Predikan

Predikan av Arne Imsen från 1992

Det heter i 1 Tim 3 från vers 14:
-Detta skriver jag till dig, fastän jag hoppas att snart få komma till dig.
Jag säger dig, det är bråttom. Man måste snabbt få tag i sanningens ord, så man inte påverkas av andra budskap som tävlar om vår uppmärksamhet.

-Jag vill nämligen, om jag likväl skulle dröja, att du skall veta huru man bör förhålla sig i Guds hus, som ju är den levande Gudens församling, sanningens stödjepelare och grundfäste. (1Tim 3:15 )

[Läs mer]

Följande predikan av Arne Imsen hölls 1993. Den är mycket aktuell och tar upp församlingens situation och position i en tid som präglas av allt större och mer globala maktblock. Sanningen om Jesu tillkommelse får inte tystas ned, inte heller Bibelns förutsägelser om den sista tidens religiösa och politiska totalitära maktanspråk. I alla omvälvande händelser med finanskriser och tal om en ny ekonomisk världsordning återspeglas Bibelns budskap om att Herrens dag är nära. Ännu mer tydligt ljuder det budskap som den helige Ande levandegör för församlingen, att dagen för hemfärd närmar sig.

Predikan av Paulus Eliasson

Jag skulle vilja tala om framgång, härlighet och upphöjelse. I Jesaja 52 har vi inledningen till Gamla Testamentets kanske viktigaste profetia. Det säger inte litet, för det finns oerhört många stora profetior i Gamla Testamentet. Men här talas om Herrens tjänares lidande. Vi läser:
-Se, min tjänare skall handla vist. Han skall bli hög och upphöjd, ja, mycket hög. (Jes 52:13)
I 1917 års översättning står det ”Se min tjänare skall hava framgång”. I norska översättningen från 1930 står det: ”Se, min tjener skal gå frem med visdom." Det ord som används här – handla vist – hava framgång – gå frem med visdom – har egentligen dubbel betydelse. Det betyder både att gå fram och vara vis. Han ska ha framgång i visdom.
”Han ska bli hög, upphöjd och mycket hög.” Det är tre ord som är som en stege. Hög – upphöjd – mycket hög. Det är en tredubbel förstärkning av samma ord.

Predikan av Varghese Thomas

Vi ska gå till Uppenbarelseboken, där det talas om vikten av att vara ett Guds vittne. I kapitel 12 kan vi läsa:

-Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: “Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig undan döden."(Upp 12:9-11)

[Läs mer]

Undervisning av B V Henry

Avsikten med att vi kommer tillsammans är inte bara att ta emot, utan också att ge. Det är vad gemenskap handlar om. Jag läste i Midnattsropet om storfamiljsgemenskapen, och har också på många platser i världen mött olika kristna kommuniteter. Nyligen kom jag tillbaka från en resa i USA, där jag åter igen varit tillsammans med Mennoniterna och deras storfamiljer. De håller samman familjen och har gemenskap med varandra, och de lever mycket enkelt och med betoning på det andliga livet. Det var mycket uppmuntrande vara tillsammans med dem och träffa dem som individuella familjer. Det finns något ibland dessa familjer som man sällan möter i Europa; jag vill kalla det ett altare. Ett altare där alla medlemmar i familjen kommer samman i bibelläsning och bön och också för att böja knä tillsammans i ett totalt beroende av Herren. Det är så uppmuntrande se att det finns ett annat sätt att leva på. Livets sanna mening ligger inte i vad vi äger, utan vad vi är i förhållande till Herren och till hans rike. Det är så Herren vill att vi ska leva.

Predikan av Arne Imsen 1979

Vi skall läsa ur Domarboken, en av bibelns mest intressanta, lärorika böcker.
Det är en lärorik bok därför att där ser vi hur teokratin tar form och hur den bryts. Det är två oförenliga principer som där brottas mot varandra: Det är å ena sidan denna teokratiska styrelse som skulle vara det typiska, det mest kännetecknande för det här folket vi läser om. Men å andra sidan har vi influenserna från omgivningen, alla mer eller mindre fullt begripliga invändningar som människor gör mot det gudomliga, och hur man också i avgörande situationer låter det mänskliga bli vägledande med allt vad det innebär.
Vi är synnerligen kortsiktiga och vanligtvis väljer vi sådana problemlösningar som ger omedelbart resultat – som vi tror blir en lycklig lösning.
Men det är trots allt så, hur svårt det än är att inse det i varje enskild situation, att det Gud sagt det står sig i alla tider. Det är inte bara tillämpbart, utan man måste underordna sig det om man inte ska förlora det som andra generationer genom stora personliga uppoffringar erövrat.
I Dom 6 heter det i Jesu namn:
-Och Herrens ängel kom och satte sig under terebinten i Ofra som tillhörde abesiriten Joas. Dennes son Gideon höll då på att klappa ut vete i vinpressen för att bärga det undan Midjan. För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: “Herren är med dig, du tappre stridsman.” Gideon svarade honom: ”Ack min Herre, om Herren är med oss varför har då allt detta kommit över oss och var äro alla hans under om vilka våra fäder hava förtäljt för oss och sagt: ”Se, Herren har fört oss upp ut Egypten, nu har ju Herren förskjutit oss och givit oss i Midjans våld.” Då vände sig Herren till honom och sade: ”Gå åstad i denna din kraft och fräls Israel ur Midjans våld, se, jag har sänt dig”. Han svarade honom: ”Ack Herre, varmed kan jag frälsa Israel. Min ätt är ju den oansenligaste bland Manesse och jag själv den ringaste i min faders hus.” Herren sade till honom: ”Jag vill vara med dig så att du skall slå Midjan såsom vore det en enda man.” Men han svarade honom: ”Om jag har funnit nåd inför dina ögon, så låt mig få ett tecken att det är du som talar med mig. Gå icke bort härifrån förrän jag kommit tillbaka och hämtat ut min offergåva och lagt f ram den för dig”. Han sade: ”Jag vill stanna till dess du kommer igen.”
Då gick Gideon in och tillredde en killing, så ock osyrat bröd av en efa mjöl, därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka . Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. Men Guds ängel sade till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och gjut spadet däröver.” Och han gjorde så. Och Herrens ängel räckte ut staven som han hade i sin hand och rörde med dess ända vid köttet och det osyrade brödet. Då kom eld ut ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet och därvid försvann Herrens ängel ur hans åsyn. Då såg Gideon att det var Herrens ängel och Gideon sade: ”Ve mig, Herre, Herre eftersom jag nu har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte". Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig, frukta icke, du skall icke dö.” Då byggde Gideon där ett altare åt Herren och kallade det ”Herren är frid”. Det finnes kvar ännu idag i det abesiritiskaOfra. (Dom 6:11-24)

Predikan av Hans Lindelöw
Guds folk försökte komma fram till en rättfärdighet på gärningarnas väg. Gud hade åt oss utsett något bättre. Han sände sin son. Det står i Skriften att de inte utan oss skulle bli fullkomnade. Det verkar som om Hebréerbrevets författare placerar själva grundvalen i den kristna församlingen.

På ett möte jag besökte talade en person som representerar den Messianska rörelsen. Han underströk betydelsen av att finna rötterna. Man måste finna rötterna, och idealet var Guds folks enhet. Enheten ska återställas genom att man finner rötterna i det mosaiska, i Mose lag. Jag kan inte riktigt hålla med om detta, för skulle vi söka våra rötter i omskärelsens förbund och i Mose lag så är jag rädd för att det skulle åstadkomma mycket mera konflikter.
Det är intressant att se att bilden av Guds folk som ett enat folk framträder mycket klarare i Hebréerbrevets 11:e kapitel än i Apostlagärningarna 7, när man jämför dessa kapitel. Hebr 11 lyfter fram tron. Vad som betonas är inte Abrahams tro eller Josefs tro. Det betonas genom tron. Det stämmer ganska väl med aposteln Paulus undervisning i andra Korintierbrevet där han talar om att ha samma trons ande. Det verkar som om tron hjälper oss att komma undan en hel del saker. Om vi genom tron skulle finna vår enhet i en annan, ny förståelse av Mose lag än den som exempelvis Hebréerbrevets författare anger, att vi skulle aktualisera Mose lag, mönsterbilden på det viset, så är jag rädd för att vi skulle hamna i mycket större konflikter. Bilden av ett enat folk får vi verkligen inte när vi läser detta. Man talar i Messianska rörelsen exempelvis om judarna och deras gudstjänst, som om det vore något som de iakttog och vårdade sig om. Det där låter litet romantiskt, för NT:s mera framträdande vittnen, som Stefanus och Jesus säger att det var just vad de inte gjorde. På den tiden invände man med Mose lag mot dem som predikade evangelium.
Vad säger Jesus? I Johannes evangelium, kapitel 7 läser vi:
-Då förundrade sig judarna och sade: ”Varifrån har denne sin lärdom, han som icke har fått undervisning?” Jesus svarade dem och sade: ”Min lära är icke min, utan hans som har sänt mig. Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå om denna lära är från Gud, eller om jag talar av mig själv. Den som talar av sig själv, han söker sin egen ära; men den som söker dens ära, som har sänt honom, han är sannfärdig, och orättfärdighet finnes icke i honom. - Har icke Moses givit eder lagen? Och likväl fullgör ingen av eder lagen." (Joh 7:15-19 )
Hör vad Jesus själv säger. Har icke Moses givit er lagen? Och likväl fullgör ingen av er lagen! Man får en känsla ibland att det skulle vara så laglydigt och fromt, hela detta judiska folk. Att de höll på dessa seder. Vad säger Stefanus i Apg 7? Vi ser hur hans budskap avslutas. Det var inte lätt för dem att höra. Stefanus säger så här:
-I hårdnackade, med oomskurna hjärtan och öron, I stån alltid emot den helige Ande, I likaväl som edra fäder. Vilken av profeterna hava icke edra fäder förföljt? De hava ju dräpt dem som förkunnade att den Rättfärdige skulle komma, han som I själva nu haven förrått och dräpt, I som fingen lagen eder given genom änglars försorg, men icke haven hållit den.
Jesus sa: Ingen av er håller lagen. Stefanus sa: Ni har fått lagen genom änglars försorg, men har inte hållit den.
Vi kan ha olika uppfattningar om förhållandet till lagen. Den som skrivit Hebr 11 har ett förhållande till lagen. Men inte samma förhållande riktigt som det Stefanus anmärker på. Den som skrivit Hebr 11 tar fasta på lagen. Han låter nämligen lagen fullgöra den uppgift lagen har. Det finns en uppgift också för lagen, när vi predikar evangelium. Det gör aposteln Paulus klart i Romarbrevets tredje kapitel där han talar om att en rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad. Vilken rättfärdighet från Gud har blivit uppenbarad? Jesus Kristus själv. Alltså inte tavlor av sten, utan Ordet som vart kött. Jesus Kristus själv har blivit uppenbarad:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad, en som lagen och profeterna vittna om.
Att lagen och profeterna vittnar, det är något som Hebréerbrevets författare förstår sig på. Att lagen och profeterna vittnar om en rättfärdighet från Gud, som i sig själv inte ser ut alls som lagen och profeterna gjorde, därför att nu handlar det om Jesus. Lagen och profeterna vittnar om en rättfärdighet från Gud. Men det står inte att lagen och profeterna åstadkommer en rättfärdighet från Gud. Lagen och profeterna kan inte åstadkomma någon rättfärdighet, men de kan vittna om den. Lagen har också andra uppgifter. Men ifråga om vår frälsning och försoning kan lagen inte åstadkomma någonting, för då behövs den här mannen som själv är en försonare, som själv är en medlare mellan Gud och människor. Därför heter det om denna frälsning och försoning också i Romarbrevet 3:
-Men nu har, utan lag, en rättfärdighet från Gud blivit uppenbarad.
Varför ska vi då behöva ha lagen? Kan vi inte totalt avvisa lagen då? Nej, för om vi bara avvisar lagen, säger Romarbrevet, kommer vi inte att klara oss. Utan lag, blir vi dömda. Hur ska vi kunna bli dömda om det inte finns någon lag? Jo, det står så här:
-Ty hos Gud finnes intet anseende till personen; alla de som utan lag hava syndat skola ock utan lag förgås, och alla de som med lag hava syndat skola genom lag bliva dömda. (Rom 2:11-12)
Alltså, de som hade lagen och trots allt syndade, skulle genom lagen bli dömda. Men de som ingen lag har och syndar, kommer också att bli dömda, genom att de förgås utan lag. Med eller utan lag så blir utfallet negativt om man syndar. Däremot, om man öppnar sitt hjärta för Jesus Kristus – det har kommit en frälsning utan lag, en försoning utan lag, en rättfärdighet utan lag. Det helt avgörande i vår frälsning sker utan lag, därför att lagen vittnar, lagen överbevisar, men lagen kan inte åstadkomma någon rättfärdighet. Där står vi helt utan chans. Det är bara en, det är Jesus Kristus själv. Det är han som är rättfärdigheten från Gud, och verkligen effektiv på det sättet. Han inte bara kräver av oss rättfärdighet, han gör oss rättfärdiga.
Judarna hade lagen, och både Jesus och Stefanus sa att de hade inte hållit den. De kristna har Jesus själv. Kan man inte förebrå de kristna något? Ni har Jesus själv, och ändå tror ni inte på honom. Det kan man förebrå rätt många för. Det heter om församlingen i Sardes att den har namnet om sig att den lever, men den är död.

Predikan av Michael Hafsahl

Jag ska dela med mig en vers ur Matteus evangelium. En märklig vers:

-Och från Johannes döparens dagar intill denna stund tränger himmelriket fram med storm, och människor storma fram och rycka det till sig. (Matt 11:12)

I den norska bibeln heter det: “Og mennesker som trenger sig inn med makt”.

Helt uppenbart så handlar inte denna vers om alla människor. Det finns människor som tackar nej till himmelriket, som inte vill ha något med himmelriket att göra. Det finns grupper som motarbetar himmelriket, och så finns det också, tyvärr, en stor grupp människor som aldrig har hört talas om himmelriket. Men det finns också sådana som Jesus talar om här; människor som stormar fram, som tränger sig in med makt, och som rycker det till sig. Det är en beskrivning som nästan tenderar till våldsamhet. Det är något i texten som säger mig att här är det kompromisslösa människor som stormar fram. Kosta vad det kosta vill, jag vill ha tag i himmelriket och dess hemligheter. Människor som använder all sin makt, varje fiber i kroppen, för att nå fram till himmelriket. och för att rycka det till sig. Och när man väl har fått tag, så släpper man det inte.

Predikan av Arne Imsen, 1975

I de bibelstudier som jag har haft tidigare har vi slagit fast att staten icke är en gudomlig instiftelse, eller anordning. När vi talat om det här ämnet ”staten som Gud, staten som Guds tjänare, staten som vilddjur” så är det ett faktum att alla de här tre möjligheterna finns. Fastän nu staten inte är en gudomlig skapelse kan den alltså bli en Guds tjänare. Det beror helt och hållet på omständigheterna som vi också kan se i Skriften. Vi ser exempelvis hur vilddjuret skadas till döds och vi kan av det förstå att det också finns makter som också kan besegra Lewiatan, eller i varje fall neutralisera honom. Vi glider successivt in i ett slags tillstånd av resignation. Vi resignerar och tycker att det är nästan meningslöst att försöka komma till rätta med problemen som gäller vårt förhållande till den närvarande tidsåldern och dess maktkonstellationer. Istället för att bli fria personligheter dukar vi under och blir slavar. De flesta av oss är förslavade utan att veta om det, då de friheter som kanske fanns i själva begynnelsen gått förlorade utan att man har märkt det. Gud handlar i varje tidsålder och i varje situation. För det första uppenbarar han för människan hennes benägenhet att berömma sig av att vara fri medan hon är fåfänglighetens träl. Hon berömmer sig av att vara självständig, men hon är egentligen fruktansvärt bunden. Vi ska titta på några sammanhang där vi får se hur just utvecklingen från det relativt oskyldiga stadium då olika ting kommer till, efterhand blir till instrument i människans händer. I det läget är det ett uttryck för hennes idealism, avsikten att besegra det ondas följder, men utan att ta itu med det onda. Vi upplever otryggheten, fruktan, fruktan för andra människor, fruktan för vädrets eller elementens makter, för naturens krafter. Fruktan för djuren, sjukdomen, fattigdomen, detta som finns med hela tiden och ständigt görs tappra försök att komma tillrätta med det. Människan tar inte itu med det onda utan hon tar itu med det ondas följder. För att ta itu med följderna kan man använda sig av idealism, religion, kultur, politik och militär. Människan bygger hela tiden upp någonting ? ett system för att utveckla sin idealism. Religion, vetenskap, filosofi, du möter det på det primitiva planet och du möter det på det avancerade, mer utvecklade planet. Istället för att ta itu med det onda tar man itu med det ondas följder, exempelvis genom nykterhetsrörelsen och fredsrörelsen. Så försöker man kringgå grundproblemet genom att skapa mäktiga bålverk emot vissa speciellt utmärkande avarter. På det här planet, i sitt ursprungliga skede, märker vi hur den svaga, hjälplösa människan söker finna lösningen på sin situation. Men varje gång som hon griper till de här metoderna, går hon ett steg bort ifrån Gud, ty det här systemet som hon bygger upp är ingenting annat än hennes sätt att utmönstra Gud. Människan tror icke på Gud, förlitar sig icke på Gud, förtröstar icke på Gud. Guds vilja är decentralisering, alltså makten skall decentraliseras till individen. Individerna har fått speciella löften som ska förankras i familjerna. Samlevnadsmönstret finns klart och tydligt anvisat i Guds ord. Gån ut, föröken eder och bruken jorden och vårda den! Där är uppdraget. Människan går den rakt motsatta vägen i sin rädsla för det onda som hon bär i sitt eget väsen. Hon känner det onda och kan inte övervinna det, hon koncentrerar istället makten till institutionerna. Så småningom blir de system som hon har byggt upp av idealism, av religiösa, kulturella, politiska eller militära skäl, ett hot mot henne själv. Systemen som hon bygger upp utplånar successivt henne själv och successivt blir de här systemen en kvarn som mal sönder personligheten och förvandlar en människa till en mass-människa en massprodukt. Det är denna degenererade massmänniska som föder och väljer sina ledare, och det är utur detta människohav som även Antikrist sedan kommer. Gudsuppenbarelsen kommer att se fruktansvärt primitiv ut när den träder fram i strid med allt detta. Vem är du som vill bekämpa freden, vem är du som vill gå emot nykterheten och filantropin, vem är du som vill bekämpa ekumenik, samlevnad och vidgat samarbete? Ska vi inte nu vara glada när vi äntligen har kommit dithän att vi kan samarbeta? Man förstår inte att det här inte är en lösning på problemet, vi bara permanentar och bygger in problemet i ett nytt mönster. När vi har byggt färdigt på det här systemet så kommer det att hota oss ännu värre än något av de tidigare har gjort. Det är själva dynamiken. Vi skapar en fredsrörelse därför att vi tycker det är otäckt med de militära förvecklingarna och konflikterna. Människan säger: vi måste få slut på krigen, och så sätter hon igång med sina aktiviteter för att skapa en fredsrörelse som blir farligare än själva kriget. Blir fredsrörelsen farligare än själva kriget? Ja, det är ju fredsrörelsen som kommer att föda fram Antikrist. Fredsrörelsen är ett försök att åstadkomma hyggliga samlevnadsformer och är bara ett dåligt försök att göra sig oberoende av Fridsfursten. Fridsfursten går inte med på våra villkor och våra försök att skapa någonting, därför att vad som först och främst måste tas itu med är krigens djupaste orsak. Människan som kämpar för fredliga ändamål blir egentligen farligare än den värsta hök. En hök är relativt lätt att avslöja, men en fredsapostel… Kyrkorna faller för det här och öppnar sina predikstolar för fredsapostlarna och de kommer med sitt fredsbudskap. Fred utan Kristus, fred utan syndernas förlåtelse. Så har vi nykterhetsrörelsen. Det är väl ingen som vill förneka att vi har en fruktansvärd situation. Människans onda följeslagare är missbruk av droger, berusningsmedel. Det är ont. Nykterhetsrörelsen är behjärtansvärd. Det fanns idealism i den första generationen som byggde upp dessa rörelser, för då led många människor av missförhållandena, exempelvis på grund av alkoholmissbruk. Många har också lidit på grund av krigen och har känt det som en nödvändighet att vidtaga åtgärder för att få detta onda övervunnet i de mänskliga samlevnadsformerna. De har satsat sitt liv, sin fritid, sitt allt på idén, idealen, att komma tillrätta med problemen. Efterhand sker en successiv förändring med det som man har byggt upp. Den första generationen förändras väl inte så snart, men den påverkas av trycket utifrån och blir alltmer beredd att kompromissa med omgivningen. Så kommer det en generation som tar den första generationens arbete i arv. Det sker oftast utan någon märkbar förskjutning. Men det har redan ägt rum en förändring på djupet. Den generationen är inte så beredd till offer, till helhjärtade insatser, att leva så ensidigt och osjälviskt, utan vill förutom de ursprungliga värderingarna också ha någonting annat. Detta blir alltmer tydligt när den andra generationen utvecklas. Som regel är det så att när den tredje generationen kommer, då är idealismen urholkad medan däremot organisationen står kvar. Den tredje generationen får i arv en organisation, men den har ingen större offervilja, den har inte samma intressen, samma inspiration, vision, ideologi och pionjäranda. Resultatet blir att en organisation står där som ingen orkar med. Inte ens idealisterna själva orkar med den. Organisationen utlämnas åt samhället. Organisationen, som är ett resultat av pionjärgenerationens insatser, integreras allt mer med samhället. Samhället får ge den ett innehåll som då naturligtvis ska ligga så nära nykterhetsrörelsens eller fredsrörelsens intentioner som möjligt. Jag ska tala om för dig att det är likadant med samfunden ? de är underkastade exakt samma förändringens lag. Vad står kvar när de två första generationerna har gått? Då står institutionerna, organisationerna och kyrkorna kvar. Det blir den tredje generationen som får vårda traditionerna, och så småningom överlämnas kyrkan åt samhället. Kyrkan är nödvändig, den har en stor och betydelsefull funktion att fylla. Man kan icke befria ett samhälle från religiösa aktiviteter eller religiöst liv. Samhället inser att det är betjänt av att äga samfunden. Så blir också samfunden integrerade. De växte fram som väckelserörelser. Utanför kultursammanhangen, utanför politiken, utanför hela samhälls- och maktstrukturen. Ganska maktlösa och som regel förföljda. Det är helt otroligt att se hur man idag sitter på parkett liksom och applåderar fäderna, istället för att ta reda på orsaken till att de drabbades av smälek och förföljelse. Vad är orsaken till att de kämpade mot de vilda djuren och att vi sitter på parkett och applåderar? Så småningom hände det någonting i utvecklingen som gjorde att det etablerades samarbete lite här och lite där som så småningom utvidgades. Ytligt sett kan det se ut som om alltsammans är oförändrat. Kyrkan har bevarat sin identitet, säger man och man har skyddat sin integritet. Dessutom har man bevarat sin egenart och sin särart och sin självständighet i förhållande till staten. Vi har inte övergivit några positioner, vi har inte svikit någonting, vi står kvar. Det kan se ut som det är på det sättet, att man inte har gått in i samhället, men det är bara så att genom det som har skett så har samhället vidgat sina gränser. Det är så det går till. Samhället vidgar sina gränser. Det är där problemet ligger. Det är där problemet sitter, hela tiden vidgas gränserna. Genom kringgående rörelser får samhället ett indirekt och så småningom ett direkt inflytande över grupperna och församlingarna som tidigare var utanför. Jag ska läsa ett exempel på det här ur Hemmets Vän (1975). Det är en skildring om hur det var för 120 år sedan bland läsarna i Dalarna. På första sidan står det. ”Fångkärrorna skramlade ofta med läsare till länsfängelset” Då frågar man sig: Hur ser det samhälle ut som har fångkärror för läsare? Vad var orsaken till den konflikten? Finns orsakerna till konflikten kvar? Om inte ? varför har striden bilagts? Då måste man alltså ha enats på andra punkter, just på andra punkter än det som var konfliktens djupaste och ursprungliga orsak. Eller förändrats så att man bejakar det man tidigare bekämpade. Jag ska läsa här:

Predikan av Tage Johansson

Vi ska läsa ur Kolosserbrevets tredje kapitel:

-Om I alltså ären uppståndna med Kristus, så söken det som är därovan, där varest Kristus är och sitter på Guds högra sida.
-Ja, haven edert sinne vänt till det som är därovan, icke till det som är på jorden. Ty I haven dött, och edert liv är fördolt med Kristus i Gud.
-När Kristus, han som är vårt liv, bliver uppenbarad, då skolen ock I med honom bliva uppenbarade i härlighet.
-Så döden nu edra lemmar, som höra jorden till: otukt, orenhet, lusta, ond begärelse, så ock girigheten, som ju är avgudadyrkan; ty för sådant kommer Guds vrede. I de synderna vandraden också I förut, då I ännu haden edert liv i dem. Men nu skolen också I lägga bort alltsammans; vrede, häftighet, ondska, smädelse och skamligt tal ur eder mun;
-I skolen icke ljuga på varandra. I haven ju avklätt eder den gamla människan med hennes gärningar och iklätt eder den nya, den som förnyas till sann kunskap och så bliver en avbild av honom som har skapat henne. Och därvid kommer det icke an på om någon är grek eller jude, omskuren eller oomskuren, barbar eller skyt, träl eller fri; nej, Kristus är allt och i alla. (Kol 3:1-11)

[Läs mer]

Predikan av Berno Vidén från Sommarkonferensen 2007

Älskar du Jesus? Älskar vi Jesus? Det finns en kärlek som är given oss i evangelium. Det går inte fråga om hur mycket, eller hur liten. Utan denna nåd himlen visat oss är given utan mått – gränslöst till oss var och en. När vi läser i Guds Ord om bönen, står det att vi ska lägga fram våra böneämnen under tacksägelse. Det är oerhört viktigt att vi i allt uttrycker tacksägelse till Jesus Kristus. Han är livet. Vi har alla en tjänst inför Gud. Om vi älskar honom vet vi att han har tagit sin boning i våra hjärtan. Inte gästar eller hälsar på då och då. Utan han bor där. I och med det har vi också nåtts av en kallelse att vara i tjänst för honom. Arbeta för Jesus. Det finns en fara att vi kanske lever i ett ständigt sökande. Jag vill komma in i Guds vilja – jag vill att Gud ska tala till mig, jag vill att han ska leda mig… När jag undervisar församlingen har jag en position som jag kan bruka till välsignelse, men jag kan också använda denna ställning så att jag lägger bördor på församlingen. Tunga ok som är svåra att bära. Jag kan tala på ett sätt så att de som lyssnar upplever det som om de inte kan något, är odugliga, har misslyckats och att Gud inte räknar med dem. Det kan går år efter år, och till slut tycker man att livet rinner ifrån en. Vad händer med mina dagar? Vad händer med kallelsen, med min tjänst? Det här problemet är något som finns i många religioner. Ett religiöst slaveri. Man kämpar och strävar, man tröttnar och förlorar visionen, gnistan. Man får kanske lyssna till moralpredikningar: nu ska ni vara så, nu ska ni verkligen skärpa er och ta nya steg. Människor upplever att de inte kan nå upp till förväntningarna. Jag kan presentera en perfekt bild av församlingen, vad Gud förväntar sig av oss. En idealbild av en nytestamentlig församling, där vi ser konturerna, mönstren, men så blir det inget annat än tunga teorier. Det är att göra lag av nåden, lag av evangelium. Jag arbetar i Dominikanska Republiken, ett katolskt land, och möter många människor som vecka efter vecka går i mässan och har kontinuerlig kontakt med sin präst. De ska bikta sig och får syndernas förlåtelse gång på gång, men de upplever aldrig befrielse, når aldrig fram.Jag har en bok med vittnesbörd av katolska präster. Där beskrivs vilken kamp de utkämpat. De går hängivet in med hela sitt hjärta i tjänsten för Katolska kyrkan, just för att de vill leva för Gud. Det blir ritualer och ceremonier och det förlitar sig folket på. Man går till Katolska kyrkan, för där finns frälsningen, där finns hoppet. Kyrkan bär namnet och har befogenheter att ge syndernas förlåtelse. Vi är inte katoliker. Men det finns paralleller i vad vi kan göra. Hur lätt det är att fastna i olika traditioner och mönster. Man kan ge dem bibliska namn, tala om dem som urkristna ideal. Men så har vi kanske gått miste om kärnan: att Gud faktiskt har gett oss liv. Här från talarstolen kan vi förkunna och förkunna, men det vi säger kanske läggs som ett ok som ingen förmår förverkliga. Fina förebilder. En slags perfektionism eller moralism som är oerhört farlig. Men om du mött Jesus och älskar honom är du också ett redskap för honom. Ingen kan ta honom ifrån dig, för han mötte dig, han grep ditt hjärta. Det finns ingen pekpinne som kan röva hans liv från dig. Om du lever i denna hängivenhet till din Frälsare och Förlossare, då är du ett redskap i hans hand. Då brinner det, då rör det sig inombords. Du kan gå vidare, ta steg just för att få tjäna Honom. Det finns mycket man kan fastna i. Katolicism, och andra religioner. Jag läste om Jehovas Vittnen. I området där vi bor i Santo Domingo finns mycket Jehovas Vittnen. De är så nitiska, går omkring och fiskar överallt. Men när man närmar sig deras lära, deras sätt att leva, så märker man också där att det ställs tunga krav på anhängarna. Det är prestationer som ska utföras. Måtte Gud befria oss från detta! Det finns inga prestationskrav på oss, men det finns en kärlek som är drivande och den måste du vara rädd om. Du måste bevaras i ditt hjärta så att där finns den genuina tonen: han är min och jag är hans. Herre, bevara församlingen i denna första kärlek! Så att vi får uppleva denna sanna enhet kring ditt ord, kring din ande, Herre.
Vi ska läsa i Matteus 23:e kapitel några versar. Här ser vi hur Jesus går tillrätta med just dessa som bär ansvaret att ge Guds ord till folket. Det måste handla om predikanter, herdar: alltså ledande positioner, där man har ansvar för en grupp, en församling. Det handlar också om oss allesammans. Var och en har ett ansvar att vara bärare av andliga nådegåvor som Herren gett oss. Det står som rubrik i vår bibel: Jesu verop över de skriftlärde och fariséerna. Jesus riktigt beklagar sig över hur de som hade ordet överlämnat åt sig missbrukade sin position och skaffar sig själva vinning genom evangelium.