Karin Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken

Värmen är tryckande het och tunga mörka moln hänger över området då jag hastar iväg till bönemötet hemma hos vår syster Fela i La Cañada denna måndag eftermiddag.
Kvinnor skyndar upp på taken för att snabbt få in den torra tvätten innan ovädret bryter loss, samtidigt som de ropar in sina barn som stojar runt omkring överallt på gatan och som helst av allt vill leka ute i det annalkande regnet. Alla ökar farten i sina sysslor och även de slöa gatuhundarna masar sig under något tak för att ta skydd.
Den första droppen faller… och på ett ögonblick fullständigt vräker regnet ner över oss. Folk skriker och springer och själv rusar jag just över den lilla trasiga cementbron som leder över kanalen, vilken idag är till brädden fylld med sopor som stinker något ohyggligt. Tre steg till och jag rusar upp på Felas lilla terass där hon och maken Antonio leende och välkomnande tar emot mig och hjälper mig in i det lilla rummet innanför.

Berno Vidén rapporterar från missionen i Dominikanska Republiken
Att vara på plats ute på missionsfältet och se nöden på nära håll kan vara frustrerande. Fattigdom och sjukdom går ofta hand i hand. Det är en bister verklighet vi dagligen möter i arbetet bland utarmade familjer i Santo Domingos utkanter. Yefrey är en liten pojke full av livslust som sedan födseln lidit av andningssvårigheter. En av hans lungor har aldrig fungerat. Hans mor Andrea, en fattig haitiska, har ytterligare två små pojkar att ta hand om. Modern bor med sina tre barn i ett slitet skjul i Palavé och kämpar tappert varje dag för att tjäna ihop några peson till mat åt familjen, antingen genom att tvätta åt någon familj eller genom att sälja någon produkt på något av de närliggande torgen. Då Yefreys hälsotillstånd blev sämre fick modern sluta jobba och istället lägga alla krafter på att försöka hjälpa pojken att få vård. Förutsättningarna fanns dock inte eftersom all sjukvård kostar pengar så Andrea blev sittande hemma med Yefrey utan någon att vända sig till i sin nöd.Sedan något år tillbaka kom Andrea med sin son till Comunidad Maranata’s missionscenter i Palavé och frågade vädjande om vi kunde ta oss an pojken. Han hade tidigare gått i samhällets skola men klarade inte längre av den miljön. Han fick börja studera i en av de skolgrupper Veronica och Maria har ansvaret för.Ganska snart började vi få grepp om hur allvarligt sjuk pojken är varför vi såg till att han fick komma till sjukhuset. Det har med tiden blivit många besök på olika laboratorier och sjukhus och inom kort kommer Yefrey att opereras för att rädda den lunga som fortfarande fungerar. Det som återstår är ytterligare några provtagningar för att fastställa vilken åtgärd som ska vidtas.Bed till Gud för Yefrey och hans familj. Var även med och bidra ekonomiskt för att möjliggöra Yefreys och andra nödlidandes rätt till adekvat vård. Vi har fått för intet så låt oss också ge för intet.nn
Maranataförsamlingen förmedlar din gåva, PG 44 10 05 - 6

Ulla Näsholm presenterar familjen Hanna

De är kaldeer och härstammar från samma land som Abraham, trons fader. Sin ortodoxa religion och tradition har de tagit vara på och varit noga med att gå till kyrkan. Nadra och Nawzad är båda födda i Irak, där arabiska är det officiella språket och islam den största religionen.Idag är de pånyttfödda kristna, har döpts till Kristus och har sin gemenskap i Maranataförsamlingen i Stockholm. Tillsammans med syskon i församlingen väntar de likt Abraham på “staden med de fasta grundvalarna”, - de tror att Jesus kommer snart!
Det var krig i Irak och även om familjen Hanna bodde i staden Erbil i norra delen där kriget inte fördes på samma sätt som i övriga landet påverkade det ändå deras liv. På flera sätt blev det besvärligare; att resa till huvudstaden var inte så enkelt nu och mat och andra förnödenheter blev dyrare eller fanns inte tillgängliga på samma sätt som förr.Familjen beslöt därför att försöka komma till Sverige där de hade vänner och bekanta. Det var inte möjligt att hela familjen kunde åka samtidigt, så Nawzad reste i förväg och ordnade de formaliteter som var nödvändiga.Efter några år kunde hela familjen återförenas igen. Genom sociala myndigheters försorg kom familjen efter flera år i Sverige och med provisoriskt boende hos släkt och vänner att bo på hotell Pilgrimshem som Maranataförsamlingen driver. Året var då 2004.Nawzad, Nadra och barnen Rami och Rimonda fann sig väl tillrätta på Bällsta. Där fanns ytterligare en familj från Irak och kvinnan i familjen berättade att de som drev hotellet var kristna och att folk samlades till möten i huset också.Familjen Hanna gick regelbundet till den ortodoxa kyrkan när de levde i Irak. Nadra blev glad över att det fanns kristna på Pilgrimshem, och ville gärna gå till mötena. Nawzad däremot var skeptisk, det finns så många olika sorters kristna och det var bäst att vara lite på sin vakt. Särskilt i Sverige var det många olika slags grupper och fraktioner, det hade han hört och förstått.Nadra fick till sist lov att själv förvissa sig om hur det var, hon skulle gå till mötena och se om människorna verkligen var kristna. Där läste man bibeln, sjöng, bad och predikade, och Nadra blev helt övertygad om att tron de hade var äkta och fortsatte att besöka mötena.Nawzad gick inte till mötena. Han hade haft ett jobb som han mist då firman gick i konkurs. Sysslolösheten blev pressande och han ville gärna ha något att göra. Så han gick helt enkelt till hotellreceptionen och frågade där om han inte fick putsa byggnadens fönster. Ett stort jobb och det skulle ta flera dar. Visst var det fint att få fönstren putsade, men den typen av förfrågningar var inte så vanliga, mannen kanske inte förstod att han inte kunde bli anställd.Så var det inte alls och det slutade med att Nawzad tog sig an uppgiften och utförde den på ett strålande sätt, fönstren glänste nyputsade och fina, och blev ett vittnesbörd att även Nazwad ville känna delaktighet i församlingens abete.Ändå tog det lite tid innan han kom till mötena, men han tog hand om vissa uppgifter som trappstädning och diskning. Nadra försäkrade dock för sin man att det var bibliska möten och att människorna verkligen var kristna. Hon gick regelbundet i mötena men satt alltid långt ner i lokalen och försvann snabbt iväg efteråt.Så småningom kom hela familjen tillsammans i väckelsemötena. Formen var annorlunda än de var vana vid, men de kände sig ändå hemma där. Personlig omvändelse och dop i vatten var nytt för dem. Visst var de döpta, men när det skedde hade de själva ingen tro.
En kaldeisk familjEn intressant sak med familjen är att de talar kaldeiska, det språk som Abraham, trons fader, använde. Ändå är de födda i Irak där det officiella språket är arabiska. De läser bibeln och beder på arabiska, men hemma talar de kaldeiska med varandra. I församlingen blir det mest svenska och där har barnen Rami, 12 år, och Rimonda, 8, tillägnat sig mest av språket, de använder svenska ord och uttryck nästan lika bra som de svenska barn de leker med.Efter en tid i församlingen, där de sökt förbön, talat om frågor som rörde tron, dopet och dopet i den helige Ande var de redo att själva gå dopets väg.För ungefär ett år sedan döptes Nadra, Nawzad och Rami. Det blev en skiljelinje från världen, och något nytt tog sin början i deras liv. Rami var speciellt ivrig inför dopet och läste själv ur svensk bibel de skäl för dopet som bibeln anger.Nawzad hade också förstått att hans dop som spädbarn inte var det bibeln menade. “Det står ju att man ska tro först och sedan döpas”, säger han. Nadra har särskilt tagit fasta på ordet där det står att man ska få den helige Ande när man döpts.Hela familjen följde med på sportlov i Hälsingland. Bibelstudier, möten, sport och lekar stod på schemat för pilgrimsskolans elever och övriga som var med på veckan. Skidåkning där det finns massor med snö kan vara roligt för Stockholmsbarn, men för familjen Hanna var det något helt nytt att pröva på.Rimonda var den mest entusiastiska:-Det var jätteroligt att åka skidor. Jag har inga själv, men jag fick låna, säger hon.
Inga konflikter Det låter lite märkligt att det kommer en kristen familj från Irak. Hela släkten bekänner sig till den kristna tron. Nawzad förklarar att just i norra Irak bor kaldeer och de är kristna. Assyriska, kaldeiska och arabiska talas mest där – arabiska är det språk som används av alla, oavsett varifrån de härstammar eller vilken religion de har.I ett annat område talas det turkiska, kurdiska och arabiska. Områdena är skilda från varandra och människor lever i frid med varandra. Ingen förföljelse eller ens konflikt existerar mellan de olika folkslagen eller språkområdena. Men som Nawsad säger:-Det är annorlunda om vi bodde i Bagdad t. ex. där muslimerna har ett starkt fäste. Då skulle det vara svårt att vara kristen.Nu har familjen fått lägenhet i Grimsta, en förort till Stockholm. Nadra går en svensk-kurs, men kommer till mötena så ofta det är möjligt. Eftersom Nawzad fortfarande är arbetslös kommer han och hjälper till med snickerier, städning eller annat på Bällsta. Nadra lagar arabisk mat och har också bjudit på en söndagmiddag på Bällsta. Naturligtvis blev det uppskattat med lite spännande och annorlunda mat.Det är berikande att ha invandrare i sin gemenskap och vi kan lära av dem att visa mer generositet och värme än som är typiskt svenskt. Kommer familjen t.ex. till ett husmöte har de alltid bakverk, mat eller godis med sig och alla får ett smakprov. Hemma äter de mest sin vanliga mat men också svenskt. Den mest populära maten är tacos. Nåja, svenskt och svenskt - Rami säger lite avledande att korv stroganoff med ris också är väldigt gott.Rimonda tyckte om maten i Sverige genast, medan Rami under lång tid bara “åt mammas mat”. Nadra var inte särskilt bekymrad, ta en brödbit då menade hon när de var i församlingen eller i svenska hem. Men nu är det inte fel med den svenska maten, men det är klart att mammas är ju alltid bäst!
Svenska ingetlätt språkMakarna Hanna har förstått innebörden i att tjäna i församlingen och de tar gärna ett handtag när det behövs. Reparation, disk eller när tidningen ska bladas för att skickas ut till prenumeranterna och många behöver hjälpas åt. Nadra satt med ett par andra kvar som siste medhjälpare för att få iväg föregående nummer.Eller när någon ska klippa håret eller ansa skägget, Nawzad tar hand om herrarna och Nadra damerna. Det har hänt att någon frågat Nadra om hur de skulle betala eller återgälda tjänsten. ”Det enda jag skulle vilja är att du ber för mig och min familj”, blev svaret.De trivs i Sverige och har anpassat sig bra både till förhållanden och människor. “Fast språket är svårt”, säger Nadra och kämpar nu varje dag med sin kurs. Det är absolut inga problem att göra sig förstådd eller kommunicera för henne, men grammatiken kan bli lite fel ibland när hon blir ivrig.
I Irak arbetade Nadra som lärare på en teknisk skola. Nawzad retas lite med henne att det kan vara svårt att förstå, hon som inte kan sätta ihop två elektriska trådar rätt…
De är dock övertygade om att de nu kommit rätt och känner sig hemma bland församlingens syskon av olika nationaliteter. Nadra slår fast: ”Det är Guds ledning att vi kommit hit!”

Gertrud Johansson rapporterar från skolungdomsveckan

“Detta har varit den bästa veckan i hela mitt liv”. Så uttryckte sig Rimonda 8 år när vi trötta men glada styrde hemåt genom det vackra vinterlandskapet. Och visst är det så att det allra bästa är när man samlas med Jesus i centrum. Vi var ett trettiofemtal barn och vuxna från Sverige och Norge som strålade samman i Orfa lägergård i Hälsingland. Vi hade möten och samlingar då vi fick höra om Elia, Elisa, Gideon och Paulus, män i bibeln som Gud använt.Även de minsta levde med i de konkreta illustrationer vi såg och deltog i. Guds budskap blev klart tydliggjort. Nu vill han använda dig och mig på samma sätt som dessa och hans kraft och hans Ande finns tillgänglig för oss som bara är svaga människor utan egna resurser.“Över bergen, ner i dalen vill jag följa när Jesus kallar mig”, ljöd sången övertygande och man förnam hur himlen gladde sig över denna bekännelse av den minste till den störste.Naturligtvis var vi också ute i pulka- och skid-backarna. Solen sken nästan hela tiden och snön gnistrade. Tävlingarna i pulka- och skidåkning premierades med choklad eller klubba och man kunde vinna pris även för att ha prövat första gången eller för härlig vurpa.Vid ett tillfälle ordnades tipspromenad med bibelfrågor som engagerade alla. En annan gång fick olika grupper framföra bibelberättelser på olika sätt. Vi hade hjärtligt roligt och allt fungerade väl i samvaron. Men som alla redan förstått var det bästa att Gud fick tala till oss. Vi är övertygade om att denna vecka satte djupa spår i de rena barnahjärtana och vi kände oss alla förnyade att fortsätta kampen i Guds verk. Vi fortsätter att bedja för barnen. De ska ju ta upp manteln och möta strömningarna i tiden. Det enda som kan stå emot trycket är en stadig grund av Guds ord och att vara fylld av Guds Ande. Därför tackar vi Gud för veckan vi fick vara med om och ber att vi får nya tillfällen att samlas på detta sätt.

Zebastian Vidén rapporterar från missionsarbetet i Dominikanska Republiken

Den 6 januari 2006 drabbas Elias Vicioso med familj av en fruktansvärd katastrof. Deras hem, och allt de äger förgås i en brand. Men Gud är trofast, och idag är ett nytt hus på väg att byggas upp.
Elias kom med sin fru Maria till Dominikanska Republiken 1989. Han flydde då fattigdomen och misären i Beladel, en mindre stad i Haiti, som ligger alldeles nära gränsen till det betydligt rikare grannlandet.Som missionär i Dominikanska Republiken vet jag att landet har stora rikedomar, men också stor misär. Rikedomen i landet åtnjuts av ytterst få människor.De haitier som kommer till landet – nästan alltid på flykt undan fattigdom – hamnar oftast i betydligt fattigare områden än genomsnittet. Palave är ett sånt område.När Elias kom till Dominikanska Republiken, hamnade även han i Palave. Han försörjde sig och sin familj på att sälja lite av varje, t.ex. kläder och skor. Allt eftersom åren gick, växte familjen. Först kom sonen Roberto, senare även en dotter, och ytterligare tre söner.Den 5 januari 2006 var en dag som de flesta andra. Den 6 januari hade elden förstört allt.Elias säger:-Vi förlorade allt. Några vänliga grannar och vänner gav oss de kläder vi har på oss nu. Också de gamla sängarna här fick vi av några vänner.”De första veckorna efter branden fick familjen låna ett hus av en granne. Det var dock ingen långsiktig lösning, då huset skulle byggas om. Senare fick familjen hyra ett skjul av en annan granne. Det saknade golv, men de hade i alla fall tak över huvudet. Efter ytterligare hjälp från vänner och släktingar lyckades Elias bygga upp ett litet träskjul på det nerbrunna husets tomt, även det utan golv. Där bor de nu.