Missionen i Rumänien

En hjälpande hand till de översvämningsdrabbade i Rumänien

I mitten av september i år nåddes hela Europa av nyheten om översvämningar i stora delar av Östeuropa. I området Galați i östra Rumänien, nära gränsen till både Moldavien och Ukraina, var det stora områden som plötsligt översvämmades, hus och infrastruktur förstördes – och flera människor dog.

Maranataförsamlingen förmedlar din julgåva.
Swish: 123 155 1571
Pg: 44 10 05-6
Skriv ”Ukraina”, ”Haiti” eller ”Rumänien” på gåvan.

Dop under brinnande krig

Från Ukraina nås vi fortlöpande av rapporter om hur svårt folket där har det. Tack vare gåvor som kommit in har vi kunnat förmedla hjälp till den ukrainska församling vi har kontakt med. Pastor Vasliy Muravitski rapporterar om situationen:

- Vi har kunnat hjälpa folk med matvaror och en del av pengarna har använts till att sätta in nya fönster samt att vi köpt ett värmeaggregat till församlingen. Må Gud på ett överflödande sätt välsigna och återgälda er för er goda vilja.

Text: Paulus Eliasson

Då jag första gången närmade mig den ukrainska gränsen från den rumänska sidan, var det en väldigt unik upplevelse. Vi var på väg med mat som skulle sändas in i Ukraina, och några mil före gränsövergången mötte vi fler och fler bilar med ”UA” som landmärke. Väl framme i Sighetu Marmatiei parkerade vi bilen en bit bort, och gick mot gränsstationen. Det vi såg där var grupper med mödrar och barn som med skräck i blicken drog på resväskor, på väg mot ett osäkert mål. De flydde från sönderbombade hem, som offer för ett politiskt maktspel som inte visar svaga människor någon hänsyn. Synen som vi mötte har i eftertid fått mig att tänka på vad Bibeln har att säga om de krafterna som ligger bakom krig och storpolitik, och det visar sig att särskilt en bok med 2000 år på nacken kan uppenbara vad det är som verkligen sker när våldet råder.

Pilgrimsfolket i Norge fortsätter oförtröttligt missionsarbetet i Rumänien. Midnattsropet har fått del av några av de senaste rapporterna som Camilla Eliasson skickat hem till församlingen på Dal. Vi förmedlar här vidare några utdrag och hoppas det ska väcka många hjärtan för missionens sak.

15 januari 2017

De första dagarna här i Arad med omnejd har varit präglade av dåligt väder. En våldsam köldvåg har svept över landet och förorsakat stora problem, inte minst för de fattiga som eldar med ved.

Camilla Eliasson skriver om när Pilgrimsfolket kom till Tiparí. Utdrag ur boken Eben Eser.

Församlingen Pilgrimsfolket har firat 40-årsjubileum, och Midnattsropet hade förmånen att vara med på den stora högtiden. I samband med högtiden, gav Michael Hafsahl, tillsammans med Lill Hafsahl och Camilla Eliasson ut en jubileumsskrift, Eben-Eser – ”Hittil har Herren hjulpet”. Under festen, lästes en del avsnitt ur boken upp för församlingen. Camilla läste under stor rörelse ett par stycken ur kapitlet om missionen. Hon skildrade hur Pilgrimsfolket under många års möda och många direkta gudsingripanden byggt upp  arbetet i Rumänien. Hur de nådde fattiga, undanskuffade, marginaliserade människor med Jesu kärlek i form av utdelning av kläder, borrande av vattenbrunnar, byggande och reparerande av hus. Och hur efterhand människorna började ana att det var gudomlig kärlek bakom varje handling.
”Vi förstod att det var rättfärdighet vi sökte, inte tacksamhet. Då skulle välsignelserna följa, och det upplevde vi var dag.”  Midnattsropet återger här stycket som handlar om hur arbetet kom till stånd och utvecklats i Tipari:

Appell av Roger Lindroos

Roger Lindroos med hela sin familj var i början på året en period i Rumänien i missionsarbetet som förestås av Pilgrimsfolket i Norge. Nyligen hemkommen förmedlade han denna aktuella appell.

Det grep mig väldigt att se Pilgrimsfolkets arbete i norra Rumänien. Att se alla dessa romer, människor som hör till det lägsta skiktet i samhället och inte har många möjligheter att ta sig fram som andra. Det finns inte jämlika förhållanden. Från dessa folk möter vi numera människor här i Sverige. Det finns knappt någon affär som det inte sitter tiggare utanför. Det är väldigt omdebatterat idag. Man undrar vad vi ska göra med dessa människor. Senaste tiden har jag läst en del bra artiklar. Det finns journalister som har satt sig in litet i dessa människors vardag. Men de flesta förfasar sig över tiggeriet och tiggaren i stället för dennes verklighet. Många säger: Ge inte nånting! Det hjälper dem inte i längden. Ge dem utbildning i hemlandet! Det är väldigt lätt att sitta här i Sverige bakom ett tangentbord i all sitt välmående, och tycka att man borde göra si och så. Visst. Iväg med dem, så vi slipper se. Det ser inte bra ut i vår duktiga välfärd. Men om man vore i den nödställda människans situation så vore det en helt annan sak. Sätt dig in i den utsatta människans liv. Ge i alla fall en vänlig blick. Möt dem med kärlek.

Text: Emanuel Johansson

I 15 år har Pilgrimsfolket i Norge arbetat med mission i Rumänien. Under en månads tid har jag med min familj haft förmånen att vara med. Intrycken vi fick och upplevelserna vi gjorde är en stark påminnelse om vad som kan ske när evangelium får ingång hos människor. Om detta vill jag dela med mig något av till MR:s läsare

En stor anledning till att syskonen kom till Rumänien är den svåra nöd som finns. Utifrån tanken om Guds rättfärdighet, att räcka ut sin hand till de fattiga och att genom detta nå fram med evangelium om Jesus går arbetet framåt.

Intervju med Jan Egil och Lill Hafsahl

Då Jan Egil Hafsahl förra året fyllde sextio år, fick han som gåva en inbjudan att tillsammans med sin fru Lill besöka Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska republiken. Jan Egil har betytt mycket för detta missionsarbete, då han redan under åttiotalet under några månader besökte oss i Dominikanska republiken, och var till stor hjälp och stöd i arbetet. Både med sin förkunnelse, och med att delta i kampen för att några fångar som suttit oskyldigt fängslade många år skulle friges. Efter tjugofem år, var Jan Egil och Lill nu åter tillbaka på besök. Också denna gång förmedlade de stor välsignelse, främst genom en serie bibelstudier i Palavé. Vi hade nog önskat att för tidningen Midnattsropets räkning få göra en grundlig intervju där Jan Egil och Lill berättat hela den fascinerande och trosstärkande skildringen om bakgrunden till det församlings- och missionsarbete de förestår, men vi begränsar oss till att ta med främst hur missionsarbetet i Rumänien utvecklades.

Stig Andreasson rapporterar från en resa i Rumänien
**
**

**En dag i början av april i år äntrade Åse och jag ett flygplan på Rygge lufthavn utanför Moss med destination till Budapest i Ungern. Som resvan guide hade vi Jan-Egil Hafsahl från Pilgrimsfolket, som generöst bjudit oss på denna resa med anledning av min 80-årsdag. Vi hade länge närt en önskan om att få se Pilgrimsfolkets missionsarbete i Rumänien. Nu skulle vi få tillbringa två veckor på deras arbetsfält. Därför var det med stor förväntan vi tog plats på flyget.

Ulla Näsholm rapporterar från missionen i Rumänien

Ropet från bibeln hade nått Pilgrimsfolket i Oslo. För ungefär tio år sedan hade de varit på semester i Rumänien. Det blev inte riktigt som de tänkt sig.
Fattigdomen och nöden de mötte under sin vistelse där blev en kallelse att göra något. På den vägen är det.

Semesterresan de gjorde, inspirerades genom en norsk kvinna som varit i Rumänien. Hon berättade om en församling hon besökt och hur de arbetade bland fattiga människor i Bukarest. Jan Egil Hafsahl tillsammans med några från Pilgrimsfolket beslöt sig för att besöka den församlingen.
Det hade gått några år och den lilla församlingen hade fått en annan inriktning och modernare framtoning än tidigare och arbetet bland de fattiga fanns inte längre kvar.
De upplevelser syskonen från Pilgrimsfolket gjorde i Rumänien under veckorna i landet och mötet med många fattiga och utslagna människor blev till en kallelse som de inte kunde komma förbi.

Rapport från Rumänien av Jan Egil Hafsahl

Den första januari gick Rumänien in i ”Uniunea European” (Europeiska unionen) tillsammans med Bulgarien, som det 27:e och 28:e medlemslandet.Efter detta datum har EU-direktiven regnat ned över landet i så stort antal och med en sådan kraft att landet idag ser ut som en hängmyr.Då andra EU-länder har använt år på anpassning, förväntar Rumäniens ledning att direktiven skall efterlevas på en månad eller två. Redan nu har ett antal småföretag varit tvungna att dra in årorna - och i en oöverskådlig framtid står en kö av små och mellanstora firmor i fara för total avveckling. Hundratusentals arbetsplatser kommer gå förlorade…Redan i den förberedande fasen kom Rumänien snett ut. Då grundlagen skulle ändras för att öppna för EU-medlemskap gick folket till val. Valdeltagandet var däremot alltför mediokert - och få timmar innan vallokalerna skulle stänga var den nödvändiga procentandelen en fjärran dröm.Den Rumänska regeringen känner sitt folk - och gick i desperation ut på TV där de lovade att alla som kom för att rösta ja till grundlagsändringen skulle få en skriftlig garanti som säkrade mottagaren om en gratis tandläkarkonsultation eller en säck med ved. Folket gick man ur huse - och antalet röstande blev säkrat med god maginal. EU-observatörerna godkände valet…Redan den första månaden har rumänska politiker gjort sig uppmärksammade i unionen. En ny intresseorganisation i unionens yttersta höger-falang har sett dagens ljus: rumäner, bulgarer, några tyskar, italienare samt ett par brittiska politiker har funnit varandra, anförda av den italienska politikern Alessandra Mussolini, barnbarn av en tidigare, icke okänd fascistledare.Målet för organisationen är klart: ingen invandring, nej till turkiskt medlemskap - och en eliminering av redan existerande minoriteter; med andra ord ett ”rent Europa”.
Framtiden för våra zigenarvänner ser allt annat än ljus ut - och det redan enorma gapet mellan ”bogat i srac”, rik och fattig, växer för varje dag som går. Vi märker det också i vår vardag:I förra veckan var vår skola i Sântoma ute på en resa till en annan skola i Curtici. Skolan har bara zigenarbarn. Bland skolans elever mötte vi 10 år gamla Alexandra; en vacker och vaken liten flicka, med ett stort handikapp: Alexandra är dövstum. Hon har lärt sig att läsa på läpparna, men orden som kommer ut från Alexandras mun är bara några oartikulerade ljud. En talpedagog i Arad hade en gång mött Alexandra och menat att han kunde hjälpa henne med att lära sig tala, men eftersom Alexandras föräldrar var insolventa - och skolan fattig - var drömmen om att en eller två gånger i veckan få resa till staden Arad för hjälp en omöjlighet.Både föräldrar och lärare blev överlyckliga då vi lovade att bekosta den veckoliga transporten. Behandlingen var gratis, då den i sin helhet skulle bekostas av det nationella utbildningsdepartementet. Trodde vi. Ett möte i det regionala skolkontoret i Arad blev en besvikelse. Behandlingen var gratis - inom vissa ramar - ramar som Alexandra föll utanför: Alexandra är inte bara dövstum - hon är zigenare.Då Alexandras lärare bekräftat att hon inte blev störd i undervisningen av den lilla flickans ljud, var lösningen enkel: ”…så, vad är problemet…?”
Det fattiga Rumänien lider. I förra veckan besökte vi de små byarna Ciunteti och Vlani. Jordvägarna ut till området var i det närmaste oframkomliga – och den sista biten inte ens existerande. Vi följde flodbädden uppåt. Vattennivån var inte avskräckande p.g.a. väldigt lite nederbörd – och vi lyckades till slut ta oss fram. Folk i Ciunteti och Vlani är i stort sett av den äldre årgången, och jordhusen har säkert varit fina en gång, årtionden tillbaka, men idag är de lättast att likna vid fallfärdiga skjul. Men vilken gästfrihet och värme!Alla – utan undantag – ville ha Biblar. Täcken, ullplädar och de varma kläderna vi delade ut blev mottagna med omfamningar av tårvåta kinder. Sedan kom de, den ena efter den andra, med sina gåvor: en liten påse ägg, en flaska mjölk, en bit hemlagad korv. ”Domnezeu sã vã binevuvânteze pe voi toi, slujitori ai cerului”, ”Gud välsigner er, ni himmelens sändebud.” Inte en hade gått hem, och inte en slutade att vinka innan bilen var utom synhåll…På ”hemmafronten” är mötena väl besökta: onsdagens bön och bibelstudium, fredagens barnmöte och söndagens väckelse- och förnyelsemöte. ”Nu suntem aici statornici” – ”Vi har inte här en varaktig stad”, sjunger de nyfrälsta. ”O, ar-avem i ea e sus” – ”Vi har ett hem, men det är där uppe” Ingen som hör församlingen i Sântoma sjunga kan vara i tvivel om uppriktigheten i vittnesbördet. Det är Gheta, Larissa och Maria, zigenare av födsel, tillsammans med rumänerna Tina, Tica och Anchidim. ”Här är inte rik och fattig, jude och hedning…”
Vilken nåd att få lägga ned sitt liv i en politiskt okorrekt, men himmelskt hel-korrekt gemenskap. ”Här är vi alla ett i Kristus Jesus”.Vad framtiden bär i sitt sköte, vet vi inte. Rumäniens nya religionslag från december 2006 förbjuder religiös aktivitet från församlingar och organisationer där medlemsantalet är under 0,1% av befolkningen – 22.000 medlemmar. Vi arbetar så länge det heter ”idag”.Vi tackar för förbön för arbetet. ”Isus e rspunsul pentru lume azi” - ”Jesus är svaret för världen idag”.