus var. Fastän han var till i Gudsgestalt, räknade han inte tillvaron som Gud såsom segerbyte utan utgav sig själv genom att anta en tjänares gestalt då han blev människa. (Fil 2:5-7)Vilken är vår himmel, som vi behöver stiga ned ifrån? Har vi blivit så ”helgade” att vi inte kan ta i smutsiga människor? Så visa, ödmjuka, och andliga kristendomsexperter att nöden inte angår oss – annat än möjligen på ett akademiskt plan?Jag hoppas att detta kan krossa något av vår bild av en gudstjänst. Vi tror att vi håller den ren genom att anamma en mer eller mindre tydlig liturgi. Både i mötesliv och församlingsliv, blir allting så kliniskt rent ifrån orosmoment att så fort stök uppstår, ställs en arsenal av moralens väktare med tydliga pekfingrar i vägen för de människor som i naivitet och okunnighet söker tillflykt i församlingen.Vi har våra klara modeller, det är generationer av kyrkohistoria som ligger som ett tungt täcke över Guds folk. Vi vet hur man ska tala, uppföra sig osv. Vi vill helst inte erkänna det, men sanningen är att vi blivit katolicerade. Men Gud kallar oss idag: Hjälp de fattiga. Klä dem, när dem – ge dem människovärdet tillbaka. Våga bli smutsig. Inte av världen – men av de människor som hamnat på samhällets baksida.Helt plötsligt blir kyrkorna överflödiga. Ordnade mötesformer och 2%-kristendomen omöjlig. Då tvingas vi in i en enkel livsstil, där varje krona vårdas för att komma behövande till del. Där sätts solidariteten på prov. Och närheten till syskon blir en absolut nödvändighet. Ja, om vi börjar söka Guds vilja när det gäller denna sak, så hamnar missionen, evangelisationen – hela församlingslivet i rätt perspektiv. Och Apostlagärningarnas dagliga gemenskap blir inte en ouppnåelig utopi, men en krass nödvändighet.Det hela börjar med denna bön: Gud, hur vill du bli tjänad?

Undervisning av Paulus Eliasson

En människa. En individ. Utan tvekan unik, både biologiskt och psykologiskt. Utan tvekan också del av ett kollektiv. Familjen, samhället, mänskligheten. Som person har hon också ett värde. Ett värde, såväl omätbart som omutbart. Eller?
Jag gick en dag på strandvägen i Puerto Plata, en turistort i norra delen av Dominikanska Republiken. Just vid strandvägen brukar Comunidad Maranata, tillsammans med en annan församling, ha matbespisning för uteliggare och barn som är hänvisade till ett liv av gatuförsäljning och tiggeri. Den här dagen pågick upprustning av vägen, inför turistsäsongen i december/januari, och det var komplicerat för oss att hitta någonstans att hålla bespisningen.Jag satte mig ner en stund, och såg på byggarbetsplatsen. Det jag la märke till var att huvuddelen av de som arbetade hade ett tydligt haitiskt utseende.Haiti, som delar ön Hispaniola med Dominikanska Rep., var från mitten av 1600-talet fram till 1800-talet en fransk koloni. Vid en revolution 1803 slängde den svarta befolkningen ut kolonisatörerna, och blev latinamerikas första fria nation. Eftersom man aldrig beblandade sig med kolonisatörerna, har befolkningen fortfarande en mycket mörk hudfärg.Idag, efter många historiens vändningar, är Haiti ett mycket fattigt land. Många flyr över gränsen till Dominikanska Rep. för att söka sig jobb och trygghet. Som i så många andra länder, gör dominikanerna allt för att hålla invandrarna tillbaka. Bara härom dagen blev en haitisk kvinna, som tillsammans med sitt barn bodde i kvarteret där vi bor, fasttagen av polis och körd till ett okänt öde. Hon hade uppehållstillstånd, bara inte på sig. Detta var tydligen nog för att reta polisernas tålamod.Naturligtvis finns det många dominikaner som ser haitierna som sitt broderfolk, och vänner. Men jag läste nyligen en artikel i kvällstidningen Hoy, som på något sätt ger en bild av många dominikaners syn. Där utpekades haitierna som mördare, våldtäktsmän, rånare, smittbärare, avskum, opålitliga lurendrejare, katt- och hundätare… Detta av en advokat, som med åthävor förklarade att hon inte var rasist, men… - och så åkallade hon den politiske ledare som kunde göra dem fria ifrån dessa som lever på de hårt arbetande dominikanerna.Åter till min skuggade plats vid strandvägen. Det är naturligtvis ingen slump att det är många haitier vid denna arbetsplats. Faktum är att vart det än byggs vägar, hus, broar - röjs i trädgårdar och liknande, så är väldigt många arbetare haitier. Orsaken är naturligtvis att det är arbeten som dominikaner inte önskar själva. Man vill inte jobba till de löner som erbjuds. Illegalt invandrande haitier (95% av över miljonen) har däremot lite till val.Så går tankarna vidare. Det kostar naturligtvis massor att göra ett sånt här restaurationsarbete. Ett arbete som aldrig hade varit möjligt, om man skulle betala ordinära löner till dominikanska medborgare (som f.ö. i många fall lever på väldigt låga löner även de). Faktum är att många av de vägarna som dominikaner åker på, aldrig hade varit byggda utan haitier. Ja, slutsatsen är att mycket av republikens relativa välfärd och ekonomiska utveckling beror på haitier. Den hade varit omöjlig utan deras fattigdom.
Många gånger tänker vi människor ifrån rika länder som såhär: ”Hur ska vi göra med problemet fattigdom?” Och så tänker vi, generöst och med stor sympati, på den huvudvärk som de fattiga utgör, och hur vi ska komma tillrätta med detta bekymmer. Vi startar organisationer, föreningar, insamlingar - för att lösa problemet. Men vi har aldrig förstått dess art. Problemet är inte de fattiga. Problemet är vi. De rika. Problemet är att vi tror att när vi är rika nog, så ska vi skänka de gyllene smulorna från vårt dignande bord - och så ska vi få fattiga länder på fötter. Och vi är inte medvetna om att vårt eget välfärdsskepp, på väg emot lyxens ocean, drivs av fattiga människors armod. De är inte vårt problem. Vi är deras problem! Vi måste inte börja ge. Vi måste sluta ta! Det är av andras armod som vi äter vårt välfärdsbröd.
Svenska företag börjar dra öronen åt sig - är det möjligen så att våra kläder sys ihop av barn på Thailand? En avslöjande fråga. För det handlar ju egentligen inte om barnarbete. Frågan är: Varför har man förlagt sin fabrik i ett asiatiskt land? Jo, av samma anledning som dominikanerna anställer haitier: Ingen svensk kan producera till de låga kostnaderna! Vi måste ha fattiga människor, annars går vi under! Ju fattigare de är, desto billigare arbetar de - och desto billigare kan vi producera. Större avkastning! Mer rikedom och välfärd! Ge hit!Vi har det möjligen, jag säger möjligen, på lite större avstånd - men moralen är densamma. Egoismen, självupptagenheten och roffar-mentaliteten är densamma, om inte större. Och säg inte att vi inte alla är en del av det.Vi säger: ”Alla människor har samma värde” - men hela vår tillvaro vittnar om motsatsen. En del har vi lättare för att skicka i döden. Andra har vi lättare för att acceptera att de ska hållas kvar i fattigdom och misär. I Uganda lever 85% av befolkningen på mindre än en dollar per dag. Hur kan vi acceptera det, när alla är lika värda? Alla är jämlika - men en del är uppenbart ”mer jämlika”.
-Lyssna, ni som är rika, gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.Er rikedom skall förmultna och era kläder förtäras av mal. Ert guld och silver skall ärga, och ärgen skall vittna mot er och förtära ert kött som eld. Ni har samlat skatter i de sista dagarna. Se, den lön ni undanhållit arbetarna som skördade era åkrar, den ropar, och skördearbetarnas rop har nått Herren Sebaots öron. Ni har levt i lyx och överflöd på jorden. Ni har gött er på slaktdagen. Ni har dömt den rättfärdige och dödat honom, och han gjorde inget motstånd mot er. (Jak 5:1-6)Jakob säger det med kärnklara ord. Jesu broder, om vilken det rätteligen sagts att han inte talar så mycket om Jesus - men som Jesus. Och vad låg närmare Jesu hjärta än de människor som restan av världens såg ner på? Han lyfte dem upp, och sa: En människa! Ett värde! Ett oändligt värde!
När jag vill mäta en människas värde, måste jag söka en måttstock. Jag kan se mig om efter de olika slags linjalerna som dras upp. Först tittar jag på idrottsvärlden. Du värderas efter hur fort du springer, hur högt du hoppar, hur snabbt du slår din motståndare. Spänst, atletism, reflexer.Inom utbildningsvärlden värderas intelligens och kunskap. Ju mer du vet, desto intressantare är du.Modevärden värderar dig efter utseende. Dragen, attityden, kroppsbyggnaden, modemedvetandet. Ett säljande ansikte är värt allt. Är ditt ansikte på framsidan av Vouge är du gud eller gudinna. Tills imorgon.Arbetsvärlden vill ha dina kunskaper, fysiska färdigheter, skickligheter som yrkesman. Men när du är slut, när armarna inte orkar, hjärnan inte minns, krafterna rinner ut - då ska du in i en annan modul. Vidare på löpbandet, in i äldrevård.Jag kunde fortsätta. Men jag finner inget absolut. Inget fast. Inget som säger: Detta är värdet. Detta är måttstocken.
I bibeln finns en känd vers. Jesus säger att ”Så älskade Gud världen…” Gud älskade, och han såg ett värde. Han såg världen, människan, och han såg någonting hos henne som fick honom att fatta kärlek. Men Gud såg mer, han såg även människans hopplösa situation. Syndig - och på väg emot en evighet utan ljusning. Då uppkommer det i fadershjärtat en tanke: Jag vill köpa människan fri. Frågan är vad priset är. Vad människan är värd. Hur ska betalning ske?”…att han utgav sin enfödde Son…” Han, som var av evighet och till evighet. Han, genom vilken allting som är till har blivit till, och utan vilken ingenting är till. Han som själv är Gud, och som insatts till att ärva allting. Jesus Kristus, större än evigheten, offras för att friköpa människan. Det säger mig en sak: För Gud är människans värde större än evigheten. Värdet är oändligt. Det enda som kunde betala priset var Sonens blod. Så högt älskade Gud världen.-Ni vet ju att det inte var med förgängliga ting, med silver eller guld, som ni blev friköpta från det meningslösa liv ni ärvt från era fäder, utan med Kristi dyrbara blod, som med blodet av ett lamm utan fel och lyte. (1 Petr. 1:18-19)
Det är inte en politisk/moralisk upprustning som behövs för att få syn på människans sanna värde. Det är heller inte en revolution eller ett uppror. Det som behövs är en sann syn på Kristus. Och det får vi genom Hans församling. Där finns inte längre jude och grek. Slav och fri. Man och kvinna. Svart och vit. Du kan inte göra de åtskillnaderna mellan människor. Du kan bara säga en sak: Här är Kristus! Och om Kristus är allt och i alla - då har vi fått syn på människovärdet. Då blir det inte en kamp för att ge. Då blir det istället naturligt att sluta utsuga.Allting får ett nytt värde när det kommer in i Guds rike. Perspektiv, värderingar och värdegrund byts ut mot något helt nytt. Vi får Guds ögon på tillvaron. 3 Mos 27:25 säger:-När du bestämmer något värde, skall det alltid bestämmas i helgedomssiklar…Ett nytt värde, inte beroende på köp- och säljkraft, eller tillgång och efterfrågan. Ett evigt värde, givet av Gud. Kristus i oss. Det ger hopp. Hopp om härlighet.

I mitten av mars fick tidningen Midnattsropet tag på ett förhandsexemplar av boken Tag och ät av Ulf Ekman. Efter att ha tagit del av budskapet, beslutade vi att göra en traktat, med rubriken: Varning! Fädernas råmärken flyttas! Denna traktat tog vi med oss till Uppsala, och delade ut vid Livets Ord i samband med en gudstjänst. Predikant vid detta möte var Robert Ekh, och temat som han valt för denna dag, som enligt kyrkoåret är Jungfru Marie bebådelsedag, var Maria, vår förebild.Ekh pekade på jungfru Maria som vår förebild i tjänande, ödmjukhet och gudsfruktan - en tanke som kan vara nog så riktig. Men så småningom gick det hela över till att handla om att Maria är trons moder, och vår moder! Och allt detta på en tydligt viktig symbolisk dag.I slutet av mötet, efter att man bedit Gud om att få bli mer lik Maria, tog Ekh fram en kartong, och plockade fram två skulpturer. ”Vem kan det här vara?” frågade han, och fortsatte:-Här är mamma Maria och Jesuspojken. Går för att hämta vatten. Det här är gediget, riktigt konsthantverk. De här är tillverkade… vi köper de här från ett kloster utanför Jerusalem i Israel. Och jag vet en sak som de gör på det klostret. Vet du vad de gör? De ber för dig. De lever ständigt inför Herrens ansikte…Ekh fortsatte:-Då tycker jag inte att du ska tänka: Ja men, Maria, det kan jag väl inte ha hemma? Tror du jag är katolik, va?Nä, det tror jag inte. Men visst kan man ha det. Lika väl som du köper en skulptur av Herta Hillfon…Och så avslutades mötet med den översteprästerliga välsignelsen.Att Robert Ekh agerade som om detta inte hade någonting att göra med katolsk helgondyrkan blir bara absurdt. Helt tydligt är detta ett ställningstagande mot den kamp som väckelsens fäder fört - och för katolsk svartkonst.Om inget annat sätter en varningsklocka i ringning, så borde väl skulpturer tillverkade i kloster göra det? Och om det viktigaste Robert Ekh vet att säga om klosterväsendet är att munkarna och nunnorna ber - och att de ”lever ständigt inför Herrens ansikte” - då är det ett fattigdomsbevis.Jag säger det än en gång: Det hela ligger mellan naiv ansvarslöshet och förräderi. Och om vi ser de tydliga steg i ett återtåg till katolskt mörker som Ekman presenterar i sin bok som analyserats i föregående artikel, så kan man inte se annat än ett mönster. Församlingen ska sakta men säkert föras in i ett katolskt tänkande. Först genom att de som protesterar idiotförklaras. Sedan genom att de tvivlande förförs. Och till slut genom att lärorna presenteras i sitt klara ljus.
Utanför Livets Ords lokaler var förvirringen och okunnigheten stor. Många som vi talade med verkade makabert dåligt införstådda med vad som skedde på plattformen och i de nya böckerna. Självklart har vi som Guds folk ett ansvar för våra kristna bröder, precis som för ofrälsta människor, att varna för det som för människor vill.