Reportage

Rapport från tältmöten i Stockholm av Märta Berg

Mitt i huvudstaden – mitt i sensommaren – gav Gud oss några mycket speciella dagar. Maranatatältet stod som en proklamation – det finns ett folk som väntar Jesus tillbaka! Dagar och nätter vaktade och vakade maranatabröderna – säkerligen i gott sällskap av Guds änglar – och inget ont hände människor eller utrustning. Ett fredat område, en fridlyst tid, i såväl den synliga som den osynliga världen. Så var det. Ut över Rålambshovsparken – där människor av olika generationer, samhällsskikt och etniska tillhörigheter grupperade sig för att ha picknick och njuta av ljumma sommarkvällar – ljöd väckelsesången ”Jesus, han kommer snart!” Tältet fylldes av glada och förväntansfulla människor som med liv och lust deltog i sång och bön, men också av sådana som troligen aldrig tidigare besökt ett tältmöte. Vilken förmån att få förmedla det viktigaste av alla budskap: ”Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv.” Och när hela den församlade skaran, den sista kvällen sjöng, anförda av en grupp hängivna ungdomar : ”Nu kan inget vara hopplöst mer - Jesus lever, det är en verklighet!” – ja, då kunde förnimmas himmelens AMEN. Det var Gud som gav oss ett ofattbart ögonblick av sin härlighet. Och jag fick vara med!

Rapport av Paulus Eliasson från tältmöten i Oslo

Det finns ingenting mer uppfriskande, både för en enskild kristen och för en församling, än att på ett konkret sätt få komma ut med budskapet om Kristus till “mannen på gatan”. Evangelisation är själva livsnerven i en sund kristen gemenskap.Denna sommar har verkligen varit en evangelisationssommar. Efter upptakten i Maranataförsamlingens sommarkonferens, har det varit tältmöten både i Rålambshovsparken (se sid. 9) och nu senast i Oslo, i början av september.Församlingen Pilgrimsfolket reste för tredje året i rad tältet på Youngstorget i Oslos absoluta centrum. Placeringen är verkligen strategisk, bara ett hundratal meter från Karl Johans gate; det är alltid mycket folk som går förbi.Runt om i centrum hade vi också torgmöten, stora som små, under några veckors tid innan kampanjen. Med “Jesus lever” tryckt över jackor och t-shirts, väcker man alltid uppsikt.Många kom också till mötena. Först anlände en stor skara från Stockholm, som blev till stor hjälp både i praktiska sysslor och förkunnelse. Sedan var det besök från olika platser runt om i Norge - och i mötena hade vi glädjen av att ha folk från de mest olika platser på jorden. Bl.a. från Rumänien, Vitryssland, Kina, Litauen, Spanien m.m.Men, viktigast av allt, många nyfikna och sökande människor från gatan kom och tittade in. Några för en liten stund, andra tog till sig av budskapet under hela mötet.Tema för tältmötena var “Gud gir et øyeblikk av nåde”, och frälsningsförkunnelsen var kärnklar, både i tal, och sånger som “O, nåde stor”, “Jesus is risen, Jesus is alive” och “Jesus lever, det är en verklighet” - som gång på gång ekade ut över torget.Här i Norge fortsätter vi be för att Gud ska föra människor till frälsning, genom evangelisations- och missionsarbetet. Det finns ett stort behov, och vi får aldrig tappa bort det viktigaste: Herren vill se trohet, den sista tiden vi har att verka innan natten kommer!

Rapport av Berno Vidén

Under tre kvällar i maj månad ljöd väckelsesång och frälsningsappeller från Comunidad Maranatas missionscenter i Santo Domingos utkanter. Den annars så stökiga gatan som vanligtvis är fylld med merengue, bachata, hip hop och annan typisk dominikansk musik dominerades nu av ett himmelskt budskap om ett levande hopp. Det var väckelsekampanj! Vänner från olika platser slöt upp för att ge sitt stöd och under de tre kvällarna förkunnades ett rent och klart evangelium med maningen att vända om till Gud.Första kvällen predikade en haitisk broder, Michelot Predelus, om nödvändigheten att vända Sodom ryggen. I mötet var det många som delgav sina vittnesbörd genom att sjunga. En av sångarna var den lille svårt lungsjuke pojken Yefrey, 9 år, som med klar stämma övertygande sjöng: ”Ty i dig har jag livet”. Sången blev en tacksägelse till Gud som gång på gång visat sin makt i denne pojkes liv. Flera gånger har hans läkare förberett hans mor Andrea på att Yefrey kommer dö, något vi själva även trott de gånger han hamnat i akuta tillstånd. Men Gud är den som ger livet, och han har också räknat våra dagar, något lille Yefrey är ett bevis på.Nästa kväll predikade Sofia, en åldrig syster som under 49 år tjänat Herren som missionär i sitt eget land. Budskapet var: ”Idag vill jag gästa i ditt hus!” Det gick inte att missta sig på nöden hon bar inom sig över alla dessa själar som ännu inte tagit emot Jesus till frälsning. Denna kväll fick vi be till Gud med flera syndare, både barn och vuxna, som överlämnade sitt liv till Jesus.Missionsläkaren Doris Díaz var också med och förkunnade ordet sista kvällen. Genom sitt arbete möter hon ofta människor i svår nöd. Hennes budskap var ett konkret vittnesbörd om hur Gud svarar på bön. Hon berättade om två bröder som länge varit bönebarn. De levde ett ganska hårt liv med mycket festande alltmedan deras mor bad till Gud för dem. De råkade vid ett tillfälle ut för en mycket allvarlig trafikolycka då den ene brodern omkom. Den andre brodern låg medvetslös i flera dagar och på grund av alla inre skador som konstaterats gav läkarna upp hoppet om att kunna rädda hans liv. Doris, som själv var en av läkarna, vägrade dock att ge upp hoppet. Hon sa till sina kollegor att göra vad de kunde och att de sedan tillsammans skulle bedja till Gud om hjälp. Gud grep in och den unge mannen vaknade till liv! Under tiden han låg i koma hade Doris suttit vid hans sida och vädjat till honom om att ta emot Jesus i sitt liv. Samtidigt bad hon till Gud om att han inte skulle få dö utan att först bli frälst. Då mannen vaknade till liv var de första ord han sa: ”Jag har blivit frälst.” Doris blev helt överraskad och undrade hur det var möjligt. Det visade sig att han under sin medvetslöshet ändå kunnat lyssna till Doris vittnesbörd och i sitt liv tagit emot Jesus. Kampen fortsatte och man räknade med att även om mannen nu överlever så kommer han få leva sitt liv invalidiserad. Av orsaker som läkarna haft svårt förklara har flera av mannens obotliga inre skador dock återställts och idag kan han till och med gå. Mitt i all smärta tackar mannen Gud för allt som skett då han nu förstår att det ledde till hans själs frälsning. Doris påminde i sin förkunnelse om två tillvägagångssätt Gud använder för att kalla syndaren. Först talar han kärleksfullt och vädjar om försoning. Nästa steg kan handla om en mer drastisk händelse fylld av smärta, men även det av kärlek, för att skaka om och påminna om nödvändigheten att vända om. Doris vädjade till åhörarna att inte låta det gå så långt att det måste hända något drastiskt innan de tar ställning för eller emot Guds kallelse. I morgon kan det vara för sent!
I förra numret av Midnattsropet rapporterade Veronica från skolarbetet i Palavè. I skrivande stund planeras för skolavslutning då barnen ur den äldsta gruppen, som då har studerat i tre år hos oss, får sina betyg för att sedan förhoppningsvis få möjlighet kunna gå vidare och läsa i andra skolor. Skolan är ett fortsatt bön- och tacksägelseämne! Broderisamlingarna fortsätter en kväll i veckan. Ett tjugotal unga flickor och numera även flera mödrar kommer tillsammans för att lära sig konsten att brodera tillsammans med Maria och Veronica. En stor både hjälp och inspiration till det arbetet är det material syster Åse Andreasson troget bistår oss med. De flesta av ungdomarna som kommer har under tidigare år som små varit elever i våra barnmöten, och nu fortsätter kontakten med dem genom broderisamlingarna.Församlingens fastighet i Las Palmas är nu med sina murar och staket nymålad och fin. Det är Nicholas som tillsammans med Joaquín och Eddie arbetat med det då vädret tillåtit under våren. Värsta regnperioden ligger nu bakom med sina plötsliga kraftiga skyfall, men den väldigt höga luftfuktigheten kvarstår. Många områden översvämmades och folk fick evakueras och fick även sina hem totalförstörda av vatten. En av dem som drabbats av de svåra vårregnen är en broder i Palavé som heter Teofil. Vi ser det angeläget kunna hjälpa honom att reparera sitt hus då risken är stor att det annars rasar ned för berget där han bor. I ett församlingsmöte för ett par månader sedan bestämde vi att mer metodiskt besöka sjukhusen. En av församlingens systrar, Miriam, tog sig an att leda uppgiften och varje söndag åker hon dit tillsammans med någon av vännerna i församlingen. För en tid sedan hade jag förmånen att få vara med och det var verkligen en upplevelse att se på vilket sätt Miriam arbetar. Metodiskt gick vi igenom sjuksalarna i det statliga barnsjukhuset. Först för att skaffa en snabb överblick om det finns någon patient som ser ut att behöva extra hjälp. Ibland fattas mediciner, blöjor, mat eller andra saker. Sedan placerar sig Miriam med sin följeslagare på en i varje sal strategiskt utvald plats och ropar ut Guds välsignelse över alla i sjuksalen för att sedan säga att vi nu ska bedja för patienterna. Det blir tyst i den annars så röriga salen. Patienter, mellan fem och tjugo i varje sal till antalet, och besökare, böjer i vördnad sina huvuden alltmedan Miriam beder till Gud för dem alla, högt och tydligt. Till sal efter sal går vi, samtalar med människor, uppmuntrar, bistår med ekonomisk hjälp till den som kanske behöver köpa mat, till den fattige som behöver en kostsam medicin och annat. Miriams man, Eddie, är relativt nyfrälst. Han har berättat hur han så gärna vill lära sig mer ur bibeln och få kunskap om Guds väg, men att han upplever så många hinder utefter vägen. Även han brinner för att besöka sjukhusen och hjälpa dem som har det svårt. Till saken hör att Miriam och Eddie har en sjuk son i tioårsåldern som måste byta blod ganska ofta. Det har lett till att de under många år tillbringat långa tider på sjukhuset tillsammans, och på nära håll fått se hur svårt många fattiga har det. Flera gånger tidigare tvingades Eddie själv pga omständigheterna ut på gatan för att tigga ihop pengar till blod åt sin son.
Vid besöken på sjukhuset har vi träffat en haitisk pojke som heter Furmite. En läkare som arbetar där kom springande efter mig för att fråga om vi har möjlighet att hjälpa pojken. Han hade då varit inlagd i två veckor utan att några prover tagits, detta på grund av att det inte fanns några pengar. Vi tog oss an Furmite och såg till att hans undersökningar kunde påbörjas. Man befarade bland annat att han led av blodcancer. Nicholas och jag har besökt honom vid flera tillfällen och vi har nu fått veta att den cancer man tidigare befarat kan avskrivas. Samtliga prover gav negativa utslag. Läkaren säger just nu att det Furmite drabbats av är TBC varför vården nu inriktar sig på det området.Kreoltalande Andrea, som har Yefrey inlagd på samma sjukhus, har varit till stor hjälp för pojken som inte kan ett enda ord spanska. Furmite är 13 år och kommer från Cap Haitien vilken är Haitis andra största stad, och ligger vid den norra kusten. Där bor han vanligtvis med sin mor och något eller några av sina äldre syskon. Sammanlagt var de åtta syskon men en har dött. En del av syskonen bor i Dominikanska Republikens andra största stad, Santiago. Furmite går i tredje klass. Då vi satt och samtalade försökte jag få ihop hans ålder med antal år han borde ha gått i skolan men det var inte lätt. Vad som framgick är att han kommer från en fattig familj där främst modern fått kämpa ihop försörjningen. Hon säljer ris, bönor och andra produkter genom att vandra runt på Cap Haitiens gator. Furmite säger att det är modern som bekostar hans skolgång. Vi kommer att följa upp hans vård och ge all hjälp vi kan fram till dess han är redo att återvända hem. Eventuellt följer vi med honom tillbaka till sin familj i Haiti. Vi fortsätter att bedja för hela den familj vi kommit i kontakt med genom pojken. En av hans bröder blev väldigt gripen av den hjälp församlingen ställt upp med, en hjälp som kom efter att de kämpat länge utan att lyckas samla ihop tillräckligt mycket pengar till de prover som skulle tas.
Syskonen i fängelseförsamlingen kämpar tappert vidare i den hårda miljön.Vi har av fängelsemyndigheterna blivit betrodda med passerkort för flera av syskonen i Comunidad Maranata vilket betyder att ännu fler av oss nu kan besöka fängelserna utan att behöva ta hänsyn till allmänna besökstider. Det är många gånger svårt inspirera till att besöka fängelserna eftersom man lätt utsätts för obehagliga kroppsvisiteringar och även risken att andra olustiga och ibland farliga situationer snabbt kan blossa upp. Men just i Najayofängelset, där vi nu arbetat under flera års tid, bemöts vi med respekt och innehar idag ett stort förtroende. Fortsätt bedja för bröderna som av olika anledningar hamnat i fängelset men där genom församlingens idoga arbete fått möta Jesus till frälsning.Avslutar med att hälsa till Er var och en med påminnelsen om att hålla fast vid uppdraget vi fått oss överlämnat. Jesus kommer snart och då ska vi alla få ta emot rättfärdighetens segerkrans. Gud välsigne Er alla!

Missionsreportage från Dominikanska Republiken av Veronica Vidén

La Escuela de los Peregrinos (Pilgrimsskolan), i Palavé, har nu funnits i snart tre år. Det var sommaren 2004 som vi gick runt bland de små husen i området, knackade dörr och undersökte behoven av alfabetisering av barn. Vi inbjöd en liten grupp med barn, de flesta haitier, som av olika anledningar inte kunde gå i den statliga skolan. Den främsta orsaken för många var problem med födelseattester eller helt i avsaknad av dem, vilket gjorde det svårt för dem att accepteras som elever i skolorna. Många lever också i fattigdom och kan omöjligt betala läromedel, skoluniformer etc.
Idag, snart tre år senare, har vi tre olika klasser i skolan, med sammanlagt tjugo barn, varav den ena klassen snart är färdigalfabetiserad. För en del barn har det gått lätt, för andra, främst de haitiska, som knappt talade spanska då de började hos oss, har det varit svårare. De har varit tvungna att både lära sig att tala språket, och läsa och skriva det samtidigt. Men barn lär sig fort, och de flesta talar nu nästan flytande spanska. Det är Maria Santos, Theresia Vidén och jag själv som ansvarar som lärare för de tre olika grupperna. Theresia har arbetat med skolan i snart ett år, och hon beskriver det som ”tufft många gånger, men de resultat man sedan får se gör att det är värt allt”. Barnen är inte alltid lätta att arbeta med. Många kommer från en trasig och svår miljö, och växer upp med en mycket upprorisk och rebellisk stil, som i skolan många gånger gör att bråk uppstår mellan dem. De är vana att slåss för det de vill, och att försöka lära dem att istället prata för att lösa konflikter är inte det lättaste, men med tiden har en del lärt sig att hantera situationerna bättre. Det gäller att vara tålmodig för att inte tappa humöret, och eftersom tålamod är en av Theresias främsta egenskaper arbetar hon mycket bra med barnen.
Maria är utbildad lärare och har på förmiddagarna anställning på en annan skola, och arbetar också mycket bra med dem. Hon har dels en bra pedagogik men har också det som är viktigast, ett stort hjärta för barnen. Hon ser arbetet som mycket nödvändigt då behoven i Palavé är så stora. Många lever i sin fattigdom under stor osäkerhet och hög press från omgivningen. Har man inte sina personliga dokument, sin födelseattest, i ordning, så lever man mycket osäkert och kan utan förvarning bli deporterad tillbaka till Haiti. Många av de haitiska barnen accepteras inte i skolorna, trots att de flesta är födda i Dominikanska Republiken, vilket leder till att de inte får undervisning, och idag finns det i Palavé massor med vuxna som är analfabeter. Vi har också kurs för vuxna där en syster i församlingen, Yanet Ureña, är engagerad. Hon är dominikanska och bor med sin familj mitt i Palave och har därför kommit att lära känna folket väl.
Tidningens trogna läsare känner till Yessica, flickan som efter sju års tid genom församlingens försorg fick återförenas med sin mamma och sina syskon, efter att ha bott i princip på gatan. Yessica går nu i tvåan och läser och skriver riktigt bra och har förändrats mycket sen tiden då vi fann henne. Då fick vi börja hennes skoldag med att tvätta henne och byta till rena kläder, kamma hennes rufsiga hår för att hon skulle få känna sig fin och värdig. Idag kommer hon varje skoldag klädd i sin skoluniform och har en stor iver att få lära sig saker.Yefrey, som flertalet också känner till, är just nu tillbaka hemma från sjukhuset. Han har haft en enormt svår period bakom sig då han ett flertal gånger har varit nära att dö, och läkarna har gång på gång förundrats över hans otroliga livskraft och viljestyrka som har hjälpt honom ett flertal gånger då man trott hoppet varit ute.Hans lungor är förstörda, och det är bara en tidsfråga innan hans kropp säger ifrån helt. Trots alla dessa vändor fram och tillbaka till sjukhuset kommer han alltid dagen efter hemkomst till skolan med skrivboken under armen och med en min som säger att ”än är det inte ute med mig”. Han orkar dock inte mycket i skolan, tröttar ut sig fort, somnar då och då en stund över bänklocket och hamnar naturligtvis på efterkälken.Det viktiga är ändå att han har en skola att gå till, en skolbänk som är hans och en fröken och kamrater som väntar att han ska komma. Hans lillebror, Reynaldo, går i samma klass, och han har alltid varit ett fint stöd för Yefrey, både som bror och lekkamrat, då han på ett annat sätt än de andra barnen förstår Yefreys begränsningar. Tillsammans sjunger de ibland på församlingens möten, och det finns verkligen inget finare än att höra dessa två bröder sjunga!
Jag är själv mycket tacksam över att få ha lärt känna alla dessa barn i Palavé. Att ha fått komma dem och deras familjer så nära i deras vardag, och få vara med och ge dem en chans att lära. Dels möjligheten att få lära dem att läsa och skriva, vilket är otroligt nödvändigt och meningsfullt, men också att få ge dem kunskap om Jesus och hans väg för dem var och en. Palavé är mycket präglat av den haitiska andedyrkande religionen voodoo, och även hos många kristna och i många församlingar i Palavé finns inslag av denna magi och religion genom den haitiska kulturen; så djupt, och det märks i väldigt många sammanhang.
Otäcka saker sker i barnens närhet. I februari dödades en 18 - månaders bebis i grannskapet på ett makabert sätt på grund av en ung mans hängivenhet till häxkonsten.Våra skolbarn var djupt skärrade under en tid av det som skett.Vi vill att barnen ska få se något annat, att de ska få veta att det finns en annan väg i livet som är så helt annorlunda och ljusare; en väg att ta sig fram på i livet. Vi vill ge dem en sann grund att stå på, att de ska få lära känna Jesus som är barnens bäste vän.Tack till alla Er som ber och offrar för skolarbetet i Palavé. Det har oerhört stor betydelse. Genom barnen har vi fått kontakt med många i deras familjer, och flera av dem har kommit till tro, och sedan i sin tur många av deras vänner.

Reportage från resa till Israel av Paulus Eliasson

Under två veckors tid i mars, reste vi en grupp från Pilgrimsfolket i Norge till Israel. Vårt intryck av landet blev nog annorlunda än många andras. De två veckorna bestod till ytterst liten procent av kyrkobesök – men till stor del av att besöka historiska och profetiska platser. Israel har väldigt många naturparker och utgrävningsområden, såsom Bet She’an – där Sauls döda kropp hängdes upp efter nederlaget vid Gilboa, Tel Dan – där floden Jordan har sin källa, Ma’ayan Harod, där Gideon lät sina män dricka ur källan…Utan att gå in på alltför många detaljer, vi besökte allt i allt nästan 90 platser i Israel och Egypten, vill jag nämna två intryck. Det ena kommer ifrån Jerusalem:När man går in genom Lejonporten i Jerusalem, kommer man snart till ”Via Dolorosa” – smärtornas väg. Denna vägen sägs Jesus ha gått från Gabbata till Golgata. Här finns 14 stationer som pilgrimer besöker när de ska minnas Jesu död och lidande. Vi vet att det hela för det första skedde ca 15 meter längre ner i backen – och för det andra att placeringen av alla stationerna är rena gissningar samt att många av dem inte har någon biblisk grund. Nog om det. Vi klämde oss fram bland de arabiska bazarerna, och kom till sist ut vid korsfästelsekyrkan.Och vilken tragik. Jag har aldrig blivit så besviken över religionen som då jag trädde in i denna kyrka. Den är i sig självt ett monument över religiös galenskap. Där kunde man sticka ner handen mellan två stenar – platsen där korset skall ha stått. Där kunde man fotografera sig själv vid en stenhäll – platsen där Jesu kropp skall ha lagts när han togs ner från korset. Där fanns grekisk-ortodoxa ikoner, ett syrianskt kapell, ett koptiskt kapell, det latinska och det grekiska Golgata…Detta får stå som en sinnebild för vad religion kan göra för att förstöra människan. Det som är centralt – att för 2000 år sedan dog vår Frälsare och Herre för våra synder skull – får stå tillbaka för reliker och heliga stationer. Runt om i Israel såg vi människor som gick barfota på ”heliga” platser. De rullade runt i gruset på något ”heligt” berg. De grät vid en relik. Bibeln säger: ”För er skull smädas Guds namn bland hedningarna” (Rom 2:24)
Men en annan erfarenhet kommer från en diametralt annorlunda situation. I den norra delen av landet, ligger Banias. Den staden känner vi som Ceasarea Filippi. Bibeln säger att Jesus en dag kom vandrande i denna staden, och frågade sina lärjungar ”Vem säger folket att Människosonen är?”Det som var speciellt med Ceasarea Filippi på Jesu tid, var att där stod ett tempel till guden Pan. Precis vid en grotta, där vatten kommer ut ur berget och så småningom skapar floden Jordan, hade man byggt ett tempel, och där offrades människooffer till naturens Gud. Vi hade förmånen att besöka denna platsen, och gå över klippan där Pan- och Zevstemplen stod. Och helt plötsligt kommer det till oss som står där, långt ifrån kyrkor och pilgrimer: -Han sade till dem: ”Och ni, vem säger ni att jag är?” Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” Jesus sade till honom: ”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.” (Matt 16:15-18)Kanske hade de just stått och sett på templet som var byggt på klippan, och som en protest mot all hedendom och religiositet, sätter Jesus upp ordningen för församlingen: Jag skall bygga! Och var och en som bekänner Jesus vara den levande Gudens Son ska byggas på den klippan som är Kristus.Vår Israelresa bekräftade än en gång för mig: Vi behöver inte döpas i Jordan, smörja oss med olja från Getsemane, bestiga Tabor barfota eller sticka handen ner mellan stenarna där korset stod. Vi behöver kraften ifrån Herren – och vi behöver förstå vad det innebär att vara hans församling.