Predikan av Michael Hafsahl

Jag ska dela med mig en vers ur Matteus evangelium. En märklig vers:

-Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. (Matt 11:12)

I den norska bibeln heter det: “Og mennesker som trenger sig inn med makt”.

Helt uppenbart så handlar inte denna vers om alla människor. Det finns människor som tackar nej till himmelriket, som inte vill ha något med himmelriket att göra. Det finns grupper som motarbetar himmelriket, och så finns det också, tyvärr, en stor grupp människor som aldrig har hört talas om himmelriket. Men det finns också sådana som Jesus talar om här; människor som stormar fram, som tränger sig in med makt, och som rycker det till sig. Det är en beskrivning som nästan tenderar till våldsamhet. Det är något i texten som säger mig att här är det kompromisslösa människor som stormar fram. Kosta vad det kosta vill, jag vill ha tag i himmelriket och dess hemligheter. Människor som använder all sin makt, varje fiber i kroppen, för att nå fram till himmelriket. och för att rycka det till sig. Och när man väl har fått tag, så släpper man det inte.

Predikan av Arne Imsen, 1975

I de bibelstudier som jag har haft tidigare har vi slagit fast att staten icke är en gudomlig instiftelse, eller anordning. När vi talat om det här ämnet ”staten som Gud, staten som Guds tjänare, staten som vilddjur” så är det ett faktum att alla de här tre möjligheterna finns. Fastän nu staten inte är en gudomlig skapelse kan den alltså bli en Guds tjänare. Det beror helt och hållet på omständigheterna som vi också kan se i Skriften. Vi ser exempelvis hur vilddjuret skadas till döds och vi kan av det förstå att det också finns makter som också kan besegra Lewiatan, eller i varje fall neutralisera honom. Vi glider successivt in i ett slags tillstånd av resignation. Vi resignerar och tycker att det är nästan meningslöst att försöka komma till rätta med problemen som gäller vårt förhållande till den närvarande tidsåldern och dess maktkonstellationer. Istället för att bli fria personligheter dukar vi under och blir slavar. De flesta av oss är förslavade utan att veta om det, då de friheter som kanske fanns i själva begynnelsen gått förlorade utan att man har märkt det. Gud handlar i varje tidsålder och i varje situation. För det första uppenbarar han för människan hennes benägenhet att berömma sig av att vara fri medan hon är fåfänglighetens träl. Hon berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden. Vi ska titta på några sammanhang där vi får se hur just utvecklingen från det relativt oskyldiga stadium då olika ting kommer till, efterhand blir till instrument i människans händer. I det läget är det ett uttryck för hennes idealism, avsikten att besegra det ondas följder, men utan att ta itu med det onda. Vi upplever otryggheten, fruktan, fruktan för andra människor, fruktan för vädrets eller elementens makter, för naturens krafter. Fruktan för djuren, sjukdomen, fattigdomen, detta som finns med hela tiden och ständigt görs tappra försök att komma tillrätta med det. Människan tar inte itu med det onda utan hon tar itu med det ondas följder. För att ta itu med följderna kan man använda sig av idealism, religion, kultur, politik och militär. Människan bygger hela tiden upp någonting ? ett system för att utveckla sin idealism. Religion, vetenskap, filosofi, du möter det på det primitiva planet och du möter det på det avancerade, mer utvecklade planet. Istället för att ta itu med det onda tar man itu med det ondas följder, exempelvis genom nykterhetsrörelsen och fredsrörelsen. Så försöker man kringgå grundproblemet genom att skapa mäktiga bålverk emot vissa speciellt utmärkande avarter. På det här planet, i sitt ursprungliga skede, märker vi hur den svaga, hjälplösa människan söker finna lösningen på sin situation. Men varje gång som hon griper till de här metoderna, går hon ett steg bort ifrån Gud, ty det här systemet som hon bygger upp är ingenting annat än hennes sätt att utmönstra Gud. Människan tror icke på Gud, förlitar sig icke på Gud, förtröstar icke på Gud. Guds vilja är decentralisering, alltså makten skall decentraliseras till individen. Individerna har fått speciella löften som ska förankras i familjerna. Samlevnadsmönstret finns klart och tydligt anvisat i Guds ord. Gån ut, föröken eder och bruken jorden och vårda den! Där är uppdraget. Människan går den rakt motsatta vägen i sin rädsla för det onda som hon bär i sitt eget väsen. Hon känner det onda och kan inte övervinna det, hon koncentrerar istället makten till institutionerna. Så småningom blir de system som hon har byggt upp av idealism, av religiösa, kulturella, politiska eller militära skäl, ett hot mot henne själv. Systemen som hon bygger upp utplånar successivt henne själv och successivt blir de här systemen en kvarn som mal sönder personligheten och förvandlar en människa till en mass-människa en massprodukt. Det är denna degenererade massmänniska som föder och väljer sina ledare, och det är utur detta människohav som även Antikrist sedan kommer. Gudsuppenbarelsen kommer att se fruktansvärt primitiv ut när den träder fram i strid med allt detta. Vem är du som vill bekämpa freden, vem är du som vill gå emot nykterheten och filantropin, vem är du som vill bekämpa ekumenik, samlevnad och vidgat samarbete? Ska vi inte nu vara glada när vi äntligen har kommit dithän att vi kan samarbeta? Man förstår inte att det här inte är en lösning på problemet, vi bara permanentar och bygger in problemet i ett nytt mönster. När vi har byggt färdigt på det här systemet så kommer det att hota oss ännu värre än något av de tidigare har gjort. Det är själva dynamiken. Vi skapar en fredsrörelse därför att vi tycker det är otäckt med de militära förvecklingarna och konflikterna. Människan säger: vi måste få slut på krigen, och så sätter hon igång med sina aktiviteter för att skapa en fredsrörelse som blir farligare än själva kriget. Blir fredsrörelsen farligare än själva kriget? Ja, det är ju fredsrörelsen som kommer att föda fram Antikrist. Fredsrörelsen är ett försök att åstadkomma hyggliga samlevnadsformer och är bara ett dåligt försök att göra sig oberoende av Fridsfursten. Fridsfursten går inte med på våra villkor och våra försök att skapa någonting, därför att vad som först och främst måste tas itu med är krigens djupaste orsak. Människan som kämpar för fredliga ändamål blir egentligen farligare än den värsta hök. En hök är relativt lätt att avslöja, men en fredsapostel… Kyrkorna faller för det här och öppnar sina predikstolar för fredsapostlarna och de kommer med sitt fredsbudskap. Fred utan Kristus, fred utan syndernas förlåtelse. Så har vi nykterhetsrörelsen. Det är väl ingen som vill förneka att vi har en fruktansvärd situation. Människans onda följeslagare är missbruk av droger, berusningsmedel. Det är ont. Nykterhetsrörelsen är behjärtansvärd. Det fanns idealism i den första generationen som byggde upp dessa rörelser, för då led många människor av missförhållandena, exempelvis på grund av alkoholmissbruk. Många har också lidit på grund av krigen och har känt det som en nödvändighet att vidtaga åtgärder för att få detta onda övervunnet i de mänskliga samlevnadsformerna. De har satsat sitt liv, sin fritid, sitt allt på idén, idealen, att komma tillrätta med problemen. Efterhand sker en successiv förändring med det som man har byggt upp. Den första generationen förändras väl inte så snart, men den påverkas av trycket utifrån och blir alltmer beredd att kompromissa med omgivningen. Så kommer det en generation som tar den första generationens arbete i arv. Det sker oftast utan någon märkbar förskjutning. Men det har redan ägt rum en förändring på djupet. Den generationen är inte så beredd till offer, till helhjärtade insatser, att leva så ensidigt och osjälviskt, utan vill förutom de ursprungliga värderingarna också ha någonting annat. Detta blir alltmer tydligt när den andra generationen utvecklas. Som regel är det så att när den tredje generationen kommer, då är idealismen urholkad medan däremot organisationen står kvar. Den tredje generationen får i arv en organisation, men den har ingen större offervilja, den har inte samma intressen, samma inspiration, vision, ideologi och pionjäranda. Resultatet blir att en organisation står där som ingen orkar med. Inte ens idealisterna själva orkar med den. Organisationen utlämnas åt samhället. Organisationen, som är ett resultat av pionjärgenerationens insatser, integreras allt mer med samhället. Samhället får ge den ett innehåll som då naturligtvis ska ligga så nära nykterhetsrörelsens eller fredsrörelsens intentioner som möjligt. Jag ska tala om för dig att det är likadant med samfunden ? de är underkastade exakt samma förändringens lag. Vad står kvar när de två första generationerna har gått? Då står institutionerna, organisationerna och kyrkorna kvar. Det blir den tredje generationen som får vårda traditionerna, och så småningom överlämnas kyrkan åt samhället. Kyrkan är nödvändig, den har en stor och betydelsefull funktion att fylla. Man kan icke befria ett samhälle från religiösa aktiviteter eller religiöst liv. Samhället inser att det är betjänt av att äga samfunden. Så blir också samfunden integrerade. De växte fram som väckelserörelser. Utanför kultursammanhangen, utanför politiken, utanför hela samhälls- och maktstrukturen. Ganska maktlösa och som regel förföljda. Det är helt otroligt att se hur man idag sitter på parkett liksom och applåderar fäderna, istället för att ta reda på orsaken till att de drabbades av smälek och förföljelse. Vad är orsaken till att de kämpade mot de vilda djuren och att vi sitter på parkett och applåderar? Så småningom hände det någonting i utvecklingen som gjorde att det etablerades samarbete lite här och lite där som så småningom utvidgades. Ytligt sett kan det se ut som om alltsammans är oförändrat. Kyrkan har bevarat sin identitet, säger man och man har skyddat sin integritet. Dessutom har man bevarat sin egenart och sin särart och sin självständighet i förhållande till staten. Vi har inte övergivit några positioner, vi har inte svikit någonting, vi står kvar. Det kan se ut som det är på det sättet, att man inte har gått in i samhället, men det är bara så att genom det som har skett så har samhället vidgat sina gränser. Det är så det går till. Samhället vidgar sina gränser. Det är där problemet ligger. Det är där problemet sitter, hela tiden vidgas gränserna. Genom kringgående rörelser får samhället ett indirekt och så småningom ett direkt inflytande över grupperna och församlingarna som tidigare var utanför. Jag ska läsa ett exempel på det här ur Hemmets Vän (1975). Det är en skildring om hur det var för 120 år sedan bland läsarna i Dalarna. På första sidan står det. ”Fångkärrorna skramlade ofta med läsare till länsfängelset” Då frågar man sig: Hur ser det samhälle ut som har fångkärror för läsare? Vad var orsaken till den konflikten? Finns orsakerna till konflikten kvar? Om inte ? varför har striden bilagts? Då måste man alltså ha enats på andra punkter, just på andra punkter än det som var konfliktens djupaste och ursprungliga orsak. Eller förändrats så att man bejakar det man tidigare bekämpade. Jag ska läsa här:

Predikan av Tage Johansson

Vi ska läsa ur Kolosserbrevets tredje kapitel:

-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
-Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
-När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
-Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan; ty för sådant kommer Guds vrede. I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv i dem. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet, ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
-I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne. Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri; nej, Kristus är allt och i alla. (Kol 3:1-11)

Predikan av Berno Vidén från Sommarkonferensen 2007

Älskar du Jesus? Älskar vi Jesus? Det finns en kärlek som är given oss i evangelium. Det går inte fråga om hur mycket, eller hur liten. Utan denna nåd himlen visat oss är given utan mått – gränslöst till oss var och en. När vi läser i Guds Ord om bönen, står det att vi ska lägga fram våra böneämnen under tacksägelse. Det är oerhört viktigt att vi i allt uttrycker tacksägelse till Jesus Kristus. Han är livet. Vi har alla en tjänst inför Gud. Om vi älskar honom vet vi att han har tagit sin boning i våra hjärtan. Inte gästar eller hälsar på då och då. Utan han bor där. I och med det har vi också nåtts av en kallelse att vara i tjänst för honom. Arbeta för Jesus. Det finns en fara att vi kanske lever i ett ständigt sökande. Jag vill komma in i Guds vilja – jag vill att Gud ska tala till mig, jag vill att han ska leda mig… När jag undervisar församlingen har jag en position som jag kan bruka till välsignelse, men jag kan också använda denna ställning så att jag lägger bördor på församlingen. Tunga ok som är svåra att bära. Jag kan tala på ett sätt så att de som lyssnar upplever det som om de inte kan något, är odugliga, har misslyckats och att Gud inte räknar med dem. Det kan går år efter år, och till slut tycker man att livet rinner ifrån en. Vad händer med mina dagar? Vad händer med kallelsen, med min tjänst? Det här problemet är något som finns i många religioner. Ett religiöst slaveri. Man kämpar och strävar, man tröttnar och förlorar visionen, gnistan. Man får kanske lyssna till moralpredikningar: nu ska ni vara så, nu ska ni verkligen skärpa er och ta nya steg. Människor upplever att de inte kan nå upp till förväntningarna. Jag kan presentera en perfekt bild av församlingen, vad Gud förväntar sig av oss. En idealbild av en nytestamentlig församling, där vi ser konturerna, mönstren, men så blir det inget annat än tunga teorier. Det är att göra lag av nåden, lag av evangelium. Jag arbetar i Dominikanska Republiken, ett katolskt land, och möter många människor som vecka efter vecka går i mässan och har kontinuerlig kontakt med sin präst. De ska bikta sig och får syndernas förlåtelse gång på gång, men de upplever aldrig befrielse, når aldrig fram.Jag har en bok med vittnesbörd av katolska präster. Där beskrivs vilken kamp de utkämpat. De går hängivet in med hela sitt hjärta i tjänsten för Katolska kyrkan, just för att de vill leva för Gud. Det blir ritualer och ceremonier och det förlitar sig folket på. Man går till Katolska kyrkan, för där finns frälsningen, där finns hoppet. Kyrkan bär namnet och har befogenheter att ge syndernas förlåtelse. Vi är inte katoliker. Men det finns paralleller i vad vi kan göra. Hur lätt det är att fastna i olika traditioner och mönster. Man kan ge dem bibliska namn, tala om dem som urkristna ideal. Men så har vi kanske gått miste om kärnan: att Gud faktiskt har gett oss liv. Här från talarstolen kan vi förkunna och förkunna, men det vi säger kanske läggs som ett ok som ingen förmår förverkliga. Fina förebilder. En slags perfektionism eller moralism som är oerhört farlig. Men om du mött Jesus och älskar honom är du också ett redskap för honom. Ingen kan ta honom ifrån dig, för han mötte dig, han grep ditt hjärta. Det finns ingen pekpinne som kan röva hans liv från dig. Om du lever i denna hängivenhet till din Frälsare och Förlossare, då är du ett redskap i hans hand. Då brinner det, då rör det sig inombords. Du kan gå vidare, ta steg just för att få tjäna Honom. Det finns mycket man kan fastna i. Katolicism, och andra religioner. Jag läste om Jehovas Vittnen. I området där vi bor i Santo Domingo finns mycket Jehovas Vittnen. De är så nitiska, går omkring och fiskar överallt. Men när man närmar sig deras lära, deras sätt att leva, så märker man också där att det ställs tunga krav på anhängarna. Det är prestationer som ska utföras. Måtte Gud befria oss från detta! Det finns inga prestationskrav på oss, men det finns en kärlek som är drivande och den måste du vara rädd om. Du måste bevaras i ditt hjärta så att där finns den genuina tonen: han är min och jag är hans. Herre, bevara församlingen i denna första kärlek! Så att vi får uppleva denna sanna enhet kring ditt ord, kring din ande, Herre.
Vi ska läsa i Matteus 23:e kapitel några versar. Här ser vi hur Jesus går tillrätta med just dessa som bär ansvaret att ge Guds ord till folket. Det måste handla om predikanter, herdar: alltså ledande positioner, där man har ansvar för en grupp, en församling. Det handlar också om oss allesammans. Var och en har ett ansvar att vara bärare av andliga nådegåvor som Herren gett oss. Det står som rubrik i vår bibel: Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna. Jesus riktigt beklagar sig över hur de som hade ordet överlämnat åt sig missbrukade sin position och skaffar sig själva vinning genom evangelium.