Text: Emanuel Johansson

HBT-rörelsen avancerade i dagarna ytterligare på sin curlingbana genom det svenska samhället. Ivriga aktörer med isborstarna i högsta hugg har de senaste decennierna sopat banan. Den lagstiftande församlingen, media- och kulturvärlden har gjort sina insatser. Svenska Kyrkan har länge varit med och har nu med allt man förmått låtit borsten gå.

Nyheten om den nya vigselordningen för samkönade äktenskap hade knappt hunnit ut förrän ytterligara steg skulle tas. Nu gällde det biskopsvigningen i Uppsala. För första gången fick världen se en kvinna som lever i öppet partnerskap vigas till biskop. Eva Brunne innehar numera titeln som biskop för Stockholms stift.
Som betraktare till detta skådespel väcks flera frågor. Hur mycket kan en kyrka förkasta grundläggande begrepp i kristendomen och ändå kalla sig för kristen? Den organisation (läs Svenska Kyrkan) som i anpassat format servar samhället med religion och kultur är tydligen ute efter att testa gränserna. Nästa fråga lyder: Hur mycket kan man förtrampa, förvrida och smäda bibelordet och samtidigt mena sig ha något med Bibeln att göra? Att ordböcker, uppslagsverk och utbildningsmaterial går till pappersåtervinningen då den lagstiftande församlingen ändrat på begreppet äktenskap är en sorglig men väntad konsekvens. Att kyrkan tänder några bokbål och låter flammorna ta hand om Bibeln verkar dröja. I stället för att skriva ett eget nytt trosfundament verkar det som kyrkan litar till folkets blindhet i sitt “kejsarens nya kläder”-spel. För en enkel bibelläsare är det ju solklart att äktenskapet handlar om man och kvinna. Börjar vi läsa vad Bibeln säger om en biskop blir förvirringen total. Det heter att en biskop skall vara en enda kvinnas man. För Eva Brunnes del handlar det istället om en kvinnas kvinna och bibelns klara besked är att en sådan relation är en styggelse för Gud, alltså långt ifrån ett ämne passande för biskopstjänsten.

Appell av Hans Lindelöw

Vi ville se hur allt förlöpte. Kanske det kom några som ville protestera, och vi ville se för att kunna skriva eller tala om vad som skedde. Men det kom inga andra än vi som kom som protestanter. Efter en och en halv timme kom en väldig massa människor ut. Vi kunde dela ut en hel del traktater, och förklara att det handlade om en protest. Naturligtvis fanns skiftande reaktioner och uppfattningar. Man sa att det var så fint. En föreställning med många liturgier. Det var vackert, tyckte man. Skönheten fanns. Men – var fanns sanningen?

Appell av Robin Vidén

Är det egentligen så konstigt att kyrkan går den här vägen? Den är inomvärldslig och ett med denna tidsålder och dess gud, som hela världen springer efter. Jesus sa: mitt rike är icke av denna världen. Därmed lyfte Jesus perspektivet för varje individ till ett högre mål. Människan jagar inomvärldsliga lösningar för sina problem. Det är inte konstigt att den etablerade kyrkan tar den här inriktningen. Det gjorde även Israels barn. En hel stam förlorades. Det var Benjamins stam, och det bara tre generationer efter intåget i det utlovade landet Kaanan var ett faktum.
Mose hade gått bort redan i öknen. Josua hade också gått bort. Sedan började världsmakterna runt om göra sitt inflytande gällande. Till exempel rusade Benjamins stam i fördärvet. Det blev väldiga uppgörelser när Israel avföll från Gud.
Det är så underbart att det finns frälsning. Ett blod som renar från all synd och orättfärdighet. Synd är att missa målet. Det är mänsklighetens stora dilemma, denna makt som förblindar och förhäxar människan på alla vis.
”Mitt rike är inte av den här världen”, sa Jesus. Hans rike är helt utomvärldsligt. Det finns ett löfte om en ny framtid. Först och främst en ny människa. En ny skapelse i mötet med Jesus. En ny framtid, ett nytt medborgarskap i mötet med Jesus. Ett nytt mål i mötet med Jesus. En ny himmel och en ny jord där rättfärdighet bor – halleluja! Det förbidar vi.
Vi kan peka på olika symptom och effekter av synden. Det ena leder till det andra. Men synd såsom sådan, denna makt, har Jesus gjort upp med en gång för alla.
Adam blev skapad i likhet med Gud. Så fick Adam sova en stund, och kvinnan skapades för ett högre syfte. Gud lade ned detta högre syfte i skapelsen: Kristus och församlingen. Äktenskapet är inte först och främst inomvärldsligt. Gud har förordnat det så att när en man och en kvinna finner varandra så är det inför ett vittne, inför den levande Guden. Men människan skapar institutioner. Vi institutionaliserar för att ordna det ekonomiska, lagar och förordningar. Det kan inte bli annat i världen. Man kan inte heller förvänta sig andra åtgärder av ett kyrkligt samfund som lever med inomvärldsliga mål och inomvärldsliga lösningar. Men ”mitt rike är icke av denna världen”, sa Jesus. Det spränger och det lyfter. Man blir så tacksam till Gud att han har visat väg ut ur allt detta. Och han har pekat på något annat: man kan få vara ett ljus och ett salt. Lyfta Ordet, dess fana. Ordet är frälsande, och sanningen måste uppenbaras i människan. Hon kan inte dölja något inför evangelii ljus. Om det får komma till, är det frälsande, läkande, helande; förvandlande och förändrande.

Text: Barbro Schröder

-Den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom är det bättre att en kvarnsten läggs om hans hals och han kastas i havet.
(Mark 9:42)
-För var och en som hör profetians ord i denna bok betygar jag: Om någon lägger något till dessa ord skall Gud på honom lägga de plågor som det är skrivet om i denna bok. Och om någon tar bort något från de ord som står i denna profetias bok, skall Gud ta ifrån honom hans del i livets träd och i den heliga staden, som det står skrivet om i denna bok.
(Upp 22:18-19)
Guds Ord, Guds barn, Guds församling utgår från Bibeln.
Men hör och häpna, i denna tid vilseleds tusentals svenskar som tillhör Svenska Kyrkan. En gång tillhörde även jag denna skara som fruktade Gud, kyrkan och prästen. Hur kan man bara uttala sig så, undrar du kanske. Det är absolut inte stöddigt, utan en erfarenhet. Jag tog emot Jesus, blev född på nytt. Guds Ande kom in i mitt liv, jag fick kontakt med Gud. Ordet blev levande och talade till mitt hjärta. Men det var en kamp att lämna denna kyrka. Alla osynliga makter satte in för att stoppa mig, men det nya livet vann!
Så besökte jag Storkyrkan i Stockholm där det var högmässa med mottagning av biskop Eva Brunne. Högmässan var omgärdad av pompa och ståt, processioner inledde vad de kallade “festmässa” och “högtidsmässa”. Hälsningar från olika församlingar bars fram och alla talade om kärlek. Dock inte kärleken till Jesus, utan endast till människor. Kanske inte fel, men det kändes litet konstigt. En kvinnlig biskop som lever i ett öppet lesbiskt förhållande, helt emot Guds Ord.
Dagens text, hämtad ur Matteus 25 om de tio jungfrurna, blev ett försvarstal för dem som inte var redo. Vi fick höra att man ska inte skrämma folk med talet om att “Jesus kommer”. Själv kände sig biskopen mycket trygg inför denna händelse. Hela hennes predikan var ett försvarstal. Inte ett ord om Jesus och frälsning eller pånyttfödelse, som helt klart är en röd tråd genom hela Bibeln. Därför menar jag, som det står i Uppenbarelsebokens sista kapitel, att Svenska Kyrkan har helt gått över på den breda vägen som leder bort från det eviga livet.
Du som funderar över något av detta, läs Bibeln som det står, och bed till Jesus, så kommer den helige Ande att visa vägen. Det finns bara en väg till Gud.
Om Jesus kan frälsa narkomaner och alkoholister, så har han också makt att frälsa från den religiösa kyrkan, men det är ett hårt folk där. Jag var själv sådan innan Jesus smälte mitt hjärta.