Simon Beecham föddes och växte upp i hamnstaden Grimsby i nordöstra England. Han levde sedan ett äventyrligt liv; tillbringade ett par år i Israel, sedan Sverige några år och kom så småningom till Spanien, där han tog skepparexamen och arbetade som styrman och kapten i an-slutning till turistnäringen. Han kom därefter till Trinidad, där han startade ett internetcafé och levde gott ett par år. På grund av oklarheter med uppehållstillståndet sattes han i fängsligt förvar åtta månader utan dom och rannsakan. Skickades till England som en bruten man, och tog sig sedan åter till Sverige, där han för nio år sedan fann sitt hem hos Maranatasyskonen på Bällsta missionscenter, där han bor kvar och deltar i arbetet.
I det vittnesbörd han skrivit till Midnattsropet, skildrar han hur de svåra upplevelserna i fängelsemiljön drev honom närmare Gud, och hur Jesu kärlek intagit hela hans liv.

Vittnesbörd av Simon Beecham

Det står så här i Bibeln:

- Jesus talade åter till dem och sade: Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus (Joh 8:12).

Jag går tillbaka lite i tiden. När jag först mötte Jesus, så var jag på ett hemskt ställe, ett fängelse. Jag har ibland försökt förklara lite hur det var, när Gud kom till mig. Det ställe i Bibeln jag hittat som liknar det, är Daniels bok. Han får en syn, en ängel kommer. Och Daniel skriver om att då ängeln kommer nära honom, tappar han all kraft. Han kan inte ens resa sig upp. Man läser på många ställen i Bibeln om hur människor möter något övernaturligt, något från Gud, och tappar kraften.

Vittnesbörd av Simon Beecham

Jag kommer ursprungligen från England, och jag har inte känt Gud så länge, men jag mötte Jesus för en del år sedan när jag var i Trinidad. Jag lämnade England för många år sedan och levde ganska vilt och  använde droger och alkohol. Det var ett liv med mycket festande och mycket resande. Då jag lämnade England åkte jag först till Israel. Där bodde jag i ett par år och var en del ute i öknen  och besökte många platser. Jag levde ett vilt liv och det var som sagt mycket festande. Jag fick jobb på en båt och reste med den runt Spanien. Vi seglade även över till Trinidad och Tobago, och där på Trinidad stannade jag och öppnade ett internetkafé.
Under hela mitt liv hade jag varit nyfiken på vad som kommer efter döden. Vad händer? Finns det någon Gud? Finns det någonting överhuvudtaget? Jag har alltid haft denna undran, och jag tror nog att de flesta har det.
När jag var i Trinidad så mötte jag folk som gick mycket i kyrkan. Jag skaffade mig böcker om Jesus för jag ville veta vad det handlade om. Jag läste om profetiorna, om hur världen ser ut, och funderade på om det som folk sa stämde med vad som stod i bibeln. Jag tyckte att det gjorde det och jag såg även vart världen var på väg och hur människan är idag.

Missionshälsning från Simon Beecham

I vilken grad visar vi vår kärlek till Jesus, särskilt när vi vet att vi fått så mycket förlåtet?
Jag vill ge allt till Jesus. Han är min Frälsare, mitt hjärtas kärlek. Jag förstår hur mycket jag har blivit förlåten. Det ger mig en längtan att tjäna andra, för sann kärlek är att ge. ”Gud utgav sin enfödde son…”
När jag fick möjlighet att resa tillbaka till Dominikanska republiken igen, var jag genast redo. Chansen att tjäna andra mindre lyckligt lottade och att få berätta för alla, de goda nyheterna, ligger mig mycket varmt om hjärtat.
Jag kom mot slutet av november 2012 och möttes av min familj i Jesus – Nicholas, Sean och Stina.
Det tar några dagar att anpassa sig, och vi använder tiden att besöka vänner. Clotilde, Fela och Lydia har funnits i mina tankar och böner ofta sedan förra gången jag var här, och jag hade förmånen att möta dem. Vi kommer till gångstigen i La Cañada; jag och Stina och de hemtrevliga ljuden av lekande barn och tjattrande grannar, hög musik – då det finns ström – värmer mitt hjärta. Livet fortgår här, och även om det är en kamp, skulle man inte förstå det vid första anblicken. De vanliga och inte särskilt hjärtevärmande lukterna gör sig påminda med sin närvaro då vi kommer närmare Clotildes hus. Det öppna avloppet, fullt av sopor och råttor har ännu inte reparerats.
Vår lilla samling är underbar, fastän vi kanske är bara fyra, plus andra, både unga och äldre som sticker in sina huvuden genom dörröppningen. Jag vet att Jesus är med oss när Stina berättar nyheter från Sverige och nämner alla dem som behöver förbön. Lydia och Clotilde delar nyheter om familj och vänner som också behöver Guds ingripande innan vi ber och sjunger en sång om Herrens härlighet och kärleksfulla godhet. Clotilde är så angelägen om var och en i La Cañada. I hennes hem är alltid aktivitet; hon hjälper alla antingen det är med ett litet råd eller helt enkelt ett glas vatten åt ett törstigt barn. En trogen och villig Herrens tjänarinna.
Första mötet i Palavé är lika varmt och välkomnande som i La Cañada. Kramar och leenden från bröder och systrar och jag är förkrossad över deras varma ord. Mitt hjärta överflödar av den kärlek och glädje som möter mig igen från min utvidgade familj i Kristus. Här är de heliga frimodiga och ivriga att tala eller sjunga ut sin tacksamhet till Herren. Jag känner mig hemma.
Under vintermånaderna har vi satt igång att bygga ett hus åt en i församlingen här. En ensam mor med två fina små barn.
Jag måste medge att jag var litet nervös att hjälpa till på byggplatsen då jag vet att det att bygga ett hus här inte är alls likadant som att bygga ett hus i Sverige. Det visade sig att jag hade all orsak att vara nervös. Första veckan var blod, svett och tårar; muskler som jag inte ens visste om att jag hade, värkte. Men vare sig det gällde att blanda cement eller sikta sand – allt arbete blev ordentligt gjort, ingenting lämnas på undantag och min fars röst från förr dyker upp. Jag kommer ihåg vad han sade till mig som liten pojke: ”om ett arbete är värt att göras, är det värt att göra det ordentligt”.

Text: Simon Beecham

Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

För mig har detta bibelord varit ett av de mest förbryllande, men utan tvivel den viktigaste kallelsen från Jesus. För det mesta kändes det som om svaret var så nära, men så retsamt utom räckhåll,  just bortom min möjlighet att gripa tag i hela konceptet. Jag frågade en hel rad olika människor om deras tankar om detta, och av tio människor jag frågade fick jag tio olika svar. Jag har inte vandrat med Gud så lång tid, och är inte särskilt vältalig och frispråkig. Faktum är, att om du skulle fråga människor som känner mig, skulle de otvivelaktigt svara att jag är introvert och inte värst öppen. I England finns ett ordspråk som säger att barn ska synas och inte höras.  Jag föredrar att varken synas eller höras. Delvis  har detta hjälpt mig i mitt sökande efter Guds rike, delvis har det varit ett hinder, men i mitt hjärta finns en djup och ärlig längtan efter en innerlig relation med Gud. Att söka hans rike är att söka hans ansikte. Detta att få Honom att vända sitt  ansikte till mig och uppenbara sin härlighet – ja, vad mer skulle jag kunna hoppas på och be om!

Petrus sade: “Silver och guld har jag inte, men vad jag har, det ger jag dig: I Jesu Kristi, nasaréens, namn: stig upp och gå!” (Apg 3:6)

När jag kom till Santo Domingo, hälsade vi på hemma hos några av syskonen i församlingen. Fastän dessa människor är enormt fattiga, välkomnade de oss in i sina hem och delade vad de hade med oss. De gjorde det med glädje och erfor stor tillfredsställelse och välsignelse av att göra detta. Den viktigaste gåvan vi kan ge varandra är att praktisera vår Herres och Frälsares Jesu Ord, pris ske Gud! /Simon

Simon Beecham deltar i sommar i missionsarbetet i Santo Domingo. Han blev inspirerad till följande appell när han kom i kontakt med församlingens syskon i Palavé:

Ju mer vi önskar uppleva nåd, dess mer bör vi söka glädjen i att tjäna andra. ”…och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng”. (Matt 20:27) Ju mer vi söker Kristi sinnelag, den gudomliga karaktären från en älskande Frälsare, dess mer kommer vi på att vi själva vill göra för andra vad vi vill att de ska göra för oss: vi ser människor som Jesus skulle se dem.

Vittnesbörd av Simon Beecham

Jag har levt i hopplöshet och sett hopplöshet i människors ögon och även i mina egna ögon. Jag har levt i drogernas värld, och har varit narkoman själv så länge, så jag var van vid att när jag tittade i spegeln så såg jag hopplöshet. Man hade ingen framtid. Människor söker i olika religiösa sammanhang efter något. Man behöver bara gå till någon stormarknad, eller ut på gatan, så ser man hur vilsna människor ser ut. Man ser inget hopp i någons ögon. Det blir bara värre och värre i vår tid.

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.