R. J. Blomqvist

Jag vill sända en fridshälsning till er, som kämpar efter härlig seger. Det finns bara en väg .att vandra och det är bönens och löftenas väg. Sedan jag den 1/6 1962 ‘fick nåd att inför Gud mottaga förlåtelse för mina synder, har det varit jubel, lovsång och tacksamhet i min själ.

Jag har som liten fått nåd att växa upp med troende föräldrar. Som liten blev jag upptagen som fosterpojke, ty min far levde under spritens och djävulens våld. Jag blev intagen på ett barnhem här i staden och fick sedan höra, att jag skulle få ny mor och far. Jag hade då genom frälsningsarmén fått höra, att de, som trodde på Gud, var goda människor. Jag bad till Gud, att jag skulle få komma till sådana föräldrar. Gud hörde min bön och de föräldrar jag då kom till, lever än i dag och verkar för Gud. Där fick jag en fristad i närmare 5 år. Sedan blev jag överväldigad av synden och jag lämnade mitt kära fosterhem och for ut på sjön. Men jag förstod, att jag hade tappat min tro och bad Gud, ,att jag ej skulle få en enda lugn stund förrän jag åter fick nåd att komma till honom. Det tog hela 2 år. Allt vad jag tog mig för under denna tid misslyckades. Jag gifte mig och byggde ett hem. Det fick jag lämna. Jag fick flytta från plats till plats, från Norrbotten till södra Sverige. En dag kom jag till Jönköping. Då hade jag varit i 12 länder samt många orter inom svenska gränser, tills jag fick höra om den underbare Jesus som kan förvandla allt. Jag satt en kväll hos min bror. Klockan var vid halv 9 på kvällen, och vi skulle ha, som det hette en trevlig kväll tillsammans. Men jag hade ej hunnit börja. Flaskorna stod uppradade på bordet. Så kom det som ett slag. Jag fick en drivande kraft inom mig att jag skulle gå ner till Påfågelsalen i Folkets hus. En röst sade inom mig, ”det är ej försent”. Mötet var i det närmaste slut, när jag kom dit. Jag var långt borta med mina tankar. Min fru var på mötet, det såg jag, men hon var inte frälst. Broder Grianstrand kom till mig. Han tog mina tankar där jag just satt och tänkte, att det finns ingen människa, som är så lyckligt lottade som dessa. Men detta var så svårt att bekänna inför människorna. Granstrand sade till mig, att jag vet du vill bli lycklig. Kom nu, du måste fatta mod. Med ens fick jag en underbar kraft. Jag sade, till Granstrand: ”Gå du före, jag kommer.” Jag satt där med rocken på mig. Den åkte ,av med fart utan tvekan. Jag tänkte inte ens på hur det skulle gå med min fru, när jag kom hem den kvällen. Jag sprang fram till första bänk, och där fick jag mottaga vad Gud kan ge, underbar frälsning och förnyelse till seger och kraft. För var dag som går, tackar jag Gud för den dag han gav mig kraft att lämna synden. Jag vet, att när Gud är med mig, kan intet vara emot mig. Jag har genom Guds nåd blivit bevarad och helad.