För en tid sedan fick jag tillfälle att besöka Åse och Stig Andreasson, som efter mer än femtio år som missionärer i Frankrike återvänt till Skandinavien och nu bor i Moss, en mindre stad några mil söder om Oslo. De har bosatt sig i Åses hemland. Stig kom från det då existerande Helgelseförbundet i Sverige, och Åse från De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge. De sändes ut av Helgelseförbundet, där flera församlingar stod för deras underhåll. De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge gav  också hjälp till deras pionjärarbete att bygga evangeliska församlingar i Frankrike.

Text: Stig Andreasson

På den breda ekumenikens väg kan märkligt nog karismatisk förnyelse bo tillsammans med en stark sakramental teologi, som är tydligt besläktad med katolicismen. Detta ser ut att bli en delvis ny trend i kristenheten. Man ivrar för karismatiska manifestationer, men samtidigt ivrar man för det man kallar liturgisk och sakramental förnyelse. Ett exempel på detta finner vi i Oas-rörelsens sakramentsuppfattning.
**
**Oas-rörelsens nattvardslära
Av allt att döma betraktar denna rörelse sig själv som en väckelse- och förnyelserörelse inom Svenska kyrkan. Den uppträder som konservativ, bibelförankrad, evangelisk och karismatisk. Men den står samtidigt för en bred ekumenik, som inkluderar den katolska kyrkan. Nyligen utgav rörelsen en avhandling om nattvarden, skriven av dess teologiska rådgivare. Den verkar nära besläktad med den katolska läran om mässan. Liknande tongångar har givetvis tidigare kunnat höras från högkyrkliga lutherska kretsar. Men knappast i förening med pingstbetonad och karismatisk tro. På den breda ekumenikens väg verkar det emellertid som om alla gränser kan suddas ut.
Vi tar med flera av rubrikerna i nämnda avhandling om nattvarden, inklusive teologernas förklaringar, som vi sedan analyserar.

Text: Stig Andreasson

Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?

Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.

Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
- En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.

Kapitel 4 ur den nyutkomna skriften ”Nyandligheten och det gamla evangeliet”
Av Stig Andreasson

Helande av fysiska sjukdomar med hjälp av magiska verkningsmedel blir allt vanligare. De flesta som håller på med detta tar frimodigt på sig den engelska titeln ”healer” (helbrägdagörare). En del av dem påstår sig ha övernaturliga gåvor. För andra är det särskilt viktigt att kunna sätta en vetenskaplig stämpel på verksamheten. Så kallad ”andlig eller spirituell helbrägdagörelse” blev förvisso praktiserad långt innan vår tids New Age-bölja kom. Men New Age har bidragit till att göra denna typ av helandeverksamhet mer allmänt praktiserad och godkänd.

Text: Stig Andreasson

Frågan i rubriken ställde Jesus själv en gång till sin samtids religiösa ledare, de s.k. fariséerna. I våra svenska Biblar står det vanligen:” Vad anser ni om Messias?” Det ordet är den hebreiska motsvarigheten till den grekiska grundtextens ”Kristus.” Men det är helt klart att då Jesus ställde frågan till fariséerna använde han det hebreiska ordet. Det var ju det språket han talade. Men Jesus ställde egentligen en dubbel fråga till fariséerna. Fråga nummer två kompletterade den första.

Intervju: Stig Andreasson

På vår resa från södra Frankrike tillbaka norrut mot Belgien tog vi vägen till den lilla staden Rombas. Där hade vi aldrig förut varit, eftersom den ligger lite vid sidan om huvudvägen genom Lothringen, som gränsar både till Tyskland och hertigdömet Luxemburg. Rombas har bara tio tusen invånare men ligger i det folkrika departementet Moselle, där över en miljon människor bor och arbetar. Orsaken till att vi reste till Rombas var att vi hade planlagt ett besök hos Walter Vappiani, en före detta ”healer” som blivit frälst och befriad från sina ockulta förmågor.

Förföriska vindar över svensk kristenhet.

Analys av Stig Andreasson

Den katolska kyrkan har givetvis alltid ställt den protestantiska reformationen i en ofördelaktig dager. Det märkliga är att idag gör personer, som själva tillhör den reformatoriska familjen, detsamma. Alla gör det inte med samma aggressivitet. Några undrar bara lite försiktigt om reformationen möjligen var ett beklagligt missförstånd. Katolska och protestantiska teologer talade kanske förbi varandra. Men andra är inte lika försiktiga. Några ägnar sig åt regelrätt stenkastning mot den protestantiska reformationen. Detta skall vi strax se lite närmare på.

Vurmen för kyrkofäderna
Text: Stig Andreasson:

Vi skall börja den här artikeln med några citat från tidskriften ”Keryx”, citat som verkligen belyser hur traditionen från kyrkofäderna faktiskt höjs till skyarna i Sverige idag.

Kyrkofädernas påstådda

nyckelroll.

- Kyrkofäderna har tagit ett stort kliv in i det kristna medvetandet i Sverige och citeras nu utan problem av frikyrkofolk som innan knappt vetat om deras existens.(Benjamin Ekman)

- Pingstvännerna lärde mig att älska Bibeln. Men det var kyrkofäderna som hjälpte mig att förstå Bibeln. Kan man förstå Bibeln utan att lyssna till dem som var dess första läsare? Om vi rycker upp Bibelns texter från den jord ur vilken den sprang fram och fick sin näring, kommer vår uppfattning om vad Bibeln lär att spreta i alla möjliga riktningar. Så står vi där med brottstycken av godtyckliga tolkningar, avhängiga av vår egen tids förutsättningar och vår falangs tycke och smak (Peter Halldorf)

Text: Stig Andreasson
Kyrklig tradition är inte alltid tillförlitlig
**
**

Ett nytt sätt att gå till angrepp på Bibeln

Bibeln har i alla tider utsatts för angrepp från skeptiker och gudsförnekare. Det är ju naturligt. Idag angrips Bibeln på ett mer försåtligt och förföriskt sätt. Beundrare av katolska och ortodoxa tankeströmningar talar i högstämda ordalag om betydelsen av kyrkliga traditioner. Bibeln däremot sägs vara svår att förstå och krånglig att översätta. Det finns ju tusentals manuskript till bibeln med otaliga variationer. Dessutom finns det hundratals olika Bibelversioner. Bara på svenska finns det tiotals sådana, säger man. Enligt detta resonemang framstår Bibeln såsom otillförlitlig eller i varje fall något osäker som trosgrund. Man kan utan tvekan tala om en sorts fördold bibelkritik, som förresten inte vittnar om någon större sakkunskap. Märkligt nog kommer den från personer som i teori inte alls förnekar Bibelns gudomliga inspiration. Trots detta talar de på ett sätt nedsättande om Bibeln genom att påstå att den är otillräcklig som grundval för vår tro. De vill tydligen bevisa att vi är absolut beroende av de kyrkliga traditionerna för att rätt förstå den heliga Skrift.

Text: Stig Andreasson

**
**

Svensk kristenhet är i stor förvirring.

En mängd ombytligt tankegods förs oupphörligt till torgs i vårt land. Speciellt på grund av inflytande från katolskt tänkande, har frågan om själva trosgrunden på nytt blivit brännande aktuell. Vad som gör situationen extra knepig är att kända och tongivande förkunnare, som trots att de inte direkt tillhör den katolska kyrkofamiljen, likväl talar med ”katolsk tunga.” Den fundamentala och tydliga gränsen mellan vad som är ”katolskt” och vad som är ”evangeliskt” håller därför på att suddas ut. Den gamla reformatoriska trosgrunden, som sammanfattas i uttrycket ”Skriften allena”, håller på att rivas ned.

Nutidens andliga ledare, antingen de är pingstvänner eller från andra kristna samfund, tycks inte se det som deras föregångare såg. Orsakerna till detta kan man bara spekulera över. Men följderna, ja de är tydliga. Utan vision ingen mission! Vi måste verkligen be om att vår tids andliga ledare återfår synförmågan.

För en tid sedan reste sex representanter för den svenska Pingströrelsen till Rom och Vatikanen tillsammans med lika många representanter för den katolska kyrkan i Sverige, däribland den katolske biskopen Arborelius. Resan kan betraktas som en fortsättning på den dialog mellan pingstteologer och katolska teologer som pågått sedan 2003. Både dialogen och resan sägs ha som mål att bättre lära känna varandra samt fortsätta samtalen i teologiska frågor. På sätt och vis var då denna resa till Rom en slags studieresa. Strax efter hemkomsten från Vatikanbesöket och audiensen hos påven sade en av pingstledarna: ”Jag kan inte se annat än att katolikerna tror på samme Jesus som vi i Pingströrelsen.”

Av Stig Andreasson
**
**

Efter mera än femtio års kamp för evangelium i det katolska Frankrike, upplever artikelförfattaren att de väckelserörelser som tidigare ivrade för mission nu sviker sitt uppdrag:

-I min ungdom mötte jag flera brinnande pingstvittnen som reste till katolska länder med evangelium.  Idag verkar det som om pingstledare snarare reser till Rom i sällskap med katolska prelater för att ”studera” hur katolska kyrkan fungerar. Andra samfund visar lika liten glöd för mission i katolska länder. Femtekolonnarna har verkligen orsakat ett jordskred inom svensk kristenhet.

Katolska prästers sexövergrepp mot barn  - ett jättestort moraliskt problem

Från det ena landet efter det andra har det på senare år kommit rapporter om sådana övergrepp. Som vanligt är det den offentliga debatten som tvingar kyrkan att erkänna och beklaga skandalerna. En biskop avgick nyligen från sin post. För 20 år sedan hade han gjort sig skyldig till sexövergrepp mot en minderårig pojke. Denne hade nu betrott sig till en präst. Då biskopen blev konfronterad med anklagelsen erkände han sig skyldig och begärde avsked. Men officiellt hette det att han avgick ”på grund av samarbetsproblem inom församlingen.” I det längsta försökte man alltså hemlighålla den verkliga orsaken. Och under de 20 år som övergreppet inte varit känt verkar det inte som om biskopen haft stora samvetsproblem. I varje fall inte stora nog till att framkalla ett erkännande med påföljande avskedsansökan.

Stig Andreasson rapporterar från en resa i Rumänien
**
**

**En dag i början av april i år äntrade Åse och jag ett flygplan på Rygge lufthavn utanför Moss med destination till Budapest i Ungern. Som resvan guide hade vi Jan-Egil Hafsahl från Pilgrimsfolket, som generöst bjudit oss på denna resa med anledning av min 80-årsdag. Vi hade länge närt en önskan om att få se Pilgrimsfolkets missionsarbete i Rumänien. Nu skulle vi få tillbringa två veckor på deras arbetsfält. Därför var det med stor förväntan vi tog plats på flyget.

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.

Rapport från Frankrike av Stig Andreasson

Stina Fridolfsson introducerar:
Jag har haft den stora förmånen att vid tre tillfällen få följa med Åse och Stig Andreasson på resa till Frankrike och besöka några av de församlingar de gjort pionjärinsatser i. Den församling som fått speciell plats i mitt hjärta, är församlingen i Albi. Den växer och utvecklas. När de vid mitt första besök fick höra talas om Maranatas missionsarbete i Dominikanska Republiken, visade de stort engagemang, och har alltsedan dess sänt månatliga offer dit.
Då en gammal lada, nu restaurerad av många ivriga arbetare i församlingen, äntligen fick invigas som gudstjänstlokal var också jag inbjuden, men kunde inte åka vid detta tillfälle Ett år tidigare besökte jag tillsammans med Åse och Stig denna församling i Albi, och då åkte vi till den blivande möteslokalen. En stor del av församlingens syskon var engagerade i målande, spacklande, borrande och spikande. En underbar gudstjänst och församlingsgemenskap!

Text: Stig Andreasson

Människor kan bli oroliga för mycket olika saker. För en tid sedan beskrev en svensk luthersk präst sin djupa oro inför det närmande till den katolska kyrkan som sker inom praktiskt taget alla kristna samfund i vårt land just nu. På sistone har det emellertid visat sig att det också finns kristna som beklagar denna utveckling och varnar för den. Detta har nu fört till att den breda ekumenikens talesmän i sin tur blivit verkligt oroliga. Och samtidigt förvirrade. Vilket ibland gör att de talar med kluven tunga. Här resumeras några smakprov på vad som skrivits från det hållet på sistone.

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n

Stig Andreasson rapporterar

Frankrikes nordligaste region består av två län, som näst efter Paris-regionen är landets folkrikaste område med drygt 4 miljoner invånare. En av regionens folkvalda politiker, parlamentsledamoten Christian Vanneste, blev för ett par år sedan föremål för särskilt stor uppmärksamhet. I parlamentet gjorde han nämligen ett negativt uttalande om homosexualiteten, som uppfattades som stridande mot gällande antidiskrimineringslagar i landet. Frankrike har nämligen sakta men säkert utvecklat sig i samma riktning som Sverige då det gäller att slå vakt omkring det man kallar ”de homosexuellas rättigheter.”
Sedan vänsterregeringens tid fanns det en lag i landet som förbjöd arbetsgivare att avskeda folk på grund av deras ”moraliska beteende.” Den lagen fräschades senare upp så att det blev olagligt att diskriminera arbetstagare på grund av sexuell läggning. Vidare förbjöd samma lag diskriminering av homosexuella vid uthyrning av lägenheter. Nästa steg blev en lag som antogs helt i slutet av 2004 och som förbjuder alla offentliga uttalanden som kan uppfattas som motvilja eller avsky för de homosexuella. Ett sådant beteende kallas ”homofobi”, vilket uppfattas som en fientlig hållning till de homosexuella och som därför fördömes på samma sätt som ”xenofobi” (främlingshat) samt alla former av rasistiska uttalanden. Denna lag kommer mycket nära den svenska lagen, som fort katalogiserar alla negativa uttalanden om homosexualitet som ”hets mot folkgrupp”.
Både i Sverige och i Frankrike uppstår givetvis problemet hur en sådan lag skall tolkas i förhållande till tros – och yttrandefriheten. Det fick den omtalade parlamentsledamoten Christian Vanneste uppleva inpå bara kroppen efter att han i parlamentet hade sagt, att homosexualiteten utgjorde en fara både för samhället och för mänskligheten i övrigt. Han blev anmäld av flera homofila organisationer och dömdes i flera instanser att betala höga böter och skadestånd till dessa organisationer. Varje gång överklagade han domstolsbesluten till dess saken hamnade i den s.k. ”Cour de cassation”, landets högsta juridiska instans, som ensam kan förändra andra domstolsbeslut. Denna högsta domstol frikände honom den 12 november och fastslog att han inte hade brutit mot lagen om yttrandefrihet. Han hade inte angripit några enskilda personer utan bara uttalat sin mening om den kontroversiella företeelsen ”homosexualitet”.
Högsta domstolens förnuftiga beslut utlöste stor glädje bland Vannestes vänner och meningsfränder. Det hela kan faktiskt jämföras med pastor Åke Grens upplevelse i Sverige. Christian Vanneste är inte ansluten till någon evangelisk eller protestantisk kyrka men nämnde med stor tacksamhet att den ende, som stod upp till hans försvar i den andra domstolsakten, faktiskt var en protestantisk pastor! Efter frikännandet blev Vanneste omedelbart ansatt av frågor från fräna journalister både i radio och på TV. Han klarade sig galant. Han är en stilig och vältalig 61-åring med ett vänligt ansikte, som faktiskt inte utstrålar aggressivitet mot någon människa.
”Du har sagt att de homosexuella är sekteriska”, utropade journalisten ”Nej, det har jag aldrig sagt”, svarade Vanneste.
-Vad jag har sagt är att de organisationer, som påstår sig representera de homosexuella, är sekteriska. För så fort någon uttrycker en annorlunda uppfattning än deras egen så polisanmäler de honom. Det är väl att vara sekterisk i högsta grad.
Journalisten hämtade nya krafter och utbröt: Ja, men du har sagt att heterosexualitet är högre och bättre än homosexualitet!” ”Det är ett matematiskt påstående”, svarade Vanneste leende.
-Vem som helst förstår ju att om alla blir homo så är det snart ute med oss. Hade Adam varit ”homo”, så hade vi inte suttit här idag och diskuterat de här frågorna. Personligen hade jag aldrig tänkt mig att man här i Voltaires hemland skulle kunna hamna framför en domstol på grund av de åsikter man har i en eller annan fråga. Voltaire präglade ju det berömda uttrycket: ´Jag är djupt oenig i dina åsikter, men jag är villig att kämpa till döds för att du skall få rätt till att framföra dem.´” Att anklaga någon för ”homofobi” så länge man inte ens har gjort en ordentlig analys och gett en definition av ordets betydelse är också orimligt.
Ja, så slutade alltså Frankrikes första domstolssak med en s.k.”homofob” på de anklagades bänk. Högsta domstolen tog sitt förnuft tillfånga och värnade om yttrandefriheten. Just nu ser det inte ut som om landet vill gå vidare med ytterligare ”homovänliga” lagar. Belgien, Holland, Spanien och Norge har infört könsneutral äktenskapslag. Sverige står i beredskap att göra detsamma. Men franska myndigheter är ytterst tveksamma till en sådan utveckling. I januari 2005 tillsatte parlamentets ordförande en kommission, bestående av 30 politiker och sakkunniga, som skulle belysa frågan i hela dess bredd. Resultatet blev en rapport på 400 sidor. Den konkluderade med att Frankrike inte borde införa någon könsneutral äktenskapslag. Homofila borde heller inte få adoptionsrätt. Man kom fram till dessa konklusioner genom att sätta fokus på barnens rättigheter och vad som är bäst för dem.