Det vi inte kunde - det gjorde Herren!
Camilla Eliasson skriver om när Pilgrimsfolket kom till Tiparí. Utdrag ur boken Eben Eser.
Församlingen Pilgrimsfolket har firat 40-årsjubileum, och Midnattsropet hade förmånen att vara med på den stora högtiden. I samband med högtiden, gav Michael Hafsahl, tillsammans med Lill Hafsahl och Camilla Eliasson ut en jubileumsskrift, Eben-Eser – ”Hittil har Herren hjulpet”. Under festen, lästes en del avsnitt ur boken upp för församlingen. Camilla läste under stor rörelse ett par stycken ur kapitlet om missionen. Hon skildrade hur Pilgrimsfolket under många års möda och många direkta gudsingripanden byggt upp arbetet i Rumänien. Hur de nådde fattiga, undanskuffade, marginaliserade människor med Jesu kärlek i form av utdelning av kläder, borrande av vattenbrunnar, byggande och reparerande av hus. Och hur efterhand människorna började ana att det var gudomlig kärlek bakom varje handling.
”Vi förstod att det var rättfärdighet vi sökte, inte tacksamhet. Då skulle välsignelserna följa, och det upplevde vi var dag.” Midnattsropet återger här stycket som handlar om hur arbetet kom till stånd och utvecklats i Tipari:
Pilgrimsfolket invigde ny lokal
För en tid sedan fick Pilgrimsfolket i Norge möjlighet att ta över ett kapell. Lokalerna var i behov av upprustning och efter ett antal månaders arbete av syskonen på Dal kunde lokalerna invigas.
Den 28 - 29 april var det invigningsmöten då mycket folk samlades, både långväga ifrån och från grannskapet. Den goda uppslutningen var en uppmuntran för syskonen som arbetat hårt med att ställa i ordning lokalerna.
Syskonens önskan är att lokalen ska kunna bli orsak till att många i området får höra evangelium.
Regeringens utredare: - Föräldrarna disponerar barnen på fritiden...
Ledare av Berno Vidén
I en mediastorm vilken hade sin upprinnelse i ett program producerat av Existens, hemmavarande i SVT, anklagas Maranataförsamlingen i Stockholm för att bedriva illegal skola utan insyn. Skolverksamheten ska ha pågått i trettio år och dessutom påstås att aga finns med som en del i undervisningen. Påståendena är absurda och saklösa och det är inte första gången en mediastorm baserad på lögner blir upphovet till att myndighetspersoner tar chansen att uttrycka sitt ogillande över Maranataförsamlingens verksamhet. Återigen finns behov av ett klargörande: Maranataförsamlingen i Stockholm driver ingen skola och har heller aldrig gjort det. Maranataförsamlingen i Stockholm agar inte heller barn.
- Kom över och hjälp oss!
Ulla Näsholm rapporterar från missionen i Rumänien
Ropet från bibeln hade nått Pilgrimsfolket i Oslo. För ungefär tio år sedan hade de varit på semester i Rumänien. Det blev inte riktigt som de tänkt sig.
Fattigdomen och nöden de mötte under sin vistelse där blev en kallelse att göra något. På den vägen är det.
Semesterresan de gjorde, inspirerades genom en norsk kvinna som varit i Rumänien. Hon berättade om en församling hon besökt och hur de arbetade bland fattiga människor i Bukarest. Jan Egil Hafsahl tillsammans med några från Pilgrimsfolket beslöt sig för att besöka den församlingen.
Det hade gått några år och den lilla församlingen hade fått en annan inriktning och modernare framtoning än tidigare och arbetet bland de fattiga fanns inte längre kvar.
De upplevelser syskonen från Pilgrimsfolket gjorde i Rumänien under veckorna i landet och mötet med många fattiga och utslagna människor blev till en kallelse som de inte kunde komma förbi.
Ett ögonblick av nåd!
Rapport av Paulus Eliasson från tältmöten i Oslo
Det finns ingenting mer uppfriskande, både för en enskild kristen och för en församling, än att på ett konkret sätt få komma ut med budskapet om Kristus till “mannen på gatan”. Evangelisation är själva livsnerven i en sund kristen gemenskap.Denna sommar har verkligen varit en evangelisationssommar. Efter upptakten i Maranataförsamlingens sommarkonferens, har det varit tältmöten både i Rålambshovsparken (se sid. 9) och nu senast i Oslo, i början av september.Församlingen Pilgrimsfolket reste för tredje året i rad tältet på Youngstorget i Oslos absoluta centrum. Placeringen är verkligen strategisk, bara ett hundratal meter från Karl Johans gate; det är alltid mycket folk som går förbi.Runt om i centrum hade vi också torgmöten, stora som små, under några veckors tid innan kampanjen. Med “Jesus lever” tryckt över jackor och t-shirts, väcker man alltid uppsikt.Många kom också till mötena. Först anlände en stor skara från Stockholm, som blev till stor hjälp både i praktiska sysslor och förkunnelse. Sedan var det besök från olika platser runt om i Norge - och i mötena hade vi glädjen av att ha folk från de mest olika platser på jorden. Bl.a. från Rumänien, Vitryssland, Kina, Litauen, Spanien m.m.Men, viktigast av allt, många nyfikna och sökande människor från gatan kom och tittade in. Några för en liten stund, andra tog till sig av budskapet under hela mötet.Tema för tältmötena var “Gud gir et øyeblikk av nåde”, och frälsningsförkunnelsen var kärnklar, både i tal, och sånger som “O, nåde stor”, “Jesus is risen, Jesus is alive” och “Jesus lever, det är en verklighet” - som gång på gång ekade ut över torget.Här i Norge fortsätter vi be för att Gud ska föra människor till frälsning, genom evangelisations- och missionsarbetet. Det finns ett stort behov, och vi får aldrig tappa bort det viktigaste: Herren vill se trohet, den sista tiden vi har att verka innan natten kommer!
- Det är vår rätt att fostra barnen!
Appell av Gertrud Johansson med tema Barnen och skolan
Vi har hållit på med hemundervisning i vår familj sen 1980, och jag har ett läsår kvar för mitt yngsta barn.Här i församlingen har vi haft några familjer som har haft hemundervisning och för ordningens skull har vi haft dem inskrivna på en skola som har skött om att testa barnen. Vi har haft tillgång till skolhälsovård. Det har varit godkänt och vi har kunnat bedriva vår hemundervisning.Förra läsåret på höstterminen kom rektorn och biträdande rektor från den skolan och besökte oss. Vi satt ner och samtalade och vi fick visa upp de läromedel vi skulle använda och redovisa hur vårt schema såg ut och hur vi skulle lägga upp undervisningen.De åkte hem igen och så fick vi ett besked så småningom att vi var tillåtna att fortsätta hemundervisningen läsåret ut. I det brevet angavs vissa punkter som man kritiserade litet och det som man tyckte var väldigt allvarligt var att vi saknade laborations-sal för kemi och fysik.Man menade också att våra barn hade dålig social träning. Man menar att de träffar bara barn här i församlingen. De beslöt i det att den sociala träningen skulle ordnas så att våra barn skulle få vara med när de i den skolan hade sina idrottsdagar. Något sådant hörde vi aldrig av sen. Det blev inget mer med den sociala träningen…Under fjolåret kom till några föräldrars kännedom ett PM från utbildningsförvaltningen och den skola vi haft ville inte längre befatta sig med några barn som hade hemundervisning. PM:et innehåller en hel del påståenden som inte alls stämmer, man märker att de som skrivit det inte alls lagt sig vinn om att undersöka förhållandena.Oavsett vad myndigheterna här nu gör så har inte vi tänkt att backa. Vi fortsätter naturligtvis med vår hemundervisning, därför att den fyller alla lagens krav. Vi har löst det här med laborationer genom att vi åker till Pilgrimsfolket i Norge och gör våra laborationer där och vi har vår sociala träning alldeles utmärkt i församlingen. Våra barn får mer social träning än många andra barn. De träffar människor i alla åldrar och i alla möjliga situationer och sammanhang här på vårt missionscenter i församlingen.När det gäller hemundervisningen har jag upplevt det som en oerhörd nåd. Jag började 1980, och har upplevt det som en väg som Gud har banat och som Gud gav oss som en möjlighet för våra barn. Jag har under årens lopp hållit på och visst har det varit kamp, men det är det väldigt mycket värt. Det finns människor som har backat därför att de har varit rädda för att barnen inte skulle passa in i samhället, i världen. Man är så rädd för att bli udda och annorlunda. Men jag förstår inte det där att vara angelägen om att våra barn ska passa i den här världsordningen som ska gå mot sitt slut. Det är väl oerhört mycket viktigare att våra barn passar i den eviga världen, att våra barn får den grund som håller för att komma in i det rike som evigt består.Vi ser i Guds ord, exempelvis i hela Hebr 11, hur trons människor gör. Vi ser hur den ena efter den andra tar ansvar för den kommande generationen. Det handlade väldigt ofta om kommande generationer; det som trons kämpar gjorde genom tron, för de såg något annat, nånting vidare. Man såg det rike som är av evighet, man väntade på den himmelska staden. Det gör vi också! Vi vill förbereda våra barn för den himmelska världen. Det handlar om att förbereda dem, vi kan inte förvägra dem detta; vi måste ge dem brödet som kommer ned ifrån himmelen och där får vi inte backa, oavsett om myndigheterna ställer upp och skrämmer oss med sina PM och sina anmälningar och sina beslut som de tar utan att egentligen sätta sig in i hur vi har det.Det finns forskningsfakta som säger att hemundervisningens elever presterar bättre och att det inte ger social isolation och att den egentligen är bättre än vanlig skola.Så vet vi även genom det att hemundervisning är inget negativt för våra barn, tvärtom, det är bättre än alla andra former.Vi får be till Gud för det här att vi handlar på rätt sätt och att vi kan få möjlighet att fortsätta i lugn och ro med våra elever. Men det är ju en kamp för dem som ska gå in i hemundervisningen och därför får vi inte ge vika nu utan här handlar det om att hävda sin rätt att fostra barnen.Vi har ett stort tacksägelseämne i församlingen, det är Linda som ska börja med Emma i första klass och hon har skrivit in sitt barn i en skola i en förort och skickat in anmälan och fått klartecken att börja med hemundervisning. Det är ett stort tacksägelseämne och där tycker jag att vi verkligen ska be till Gud för Linda som nu går in i uppgiften att undervisa sina barn. Hon har en hel rad med barn och det första ska nu börja i hemundervisning – det är ett väldigt tacksägelseämne.
- Låt barnen komma till mig
Appell av Gertrud Johansson
Mitt hjärta är så fyllt av tacksamhet till Gud, som, nu i den här tiden, har anvisat oss en väg, en möjlighet att fostra våra barn. Jag tänker naturligtvis på Pilgrimsskolan, undervisningen som nu pågår en bra bit in på sitt 21:a år.
Vår tid med sin allt mer tilltagande ondska ger ju allt mindre utrymme för sanningen, inte minst ser vi det i skolorna. Guds ord får allt mindre plats i människornas sinnen. Men barnen måste ju få Guds ord. De måste få lära känna Jesus, den ende som kan frälsa och bereda dem för både tid och evighet.
Då gav oss Gud Pilgrimsskolan. I all sin ringhet så är den något oerhört stort. Tänk vilken miljö, att mitt i församlingens atmosfär av bön och gudsfruktan låta barnen få sin dagliga undervisning. Tron på Gud och hans ord blir en stadig grund i varje ämne, med frälsta och andedöpta lärare.
Dessutom har barnen fått delta i församlingens bibelstudier. De har deltagit i evangelisation, varit med på hembesök hos äldre i församlingen och hjälpt till att arbeta ihop medel till missionen. På församlingens missionscenter kan de också få praktisera i olika arbetsgrenar, ja möjligheterna är väldigt många och församingslivet blir det dagliga livet och inte något vid sidan om.
Vi ser i Guds ord många exempel på hur människor genom tron fick handla för att rädda kommande generation. Mose föräldrar dolde sitt barn för konungens onda anslag. Noa byggde en ark för att rädda sitt hus och Hanna avskilde sin son Samuel för att bli en Guds nasir.
Så kunde Guds verk gå vidare genom människors tro på honom. På samma vis har vi nu fått nåd att gå en annan väg genom tron och rädda våra barn till att bli Gudsmänniskor i vår tid.
Låt oss bedja för dessa barn så att Gudsordet de fått planterat i sina hjärtan får bära frukt och de kan bli redskap i Guds hand. Bed också för oss som är lärare och föräldrar att vi kan väl ta vara på möjligheterna.
Men, framför allt, tacka Gud för Pilgrimsskolan!