- Det vore roligt om man kunde hjälpa ungdomarna här att komma igång med något arbete av något slag, så att de gör andra saker än att förstöra sina liv.
_
_Missionsreportage med Elaine Vidén av Stina Fridolfsson

Elaine kämpar med att skrapa och måla om frukostmatsalens ytterväggar där färgen flagnat och dessutom missfärgats av regnet. Varje morgon kommer omkring 160 barn som ska ha frukost, och missionens frukostmatsal ska vara trevlig och inbjudande!

”Det är en sak att utstå förföljelse från världsliga myndigheter, men när kristna syskon vänder ryggen till, blir det smärtsamt.”

Reportage: Berno Vidén

(Foton finns i PDF-versionen av tidningen)

Vid tre olika tillfällen under hösten 2017 reste missionär Berno Vidén från Dominikanska republiken till Kuba. Att möta det kubanska folket och att på nära håll blicka in i deras vardagsliv gav många starka intryck. I det här reportaget skriver han speciellt om den tredje resan, som gick till Guantánamo-regionen i östra Kuba.

Reportage: Stina Fridolfsson

Att Lutherska världsförbundet och Sveriges kristna råd hade behov av att inbjuda påven till Sverige att vara hedersgäst i ett jubileumsfirande av den lutherska reformationen, verkade närmast som ett gyckel. Om minnet av Luthers reformation skulle firas av Lutherska världsförbundet, hade det väl varit mera passande att man samlades i tusental till en rejäl protestmarsch mot Vatikanen och påven!

När det stod klart att påven skulle komma till Sverige för att tillsammans med Lutherska Världsförbundet högtidlighålla minnet av att Martin Luthers reformation 500 år tidigare, beslöt vi i Maranataförsamlingen att några av oss måste åka till evenemangen i Lund och Malmö. Vi ville möta människorna från de olika kyrkorna som nu samlades för att stå som inbjudare och värdfolk för katolska kyrkans främste representant. Vi måste försöka påminna dem om att de faktiskt som enskilda samfund ursprungligen bröt upp från katolicism och statskyrka.

Ett par kilometer utanför Gullspång, i det lilla samhället Skagersvik, bor sedan en tid tillbaka Gertrud Karlsson och Stina Fridolfsson.
I ett lugnt och trivsamt område bland villor och prunkande trädgårdar ligger deras gemensamma hem, ett litet rött hus omgivet av grönska och äppelträd.
Vi besökte dem en regnig septemberdag för att ta reda på varför de nu som pensionärer valt att bryta upp från Stockholm och gå in i ett pionjärarbete. Att Gud inte pensionerar någon stod snart klart för oss.

Text: Stina Fridolfsson

Första helgen i december var det väldigt liv och rörelse på Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma. Det var annonserat Loppis till förmån för arbete bland behovets barn i Haiti. Veronica Ureña som stod för initiativet, vakade från morgon till kväll över försäljningen. Det såldes kläder och prylar, som samlats in under hösten. Både privatpersoner och butiksägare brukar ringa och erbjuda oss hämta för detta ändamål. Och Gertrud Karlsson, som i många år tagit emot, sorterat och delat ut till behovets barn i när och fjärran, har nu en speciell hörna där hon sorterar i hyllor och delar upp kläder, skor och annat.

Missionsreportage av Stina Fridolfsson

Esther är född och uppvuxen i Palavé, känner de flesta och är känd av de flesta. Hennes föräldrar var aktiva politiker och därmed känner också Esther många som har styrande befattningar i samhället. Hon har engagerat sig att göra sociala insatser och har  möjlighet att vara till hjälp för många som behöver det. Redan som trettonåring började hon hjälpa till med att alfabetisera i ett område där det inte fanns skola. Esther har studerat på universitetet, och har arbetat som lärare för barn och ungdomar. Hon har aldrig haft någon lust att lämna Dominikanska republiken fastän hon rest en del och besökt andra länder. Hon känner stor samhörighet och solidaritet med sitt folk och trivs med att bo i Palavé, där det finns mycket stora behov bland fattiga människor, speciellt bland haitierna, då ju Palavé är en gammal batey. En batey är från början ett haitiskt bostadsområde för säsongsarbetare på sockerfälten.

Text: Lars Bygdås

Fortsättning från nr 1 - 2013

Vi har mött Hitlers kyrka. Här möter vi de troendes kamp mot detta antikrists mirakel. Deras svar var Ordet - det rena evangeliet nedtecknat genom Andens inspiration av urkristendomens martyrskara.
I tusental samlades de evangeliskt kristna mot barbariet och bruna kyrkans falska evangelium. De drevs av sina samveten. De kände våldsmetoderna och visste att kampen var på liv och död. I många stycken skulle Bekännelsekyrkan bli en martyrkyrka på tysk jord - den första på århundraden.
_
_

Intervju med Veronica och Sean Ureña

Veronica och Sean Ureña är ett missionärspar som nu återvänder till Santo Domingo efter en period i Sverige. Sean kom för första gången till Sverige sommaren 2011, för att delta i Maranataförsamlingens sommarkonferens och därefter gifta sig med Veronica, som tillsammans med sina syskon och föräldrarna, missionärerna Berno och Karin Vidén,  levt många år i Santo Domingo, där Maranataförsamlingens missionsarbete pågått sedan 1980.
Sean är en Herrens tjänare, som förutom att predika Guds Ord ständigt fungerar som själavårdare och evangelist. I Sverige är han fortfarande ganska begränsad när det gäller att förstå och tala svenska – även om det går framåt med språkkunskaperna! Men han har gjort sig i det närmaste oumbärlig genom att ständigt finnas till hands att laga, fixa och dona med alla möjliga praktiska saker i församlingshemmet och på hotell Pilgrimshem. Byta lampor och lås, måla, snickra. Innan han återvände till Santo Domingo med sin hustru, fick  Radio Maranata och tidningen Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med paret Ureña.

Reportage av Ulla Näsholm:

Hilleborg, beläget på Skolgatan 3 i Rörvik, där familjen Helen och Karl Olov Pettersson med sina tre barn residerar, är ett fäste för evangelium på orten. Därifrån utgår evangelii budskap på ett kraftfullt sätt i hela Smålandsregionen.

MR hade förmånen att vara med i ett möte lördagen den 4 februari. Här kommer en glimt från sammankomsten.

Tolv personer var samlade, samma antal som Jesu första lärjungar. De flesta var på Jesus Kristus troende, medan någon eller några inte riktigt bekände sig som Jesu lärjungar. Det framkom i det lilla mötet där människor kunde lägga fram sin personliga situation och mötas av vägledning både från Skriften och vittnesmål från erfarna troende som vandrat med Jesus under längre tid.

Reportage. Stina Fridolfsson intervjuar missionsläkare Doris Diaz.

Doris kom från en enkel arbetarfamilj i San Pedro. Fadern arbetade med att köra sockerrör med båt till raffinaderiet där. Familjen bodde i arbetarbostad, och  Doris föddes som det tredje av elva barn i familjen. Modern var mycket from, lärde barnen att böja knä framför en Mariabild varje kväll, och att läsa böner till radband. Mamman lämnade aldrig hemmet utom för att gå till kyrkan. Hon sydde alla barnens kläder och lärde även Doris att sy. Hon lärde dem också att läsa, så när de kom till skolan redde de sig bra. Doris tyckte om att vara i kyrkan och redan när hon var tolv år fick hon hjälpa till med barnmöten och katekesundervisning. Hon följde med präster och diakoner på hembesök i fattiga områden för att också där hjälpa till med undervisning.

Reportage: Ulla Näsholm

Det är en förkunnelse som ljuder genom hela den nytestamentliga historien. Idag lika aktuell som för 50 år sedan. ”Den är ju närmare idag”, säger Irene Öhman, Piteå, som idag är över 80 år.

På sätt och vis var det 80-årsdagen som ledde till att vi träffades igen. Efter många år.

Så här var det. 1960 var jag evangelist i Sjulsmark, några mil från Piteå. Där träffade jag familjen Öhman; Irene, Mårten och deras barn.

Dominikanska republiken sommaren 2011

Text: Emanuel Johansson

Så har största delen av sommaren 2011 redan passerat. Nu står vi inför skolstarten med allt vad det innebär av ansvar församlingen tagit för att hjälpa familjer med skolgången för sina barn. Här i Dominikanska republiken heter det att det är fri skolgång, men många barn kommer aldrig dit på grund av alla de kriterier och kostsamma förpliktelser som måste uppfyllas. I Haiti är det ett privilegium för dem som har möjlighet att gå i skola.

Reportage: Ulla Näsholm

-Jag vill ju tjäna, men ibland är det svårt att hitta sin roll och sin plats. Men vi förstår ju att det är en fostran och mycket man måste lära sig i församlingen, säger Hans Rodas. Tillsammans med sin fru Annica tog han steget och flyttade från Djurås i Dalarna till Bällsta Missionscenter i Stockholm. Egentligen fanns ingen plats för dem att bo på, men biblioteket som inte användes så mycket kanske kunde användas som bostad för dem under en övergångstid. Sagt och gjort,  böckerna  stuvades undan för en tid, och plats bereddes för paret Rodas. Annica som har blick för inredning indelade det stora rummet i sektioner och – vips stod en hemtrevligt möblerad lägenhet där. Att det inte fanns kök, toa, eller  badrum hade mindre betydelse för dem – det fanns ju i huset!

Reportage av Ulla Näsholm

Lisa Wikström, 90 år: -Maranata har format mig.
-Gud använde Maranataväckelsen på ett särskilt sätt för mig och min familj, berättar Lisa. Vi var under 60-talet med i en fri församling, men det kändes som något fattades – vi behövde helt enkelt ett nytt möte med Gud.
-Så upplevde vi, min man Signar och jag, och bad om att församlingen och vi själva skulle förnyas. Det var i början av 60-talet, och vi kände, eller anade att något nytt väntade.

I missionsarbetet i Santo Domingo möter vi ofta en oerhörd nöd mitt i en brutal verklighet. I det här numret av MR kan du läsa om hur en fattig flerbarnsmor drabbats av ett sorterande socialt system, till stor del beroende på att hon är papperslös haitier.

En av församlingens familjer i Palavé har i dagarna drabbats hårt. Familjen är mycket fattig och försörjer sig på att sälja grönsaker och rotfrukter som de odlar på en liten jordlott utanför Palavé. Far i huset, Teofil, sjunger ofta i mötena och med sin klara stämma får han med sig hela församlingen i tillbedjan och lovsång. Även hans hustru Susana, mor till familjens nio barn, har alltid i våra möten delat med sig av sin tacksägelse till Gud. För några år sedan döptes de båda till Kristus i floden Manoguayabo som slingrar sig som ett U runt Palavé. Församlingen har också hjälpt familjen med att restaurera husgrunden och en fallfärdig vägg, bara dagar innan en svår storm drog in över landet och åstadkom mycken förstörelse. Tack vare upprustningen som gjordes klarade sig familjens hus från att dras med av vattenmassorna ned i den djupa dal som omgärdar bostaden.

Ivar Oshenko: Ingenting annat än Guds stora, ofattbara nåd!

Intervju

Maranataförsamlingen i Stockholm hade under sommaren besök av syskon från Litauen och Ryssland. Det var moder Raya med sonen Ivar och hans hustru Olga. Ivar har efter ett ganska brokigt förflutet kommit in i en evangeliserande tjänst. Med Hans Lindelöw som tolk, berättade han i Radio Maranata om sitt liv. Vi förmedlar vidare till Midnattsropet.

Ivar blev frälst och döpt i Maranataförsamlingen. Han föddes och växte upp i Litauen. Han berättar här om sin bakgrund
-Min nuvarande situation är nu sådan att jag bor i Ryssland. Min hustru är ryska. Den kristna församling jag nu tillhör och tjänar är i Ryssland. Men min mamma är från Litauen och bor där.
Jag föddes och växte upp i staden Klaipeda i Litauen. Efter att ha avslutat skolan började jag på ett institut.
Sedan gjorde jag min värnplikt. Det här var under sovjettiden. Efter tiden i armén började jag sjöfartsskola i Klaipeda. 1990 började jag praktisera på en båt. Så kom jag till England och till Skottland, där vi angjorde vid en hamn.
En kväll efter arbetet, gick jag ut på däck. Då kom några gående på kajen med en slags kärra, och frågade om jag ville ha en bibel. De hade biblar på ryska. De kastade en bibel över relingen till mig. Under sovjettiden var det sällsynt att man fick se en bibel. Jag blev intresserad och började läsa. Jag var ett halvår ute på sjön, och hela detta halvår läste jag bibeln; för det mesta Nya Testamentet. Jag upplevde faktiskt att mitt hjärta fylldes av ljus, det var underbart! Det här var min första bekantskap med det gudomliga, med Guds ord.
Men som det nu är här i världen, när jag kom tillbaka så var det vänner, intressen och andra ting som inte var så bra som fick tag i mig. På den tiden såg jag ingenstans någon kristen gemenskap som jag skulle kunna gå till. Helt ensam kunde jag inte stå fast i tron och fortsätta läsa ordet. Jag började engagera mig i affärsverksamhet och gå över gränsen till det som var olagligt. Tillsammans med mina vänner slog jag in på brottets bana. Vi blev förbrytare och sysslade med utpressning. Efter två år – 1993 – kom man på oss, och vi blev gripna av polisen. Vi drogs inför rätta, och jag dömdes till fem års fängelse.
Herren knackade på mitt hjärtas dörr på olika vis. Jag hade en vän i fängelset, som kom till tro. Men mitt hjärta var så förhärdat, så jag sa nej till Guds kallelse då. I fängelset började jag fördriva tiden genom att använda narkotika. Så när jag kom ut ur fängelset var jag narkoman, och kom att använda droger åtta år framåt. År 1995 blev jag benådad och blev fri, men därefter hamnade jag i fängelse ytterligare några gånger. Det var några svåra, mörka år, några år då jag inte visste hur jag skulle leva och vad som skulle komma framöver. Jag fungerade praktiskt taget som en robot som begick de synder och ogärningar som Satan styrde mig in i. Jag blev lidande också fysiskt, mina njurar slutade fungera.

Nu är arbetet i gång med att bygga upp ett nytt missionscenter i Palavé. Förutom den befintliga byggnad som redan finns på tomten, planeras ytterligare två byggnader; en för skolan och en för församlingens möten, kurser och läkarmottagning.

Platsen där sockerrörsfälten tidigare sträckte ut sig kilometervis och där invandrad haitisk arbetskraft trängdes i små barackliknande byggnader inom den dåvarande arbetsförläggningen, har idag växt till ett mindre samhälle med fler än tio tusen invånare. Sockerrörsfälten är nedlagda men fortfarande är det haitierna som genom sitt vardagsliv, sin historia och kultur präglar samhället. Fattigdomen är påtaglig och många familjer kämpar hårt för sin försörjning. Bland annat genom att sälja grönsaker och rotfrukter från det man lyckas odla fram på de små jordlotter man disponerar. En vanlig syn är haitiska kvinnor som bär omkring stora plastbaljor på huvudet fulla med kläder, klädnypor, tvålar, tvättmedel eller vad man nu kan få tag på att sälja för att få in några pesos till dagens mat.

Tältmötesreportage från sommaren 2009 av Ulla Näsholm

NU är den välbehagliga (lägliga) tiden, säger bibeln.Pilgrimsfolket i Oslo och Maranataförsamlingen i Stockholm har förstått Jesu kallelse och maning att det hastar med skörden.De bestämde sig för att göra gemensamma satsningar och tillsammans i torg- och tältmöten ropa ut försoningens budskap: Låt försona er med Gud!

Under Maranataförsamlingens i Stockholm sommarkonferens 18-26 juli var det väckelsemöte varje kväll. I närheten av Solvalla travbana och på mer eller mindre gångav stånd till Bromma flygplats, kämpade Pilgrimsfolket från Norge och församlingen i Bällsta missionscenter, trons goda kamp som burit frukt både i människors frälsning och de troendes uthållighet och vilja till fortsatt efterföljelse och tjänst
Sommarkonferensen var allvarlig och rannsakande när gäster och förkunnare från skilda håll, delade Ordet till en utvidgad kunskap på efterföljelsens väg.
På kvällarna var det väckelse- och befrielsemöte och många sökte förbön till frälsning och förnyelse.
Se vidare i tidningens spalter där vittnesbörd och förkunnelse från konferensveckan är med.

Emanuel Johansson intervjuar Aivaras Kulišauskas

Aivaras Kulišauskas bor och arbetar sedan några år i Maranataförsamlingens storfamiljsgemenskap på Bällsta Missionscenter. Han är inte rädd för att ta sig an olika arbetsuppgifter och ser var behoven finns. Att församlingens bilpool blivit bättre omhändertagen på sistone är t.ex Aivaras förtjänst. Det står också klart att gästerna på Hotell Pilgrimshem fått en plats i Aivaras hjärta, han är ofta den som ger dem ett ord på vägen eller en inbjudan till församlingens möten.

Karin Vidén skriver från Dominikanska Republiken

Frid allesammans!
Vill med den här hälsningen informera något om de förberedelser inför kommande skolstart vi har ägnat en hel del tid åt under den bakomliggande veckan.
Redan i måndags då Veronica återvände efter att ha kört Berno till flygplatsen, inför hans resa hem till församlingen, åkte vi ut till Palavé där vi sammanstrålade med Esther, och tillsammans med henne besökte vi alla de hem som Veronica och hon tidigare uppsökt, där det finns barn som av olika anledningar inte fått skolgång.
Esther som är uppväxt i Palavé och som dessutom har arbetat i en skola i området känner de flesta människor på ett eller annat sätt. Hon vet var de största behoven av hjälp finns och kunde i den tryckande eftermiddagsvärmen vägleda oss fram genom den labyrint av leriga gångstigar som ringlar sig genom området där de mest fattiga bor. Lera, flugor, skabbiga hundar, och en massa människor överallt…..som alla tycktes vänta på att solen skulle dra sig undan något, för att ge plats åt skymningen med en förhoppningsvis sval kvällsbris. Vi besökte ca tio hem och tog reda på något om orsaken till att barnen i familjerna inte går i skolan, och inbjöd till inskrivning inför höstterminen.
Så på torsdagmorgon var vi på plats i skolan. Veronica tog emot föräldrar med barn och fyllde i det formulär av nödvändig information vi behöver ha om varje elev, alltmedan jag i rummet intill gjorde en del enkla tester med barnen för att något kunna bedöma den nivå han/hon befinner sig på.
Vi inbjöd också vid inskrivningen till kommande läkarmottagningar, och informerade om att skolan bekostar skoluniform, idrottskläder, skor, läromedel mm, och att ett mellanmål samt frukt serveras varje dag.
Några av eleverna har mycket speciella behov och jag vill nämna något om dem här.
Den första att skriva in sina pojkar var en haitisk mamma. Den ena pojken, Jonathan 7 år, har verkligen problem. Vid vårt tidigare besök i hemmet ropade mamman på honom att komma, men han var väldigt skygg och vågade inte titta på oss. Mamman tog då tag i hans arm för att få honom att stanna upp lite men han smet undan och försvann in i det skjul de bor i. Hon förklarade på stapplande spanska att han fick meningit (hjärnhinneinflammation) då han var mindre och sedan dess blev tyst och skygg. Veronica och Esther pratade med mamman och jag närmade mig sakta dörren där Jonathan stod och likasom gömde sig. -Hej, sa jag, och sökte hans blick. Jag sträckte sakta fram min hand mot honom, och tog försiktigt tag i hans hand som för att hälsa, och då vågade han faktiskt titta på mig och släppte fram ett litet leende…..!
Vid det test jag gjorde med elev efter elev vid inskrivningen visade sig Jonathan ha bra finmotorik - men inget talspråk. Vi samtalade Veronica och jag vad vi kan göra för denne lille grabb, och beslutade oss för att ge honom det vi kan åtminstone, så långt vi förmår, och så får vi hoppas på att talet ska lossna. Alternativet för honom är annars inget alls, så han får nu gå i vår skola tillsammans med sin bror Yondi som vi också skrev in.
Bland de nyinskrivna eleverna finns också tre bröder i åldrarna 9, 11 och 14 år, som utan sina föräldrar bor hos en kvinna i Palavé. De kom från Haiti för inte så länge sedan och hade knappt någon skolgång alls bakom sig. Som odokumenterade har de dessutom stora svårigheter att komma in i en statlig skola här.
Ännu ett av barnen är 8-åriga Niurca som har hydrocephalus, vattenskalle. Hon låg till sängs framför en TV då vi kom på hembesök, och hennes mamma berättade att hon sitter uppe i en stol ibland på dagen, men kan inte gå. Man opererade in en shunt för hjärnvätskan för ca tre år sedan eftersom huvudet då var enormt i storlek vilket innebar att hon inte kunde annat än att ligga, och kunde knappt inte heller prata. Nu mår hon bättre, men då den rehabilitering hon ordinerades efter operationen var alltför kostsam för denna fattiga familj blev det inget av utan tiden har bara gått utan träning. Niurca har en rullstol och vi räknar med att kunna erbjuda för henne anpassad skolgång åtminstone några dagar i veckan, och mamman var mycket tacksam för den hjälpen och kommer att lämna och hämta henne vid skolan.
Tillsammans med Niurca hoppas vi kunna ha Melanie 7 år, i en specialgrupp på eftermiddagen. Hon har en hjärnskada som innebär en förlamning i högra delen av hennes kropp. För några år sedan var hon sämre men genom den operation med påföljande rehabilitering vi då ekonomiskt kunde hjälpa till med förbättrades hennes förutsättningar något. Melanies mamma vill verkligen att hon ska få någon form av skolgång trots sitt handikapp, men ser ingen möjlighet någon annanstans än hos oss. Melanie är aktiv och full av energi, och har också som jag bedömer det stora problem med att selektera sina sinnesintryck. Vi vill iallafall ge henne möjligheten så långt vi kan sträcka oss, att få någon form av undervisning och träning på sin nivå.
Vi har för närvarande 17 elever inskrivna i årskurserna 1 och 2, och så gott som alla är haitier och några av dem har även svårt med spanska språket. De två flickorna med mycket särskilda behov planerar vi ha i en separat eftermiddagsgrupp då det är lugnare för dem. Många fler har sökt upp oss och ber om vår hjälp med sina barn. Behoven är mycket stora!
Exempelvis är Moniza 18 år, i behov av vår hjälp. Hon har Downs syndrom och har även en form av tbc, men läkare menar att hon förutom medicinering behöver en daglig sysselsättning och viss intellektuell träning för att må bättre. Moniza är med i många av våra möten och vi hoppas kunna på något sätt komma henne och familjen till hjälp.
Höstterminen börjar den 1 september och det är Veronica och Nahdja som tillsammans ska ansvara för årskurserna 1 och 2. Vi har erbjudit Esther arbete med eftermiddagsgruppen och hon tog glad emot det erbjudandet, och föreslog genast ännu en elev som har uppenbara behov av speciell hjälp.
Ja, som ni förstår så är skolarbetet och även barnmötena i Palavé ett angeläget böneämne även fortsättningsvis. Vi får genom det så nära kontakt med människor och inblick i ofta mycket svåra livssituationer, för oss många gånger övermäktiga att lösa. Evangeliets kraft blir dock så konkret och påtaglig då man ser hur det glada budskapet, omfattar hela människan, hennes ande, själ och kropp. Vi har fått för intet, för att också ge för intet. Likasom den lille grabben som kom med sina bröd och fiskar till Jesus, får också vi överlämna till samme Jesus, det vi har, så gör han undret mitt framför våra ögon och mättar folket! Det vi har är först och främst oss själva, och det är det som ska överlämnas i Jesu händer.
Gud välsigne er alla!