Det underliga ordet ”homofobi”
Analys av Stig Andreasson
Den franske parlamentsledamoten Christian Vannestes erfarenhet av att komma i klammeri med rättvisan, anklagad för ”homofobi”, föranleder mig att skriva
något om detta besynnerliga ord. Vad betyder det egentligen?
En ”fobi” betecknar enligt Norstedts svenska ordbok ”en sakligt omotiverad fruktan eller avsky, ofta av mer eller mindre sjukligt slag.” Medicinskt och psykologiskt är detta den exakta betydelsen. Det finns en mängd olika slags ”fobier”, som uttrycks i diverse ordkombinationer. Vi tar några få exempel. Agorafobi betyder torgskräck, alltså rädsla för att gå över öppna platser. Xenofobi är avsky för allt utländskt. Främlingshat med andra ord. Zoofobi är en onormal skräck för vissa djur.
Eftersom ordet ”homo” betyder likartad, av samma art eller kön skulle ”homofobi” då betyda en sjuklig fruktan, avsky och avsmak för alla personer som är av samma kön som man själv är. Att detta ord inte finns med i vanliga ordböcker beror naturligtvis på att ingen någonsin har haft behov av att beskriva ett sådant tillstånd. Känner du någon kvinna som har en sjuklig rädsla för alla andra kvinnor, bara för att de är kvinnor? Vet du om någon man som blir gripen av skräck och avsky så fort han konfronteras med andra män, bara för att de råkar vara män? Nej, detta är nog en form av ”fobi” (sjuklig skräck) som vi knappast behöver något ord för.
Rent språkvetenskapligt är alltså ”homofobi” och ”homofob” fullständigt inkorrekta ordkonstruktioner. De är rena missfoster. Det erkänner också uppslagsverket Wikipedia. Där får vi veta att ordet ”homophobia” är en ”neologism” (ett nytt ord), som uppfanns av psykologen Kenneth Smith 1971. Varför valde denne psykolog att kalla dem som inte är positiva till homosexuellt samliv för ”homofober”? Ville han påvisa att denna negativa inställning är sjuklig och abnorm?
Det är inte lätt att veta. Ordet är nytt och man har gett det den betydelse man önskar. Vi har sett att denna inte stämmer med språkvetenskapen. Den stämmer knappast bättre med gängse psykologiska uppfattningar. Det finns nämligen ingen patologisk homofobi, som alltså skulle vara följden av ett sjukdomsförlopp i en människas kropp eller psyke. Ingen normal läkare eller psykolog skulle våga påstå något sådant. Men ordet är som sagt nytt och betydelsen är precis lika ny. Idag uttrycker ”homofobi” helt enkelt fientlighet mot homofilt samliv. Men i praktiken stämmer inte heller detta. Ofta räcker det nämligen med att någon har svårt att betrakta homosexualitet såsom naturlig för att genast bli betecknad som “homofob.” Ordet används då som uttryck för en åsikt som idag inte anses etiskt, moraliskt och politiskt korrekt. Numera anses man lida av någon slags ”fobi” (sjuklig skräck) om man håller fast vid gamla vedertagna värderingar på sexuallivets och familjelivets område.
Skall vi låta oss gripas av den heta vurmen att bruka sådana främmande ord i tidens moraldebatt? Skall vi sätta etiketten ”gynofober” på alla homosexuella män? Det skulle understryka att de har en sjuklig skräck och avsky för kvinnor. Skall vi kalla både lesbiska kvinnor och homosexuella män för ”heterofober”, alltså personer som har sjuklig skräck och avsky för personer av motsatt kön? Nej, jag tror ingen blir betjänt av att sådana nedsättande etiketter klistras på någon av våra medmänniskor. Många har problem på känslolivets område. Det finns många sårade hjärtan. Somliga har aldrig funnit sin rätta identitet som män och kvinnor. Förolämpande etiketter löser inga problem. Det kan emellertid evangeliet om Jesu Kristi frälsande kärlek göra. Han kan få allt på rätt plats i ett kaotiskt människoliv. Då kan alla ”fobier” bytas ut mot jämvikt, balans, frid och harmoni.
Hur missionselden tändes i min själ
Vittnesbörd och appell av Stig Andreasson
Torpstugan med det låga taket
I min västgötska hembygd fanns en del små stugor med mycket låg takhöjd. Min farfars torp var av den typen. Då min farbror, som var ett stycke över medellängd, vankade omkring därinne i stugan rörde hans hår vid det vita papptaket. Halvvägs mellan mitt barndomshem och skolan där jag lärde mig läsa låg en liknande torpstuga. Takhöjden torde ha varit ungefär densamma som hemma hos farfar. I den stugan bodde en äldre kvinna, vars rygg var böjd av ålder och hårt arbete. Hon hade väl därför inga direkta problem med takhöjden. Men hennes äldste son, som också bodde hemma, måste nog böja på nacken då han skulle gå in genom dörren.
Korsets budskap i den religiösa förvirringens tid
Undervisning av Stig Andreasson
Jag tror jag har något viktigt att säga. Först och främst ska jag läsa Guds Ord. Vi läser ur första Korintierbrevet:
-Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: ”Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.” Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. (1 Kor 1:18-25)
Vi tar också v 2 i andra kapitlet:
-Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.
Går sakramentalismen mot en ny glansperiod i Sverige?
Undervisning av Stig Andreasson
I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:
Katolsk biskop på "Pinse for alle"
Analys av Stig Andreasson
I Norge ville pingstfolket markera 100-årsminnet av den moderna pingstväckelsens födelse genom ett stort fem dagars Jublileumsfirande i september år 2007. Man hyrde huvudstadens största möteslokal, Oslo Spektrum. Missionär Stig Andreasson, som i över 50 år verkat i katolska Frankrike, upprördes av referaten från evenemanget; främst vad svenske katolske biskopen sagt. Han skrev en insändare till norska tidningen Dagen, med en sammanfattning av vad den katolske biskopen sagt, med tänkvärda kommentarer. Den publicerades på framskjuten plats, och tidningen MR förmedlar den här till sin läsekrets Enligt referaten var det svårt att dra människor till Oslo Spektrum då den svenske katolske biskopen Arborelius höll sitt tal. Själv var jag heller inte där, så mina kommentarer har bara referaten till grund, men jag förutsätter att de återger det väsentliga av biskopens budskap.Först nämnde biskopen att Bibeln, Guds Ord, är vår gemensamma grund. Bibeln är alltså trosgrunden för alla kristna. Vi är överens med honom om att alla bibeltroende kristna alltid har betraktat och fortsätter att betrakta Den Heliga Skrift som sin enda grund för tron. Men biskopen underlät att tala om att så är det inte i den romersk-katolska kyrkan. Den katolska katekismen säger nämligen att Bibeln inte innehåller allt vad vi ska tro. Kyrkans tradition förmedlar också Guds Ord till oss. Den katolska kyrkan hör alltså inte till de kyrkosamfund som bygger sin tro på enbart Bibeln. Den hör istället till den typ kyrkor och trosriktningar, som visserligen säger att Bibeln är Guds Ord, men som dessutom har något vid sidan av Bibeln som grund för tron. Ett annat exempel på denna typ kyrkosamfund är Mormonkyrkan, som säger att Bibeln är Guds Ord, men som tillägger att Mormons Bok också är Guds Ord. Eftersom den katolska kyrkan inte har Bibeln som enda trosgrund, kan den proklamera ett antal dogmer och lärosatser, som inte är nämnda i Bibeln, men som kyrkans tradition förklarar som sanning.Biskop Arborelius sa också att detta att vara ett Jesu vittne innebär martyrskap, och citerade kyrkofädernas ord om martyrernas blod som kyrkans utsäde. Han nämnde att under förra århundradet var det speciellt många kristna som blev martyrer på grund av sin tro. Att kommunistländer och andra diktaturstater har förföljt alla slags kristna och andra oliktänkande vet vi alla. Men historien berättar för oss om förföljelsetider som varade mycket längre än ett århundrade. Biskopen underlät att berätta att påvekyrkan i Rom från tidig medeltid utvecklat sig till en värre förföljarmakt än det kejserliga Rom någon gång hade varit. Någon har sagt att ”den romersk-katolska kyrkans hela historia är som en enda lång ström av blod”. Den katolska inkvisitionen skapade ett skräckvälde i större delen av Europa. Roms kyrka kan stoltsera med en tusenårig historia som förföljarmakt. Värst rasade inkvisitionen i Spanien. Där blev kättarbålen till slut firade som folkfest, och fick namnet ”autodafe” (troshandling). I Frankrike var det inte bättre. Då ediktet i Nantes, som gav protestanterna trosfrihet, blev upphävt 1685, bröt en ny våg av förföljelse ut. En stor del av Frankrikes protestanter blev antingen mördade eller gick i landsflykt. Den kyrka som biskopen tillhör har nog haft sina martyrer. Men den har för det mesta varit förföljarmakten som har dräpt martyrerna.Likaså sa biskopen att ”vi katoliker har inte glömt att Maria var med i Övre salen på pingstdagen”. Var detta ett dolt påstående att den katolska kyrkan förkunnar något som vi protestanter skulle ha glömt? Möjligen. Men här tror jag att det åter är biskopen som antingen glömmer eller underlåter att säga något. Han vet nog att vi protestanter inte förnekar att både Maria och Jesu bröder var med i Övre salen. Det säger ju Bibeln att de var. Men vi vägrar att godta alla de obibliska katolska Maria-dogmerna, som säger att Maria föddes utan arvsynd, att hon aldrig hade äktenskapligt samliv med sin man Josef, att hon blev upptagen till himmelen med både kropp och själ, att hon i dag sitter där som himladrottningen och att det är via henne vi kan gå till Jesus.Till slut förklarade biskopen att det är påven som i dag utför det uppdrag Jesus ursprungligen gav till Petrus: ”Föd mina lamm”. Och vidare: ”Vi är här för att upptäcka den enhet vi redan har i Kristus. Den enhet vi ändå inte har måste vi dag och natt be om att få”. Biskopen nämner emellertid inte att den påve som han framställer som den gode herden, både före och efter att han blev vald till påve, tydligt förkunnade att de protestantiska kyrkorna inte är kyrkliga i egentlig mening. Bara den katolska kyrkan äger alla frälsningsmedlen. Katolsk ekumenik kan egentligen bara ha ett mål, nämligen att de protestantiska kyrkorna underkastar sig påven som hela kyrkans universelle herde. Denna baktanke kan döljas av mycken sofism (spetsfundighet) och mängder av diplomatisk kyrkopolitik.
Vi vill vara med och vinna människor för Gud!
Stina Fridolfsson intervjuar Stig och Åse Andreasson
Stig och Åse har inga tankar på att ta pension från förkunnargärningen. De åker runt och besöker församlingar, Stig predikar och skriver, varnar, tröstar och förmanar, med brinnande iver att klart presentera Jesus Kristus, den ende som kan frälsa.
Som ung och nyfrälst besökte Stig ofta bygdens enda pingstvänner, det var en mor och son som drev ett lantbruk utanför Borås. Det blev alltid bibelläsning och bön hos dem. De hade Evangelii Härold. Stig satt vid ett tillfälle och bläddrade i tidningen och kom att läsa en artikel som en missionär skrivit om den andliga nöden bland katolikerna i Belgien. Den grep tag i honom. Under ett bönemöte ett par dagar senare talade Gud starkt till honom om Frankrike. Ganska snart började han därefter läsa en Hermodskurs i franska. Det här var 1948. Snart reste han ner till Frankrike, och började arbeta. Några år senare fann han sin hustru Åse från Norge, och de sändes år 1958 av Helgelseförbundet ut som missionärer till Frankrike, där de har arbetat tillsammans sedan dess.Det är fascinerande höra Stig berätta om hur han på varje ny plats de kom till, gick runt och knackade dörr och försökte sälja biblar och samtala med människorna. Många var misstänksamma, och att läsa bibeln på sitt eget språk, visste de att prästerna inte tyckte om. Men den unga missionärsfamiljen vann människors förtroende, och efter ihärdigt, tålmodigt såningsarbete, fick de vara med och skörda. De har varit med om att grundlägga flera församlingar, som de ständigt har kontakt med och besöker. Dessutom har Stig gett ut några böcker, och även översatt en del böcker till franska.För tio år sedan tog tidningen Midnattsropet kontakt med honom, i samband med en önskan att få publicera ett stycke från en av hans böcker. Det blev en givande kontakt, som har resulterat i många värdefulla artiklar i tidningen Midnattsropet. Jag har även vid ett par tillfällen beretts möjlighet besöka makarna Andreasson, och fått en liten inblick i missionsarbetet som omfattar en hel del platser i Frankrike.
Det har med åren varit många krävande mötesresor och engagemang i både Frankrike och de nordiska länderna. Stig och Åse har nu när de hunnit en bra bit förbi pensionsåldern – de är 77 och 76 år gamla – valt att säga upp bostaden i Frankrike, och bosätta sig i Norge. De planerar dock redan en resa till Frankrike igen, för att besöka församlingarna de grundat och även många människor som de har själavårdande kontakt med. De kan inte befria sig från ansvaret de känner för vännerna där.Jag fick tillfälle att besöka missionärsparet i deras trivsamma hem i Moss. Under mer än femtio års tjänst på missionsfältet och tät kontakt med hemförsamlingar och missionsorganisation, har de inte kunnat undgå märka en utveckling, som gett dem många funderingar. Vi samtalade en del, Stig berättade litet om hur det var när han kom ut på missionsfältet och svarade på några frågor som uppstod utifrån de reflexioner han gjorde. -Vad jag visste om katolikerna innan jag åkte till Frankrike, hade jag läst mest i skolan; att de levde i mariakult, helgondyrkan och gärningslära. När jag kom till Frankrike skaffade jag mig en katolsk katekes, och kom underfund med vilka groteska villfarelser katolikerna stod för. Stig Abrahamsson, som under lång tid var missionsföreståndare i HF ivrade varmt för missionen i Europa och hade nöd för de katolska länderna. Vi fick när vi besökte Sverige åka runt och informera om situationen i Frankrike, och motivera trossyskonen att bedja och offra för det angelägna missionsarbetet. Efterhand blev det svårare att resa på det sättet och ha möten överallt. -Nu är samhälls- och församlingsstrukturerna så förändrade. Det går knappt att utlysa enkla möten, det är svårt att samla folk som förr, då man kunde ha möten varje veckokväll och tre möten på söndag! -Även när det gäller de evangeliska tidskrifterna, så har det blivit stor förändring. Det är en identitetskris i hela kristenheten. Man har förlorat kontakten med sina andliga rötter. Det verkar som om de yngre som tagit över, har en helt annorlunda inställning än deras föregångare hade. Bland annat synen på katolicismen, men också mångt och mycket annat i kristenheten. Förändringen under en generation har gått fort. En hel del av våra bästa evangeliska sånger är okända för många kristna ungdomar idag. Man har fått en helt ny repertoar, som jag upplever väldigt ensidig och ytlig. Bakom den finns en teologi som vi absolut inte hörde talas om i våra unga dagar. I min hemstad var praktiskt taget alla pastorer i de olika kyrkorna väldigt gedigna bibelförkunnare. De hade olika uppfattning i vissa frågor; men de hade ändå mera solid, biblisk undervisning. Det verkar som om något gått förlorat. Man får intryck av att det i vår tid inte finns sådana personligheter. Stig gör en paus, och funderar litet. Säger sedan självironiskt: -Man ska naturligtvis inte idealisera. Gamla kverulanter vill förstås förgylla det förflutna. Men jag kan inte frigöra mig från känslan att det var en generation förkunnare den tiden av en sort som man inte möter så mycket idag. -Det är väldigt annorlunda att komma hem till Skandinavien nu. Det Skandinavien vi lämnade för att arbeta i Frankrike finns inte kvar. Väckelsefromheten präglade då kristenheten mycket starkare än den gör idag. -Församlingarna har blivit likformade. Originaliteten är borta. Alla ska ha samma sorts musik, lovsånger och overheadapparater. Man ska följa bestämda trender.
Stig har läst om att man just nu i Sverige har besök av en grupp från retreatcentret i Taizé. “Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.” Så skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommuniteten för att vädja om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader under våren 2007. -Det är verkligen ett lågvattenmärke för svensk kristenhet, när de väljer att hämta hjälp från ett katolskt retreatcenter i Frankrike, menar Stig.I början av 1960-talet läste han i Svensk Veckotidning (Missionsförbundets organ) en rapport av en pastor som besökt Taizé. Denne presenterade kommuniteten där som ett väckelsecentrum. Denna framställning stod i bjärt kontrast till den uppfattning evangeliska ledargestalter och teologer i Frankrike hade. De uppfattade kommuniteten i Taizé som femtekolonnare, ett förföriskt center som förleder de protestantiska kyrkorna till en pro-katolsk uppfattning. Det river ner skillnaden mellan evangelisk och katolsk tro. Allting blandas, man framställer det ena lika bra som det andra. Det finns mycket i Taizés fromhetsstil som är av katolskt ursprung, och därmed bryter med evangelisk kristendomsförståelse. Stig skrev en artikel där han beskrev hur evangeliskt kristna teologer i Frankrike uppfattar Taizé, och sände till Svensk Veckotidning. Han fick tillbaka den, med besked att det inte fanns plats för den. -Man har distanserat sig från kristet evangeliskt tänkande, när man numera menar att man kan hämta hjälp från Taizé för sekulariserade svenskar. Taizébröderna försöker påverka protestantiska pastorer att inte idka “proselytism” ibland katoliker, som bör räknas som våra syskon i tron.
Stig berättar också att en advokat i Strassbourg, Fredrik Hoffet skrivit en del mycket uppmärksammade böcker om den katolska kyrkan och dess strategi för att knäcka det protestantiska tänkandet. Han menade att det skulle vara lätt för katolska kyrkan att inta Skandinavien, eftersom där vet de kristna så litet om vad katolicismen egentligen står för. De blir ett lätt byte för den propagandistiska offensiv katolska kyrkan håller på med. Det skrev han för fyrtio år sedan. -För några år sedan sipprade det ut rykten om att den katolska kyrkan har planer på att återerövra Norden. Det märks att de hunnit långt i dessa planer. -På ett vis har vi som varit i Frankrike fått en privilegierad ställning. Genom att vi varit där, har vi fått möjlighet att se klarare på tingen än de kristna uppe i Norden tycks göra. Den evangeliska kristenheten i Frankrike och Belgien har teologer som skrivit oerhört klart, en litteratur man är glad att ha tillgång till och möjlighet läsa. Här i Norden ligger man så nära det katolska tänkandet. Det verkar som om de kristna inte har möjligheter att genomskåda den finurliga, försåtliga förförelsen. -Det kommer olika signaler från frikyrkligheten. Man ger ut katolsk litteratur, och publicerar katolsk propaganda. Samtidigt försöker man nämna Frankrike och Spanien som missionsländer. Det går inte riktigt ihop. Stig följer noggrant med i vad som sker i kyrkligheten. Han gör några kommentarer omkring ett av de allt vanligare er vanligt förekommande allkristna mötena, där både katoliker och frikyrkopastorer medverkar: -Det är solklart när ett antal pastorer från våra tidigare miljöer nu samlas för att lyssna till en katolsk präst, så tar de ju intryck. Om någon sedan kommer hem och en ung människa från församlingen säger att han känner kallelse att åka till ett katolskt land som missionär, då blir det ju konstigt. Det land han ska till är ju fullt med fina präster som den pastorn kanske nyss lyssnat till på pastorskonferensen. Sådant ger ju inte stimulans för människors missionskallelse. Det varken talas eller skrivs om den andliga nöden bland katolikerna, sådant jag fick höra och som ledde till att jag beslutade mig för att åka till Frankrike som missionär. -Det verkar vara ett avslutat kapitel i svensk frikyrka att driva mission i det katolska Europa, säger Stig med vemod och sorg i rösten. -Enligt en utvärdering som ganska nyligen gjordes av en evangelisk organisation i Sverige om missionssituationen i Europa, menade man att katolska länder är missionsfält på grund av att de är sekulariserade. Huvudargumentet när det gällde missionsbehovet i Västeuropa, var alltså att det är sekulariserat. Kyrkorna töms på folk och är i behov av återevangelisering. Kristendomen har gått tillbaka. Om människor är sekulariserade, har de ju knappt någon religion alls. Men om människor går i en katolsk kyrka som kyrksamma mariatillbedjare - betyder det då att de inte behöver evangeliseras? -Ur vår evangeliska synpunkt som missionärer i Frankrike, var det en onödigt mörk bild som målades i denna utvärdering. Man beskrev situationen med svenska glasögon. I Frankrike har faktiskt den evangeliska kristenheten gått starkt framåt. -Naturligtvis är Frankrike sekulariserat; det finns endast sex promille evangeliskt kristna i Frankrike. Men eftersom det är ett tättbefolkat land, så har de evangeliska församlingarna ändå många medlemmar. Då måste man fråga varför människorna är så sekulariserade. Många är nog sekulariserade just på grund av katolicismen. Sekularisering och religionslöshet är fenomen som finns särskilt i katolska länder. -Frikyrkligheten i Sverige har egentligen alltid haft svårt att förstå behovet av mission bland katolikerna i Europa. -I tidningarna Petrus och Dagen tar man ofta in skönmålande artiklar om katolicismen. Det går inte vinna missionsintresse för Europa, om man publicerar sådana artiklar. Att frikyrkosamfund och pingstvänner dessutom idag kan äga och driva ett bokförlag som ger ut både katolska och evangeliska böcker, är att skjuta skutan i sank. Om man menar att katolska länder är missionsfält, kan man inte samtidigt propagera för katolicism i Sverige. -Det är länge sedan jag fick in någon artikel i Dagen. Det har skett en fullständig förändring i hela den andliga inriktningen. Jag vet inte av någon annan tidning i Sverige än Midnattsropet, som har spalterna öppna för det jag skriver. -I Norge finns fortfarande några tidningar som gärna sätter in mina artiklar. Där är vi också välkomna till en hel del små grupper att predika och berätta om behovet av mission i Frankrike. Men det är svårt att få loss människor att åka ut som missionärer. De förstår inte att det behövs missionärer i Europa. Man kan hellre åka till Argentina och Brasilien. Det verkar som om man inte kan tänka sig att det kan finnas sådant andligt mörker i Europa att det skulle behövas missionärer här.
Vi samtalade länge. Mycket var tungt och mörkt. Den utveckling som skett i kristenheten, måste var och en som älskar Guds ord kalla avfall. Stig och Åse har åldrats i tjänsten, och tvingas naturligtvis trappa ner en del på sina åtaganden. Så frågar jag hur de ser på sin uppgift nu. -Inför allt underligt vi möter i tiden nu, så känner jag mig som om jag har en liten, liten mejsel och försöker ge mig på Jotunheimen (Ett av de högsta fjällen i Norge), säger Stig med karaktäristisk galghumor. Men så återtar han, ivrigt sekunderad av sin fru: -Vi vill gärna vara med och vinna några människor för Gud där vi bor. Här finns grannar vi lärt känna, som behöver höra evangelium om Jesus. Det finns många invandrare, många människor som har svårt få kontakt… Det var ett inspirerande svar från åldriga kämpar i missionens tjänst. Det personliga själavinnandet är fortfarande av högsta prioritet! -Vi reser runt en del och uppmuntrar små församlingar som är tacksamma för att få Guds Ord. Vi håller kontakt med syskonen i Frankrike, och stödjer och uppmuntrar även dem så gott vi kan. -En uppgift jag har är ju också att få fram skrifter och även skriva i de tidningar som fortfarande är öppna och tar emot vad man skriver. Helt klart finns inga tankar på att ta pension från kampen för den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Här gäller det att fortsätta förkunna evangelium, att på allt sätt med förmaning, varning, tröst och förkunnelse peka på den ende som kan frälsa. Liksom Stig och Åse under många år i Frankrike fått kämpa mot avguderi, ockultism, religiös okunnighet och likgiltighet för att nå fram med evangelium till människorna, så fortsätter de att vinna människor. Snart kommer Jesus, det gäller att så många som möjligt förenas med den blodköpta skaran som då ska lyftas upp i skyn, honom till mötes. Då får de som troget hållit ut i kampen, vila efter fullbordad missionsuppgift! ”De skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.”
Går sakramentalismen mot en ny glansperiod i Sverige? (Del 1)
Analys av Stig Andreasson
I vissa kretsar talar man idag om ”den mystika religionens renässans i Sverige.” Denna trend tycks gå hand i hand med en sakramentalismens renässans. Detta är inte alls underligt. Sakramentalismen är i sig själv en slags mysticism. Man omger vissa heliga handlingar, speciellt nattvarden, i ett mystikens skimmer, vilket lockar och tilltalar många människor.Olika uppfattningar om nattvarden kommer till synes i kristen litteratur och media. Lyckligtvis finns det ännu några representanter för en evangelisk, icke sakramental nattvardssyn. Ett exempel på detta är pingstpastor Sven-Gunnar Hultmans artikel i Nya Dagen, där han presenterar en enkel, odogmatisk och Kristuscentrerad nattvardsuppfattning. Han går inte till angrepp mot någon men förklarar lågmält varför han inte tror på någon förvandling av nattvardselementen. I skarp kontrast till detta kommer de artiklar i Dagen och Petrus som skrivits av en annan pingstpastor, nämligen Peter Halldorf. Det är anmärkningsvärt att två så olika synsätt idag kan rymmas innanför en av våra fria väckelserörelser. Vi anser det därför nödvändigt att jämföra och kommentera dessa två mycket olika uppfattningar. Dessa kommentarer bör inte på något sätt uppfattas som personangrepp. Det är sakfrågor det gäller.
Nattvarden – en glädjefest över Jesu fullbordade försoningsverk Detta är kärnan i pastor Hultmans nattvardsuppfattning. Själv presenterar han sig som en ”enkel och from pingstvän.” Det betyder att för honom är det självklart att tro på Jesu närvaro då vi firar den måltid han själv har instiftat. Men det är inte detsamma som att tro att något mystiskt och oförklarligt sker med brödet och vinet på nattvardsbordet. Så här skriver han:-För att glädjas över Jesus försoning av vår synd och skuld behöver våra tankar och vårt uppträdande vid nattvardsfirandet vara inställt på måltidens grund. Det är alltså när jag vänder mitt hjärta och mina tankar i bön till Jesus Kristus i nattvarden, som jag ger utrymme för att den helige Ande ska beröra mig. Inte genom att Jesus blir närvarande i brödet och vinet. – Om vi lägger för mycket i själva brödet och vinet, så riskerar vi att tappa blicken på Jesus. För mig räcker det att se och äta brödet i nattvarden som symboler för Kristi försoning, för att uppleva Jesus och Andens närvaro. För min del ligger inte längtan efter nästa nattvardsfirande i att Kristus skulle vara närvarande i brödet och vinet, utan i att måltiden fokuserar vid det största av allt, att vi är försonade med Gud.Glädje över Jesu fullbordade försoningsverk. Tillbedjan av den levande Kristus som alltid är närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Det är väl just detta många kristna upplever under ett nattvardsfirande. Vidlyftiga teorier om en mysteriös förvandling av nattvardselementen har man inte känt behov av.
Nattvarden – ett bokstavligt förvandlingsmirakel Detta är Peter Halldorfs nattvardssyn. Av utrymmesskäl måste vi begränsa oss till korta citat och kommentarer av den mängd påståenden som möter oss i hans artiklar Han frågar: -Hur kommer det sig att kristna som annars bekänner en stark bibeltro, ofta är trossvaga just ifråga om nattvarden?Att vara trossvag innebär enligt Halldorf att inte tro på en bokstavlig förvandling av bröd och vin i nattvarden. I detta sammanhang är det enligt min mening mycket olyckligt att tala om stark eller svag tro. Det hela handlar snarare om att kristna har olika uppfattningar om innebörden av bestämda bibeltexter. Att utan vidare sätta epitetet ”trossvag” på den som har en annan syn på saken än man själv har, är inte riktigt rent spel. Vidare skriver Halldorf:-Jesu ord om brödet och vinet rymmer en klarhet och enkelhet som svårligen borde kunna misstolkas av den som tror på Bibelns bokstav.Sedan tar han avstånd från den katolska transsubstantiationsläran. Men den är väl om något ett bevis på att Jesu ord kan misstolkas just av dem som har en mycket sträng bokstavstro. Vi ger Halldorf rätt i att den katolska transsubstantiationsläran är ett rent filosofiskt försök att förklara mysteriet i nattvarden. Men den lutherska ”konsubstantiationsläran” är också ett liknande försök. Peter Halldorf ansluter sig till denna lutherska tolkning av nattvardens instiftelseord, enligt vilken vi i nattvarden mottar Jesu lekamen och blod i vinets och brödets gestalt.-Den tidiga kristna litteraturen visar hur det i synen på nattvarden aldrig rådde någon tvekan i den unga kyrkan.Författaren menar därmed att det är en självklarhet att man i urkristen tid trodde på en bokstavlig förvandling av brödet och vinet. Men varför är det så självklart? Är det inte precis lika tänkbart att de första kristna betraktade nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk, just som pastor Hultman gör, utan att befatta sig med någon mirakulös förvandlingsteori? Just därför har vi heller inga spår av lärostrider kring nattvarden i Nya testamentet. Vad Peter Halldorf exakt menar med uttrycket ”den tidiga kristna litteraturen” vet jag inte. Avser han de skrifter som de s.k. kyrkofäderna har författat, så finns det ju exempel på att olika uppfattningar rådde bland dem från tid till annan. Efter att kristendomen blivit romersk statsreligion på 300-talet förändrades mångt och mycket. Så småningom förändrades nattvarden från enkel åminnelsemåltid till mirakulös offergudstjänst. Och själva offertanken förutsätter att nattvardens bröd och vin blir förvandlat till Frälsarens lekamen och blod. Rent historiskt är det därför mycket lättare att se förvandlingsteorin som en sentida uppfinning än att betrakta den symboliska nattvardssynen som en sådan. Just så framställer vanligtvis kyrkohistorikerna det hela. Professor Jacques Elluls monumentala verk ”La Subversion du christianisme” (Omstörtningen av kristendomen) har nyligen kommit ut i ny upplaga i Frankrike. Jag vet tyvärr inte till vilka språk den redan är översatt, men den framställer bl.a. den s.k. ”realpresensen” (den bokstavliga materiella förvandlingen av nattvardselementen) som en del av urkristendomens omstörtning.Men Peter Halldorf håller hårt på förvandlingsteorin och som exempel nämner han Kyrillos av Jerusalem som på 300-talet förkunnade sin tro på en bokstavlig förvandling av nattvardselementen. Ett intressant men inte särskilt väl valt exempel från 300-talets sakramentsdiskussioner. I Sulzbergers troslära, som behandlar den historiska utvecklingen av många lärosatser, står det nämligen mycket riktigt att Kyrillos hade en bergfast tro på brödets och vinets bokstavliga förvandling. Men det lustiga är att han jämförde denna förvandling med Jesu första underverk – vattnets förvandling till vin vid bröllopet i Kana. Den dag Kyrillos yttrade eller skrev detta måste han ha haft dålig ordning i hjärnkontoret. Hade vinundret i Kana varit av samma natur som det påstådda förvandlingsundret i nattvarden, då hade köksmästaren i Kana varit tvungen att säga så här till gästerna:-Ärade bröllopsgäster! Vinproblemet är löst. Jesus från Nasaret har förvandlat flera stora krukor med vatten till vin. Men en sak måste Ni förstå. Det här vinet smakar faktiskt som vatten. Men det är vin, fast i vattnets gestalt! De som är trossvaga begriper inte det här. Men jag hoppas ni andra tror vad jag säger.Alla som läst bibeltexten vet att så gick det faktiskt inte alls till vid bröllopet i Kana. Där skedde det en verklig förvandling av vatten till vin. Där kunde man tala om vinets ”real-presens” (verkliga närvaro). Ingenting liknande sker i nattvarden, varken i lutherska eller katolska kyrkor. Det borde även Kyrillos ha förstått. Eftersom han nu tydligen inte gjorde det kan man knappast betrakta honom som en auktoritet i ämnet. Dessutom är det som sagt möjligt att genom citat från olika kyrkofäder finna stöd för mycket olika uppfattningar. Halldorfs version av kyrkohistorien blir därför inte särskilt vederhäftig. Istället blir den partisk och tendensiös. Varför inte citera Augustinus? Han uppfattade Jesu ord om att äta hans kött och dricka hans blod som bildspråk. Det gör förresten en del lutheraner också. Framför mig har jag en liten bok utgiven av Lutherstiftelsen i Norge. En person frågar där om det bara är genom att ta nattvarden som man får andligt liv. Jesus säger ju i Joh. 6:53 att om vi inte äter hans kött och dricker hans blod så har vi inte liv. Svaret som boken ger är följande:-Joh.6:53 handlar inte direkt om nattvarden. Då dessa ord uttalades var ju nattvarden ännu inte instiftad. Detta skedde först sista kvällen Jesus var tillsammans med sina lärjungar. Meningen med orden i Joh. 6 är att ingen kan bli frälst utan Jesus. Orden om att äta hans kött och dricka hans blod måste här förstås som ett bildligt uttryck på linje med orden om Jesus som livets vatten och livets bröd. Alla dessa bilder säger att ingen kan leva utan Jesus. Ingen går förlorad för att han inte går till nattvarden. Man går förlorad om man inte tar emot Jesus.När en vaken lutheran kan se att Jesu ord i Joh. 6 om att äta hans kött och dricka hans blod är bildspråk, borde det inte vara orimligt att tänka att nattvardens instiftelseord också är det. Men det kan Halldorf inte tänka sig. -För att kunna ta till oss Jesu ord omvandlar vi dem antingen till bilder, och tömmer dem därmed på kraft, eller förklarar dem med hjälp av filosofiska system.Omvandlar Jesu ord till bilder! Men kära nån, en stor del av Jesu undervisning är ju bilder, liknelser och illustrationer! De måste då givetvis tolkas och förstås som bildspråk. Det stora engelska bibelverket ”Companion Bible”, som gör intressanta analyser av bibliska ord säger: -Att förstå bildspråk bokstavligt är den ymnigaste källan till villfarelse. Halldorf menar:-när vi äter brödet och dricker vinet blir vi delaktiga av Gud.Han nämner inga andra villkor. Det låter som det katolska ”ex opere operato” – i kraft av själva handlingen, alltså automatiskt. Framför mig har jag ett vittnesbörd av en man som fått samvetsproblem för att han i sitt oomvända tillstånd under många år gick till nattvarden. Många har gjort det och gör detsamma, utan att få liv i Gud. Ingenting i Andens värld sker automatiskt.Peter Halldorf gör också stort nummer av de nytestamentliga ordens betydelse. Han tar upp ordet ”åminnelse” med avseende på nattvarden:-Det grekiska ordet har innebörden att ”återkalla” eller ”återuppleva”. Åminnelse är mer än att påminna sig något som hänt. Vi blir delaktiga i det vi minns.Jag har mött liknande tankar i texter skrivna av katolska teologer. Precis som påskmåltiden fick judarna att i minnet återkalla den stora händelsen då Israels folk befriades från Egypten, så gör nattvarden Jesu korsdöd närvarande på nytt, säger de. Vad är det då som är så nytt och märkligt i denna form av språkexpertis? Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid för judarna och är så än idag. Man minns hur Herren befriade sitt folk genom påskalammets blod. Under påskmåltiden instiftade Jesus det nya förbundets minnesmåltid – nattvarden. Men det var bara i minnet som en jude kunde återkalla befrielsen från Egypten. Som historisk händelse kunde den inte ske på nytt. Vi kan genom Ordet, Andens ljus och nattvardens symboler uppleva stark inlevelse i försoningens verklighet. Men försoningen är och förblir ett fullbordat faktum som inte på något sätt sker på nytt. Moderna katolska teologer är ofta försiktiga med att säga att Jesus offras på nytt igen i nattvarden, vilket är officiell katolsk lära. Man föredrar att använda sådana ord som ”återkalla, verkliggöra, aktualisera” osv. Att bruka ordet ”återkalla” med avseende på Jesu försoningsdöd för oss på gränsen till det katolska tänkandet. Väljer vi att bruka det måste vi understryka att det bara är i minnet vi kan ”återkalla” Jesu korsdöd då vi firar nattvard. På vanlig svenska betyder ”åminnelse” detsamma som att högtidlighålla minnet av något. Halldorf påstår att det betyder något mer. Nattvarden kan emellertid aldrig bli något annat än en minnesmåltid. Men genom Ordets och Andens ljus kan den bli en fest och en högtid. Slutligen är jag något bedrövad över Halldorfs skarpa kritik av Calvin och den reformerta delen av kristenheten. Deras inflytande är fortfarande efterhängset, säger han och detta katalogiseras som ”olyckliga historiska omständigheter.” Detta är visserligen inte något nytt. Den kände norske lutherske teologen Olav Valen-Senstad blev på sin tid starkt anklagad för att vara påverkad av den reformerta synen på grund av sin kritik av både katolsk och luhersk sakramentsmagi. Detta fick honom att en gång skriva följande:-Alla vet ju att för norska lutheraner är det en större synd att vara reformert än att vara liberalteolog.Luthersk stenkastning mot reformerta har alltså hållit på i lång tid.Men det finns egentligen ingen orsak att ständigt måla en skräckbild av den reformerta kristenheten. Johan Calvin var givetvis ingen fullkomlig människa och man behöver inte vara enig med honom i allt. Men sanningen är att han vågade stå fram med en stark protest mot det katolska mässoffret mitt i en kampfull tid. Han förkunnade frimodigt:-Det finns bara ett soningsoffer för våra synder – Jesu död på korset.Han menade också att vi har verklig gemenskap med Jesus i nattvarden, men den är av andlig natur. Calvin förtjänar bättre än att bli ”stenad” av våra dagars sakramentalister.De flesta kristna samfund i USA och den övriga engelsktalande världen räknas till den reformerta fåran. Det innebär väl inte att de flesta av dem ständigt tänker på sig själva som ”reformerta” i motsats till lutheraner. Också deras gren av reformationen har tyvärr liksom lutherdomen påverkats av liberal teologi. Men de som har bevarat bibeltron ser nog nattvarden som en glädjefest över ett fullbordat försoningsverk (just som pastor Hultman). En sak är säker. De har sänt otaliga missionärer till hednavärlden och många stora andliga personligheter har uppstått i deras led. Säg, har någon normal kristen problem med att sjunga: ”Låt mig få höra om Jesus”, därför att den sången skrevs av Fanny Crosby som tillhörde metodistkyrkan, där man inte tror på någon bokstavlig förvandling av nattvardselementen? Jag har också varit bland reformerta kristna som gärna sjunger översatta sånger av Lina Sandell, trots att hon tillhörde den lutherska väckelserörelsen. Men hennes sånger berör ju heller aldrig skillnaden mellan luthersk och reformert nattvardsteologi. Alla genuina andliga väckelser har alltid fokuserat mer på Jesus, korset och försoningen än på församlingens instiftelser och heliga handlingar.För en tid sedan besökte jag en stad i Frankrike där det för ovanlighetens skull också finns en liten luthersk församling. Jag fick då tillfälle att prata med två personer som båda tillhörde lutheranernas kyrkostyrelse. Det visade sig att ingen av dem trodde på den lutherska ”konsubstantiationsläran.” De hade precis samma syn på nattvarden som evangeliska kristna vanligen har. De såg den som en minnesmåltid som för oss närmare Jesus och korset. De var inte alls påverkade av liberal teologi. De tolkade bara helt enkelt Bibelns bildspråk såsom bildspråk. Härtill vill jag bara tillägga att jag ofta har upplevt sann andlig gemenskap med luheraner utan att först ta reda på vilken syn de har på nattvarden.Lärostrider är inte bra – allra minst på kärlekens bord som ju nattvardsbordet borde vara. Den magisk-mystiska sakramentalismen är emellertid så främmande för Guds Ord och så oförenlig med sund och sann andlig väckelse att vi måste varna för den. De som står för den har också en benägenhet att omtolka kyrkohistorien och därmed utsudda gränsen mellan evangelisk och katolsk kristendomsförståelse. Det är en försåtlig teologi som Guds folk i vårt land inte bör öppna sig för.
Mariakult i luthersk kyrka
Analys av Stig Andreasson
I början av år 2006 invigdes en Mariaskulptur, kallad ”Mater Dolorosa” (Smärtornas Moder), i en luthersk kyrka i Småland. I församlingsbladet berättar kyrkoherden att Mariabilden inköpts i England för pengar som skänkts till kyrkans prydande. Han hoppas att alla i regionen, oavsett samfundstillhörighet, skall känna att detta är deras Maria. Han titulerar henne som ”Guds Moder” som bär Kristus in i världen på nytt och som genom sitt eget lidande kan förstå oss i våra lidanden och bära fram dem i sina förböner inför Sonen, Kristus. Vi behöver alla förebedjare, säger han avslutningsvis.En färgbild av Mariaskulpturen upptar en helsida i församlingsbladet och på nästa sida omtalas ”Den välsignade Jungfru Marias sju smärtor.” Texten som följer är översatt från engelska. Den första i ordningen av Marias smärtor är Simeons profetia om svärdet som skulle gå genom hennes hjärta. Sedan följer i tur och ordning: Flykten till Egypten, Jesu försvinnande i templet, mötet med Jesus då han bär sitt kors, korsfästelsen, Jesus blir nedtagen från korset och Jesus läggs i graven. Alla dessa händelser var ytterst smärtsamma för Maria och därför har hon möjlighet att hjälpa och förstå alla de former av nöd och sorg som drabbar olika kategorier av människor här på jorden, menar textförfattaren. Efter beskrivningen av varje ”Mariasmärta” och de människor som genomgår något liknande följer denna bön: ”Smärtornas Moder, förbarma dig över dem, och låt oss få finnas där för dem.”
Språklig och andlig förvirringFlera uttalanden i det lutherska församlingsbladet är ytterst förvirrande. Kyrkoherden säger att Maria bär Kristus in i världen på nytt. Vad menas med det? Är inte jungfrufödelsen en engångshändelse? På vilket sätt bär Maria Jesus in i världen på nytt? Sådana uttalanden låter som ren mystifikation. Vidare säger texten i församlingsbladet att då Jesu kropp togs ned från korset satt Maria vid korsets fot och bar sin döde son i sina armar. Detta var en av hennes sju smärtor. Om detta säger emellertid evangelierna ingenting. Johannes berättar att Maria stod i närheten av korset tillsammans med en del andra kvinnor och vänner medan Jesus kämpade med sitt lidande. Men då hans döda kropp togs ned från korset var det bara Josef från Arimatea och Nikodemus som utförde den handlingen och de förde sedan kroppen till graven. Evangelierna omtalar inte med ett enda ord att Maria satt vid korsets fot med sin döde son i sina armar. Sådana beskrivningar härstammar troligen från katolska legender eller liknande källor.Kyrkoherden titulerar Maria ”Guds Moder”, vilket är typiskt katolskt språkbruk och ett av de många exemplen på katolsk sofistik (spetsfundighet). Bibeln framställer Jesus såsom sann Gud och likaså såsom sann människa, född av en kvinna. Men det är solklart att Maria bara kunde vara hans mor i hans egenskap av människa. Den Gud som är av evighet kan inte ha en jordisk och mänsklig mor. När Skriften talar om Jesu gudom säger den: -Han har ingen far, ingen mor och inget stamträd. Hans dagar har ingen början, hans liv inget slut. ( Hebr. 7:3)Men i egenskap av människa hade Jesus både stamtavla och föräldrar, även om nu Josef inte var hans biologiske far. En katolsk skribent erkände faktiskt en gång att då man kallar Maria för ”Guds Moder” säger man något som hon rent bokstavligt inte kan vara.Katolska teologer säger också gärna att ”katoliker tillber inte Maria.” Några förnekar till och med att man ber till henne. Man bara uttrycker en önskan om att hon skall be för oss inför sin Son. Just så uttrycker sig också den småländske kyrkoherden. ”Vi behöver alla förebedjare”, skriver han. Men sedan gör han samma teologiska kullerbytta som katolikerna ofta gör. Efter att ha presenterat Maria som förebedjerska avslutas varje presentation av Marias smärtor med bönen: ”Smärtornas moder, förbarma dig över dem.” Detta är mycket mer än en vädjan om förbön. Man använder precis samma uttryck i bönen till Maria som man skulle göra i en bön till Gud själv. Vem utom Gud kan förbarma sig över oss? I den katolska kyrkan är det emellertid fullt logiskt att åkalla Maria på liknande sätt som man åkallar Gud. Enligt katolsk tro har ju Maria blivit upptagen till himmelen där hon intagit platsen som Himmelens Drottning. Hon har egentligen samma egenskaper som bara Gud kan ha. Hon måste vara både allvetande och allestädes närvarande. Hur skulle hon annars kunna höra alla de böner som sänds upp till henne från människor i hela världen? Men säg, när blev allt detta trosartikel i den lutherska kyrkan?Sanningen är den att både Maria och helgonen är döda och Skriften varnar för alla försök till kontakt med de avsomnade. -Skall inte ett folk fråga sin Gud? Skall man fråga de döda för de levande? Nej, håll er till lagen, till vittnesbördet.” (Jes. 8:19-20)Vi tror att Maria vilar i paradisets värld i väntan på de saligas uppståndelse. Den bild evangelierna ger av henne är inte alls densamma som vi möter i den katolska kyrkan. Evangeliernas Maria är timmermannen Josefs trofasta hustru. Hon böjer sig ödmjukt för Guds vilja och prisar Honom för att Han ser till hennes ringhet. Hon ger inte sig själv någon högre titel än ”Herrens tjänarinna.” Hon skulle säkert bli förskräckt om hon fick vetskap om den enorma betydelse hon fått i katolsk fromhet. Det är djupt tragiskt att reformationens kyrkor nu öppnar för Mariadyrkan.Påvekyrkan har all anledning att vara förnöjd med utvecklingen. Det viktigaste för den är givetvis inte i första hand att protestanterna skiftar namn. De kan gott kalla sig protestanter, evangelisk-lutherska eller vad som helst, bara de i sin teologi och kyrkliga verksamhet utvecklar sig mer och mer i katolsk riktning. En sådan utveckling måste ju på lång sikt föra till en mer eller mindre fullständig förening med påvekyrkan. Men det kyrkosamfund som utvecklar sig i katolsk riktning förirrar sig också allt längre bort från det rena evangeliet.
Tre ting som alla bibeltrogna protestanter alltid varit fullt eniga om Den katolska kyrkan säger ofta i sin propaganda att protestantismen är splittrad i tusentals sekter och samfund. På flera väsentliga områden har dock alla genuina bibeltroende protestanter alltid varit fullständigt eniga. Det är tre ting i den katolska kyrkan som de absolut inte kan acceptera. Det första är påvedömet. Att Kristi kyrka skall styras av en ofelbar prelat som sitter på en tron i Rom kan ingen protestant godta. Det andra är det katolska mässoffret. Protestanterna har inte alltid varit helt eniga med varandra om alla detaljer i nattvardsläran. Men de har alltid varit eniga i att det katolska mässoffret, som påstås vara en förnyelse av Jesu offer på korset, är blasfemiskt och förkastligt. Hebreerbrevet 9:25, 28 säger ordagrant i Hedegårds översättning:-Kristus behöver inte gång på gång offra sig själv. Blott en enda gång har han offrat sig själv för att ta bort mångas synder.Och Jesus själv sade på korset: ”Det är fullbordat.”Det tredje är Mariadyrkan. I Påvekyrkan har Maria blivit en gudomsperson som man ber till och som tilldelats namn och titlar som är totalt okända i Guds Ord. Hon säges även vara född utan arvsynd och presenteras som “Medlerska” inför sin Son. Verkliga protestanter har alltid sett att detta strider mot Bibelns fundamentala budskap. Jesus är den ende Medlaren mellan Gud och människor. Han är vägen, sanningen och livet. Han sade själv: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.”Nu ser det ut som om Mariadyrkan verkligen tränger in i Sveriges protestantiska kristenhet. Vi är vittne till en utveckling som var otänkbar för bara några årtionden sedan. Vi frågar med bävan vart vårt lands kristenhet egentligen är på väg och vi tänker på Jesu ord: ”Skall Människosonen då han kommer finna tro på jorden?”
Sker pånyttfödelsen i dopet?
Undervisning av Stig Andreasson
Sker pånyttfödelsen i dopet? Inom alla sakramentalistiska kyrkosamfund svarar man ett obetingat ja på frågan i rubriken. Man betraktar dopet som ett frälsande sakrament. Men stämmer detta med Nya testamentets undervisning? För att finna det rätta svaret är det flera ting i sammanhanget som måste klarläggas. **
** Dopet - frälsande sakrament eller lydnadshandling? Utrymmet tvingar oss att återge den sakramentalistiska dopsynen i mycket koncentrerad form. Det finns fyra stora kyrkosamfund som i stort sett har samma syn på dopets innebörd. Det är den romersk-katolska, den ortodoxa, den anglikanska och den lutherska kyrkan. Naturligtvis skiljer sig dessa kyrkosamfund från varandra i mångt och mycket, men knappast beträffande det väsentliga i själva dopsynen. Alla dessa kyrkor har liknande definitioner om dopets innebörd som exempelvis följande: ”I dopet renas människan från synden, föds till ett nytt andligt liv och blir en kristen.” Eller kanske man uttrycker det så här: ”Dopet är en handling, där ett jordiskt medel (vattnet) ger en andlig gåva (barnaskap hos Gud).” Samtliga dessa kyrkor praktiserar huvudsakligen spädbarnsdop. Samtliga förrättar dopet genom bestänkelse eller begjutning, med undantag av den ortodoxa kyrkan som praktiserar fullständig nedsänkning. Men Luther förordade faktiskt också den sistnämnda dopformen. Till den katolska dopakten hör exorcismen (utdrivande av en ond ande). Detta betyder inte att man betraktar barnet som demonbesatt i egentlig mening, men att alla föds som Djävulens barn på grund av arvsynden. Luther tog först avstånd från exorcismen men återinförde den några år senare. Den praktiserades i den lutherska kyrkan i flera länder helt till 1700-talet. På sistone har både korstecknet och en s.k. ”befrielsebön” börjat praktiseras i Svenska Kyrkan. Det kan uppfattas som ett tydligt närmande till katolicismen.Ovannämnda kyrkosamfund är som sagt olika varandra på många områden. Men det som förenar dem är tron på dopet som frälsande sakrament. I den ortodoxa kyrkan har grekiskan haft större inflytande än latinet. Därför talar man där hellre om ”mysterierna” än om sakramenten. Frälsningsmedlen (mysterierna) förvaltas av kyrkan, säger de ortodoxa. Sakramentalismen är och förblir en sorts mysteriereligion oberoende av vilket kyrkosamfund som förkunnar och praktiserar den.Vänder vi oss nu till Nya testamentet, så finner vi inte ett spår av en sådan sakramentsreligion. Ingen text antyder att vi skulle kunna åstadkomma ett frälsande skeende bara genom att döpa en människa. Dopet kommer istället alltid som en följd av ett andligt skeende. Guds Ord och Guds Ande har verkat på människors hjärtan så att de omvänt sig och kommit till tro på Kristus och evangelium. Därefter blir de döpta. Dopet i egenskap av en yttre handling kan alltså aldrig i sig självt vara ett medel till omvändelse och nyfödelse. Om de nyomvända i Korint läser vi följande: -Många andra korintier, som hörde honom (Paulus) trodde och lät döpa sig. (Apg. 18:8)Lägg märke till ordningen. De hörde evangelium. De trodde budskapet. Sedan lät de döpa sig. Jesus själv hade ju sagt: -Den som tror och blir döpt han skall bli frälst. (Markus 16:16)Vi har tidigare gjort ett ganska utförligt studium av dopet i urkristen tid. Just nu nöjer vi oss därför med följande enkla konklusion: Ingen kan läsa Nya testamentet med ett öppet sinne utan att se att tro och omvändelse är villkor för dopet och föregår detsamma. Dopet hör till de första stegen på trons och lydnadens väg.Vi kan därför inte tänka oss ett dop som sker 15 eller 20 år före omvändelsen, men inte heller ett obestämt antal år efteråt. Och nu kommer vi fram till den brännande och avgörande frågan.
Hur sker den nya födelsen? Det bibliska uttrycket ”födas på nytt” kan också översättas ”födas ovanifrån”. Det pånyttfödande livet kommer alltså från ovan, från Gud själv. Vi skulle kunna säga att den nya födelsen egentligen är Guds svar på en människas tro och omvändelse. ”Omvänd er och tro evangelium!" lyder uppmaningen. Det är något vi kan göra. Nya födelsen är ett under som bara Gud kan utföra.Det var till en mycket religiös människa, nämligen rådsherren Nikodemus, som Jesus sade: -Om en människa inte blir född av vatten och ande, så kan hon inte komma in i Guds rike. -Ni måste födas på nytt! (Joh. 3:5,7)De som betraktar dopet som en frälsande sakral handling menar naturligtvis att vattnet som Jesus talar om vid det tillfälle måste vara dopet! Men då bortser man från att Jesus använder ett bildlikt talesätt. Han säger nämligen också: -Vinden blåser vart den vill och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den far; så är det med var och en som är född av Anden.” (Joh. 3:8)Grundtexten har samma ord för ”vind” som för ”ande.”Jesus säger alltså att människan måste födas av vatten och vind. Vad kan då detta betyda?Att den helige Ande kan liknas vid en himmelsk vind som blåser liv i trons flämtande låga kan vi mycket väl förstå. Men vad syftar vattnet på? I olika bibelsammanhang kan vatten utan tvekan symbolisera olika ting. Det kan helt enkelt vara en bild på andligt liv eller på Guds renande och livgivande kraft. Jesus talar om strömmar av levande vatten då han utlovar den helige Andes överflödande liv. Men vattnet kan också syfta på Guds Ord. Till sina första lärjungar sade Jesus: -Ni är redan nu rena i kraft av det Ord jag har talat till er.” (Joh. 15:3)Låt oss också se på några andra bibelord som omtalar de medel genom vilka nya födelsen sker. Petrus skriver: -Ni som är födda på nytt, inte av någon förgänglig säd, utan av en oförgänglig, genom Guds levande Ord som förblir.” (1 Petr. 1:23)Aposteln Jakob säger detsamma: -Efter sitt eget beslut födde han oss till liv genom sanningens ord. (Jak 1:18)Och Paulus går så långt att han säger till dem som han hade vunnit för Kristus: -Det var jag, som i Kristus Jesus, genom evangelium födde er till liv.” (1 Kor. 4:15)Då vi slår fast att det är Guds Ord och Guds Ande som verkar pånyttfödelsen står vi på fast biblisk grund.Det är ju Guds Ord som uppenbarar vem Jesus är och vad Han har gjort för vår frälsning. När Anden gör Ordet levande föds den frälsande tron. Det finns ett par andra bibelställen där den nya födelsen betecknas som ett reningsbad med både Ordet och Anden som agerande faktorer. Det första är Ef. 5:26. Den mest korrekta översättningen av detta skriftord lyder: -Han (Jesus) har utgivit sig själv för henne (församlingen) för att helga och rena henne genom vattenbadet i Ordet. Ja, Guds Ord har renande kraft. En gammal man klagade över att han efter sin dagliga bibelläsning inte kunde komma ihåg vad han hade läst mer än en kort liten stund. ”Jag är som en sprucken vas som vattnet bara rinner igenom”, sade han. En god vän svarade honom: ”Fortsätt du att läsa Guds Ord. Den spruckna vasen blir rengjord varje gång vattnet strömmar igenom den.”Det andra bibelstället är Titus brev 3:5 som säger att Gud
-frälste oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i helig Ande.” Andra översättningar talar om ”nyfödelsens renande bad” eller ”den rening som pånyttföder och förnyar.” Detta underbara bibelord framställer helt enkelt nyfödelsen som ett reningsbad, vilket det också är i andlig mening. Genom Andens kraft blir den som tror på Jesus en ny människa. Inget av de två uttrycken ”vattenbadet i Ordet” eller ”nyfödelsens bad” kan tänkas syfta på dopet i vatten. Hade detta varit apostelns avsikt hade han säkert använt ordet ”dop” istället för ett annat ord som betyder rening eller tvagning. Det ord som renar då det blir levandegjort av Anden är ordet om korset. Allt går tillbaka till försoningens grundval, ty om den slutfrälsta skaran står det att ”de har tvagit sina kläder och gjort dem vita i Lammets blod.” (Upp. 7:14) Något annat reningsmedel från synd finnes inte.Att dopet i egenskap av yttre handling inte förmedlar liv har vi två tydliga exempel på i Guds Ord. Det första gäller trollkarlen och magikern Simon i Samarien. Han blev skenbart omvänd och lät döpa sig. Men någon hjärteförändring hade inte skett med honom. Han sökte alltjämt bara efter mer makt och popularitet. Därför ville han också få makt att nedkalla den helige Andes kraft över människor. Han var till och med villig att ge pengar för att få den makten. Då tog Petrus till orda: -Må dina penningar med dig själv gå i fördärvet, eftersom du menar att Guds gåva kan köpas för penningar. Du har ingen del eller lott i det som det här är fråga om, ty ditt hjärta är inte rättsinnigt inför Gud. -Jag ser att du är förgiftad av ondska och fången i orättfärdighetens bojor.(Apg. 8:20,21,23)Simon var döpt med ett dop som till synes var fullt korrekt vad gäller den yttre handlingen. Ändå blev det utan verkan, därför att förutsättningen härför saknades. Utan sann omvändelse är dopet bara en tom ceremoni.Det andra exemplet går i motsatt riktning men bevisar samma sak - nämligen att det inte är dopet som förmedlar andligt liv. I officeren Kornelius hus samlades en skara sökande hedningar, som mer eller mindre hade övergått till tron på Israels Gud, men som aldrig hade hört evangelium om Jesus. Petrus blev inbjuden att förklara Guds Ord för dem och: -medan han ännu talade föll den helige Ande på alla dem som hörde hans ord. De hörde dem nämligen tala tungomål och storligen prisa Gud.” (Apg. 10:44, 46)Dessa sökande människor tog emot budskapet och böjde sig för sanningen. Då trädde Andens nya liv genast i funktion. De blev födda på nytt och döpta i helig Ande på en och samma gång. Ingen av dem var ännu döpt i vatten. Men det blev de ganska fort. Efter detta saliga möte utbrast Petrus: -”Kan någon neka dessa människor att döpas i vatten, när de har fått den helige Ande likasom vi”. Så befallde han, att de skulle döpas i Jesu Kristi namn. (Apg.10:47-48) ”De döptes inte för att de skulle få del i det nya livet. Ty de var ju redan så levande att Petrus och hans vänner stod fulla av förundran”, skrev Frank Mangs för många år sedan. Nej, i urkristen tid var dopet inte ett frälsande sakrament men ett vittnesbörd om tron på Jesus och den frälsning man redan mottagit.
Men visar inte en del bibelord att frälsning och dop hör samman ? Vi kan ibland ha svårigheter med att rätt tolka vissa av Bibelns doptexter, därför att vi ofta i vår tid har ett längre tidsavstånd mellan omvändelsen och dopet än vad som var vanligt i urkristen tid. I en del församlingar går nyomvända ”på prov” en längre tid för att man skall kunna utröna om de verkligen är omvända. Vi skall givetvis ta omvändelsekravet på allvar och akta oss för det religiösa lättsinnet. Men enligt Guds Ord är dopet inte en station ett långt stycke in på den nya och levande vägen. Nej, dopet hör med till själva starten. Har vi detta klart för oss förstår vi varför Ananias kunde säga till Saulus: -Varför dröjer du? Låt genast döpa dig och avtvå dina synder, under det att du anropar (åkallar) hans namn. (Apg. 22:1)Saulus hade redan bedit och åkallat Herrens namn i ensamheten under tre dagar. Men nu fick han order att för första gången åkalla namnet Jesus öppet och inför vittnen och därmed bekänna sin nya tro. Detta skedde i dopstunden. Därför kunde Ananias säga att Saulus då fick avtvå sina synder. Låter vi dopet ha den plats som det hade i urkristen tid, kan det mycket väl tänkas att det nya livet många gånger bröt igenom hos den nyomvände just då han steg ned i dopvattnet. Dopet var ju hans första öppna bekännelse av tron på Jesus. Och genom munnens bekännelse blir man frälst, säger Guds Ord.Ett bibelställe som vid första påseende verkar lite gåtfullt och som ofta citeras av dem som förkunnar frälsning i själva dopshandlingen är 1 Petr. 3:20-21. Där talar aposteln om arken och syndafloden och säger: -En ark byggdes, i vilken några få - allenast åtta personer - blev frälsta genom vatten. Efter denna förebild blir ock Ni frälsta genom vatten - nämligen genom ett dop, som icke betyder att man avtvår kroppslig orenhet, utan betyder att man anropar Gud om ett gott samvete - i kraft av Jesu Kristi uppståndelse. (1 Petr. 3:20-21)Står det inte helt klart här att dopet frälsar?Låt oss tänka efter! Lägg först märke till de något gåtfulla uttrycken i denna bibeltext. Var det verkligen syndaflodens vatten som frälste arkens invånare? Berodde inte deras räddning snarare på att de befann sig i arken! En känd teolog menar att man bör översätta så här: ”De blev frälsta tvärs igenom vattnet”. De blev med andra ord räddade trots att vattnet övertäckte jorden och därför att de tagit sin tillflykt till arken.Detta betyder också att arkens invånare hade accepterat syndafloden som Guds rättvisa dom över en syndig mänsklighet. De hade tagit Guds varningsord på allvar och tagit vara på den enda räddningsmöjligheten.Vi bör också notera att den grekiska texten inte använder ordet ”typos” (förebild) utan istället ordet ”antitypos” (motbild) i detta tillfälle. Det innebär att Gamla testamentets berättelse om syndafloden och arken symboliserar något som är ofantligt mycket större och viktigare i det nya förbundet. Vi skulle kunna säga att den här bibeltexten talar om dopets andliga innersida. Vad består då den av? Jo, att anropa Gud om ett gott samvete, läste vi. Vem kan ha ett gott samvete? Bara den som har bekänt sin synd och fått förlåtelse. Den norska Bibeln använder uttrycket ”en god samvittighets pakt med Gud.” Men ”motbilden” säger mer. Syndaflodens vatten var som sagt Guds dom över en syndig värld. Dopets vatten är avsett att vara en dom över vårt syndiga och egoistiska liv. Just så står det i Rom. 6:3-4: -Alla vi som har blivit döpta till Kristus Jesus vi har blivit döpta till hans död. Och vi har genom detta dop till döden blivit begravna med honom, för att, såsom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet, också vi skall vandra i ett nytt väsende, i liv. Då vi stiger ned i dopvattnet bekänner vi först och främst att vi tror på Jesu döds frälsande betydelse. Vi tror att Han dog för oss. Men vi bekänner också att vi böjer oss för Guds rättvisa dom över synden. Vi vill därför dö bort från synden och vi vill begrava vårt gamla liv i dopet och uppstå till ett nytt liv. Vi vet att vi inte klarar av att leva det livet i egen kraft men bara genom att vår uppståndne Frälsare lever i oss. Dopet blir då en sammanvigning med Kristus och porten in till ett nytt liv.Då Nikodemus fick veta att han måste bli född på nytt för att komma in i Guds rike, utbrast han spontant: ”Hur kan detta ske?” Jesus svarade med att tala om det kors på vilket han själv en dag skulle bli upphängd för att sona all världens synd.Du kanske tycker att uttrycket ”födas på nytt” låter så stort och fantastiskt. Du kan inte förstå hur något sådant skulle kunna ske i ditt liv. Men det kan ske med vem som helst som erkänner sin synd och sätter sitt hopp till Jesus. Ty Han har redan för längesen öppnat frälsningens port för dig genom sin försoningsdöd. Och önskar du sedan bli döpt till Kristus så möter Herren dig inte med en lång rad extra krav och villkor. Han begär ingenting annat av dig än att du tror på värdet av Hans död för dig samt att du önskar begrava ditt gamla liv för att sedan börja ett nytt liv i Hans gemenskap. Dopets vatten kan i sig självt aldrig vara något annat än en symbol för hjärtats fulla överlåtelse till Gud. Men då dopakten förenas med denna hjärtats hängivelse till Kristus blir den en yttre manifestation av en inre verklighet - frälsning och nytt liv.
Dopet - från ett förenande band till en tvistefråga
Undervisning av Stig Andreasson
I urkristen tid var dopet ett av de band som förenade de kristna till ett hjärta och en själ. Dopet markerade också en radikal gräns mellan kristna och icke kristna. Så var det då. Men hur är det idag? Numera är dopet en tvistefråga som klyver den bekännande kristenheten i två delar. Ja, vi måste kanske ta ännu fler fraktioner med i räkningen. Doplärorna är nämligen många. En sak är emellertid helt klar. Eftersom dopet inte längre är en enande faktor men istället en orsak till splittring, så måste det vara fel någonstans.
Vad är orsaken till splittringen och förvirringen i dopfrågan?I den här artikelserien riktar vi sökarljuset mot sakramentalismen. Vi har redan påvisat att denna företeelse har sina rötter i den religionsform som växte fram i den romerska statskyrkan på Konstantins tid. Då började gradvis ett avfall från urkristen tro. Detta skedde genom påverkan från utombibliska källor, främst från antikens mysteriereligioner. Både dop och nattvard blev därför så småningom betraktade som ”sakrament” (mysterier) med mer eller mindre magisk verkningskraft. Detta utvecklade sig sedan vidare i den katolska kyrkans sakramentala religionsform.Reformatorerna bröt delvis med den katolska frälsningsmagin. Men både då det gäller synen på församlingen samt betydelsen av dop och nattvard har många protestantiska kyrkosamfund behållit åtskilligt av arvet från katolicismen. Olika väckelserörelser har under historiens gång fört många kristna tillbaka till Nya testamentets dopundervisning. Men någon enhet har vi inte kommit fram till ens bland bibeltroende kristna. Varför är då dopfrågan så svår att komma tillrätta med? En av orsakerna är utan tvekan att traditionerna sitter djupt hos många. Den sakramentalistiska dopsynen förfäktas mest av de stora folkkyrkorna som har ett dominerande inflytande i många länder. Min övertygelse är att Nya testamentes doplära är mycket enkel och klar. Men det är mycket svårt för de flesta av oss att läsa Guds Ord utan förutfattade meningar. Vi läser in våra fäderneärvda uppfattningar och invanda tolkningar i bibeltexter som egentligen säger något helt annat. Trots dessa svårigheter gör jag ett försök att jämföra den sakramentalistiska dopsynen med Nya testamentets enkla undervisning. Så får läsaren själv avgöra vad som är trovärdigt. För att få en rätt insikt i alla kristna trosfrågor måste vi gå till källan. Och den har vi i vårt Nya testamente. Allt som inte klart och tydligt stämmer med Nya testamentets undervisning måste vi avfärda som spekulationer och människomeningar. Detta gäller också dopet. Kyrkohistorien kan liknas vid en flod som tyvärr har förorenats av mångt och mycket under seklernas lopp. Men Gud vare tack att källan är ren och oförfalskad.Detta betyder att vi inte betraktar varken nutidens stora teologer eller frikyrkorörelsens giganter som absoluta auktoriteter. Vi lyssnar inte i första hand till reformatorerna eller kyrkofäderna för att få ljus och klarhet. Vi kan ha både respekt och beundran för många av dem. Men för att få säker kunskap går vi till källan i Guds eget Ord.
Hur praktiserades dopeti urkristen tid?Vid ingången till Nya testamentet möter vi den store vägröjaren Johannes Döparen. Hans uppgift var att bereda vägen för den Messias, som snart skulle träda fram, Jesus Kristus själv. På vilket sätt utförde Johannes sin gärning ? Jo, han predikade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. (Mars 1:4). Själv sade han: ”Jag döper er i vatten till omvändelse.” (Matt. 3:11) Skaror av människor gick ut för att höra Johannes förkunnelse. Den var radikal och handlade både om Guds dom över de obotfärdiga och om syndernas förlåtelse för dem som ville omvända sig. Johannes ställde inte sig själv i centrum. Han sade till folket att det var på den som skulle komma efter honom, det är på Jesus, som de skulle tro. De som blev gripna av förkunnelsen lät döpa sig i Jordanfloden och bekände därvid sina synder. (Matt.3:6) Vi kan säga att omvändelsen både var Johannesdopets villkor och resultat.En del fariseer och saduceer kom också för att bli döpta. De var alltså inte motståndare till själva dopshandlingen. Men de accepterade inte villkoret. De böjde sig inte för omvändelsekravet. De ville bli döpta för att genom den blotta dopshandlingen undkomma den kommande domen. Till dem sade Johannes:-Huggormsyngel, vem har sagt att ni kan slippa undan den kommande vreden? Bär då sådan frukt som tillhör omvändelsen. (Matt. 3:7-8)Sant skriver Ivar Wennfors att-Dessa Johannes ord vid detta tillfälle innebär den kraftigast tänkbara gensaga mot en sakralt-magisk syn på dopet.Skiljer man dopet från omvändelsen förlorar det sin ursprungliga mening .Johannes dop hörde förberedelsens tid till. Sedan Jesu frälsargärning blivit fullbordad ersattes det av dopet till Kristus i den treenige Gudens namn, enligt Jesu egna ord.-Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar; döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut. (Matt. 28:18-20)Den underbara bok som heter Apostlagärningarna vittnar om hur apostlarna praktiserade denna Jesu befallning. De gick ut och förkunnade evangelium för människorna. Det betyder att de förkunnade frälsningens väg genom omvändelse och tro. Sakramentalismens förkämpar har ibland tolkat Jesu missionsbefallning på sitt eget vis. De säger att döpandet kommer före lärandet i denna Jesu befallning. Dopet skulle därmed kunna gå före Ordet och vara det grundläggande för lärjungaskapet. Men denna tolkning bortser totalt från det faktum att Jesu order börjar med uppmaningen att göra folk till lärjungar, alltså att vinna själar för Kristus. Detta sker genom förkunnelsen av evangelium. Lärandet, som följer på döpandet, avser uttryckligen dem som genom Ordets förkunnelse och dopet blivit lärjungar. Det är ju precis så det hela tiden går till i apostlarnas verksamhet. Efter Petrus mäktiga och andefyllda predikan på Pingstdagen blev många väckta över sin andliga ställning och deras brännande fråga var som ett enda stort nödrop: ”Bröder, vad skall vi göra?” Svaret var klart och tydligt:-Omvänd er och låt er alla döpas, så ni får förlåtelse för era synder. Då får ni den helige Ande som gåva. (Apg. 2:37-38)Petrus vädjade också till dem med många andra ord. Bland annat sade han: ”Låt frälsa er från detta vrånga släkte.” Lukas sammanfattar Pingstdagens väckelse och dess följder med orden: -Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som lät sig frälsas. (Apg.2:47) Lägg märke till dessa bibliska uppmaningar! ”Låt frälsa er! Låt döpa er!” På andra ställen i Nya testamentet har vi liknande uttryck: ”Låt försona er med Gud! Låt er uppfyllas av Ande!” Det svenska ordet ”låta” betyder ”att medgiva, tillåta, acceptera att något sker, men också att föranleda, ombesörja anbefalla att det skall sker.” Att låta sig frälsas och att låta sig döpas är alltså ett personligt bejakande till någonting. Man tar emot sanningens budskap och böjer sig för det i lydnad.Tro och omvändelse föregår dopet. Det finns inga undantag för den regeln. De första kristna i Samaria kom till tro genom Filippus verksamhet. Apg.8:12 säger:-När de hade börjat tro på Filippus och hans budskap om Guds rike och Jesu Kristi namn, lät de döpa sig, både män och kvinnor.Filippus fick också vinna den etiopiske hovmannen för Kristus. De färdades ett stycke tillsammans i en vagn. När de kom till ett vatten frågade hovmannen: -”Se, här finnes vatten. Vad hindrar att jag döpes?” Filippus sade till honom: ”Om du tror av hela ditt hjärta, så kan det ske”. Han svarade och sade: ”Jag tror att Jesus Kristus är Guds son.” Och han lät vagnen stanna, och de steg båda ned i vattnet, Filippus och hovmannen och han döpte honom. (Apg.8:36-38)Dopet skedde så gott som alltid i mycket nära anknytning till omvändelsen. Både purpurkrämerskan Lydia och fångvaktaren i Filippi döptes omedelbart efter att de hade kommit till tro. Vi påstår inte att det inte förekom mer gradvisa och mindre plötsliga omvändelser också på apostlarnas tid. Så verkade det ha varit i Antiokia i Pisidien där Paulus höll en mäktig och upplysande predikan i judarnas synagoga. Efteråt bad folket apostlarna att de nästa sabbat skulle tala till dem om samma sak. (Apg. 13:42) De ville alltså veta mer. Följden blev att ganska många judar och skaror av hedningar kom till tro efter nästa sabbatsmöte. Men antingen omvändelsen inträffade plötsligt eller mognade fram gradvis åtföljdes den utan dröjsmål av dopet i vatten.
Varför övergav man apostlarnas ursprungliga doppraxis?Så gott som alla vederhäftiga teologer i vår tid medger att det apostoliska dopet var ett dop av troende och nyomvända, alltså nyblivna kristna. Likaså att dopet i urkristen tid skedde genom full nedsänkning i vatten. Till och med Crampons katolska bibel på franska har en fin kommentar, som jag ofta har citerat vid dopmöten i Frankrike. Den lyder i huvudsak så här:-Dopet utfördes ursprungligen genom nedsänkning, som symboliserade begravning och därmed död. Men den döpte sänktes ned i vattnet för att omedelbart stå upp igen och detta påminde då om en uppståndelse. Denna den döptes död från synden och uppståndelse till ett nytt liv skapade ett starkt solidaritetsband mellan den troende och hans Herre, ett band som nästan kan betraktas som organiskt och som kan jämföras med vad som sker då en kvist ympas in på en trädstam.Jag blir full både av begeistring och vemod då jag läser dessa ord. Abotten Crampons undervisning skulle utan tvivel skapa hänförelse i vilken döparförsamling som helst idag. Men i den kyrka han själv tillhörde finns det inte ett spår av denna fina undervisning - varken i teori eller praktik.Varför övergav man då den urkristna dopmodellen? En nutida lutheran ger en närmast komisk förklaring:-Att man slutade med nedsänkning i vatten berodde på det kyliga klimatet och risken för allvarliga förkylningar.De flesta menar dock att övergivandet av den urkristna linjen hade helt andra orsaker. I mina unga år hörde jag den lärde missionsteologen Bengt Sundkler tala i några möten. Han var specialist på afrikansk missions - och kyrkohistoria. Vad dopet beträffar hade han emellertid åsikter som undergräver den urkristna tron. Så här skriver han om de första kristna som en minoritet i hednisk miljö:-Runt omkring den lilla församlingen härskade hedendomens mörker. Alla hedendomens andemakter hade blivit fientligt stämda gentemot barnen och traktade efter deras liv. Barnen behövde frälsas ur demonernas våld. Denna situation måste leda till barndopets införande. Dopet av helt små barn har först utövats som nöddop. Var ett barn dödssjukt, sköt föräldrarna alla betänkligheter mot barndop åt sidan och behärskades av förhoppningen att dopet i kraft av sin gudomliga instiftelse och inneboende magiska kraft skulle giva barnet en plats i de saligas paradis. Också denna situation måste leda till barndopets införande. (Något förkortat citat)Vi bryr oss inte om att diskutera huruvida Sundklers historieskrivning stämmer med verkligheten eller inte. Men om den stämmer är det anmärkningsvärt att Sundkler kan betrakta den som fullt naturlig och acceptabel, ja nästan oundviklig. Hjalmar Holmquist ger i sin kyrkohistoria en annan tolkning av denna avvikelse från urkristet mönster. Han säger att den berodde på ”en missuppfattning av Jesu evangelium och ett undanträngande av det personliga i gudsdyrkan för ett kultiskt mysterieväsen.” Avvikelsen berodde med andra ord på ett andligt avfall. Enligt Sundkler var det skräck och rädsla för hedendomens andemakter som gjorde att de kristna började praktisera spädbarnsdop. Det är i och för sig ett märkligt erkännande från en representant för barndopet. Det var med andra ord bristande tro på Guds bevarande makt som orsakade barndopets införande. Om det s.k. ”nöddopet” måste vi säga några ord. I den Augsburgska bekännelsen fördömer lutheranerna ”vederdöparna” för att de trodde att spädbarn kunde uppnå saligheten utan dop. I modern tid har man ofta sagt att Gud inte har bundit sig till dopet, även om vi är nödsakade att praktisera det. Ett litet barn som dör kan alltså bli frälst utan dop. Dock förrättas nöddop också i vår tid. En norsk sjukhuspräst berättar att han ofta blev ombedd att förrätta nöddop om ett nyfött barn inte var vid god hälsa. En äldre präst såg honom ofta springa i sjukhuskorridoren med ett handfat fullt med vatten. Han var då på väg till ett ”nöddop.” Efteråt frågade den gamle prästen sin yngre kollega om han nådde fram i tid. Svaret var jakande och det såg även ut som om barnet skulle överleva. Den gamle prästen gjorde då följande kommentar: ”Vi har verkligen en underlig teologi om vi menar att ett nyfött barns eviga öde avgörs av hur fort du kan springa genom korridoren med ett vattenfat.”
Vår säkra tillflykt -dopet eller Jesu kors?Lutherska teologer säger ofta att vi som inte tror på spädbarnsdopets nödvändighet har en ytlig uppfattning av människans syndafördärv. Vi minimiserar arvsynden och människans absoluta behov av frälsning. Detta är en mycket förhastad slutsats. Man kan tro på Bibelns lära om människans syndafördärv utan att tro på barndopet. Det är sant för oss alla vad psalmisten säger om sig själv: ”I synd är jag född.” Men läser vi kapitel 5 i Romarbrevet så ser vi att Kristi försoning är den fullkomliga lösningen på syndafördärvets problem. Det kan sammanfattas i sångversen: ”Allt vad vi i fallet miste, vi i Kristus fått igen.” David Hedegård översatte 2 Kor. 2:19 i följande ordalag:”Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv.” Från Guds sida är alltså försoningen ett fullbordat faktum. Därav följer att varje barn föds in i en försonad värld och har lika mycket del i försoningen som det har del i syndafördärvet - tills det personligt kan motta eller förkasta frälsningen. Då blir uppmaningen i samma kapitel aktuell: ”Låt försona er med Gud.” Innan den upplevelsen kan bli aktuell behövs ingen speciell ceremoni för att frälsa de nyfödda barnen. När man förde små barn till Jesus sade han att Guds rike var deras tillhörighet. Trots att de inte var döpta och trots att varken Jesus eller hans lärjungar döpte dem. Men vår Frälsare tog emot de små och välsignade dem. Jag frågar: Vem har den mest ytliga synen på syndaproblemet - de som tror att några droppar vatten på barnets huvud löser det hela eller de som betraktar Jesu försoningsverk som den enda och fullkomliga lösningen? Under alla förhållanden måste det vara säkrare att ta sin tillflykt till Försonarens kors än att sätta sitt hopp till magiska krafter i religiösa ceremonier.
Frågor kring Ulf Ekmans nattvardsteologi
Analys av Stig Andreasson
I en bok på drygt 100 små sidor med titeln ”Tag och ät” har Ulf Ekman nedtecknat sin syn på nattvarden. Målet tycks vara att överbevisa läsaren om Jesu ”realpresens” (verkliga närvaro) i nattvardselementen. Bevisen försöker Ekman hämta både från Bibeln, kyrkofäderna och historien i övrigt. I magasinet ”Keryx” som utges av Livets Ord har han också skrivit en artikel om ”Sakramental teologi och väckelsekristendom” där han ger uttryck för samma tankar som i boken. Enligt min mening innehåller dessa utläggningar flera mycket bristfälliga förklaringar och leder dessutom till ett antal förhastade slutsatser. Ekmans tolkning både av Bibeln och historien är ofta starkt tendentiös. Många frågor förblir obesvarade. Här följer ett litet axplock av de frågor som uppstår då man tar del av Ekmans teologiska repertoar.
Vilka kyrkor är historiska?Enligt Världen idag har Ulf Ekmans teologi förändrats på grund av inflytande från de historiska kyrkorna. Då frågar man sig givetvis vilka dessa kyrkor är. En biskop förklarade nyligen att han skiljde på ”historiska kyrkor” och ”moderna kyrkor.” I den förstnämnda kategorin placerar man då vanligen den romersk-katolska, den grekisk-ortodoxa och den anglikanska kyrkan samt säkert också den lutherska. De har alla en lång historia. Men en historia som inte bara är uppbygglig!För omkring tusen år sedan skedde brytningen mellan den västliga och den östliga officiella kyrkan. Påven bannlyste då den östlige patriarken som svarade med att bannlysa påven och beteckna romersk kristendom som barbarisk och kättersk. Det kallar vi ”den stora schismen.” Sedan dess har i varje fall påvekyrkan ökat sitt antal av dogmer och läror så mycket att dess ansikte blivit åtskilligt förändrat. Den ortodoxa kyrkan är i stort sett densamma som för tusen år sedan. Anglikanerna befinner sig alltjämt någonstans mitt emellan protestantismen och Rom. Den lutherska kyrkans historia innehåller återupptäckten av bibliska sanningar men tyvärr också antisemitism och förföljelse av oliktänkande. Vad som är gemensamt för alla dessa s.k. ”historiska kyrkor” är att de lägger väldigt stor vikt på sakramenten. De är till sin natur mer eller mindre sakramentalistiska.Vilka är de de moderna kyrkorna? Jo, det måste då vara våra nutida frikyrkosamfund och väckelserörelser som i vår del av världen är relativt unga. Men stopp ett tag! Har inte just den typen av församlingar och rörelser gång på gång sett dagens ljus i olika länder under hela historien? Är våra dagars friförsamlingar historielösa? Har inte också vi en historia? Är det ingen som har läst professor Gunnar Westins fantastiska bok Den kristna friförsamlingen genom tiderna? Eller Broadbents monumentala verk som i fransk översättning fick den långa men talande titeln: Den trogna församlingens smärtfulla pilgrimsvandring genom tiderna. I de böckerna får man veta att kristna friförsamlingar alltid har existerat och att de ofta varit förföljda av de officiella kyrkorna. Men jag har ännu en fråga. Var inte den första församlingen i Jerusalem en typisk friförsamling? Givetvis var den det. Den liknade varken en luthersk statskyrka, en ortodox ikonkyrka eller en romersk påvekyrka. Därmed står det klart att den kristna friförsamlingen har en mycket äldre historia än de kyrkor som av någon outgrundlig orsak idag har ensamrätt till epitetet ”historiska”. Någon gång använder Ekman faktiskt uttrycket i singularis, ”den historiska kyrkan.” Vad han lägger in i det begreppet förklarar han inte.Men han varnar för att förkasta vad Gud har gjort i historien. Men vad är det då som är så farligt att förkasta? Är det den katolska, ortodoxa och protestantiska sakramentalismen? Ekman säger inte detta rent ut. Men helhetsintrycket av hans utläggning pekar faktiskt i den riktningen. Många vill nog hellre understryka att det andliga arv som den bibeltrogna kristenheten absolut måste ta vara på och aldrig tappa bort är av en helt annan karaktär. Det är gångna generationers modiga kamp för trosfrihet och sann väckelsefromhet.
Vad betyder ordet sakrament?Ekman förklarar att det är ett gammalt latinskt ord som egentligen betyder ”ed” eller ”löfte”, vilket naturligtvis är rätt och riktigt men trots allt en något ofullständig förklaring i en avhandling om nattvarden. I olika katolska skrifter kan man läsa att kyrkofäderna utvidgade betydelsen av ordet ”sakrament” till att betyda detsamma som ”mysterium” (mysterion på grekiska). Den ortodoxa kyrkan använder helt naturligt hellre det grekiska språket än det latinska. Den utger sig därför som förvaltare av ”mysterierna”, medan påvekyrkan säger sig förvalta ”sakramenten”. Båda dessa sakramentala kyrkor blir därför säten för en slags mysteriereligion där frälsningen förmedlas genom olika slags ritualer. Ekman säger:-Ett trosmysterium är något som är bortom vårt begränsade förstånd och som behöver uppenbaras för oss genom Anden och tas emot i tro.Det är faktiskt en bra definition, men den blir missvisande då den tillämpas på nattvarden. Det nytestamentliga ordet ”mysterion” används nämligen aldrig med avseende på varken dop eller nattvard. Det finns egentligen inte någon sakramental teologi (mysterieteologi) i Nya testamentet. Det finns instiftelser, heliga handlingar och olika medel till hjälp och uppbyggelse. Men inga mystiska kulthandlingar.
Kan nattvarden jämförasmed inkarnationen?Enligt Ekman kan den faktiskt det. Han skriver:-Att Jesus Kristus, den andra personen i Treenigheten, inkarnerades och blev en verklig fysisk människa innebar att Gud förenar sig med, välsignar och verkar genom den fysiska skapelsen. När Jesus instiftar sakramenten gör han samma sak. Han låter sin nåd flöda genom fysiska, skapade ting. - Gud var reellt närvarande i Jesus och genom Jesus. Det är detta man i teologiska termer kallar för sakramental närvaro och inkarnationen är det stora exemplet på detta.Dessa tankar har tydligt släktskap med modern katolsk förkunnelse som numera packar in sin extrema sakramentalism i ett filosofiskt och ibland nästan lyriskt språk, där när sagt allting plötsligt blir ”sakramentalt”. Är det möjligen så att den gamla sakramentalismens tydliga släktskap med magi måste döljas av ett religionsfilosofiskt resonemang för att passa den moderna människan? Man säger exempelvis att ”naturen är underbart sakramental i sin mångfald och rikedom.” Och den katolske biskopen Anders Arborelius har presterat följande aktstycke:-Först finns den allmänna sakramentaliteten i skapelsen, sedan genom inkarnationen. Kyrkan är den förblivande inkarnationen. Detta utkristalliserar sig i de sju huvudmomenten, de klassiska sakramenten.Skapelsen, inkarnationen, kyrkan med dess olika ritualer - allt blir sakramentalt i denna s.k. ”sakramentala teologi.” Det hela blir faktiskt en form av språkförbistring. En helt vanlig ordbok upplyser oss om att adjektivet ”sakramental” hänvisar till något som har med sakramenten att göra. De är två hos protestanterna och sju hos katolikerna. Hur kan någon då påstå att Guds närvaro i Kristus var sakramental! Behåller vi ordens vanliga mening blir ett sådant påstående totalt inadekvat. Att Gud verkligen var närvarande i den jordiske Kristus hör till det fundamentala i den kristna tron. Jesus sade ju själv:”Jag är i Fadern och Fadern är i mig.” Den levande personen Jesus Kristus kunde genom sin undervisning och sina undergärningar på ett helt speciellt sätt uppenbra Guds närvaro. Men hur kan någon tänka att Herren gjorde samma sak då han instiftade nattvarden som då han själv steg ned till oss i människogestalt? Oavsett vilken nattvardsuppfattning vi har kan vi väl knappast tänka oss att Gud kan vara närvarande i rent materiella ting, såsom bröd och vin, på samma sätt som Han var närvarande i den levande gudamänniskan Jesus Kristus. Inkarnationen kan inte jämföras med någon av de kyrkliga handlingar som man idag kallar ”sakrament”.
Men som biskop Arborelius själv säger så betraktar den katolska kyrkan sig själv som en förblivande inkarnation av Kristus. Ulf Ekman och den katolske biskopen tycks vara rörande eniga om detta. Ekman gisslar nämligen ”dem som inte har någon förståelse för Jesus inkarnerad och ständigt närvarande i sin kropp, Kyrkan.” Ekman har möjligen större ekumenisk bredd på begreppet ”kyrka” än Arborelius. Men båda tar fel och använder fel uttryck. I Nya testamentet gäller ”inkarnationen” uteslutande den stora och fantastiska händelsen då Gud i Kristus kom till oss i människogestalt för att bli vår Förlossare. Naturligvis tror vi att Han genom sin Ande är närvarande i sin församling på jorden. Men den närvaron är inte en ny inkarnation och den är heller inte ”sakramental”, dvs. bunden och begränsad till speciella gudstjänstformer.
Symboliskt eller bokstavligt ?Ekman använder uttrycket ”realpresens” om Jesu närvaro i nattvarden. Det betyder alltså att Jesus är ”verkligt” närvarande. Någon egentlig definition av uttrycket ger emellertid inte Ekman. Han nöjer sig med att framställa det som ett mysterium. Och han anser sin tolkning så självklar att han inte behöver argumentera nämnvärt för den. Han menar att det räcker med en helt bokstavlig uppfattning av Skriftens ord. Jesus sade nämligen vad han menade och menade vad han sade, då han instiftade nattvarden med orden: ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod.” Ja, enligt Ekman är det självklart att lärjungarna uppfattade dessa Jesu ord helt bokstavligt. Först på 1500-talet och senare under upplysningstiden på 1700-talet började man ifrågasätta den bokstavliga betydelsen av nattvardens instiftelseord. De som inte är bokstavstroende förpassas av Ekman då till den kategori som förnekar det övernaturliga.Alla kristna är nog överens om att Jesus menade vad han sade och sade vad han menade. Men precis som Jesus ord ibland kan ha bokstavlig betydelse, så händer det vid andra tillfällen att han brukar bilder, symboler, metaforer och liknelser. Frågan blir då inte om Jesus menade vad han sade men om vi alltid rätt förstår vad han menade. Det gjorde inte alla på Jesu tid. Då Jesus efter brödundret sade: ”Den som äter mitt kött och dricker mitt blod, han har evigt liv.” (Joh. 6:54), då var det många som missförstod hans ord. Det menar jag faktiskt att Ulf Ekman också gör, för han tillämpar de orden på nattvarden. Detta förefaller mig orimligt av flera orsaker. För det första uttalade Jesus de orden långt innan nattvarden blev instiftad. Varken lärjungarna eller någon annan visste heller vid den tidpunkten att Jesus senare skulle instifta en speciell måltid till minne av sitt försoningsoffer. Talade Jesus om nattvarden då han sade att det var nödvändigt att äta hans kött och dricka hans blod, då var hans ord obegripliga för alla som hörde dem uttalas. Dessutom sade han samma ord i negativ form. ”Om ni inte äter mitt kött och dricker mitt blod har ni inte liv…” Den som menar att dessa ord gäller nattvarden bör ta konsekvenserna av det. Utan nattvarden finns det då ingen frälsning! Då bör botbänken, samtalsrummet och förbönen efter väckelsemötet omedelbart bytas ut mot ett nattvardsbord! Till det bordet bör sökande själar inbjudas för att få liv. Men det finns kanske ett annat sätt att förstå dessa missförstådda Jesus-ord. Det finns bibelord som talar om feta och märgfulla rätter men som avser andlig föda. Andligt liv får vi nämligen inte genom materiellt ätande. Jesus vill själv vara vårt liv och hans närvaro mat för vår själ. Det måste vara detta Herren menade då han talade om att äta hans kött och dricka hans blod.
Förtjänar pietismenatt svartmålas?Enligt Ekman var naturligtvis det stora felet med pietisterna att de inte lade tillräckligt stor vikt vid sakramenten. Men efter min mening tecknar Ekman en grov karikatyr av pietismen:.Vårt pietistiska väckelsetänkande har ofta haft en avoghet och misstänksamhet emot allt yttre. Väckelse är enbart Andens verkan på hjärtat med prioritering av det inre livets odlande och möjligen evangelisation. När detta renodlas och påverkas av rationalistisk filosofi blir väckelsen antisakramental. - Misstänksamheten emot allt fysiskt i pietistiska kretsar har gjort mycken skada. Man vill inte dra någon som helst gräns mellan det heliga och det profana och menar på ett falskt sätt att inga ordningar behövs och att den troende är fri till i princip vad som helst, både i gudstjänstliv och moral. Så tappas fullständigt förståelsen av det heliga.Var Ekman har hämtat denna ”skräckbild” av den pietistiska väckelsen har jag ingen aning om. Alla väckelser har givetvis haft sina brister eftersom Gud alltid har brukat mänskliga redskap. Pietismen är inget undantag. Men Ekmans beskrivning av pietismen stämmer varken med vederhäftiga historieböcker eller trovärdiga kristna ledares uttalanden. Pietismen uppstod i en tid, då vanefromhet och död formalism var rådande. Behovet var då knappast en sakramental väckelse, för många gick till kyrkorna och tog del i sakramenten. Men det andliga livet flämtade svagt. Kristus hade många anhängare men få efterföljare, som någon uttryckte det. I sin bok understryker Ekman ”nattvardens förmåga att kunna förmedla andligt liv.” Att han då kommer på kollisionskurs med pietismen är inte så underligt. Pietismen föddes ju därför att varken renlärigheten eller sakramentsförvaltningen i den tidens kyrka hade förmedlat särskilt mycket andligt liv. Den hemgångne norske teologen Carl Fr. Wislöff ställde en gång frågan: ”Har pietismen något att ge oss idag?” På den frågan svarade han med att räkna upp en rad signaler som pietisterna själva sände ut och som vi verkligen behöver idag. Vi sammanfattar dem helt kort. Låt Guds Ord rikligen bo ibland er! Låt det allmänna prästadömet komma i funktion! Kämpa för den sanna tron i kärlek! Ta vara på det kristna broderskapet! Wislöff understryker också att vi behöver pietismens förkunnelse om den nya födelsens nödvändighet och om försakelsens plats i det kristna livet. Ulf Ekman skriver märkligt nog att pietismen fört till att man ”fullständigt tappat förståelsen av det heliga.” Det är ett i högsta grad märkligt uttalande eftersom pietismen egentligen var en helgelseväckelse. Wislöff säger att vi idag har hamnat i en ”nöjeskristendom” utan verklig sälta. Till det yttre skiljer sig en stor del av den kristna ungdomen föga från världens lättsinniga ungdom. Därför behöver vi en sund pietism som för till frälsning från världsligheten, både i sinnet och till det yttre, säger han.Nej, pietismen förtjänar inte att svartmålas. Wikipedia, den fria encyklopedin, säger exempelvis att vårt grannland Norge inte blev verkligt protestantiskt förrän det blev pietistiskt. Norges store folkväckare, Hans Nielsen Hauge, nämns också i det sammanhanget. Ekman kan ha rätt i att vissa grenar av pietismen, både i gången tid och i nyare tid, varit avgjort antisakramentala. Men att det skulle bero på inflytande från rationalistisk filosofi betvivlar jag. Det är verkligen en förhastad slutsats. Blir det en stor framtida nattvardsväckelse?I slutet av boken skriver Ekman att han mött ett behov, speciellt hos yngre, att:-få del av de rikedomar som den helige Ande deponerat i Kyrkan genom tiderna. Nattvarden är definitivt en av dessa skatter. Man bryr sig helt enkelt inte om, om det är ”katolskt” eller ”protestantiskt”, om det är ”evangelikalt” eller ”karismatiskt” utan frågan blir istället om det är genuint kristet och då alltså är sant. - Vi kommer inom en snar framtid att se skaror av människor som flockas till nattvardsgudstjänsterna.På ett annat ställe säger han:-…det finns mycket att hämta och lära av dem som vårdat denna gåva (nattvarden) i århundraden.Detta är väl ”ekumenisk vidsynthet” i högsta potens! Men vilket sammelsurium! Låt mig bara påpeka ett par saker. Då vi sätter oss in i den katolska kyrkans lära om nattvarden upptäcker vi genast att den är totalt oförenlig med en protestantisk och evangelikal uppfattning. Och vad värre är, den är helt oförenlig med Bibelns grundläggande undervisning. Olika protestantiska och evangeliska samfund uppvisar vissa olikheter i sin syn på nattvarden. Men ingen kan godta den katolska dogmatiken. I påvekyrkan är nattvarden eller mässan som den kallas, nämligen en förnyelse av Kristi försoningsoffer. Genom prästens händer offras Kristus på nytt på kyrkans altare, fast på ett oblodigt sätt. Att nutida katolska teologer försöker byta ut ordet ”förnyelse” med avseende på Kristi försoningsoffer i mässan mot sådana uttryck som ”verkliggöra”, ”aktualisera” m.fl. ändrar ingenting. Den kastolska mässan är en offergudstjänst. Även sentida påvar har tydligt sagt att prästen förnyar Jesu offer på korset. Då prästen uttalar instiftelseorden blir han enligt katolsk tro gripen av Andens kraft så att hans ord får samma verkan som då Jesus själv uttalade dem. Brödet och vinet förvandlas då bokstavligen till Jesu lekamen och blod. Det är möjligt att Ulf Ekman själv kan godta den uppfattningen. I en predikan för några år sedan sade han nämligen:-Ordet åstadkommer lika mycket när en troende utsäger det som när Gud säger det. Du är Guds medskapare. Du talar och skapar med dina ord.Oavsett hur det är med den saken, så kan inga bibeltroende kristna, antingen de kallar sig protestanter, evangelikala eller karismatiker skriva under på den katolska mässoffersläran. Guds Ord säger ju tydligt att Jesus har gett sitt liv på korset en gång för alla.Om Ekman tänker på den katolska kyrkan då han säger att vi har mycket att lära av dem som förvaltat nattvardens gåva i århundraden, blir hans historieskrivning direkt missvisande. Påvekyrkan har gjort allt annat än att vårda den urkristna nattvardssynen. Det är först på 300-talet som vi har de första vittnesbörden om att nattvarden börjar betraktas som ett upprepande av korsoffret. Omkring år 850 omtalas för första gången den s.k. ”transsubstantiationsläran”, alltså vinets och brödets bokstavliga förvandling till Jesu lekamen och blod. Den läran blir dogm först år 1215. Om det aldrig funnits några andra uppfattningar om den saken hade en sådan dogmatisering varit överflödig. På ett kyrkomöte år 1416 bestäms att de troende får nöja sig med brödet då de deltar i mässan. Vinet i kalken förbehålls den officierande prästen. Denna förändring är speciellt underlig eftersom kyrkan lär att man måste både äta Kristi lekamen och dricka hans blod för att få liv. Från och med den tiden får de trogna bara ”en halv kommunion” så att säga. Numera har jag dock sett att katolska nattvardsgäster får lov att doppa sitt bröd i vinbägaren då de går till altaret.Om det blir som Ekman hoppas att vår tids sökare inte kommer att bry sig om från vilka källor man hämtar synen på nattvarden, kan resultatet bara bli ett. Då får vi tidernas största förvirring. Den kan i sin tur bara växa och frodas i okunnighetens och ytlighetens jord. Om Ekmans budskap om nattvarden huvudsakligen möter bifall och entusiasm visar det att denna okunnighet och ytlighet redan är starkt förhärskande i vårt land.
Får vi frälsning och syndernas förlåtelse genom nattvarden?
Undervisning av Stig Andreasson
Nutida sakramentalistiska teologer försöker på olika sätt att harmonisera sakramentalismen med Bibeln. De är inte alltid helt samstämmiga i sina bibeltolkningar, men det är framför allt två läropunkter som de försöker finna stöd för i Bibeln. Det är att vi får syndernas förlåtelse i nattvarden och att nya födelsen sker i dopet. Dessa två läropunkter skall vi nu ta upp till behandling var för sig. I den här artikeln koncentrerar vi oss om nattvarden.
Bokstavligt eller symboliskt? Inom flera kyrkosamfund menar man sig ha säkra stöd i Bibeln för att nattvarden är syndaförlåtelsens sakrament. Nattvardens instiftelseord framförs som bevis för detta. Matteus och Lukas återger dessa ord av Jesus på följande sätt i 1917 års översättning: -Sedan tog han ett bröd, tackade Gud och bröt det och sade: ”Detta är min lekamen, som varder utgiven för eder. Gören detta till min åminnelse.” Och han tog en kalk och tackade Gud och gav åt dem och sade: ”Dricken härav alla, ty detta är mitt blod, som varder utgjutet för många till syndernas förlåtelse.”Lutherska teologer liksom deras store lärofader insisterar starkt på att verbet är i denna bibeltext måste uppfattas bokstavligt. ”Detta är min lekamen. Detta är mitt blod”, sade Jesus. Lutheranerna tror inte som katolikerna att det sker en förvandling av själva substansen i brödet och vinet. Men nattvardselementen är dock på ett mystiskt och övernaturligt sätt Jesu lekamen och blod i, genom och under brödets och vinets gestalt. Katolikerna kallar sin teori för ”transubstantiationsläran”. Den lutherska teorin talar om en ”konsubstantiation”, en slags samexistens mellan nattvardselementen och Jesu lekamen och blod. Ingen av dessa teorier är särskilt lättfattlig.Alla reformatorerna delade inte Luthers syn på denna punkt. Historien förtäljer att Luther och Zwingli hade en livlig debatt just om detta. En känd luthersk skribent i Norge refererar till denna debatt och skriver:-Luther höll sig till skriftprincipen, hänvisade till instiftelseorden och sa att då Herren säger ”Detta är min lekamen och blod” så menade han ”är” helt bostavligt. Zwingli svarade att ”är” betyder ”symboliserar.”Skribenten avfärdar Zwinglis argument med att säga: ”Det finns inte något språk där ”är” betyder ”symboliserar”.Det sistnämnda påståendet stämmer naturligtvis inte. Den kände franske teologen Alfred Kuen, skriver:”Att påstå att är alltid betyder identitet är att godtyckligt begränsa den språkliga betydelsen av verbet eimi (vara).”Kuen menar att är naturligtvis ibland kan uttrycka bokstavlig identitet, men så är det inte alltid. Som exempel tar han orden i Jakobs brev 3:6 där det står: ”Tungan är en eld.” Ingen uppfattar detta i bokstavlig mening. Tungan kan liknas vid en eld som sätter tillvarons hjul i brand. Detta är väl den naturliga meningen av detta uttalande.Bibeln innehåller inte bara liknelser och illustrationer men också olika slags figurliga och bildliga uttrycksätt, såsom symboler och metaforer. En symbolisk handling har en annan och djupare mening än handlingen har i sig själv. Men om den symboliska handlingen tillskrives samma kraft som den verklighet den symboliserar, då hamnar vi i en form av övertro och magi. En ”metafor” är ett annat figurligt talesätt där någonting representerar någonting annat. Den innebär aldrig att det första förvandlas till det andra, men den föreställer och representerar det. En bokstavlig förståelse av uppenbart metaforiska och symboliska uttryck för oss på avvägar. Jesu ord vid nattvardens instiftelse är utan tvekan en typisk ”metafor”. Ett ting sägs representera ett annat ting. Ett bestämt uttalande av Jesus vid nattvardens instiftande har emellertid inga bokstavstroende sakramentalister någonsin uppfattat bokstavligt. Det är då Herren säger:-Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod. (Luk 22:20)Ingen sakramentalist insisterar på att bägaren i bokstavlig mening är det nya förbundet. Det är naturligt. Hur skulle en vinbägare bokstavligen kunna vara identisk med det nya förbundet? Skulle detta vara fallet är vi verkligen illa ute. Då måste vi leta med ljus och lykta efter den vinbägaren som användes vid den första nattvarden. Vet vi inte var den finns, så har därmed också det nya förbundet gått förlorat. Nej, ingen tänkande människa kan uppfatta dessa ord som något annat än ett symboliskt talesätt. Vinbägaren representerar och symboliserar det nya förbundet.
Hur uppfattade Jesu lärjungar nattvardens instiftelseord?Låt oss ta enkelhetens princip till hjälp för att förstå det hela. Som vi alla vet blev nattvarden instiftad då Jesus tillsammans med sina lärjungar intog den traditionella påskmåltiden. Den firades av alla rättrogna judar till minne av befrielsen från Egyptens träldom. Påskmåltiden var alltså en åminnelsemåltid. Och den var verkligen full av symboler på befrielsen från träldomshuset. Den intogs i sju etapper. Både bröd och vin, fruktsås och bittra örter hörde till menyen samt kanske också ett påskalamm. Vi säger ”kanske”, för alla judiska familjer hade inte alltid möjlighet att äta ett påskalamm. Men nu kommer vi till det som är viktigt att veta och förstå. Då Jesus intog denna sista måltid med sina lärjungar ersatte han de traditionella ord som husfadern uttalade med instiftelseorden till nattvarden. Den är ju det Nya Förbundets åminnelsemåltid. Då den judiske husfadern delade ut brödet sade han vanligen: ”Detta är det smärtans bröd som våra fäder måste äta.” Jesus bröt med traditionen och sade istället, i det han bröt brödet: ”Tag och ät. Detta är min kropp som offras för er. Gör detta till minne av mig”.Lärjungarna hade redan många gånger deltagit i en påskmåltid. De hade många gånger hört husfadern säga: ”Detta är det smärtans bröd som våra fäder måste äta.” Ingen av dem kan ha haft minsta tanke på att uppfatta dessa ord bokstavligt. Det hade ju gått många hundra år sedan judafolket spisade ”smärtans bröd” vid det farofyllda uttåget ur Egypten. Påskmåltiden var en typisk åminnelsehögtid. Den innehöll ingenting magiskt eller mystiskt på något sätt. Då nu Jesus istället för att upprepa de vanliga traditionella orden då brödet delades ut, istället sa: ”Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig”, då måste alla lärjungarna ha uppfattat dessa ord på samma sätt som husfaderns vanliga symboliska uttalande. De förstod genast att nu instiftar Mästaren en ny åminnelsehögtid. Hur skulle de kunnat tänka att brödet och senare vinet bokstavligen var Herrens lekamen och blod? En sådan bokstavlig tolkning av Jesu ord hade tvingat dem att tro att Jesus åt sitt eget kött och drack sitt eget blod och att han bjöd dem att göra detsamma. Detta är totalt orimligt.Nej, nattvarden är inte en mystisk ritual. Den kan helt enkelt inte vara något annat än en symbolisk handling. Någon gång har du säkert tagit fram ett foto av dig själv eller någon annan i familjen och sagt: ”Detta är jag. Och detta är min syster.” Inte i bokstavlig mening förstås. Men fotot föreställer och representerar dig och din syster. Den norske skribentens påstående att det inte finns något språk där ”är” betyder ”symboliserar” stämmer faktiskt lika dåligt på svenska eller norska som på grekiska.
Men blir inte nattvarden fattigare om vi betraktar den som ren symbolik?Jo, det menar naturligtvis sakramentalismens förkämpar. De vänder sig gärna mot dem som har en symbolisk uppfattning av nattvarden och säger: ”Ni förnekar ju det övernaturliga inslaget i nattvarden. Ni har bara en torr förnuftstro.” Många religiösa människor går idag gärna till sakramentalistiska kyrkor. De känner en stark dragning till det sakramentala och mystiska. Ta bort detta mysterium och religionen blir förfärligt fattig och ointressant för dem.Men nej, nattvarden blir inte fattig därför att man inte tror varken på katolikernas ”transsubstantiation” eller lutheranernas ”konsubstantiation”. Idag sker det förresten ett närmande mellan representanterna för dessa två teorier. Man minimerar skillnaden mellan dem. En katolsk teolog nämnde nyligen att både katoliker och lutheraner tror på ”Jesu verkliga närvaro” i nattvarden. Vi står med andra ord varandra mycket nära, menade han tydligen. Men för oss är frågan denna: Måste man omfatta dessa teorier eller en syntes av dem för att uppleva nattvardens rikedom? Absolut inte.Hela saken hänger på om man förstår skillnaden på tecknet (symbolen) och den verklighet som symbolen hänvisar till. Nattvarden eller brödsbrytelsen, som den även kallas, visar hän till korset och Jesu fullbordade försoningsverk. Vi blir på nytt påminda om hur mycket vår frälsning har kostat. Att få en större vision av Jesus är den största välsignelse du kan få i nattvarden. Det betyder mer än alla mystiska förvandlings - eller samexistensteorier runt brödet och vinet. Till sist skall vi sammanfatta nattvardens stora rikedom så som den framställs i Guds Ord. Men innan dess måste vi besvara en annan viktig fråga.
Varför är det farligt att förkunna syndernas förlåtelse genom nattvarden?Helt enkelt därför att den strider både mot Bibeln och sunda förnuftet. Bland dem som mer eller mindre regelbundet går till altaret (eller nattvardsbordet) i någon kyrka för att få del av de heliga gåvorna och motta syndernas förlåtelse, är det många som aldrig har upplevat en personlig omvändelse. De tror på ett frälsande sakrament. Men de har aldrig krönt Jesus Kristus till Frälsare och Herre i sina liv. Bibeln säger att-Den som döljer sina överträdelser, honom går det inte väl, men den som bekänner och överger dem, han får barmhärtighet. (Ords. 28:13)Ingen får därför syndernas förlåtelse bara genom att ta nattvarden. Sant sade en av vårt lands främsta väckelseförkunnare:-Den största villfarelse som finns är att predika syndernas förlåtelse skild från personlig omvändelse och tro. I instiftelseorden säger Jesus att hans blod skulle utgivas till syndernas förlåtelse. Nattvarden minner oss om detta. Men det är givetvis inte vinet i bägaren utan blodet på korset som bringar försoning och gör förlåtelsen möjlig. Att flytta själva grunden för syndaförlåtelsen från Golgata kors och till nattvardsbordet eller altaret i kyrkan måste vara fel. Professor Hallesby var en stor andlig hövding i den lutherska kyrkan. Han skrev värdefulla böcker, men i mångt och mycket var han sakramentalist. Han skrev en gång följande:-Jesu lekamen och blod får vi inte del i genom Ordet, varken det lästa eller det som förkunnas, men bara genom nattvardens sakrament.Vad Hallesby egentligen menar med att ”få del i Jesu lekamen och blod” får vi inte veta helt klart. Betyder det att få del i försoningens välsignelse? Betyder det att smaka kraften av Jesu för oss utgivna blod? Om detta är betydelsen måste väl förkunnelsen eller läsningen av Guds Ord kunna tillföra mig den välsignelsen och den kraften! Skriften säger ju att ”talet om korset är en Guds kraft.” Om det bara är vid nattvardsbordet vi kan få del i försoningens välsignelse, då kan ingen uppleva frälsning vid botbänken på Frälsningsarmen eller på knä inför Gud i enrum eller i samtalsrummet efter ett väckelsemöte. Men Gud vare lov, det är många som har upplevt syndaförlåtelse och nytt liv just på det sättet, utan att ha deltagit i nattvarden.
Vad betyder nattvarden för Guds folk?Både Jesu egna instiftelseord och Paulus undervisning i det första brevet till Korintierna ger oss svaret. Som vi redan nämnt är nattvarden först och främst en åminnelsemåltid. Vi tillägnar oss sanningen om Herrens dyrbara försoningslidande. Vi samlas för att minnas hans gränslösa kärlek och självutgivande. Det gläder både Frälsarens hjärta och hans lärjungars hjärtan att samlas för att minnas Honom och Hans verk. Vid nattvardsbordet samlas vi också i tillbedjan. I ödmjukhet ger vi vår frälsare och förlossare ära och pris. Vi betraktar i Ordet hans sköna bild och fördjupar oss i betydelsen av hans frälsargärning.Men vi är också samlade till en gemenskapsmåltid. I många församlingar lägger man stor vikt vid att använda ett enda bröd, som alla bryter sin del av. På det sättet bekänner vi att vi genom tron har del i Kristus, men också att vi tillsammans utgör en enda kropp. Just så uttrycker Paulus det, då han säger:-Välsignelsens bägare som vi välsignar, ger den oss inte gemenskap med Kristi blod? Brödet, som vi bryter, ger den oss inte gemenskap med Kristi kropp? Eftersom brödet är ett enda, är vi - fast många - en enda kropp, för alla får vi del av ett och samma bröd. ( 1 Kor.10:15-17)Blodet till ett förenar Nya förbundets folk! Detta betyder naturligtvis att nattvarden blir meningsfull bara för dem som verkligen vill höra Herren Jesus Kristus till. Nattvarden är också en förkunnelsens måltid.-Var gång ni äter det brödet och dricker den bägaren förkunnar ni alltså Herrens död, till dess han kommer. (1 Kor.11:26)Vi förkunnar Hans död! Vi förkunnar försoningens välsignade verklighet. Vi förkunnar att vi lever i det nya förbundets nådatid, då alla som tar sin tillflykt till Jesus kan bli frälsta. Vi förkunnar detta inför både människorna och den osynliga andevärlden.Det finns uppriktiga kristna som håller sig borta från nattvardsbordet på grund av en djup känsla av ovärdighet. Det står visst någonting i Bibeln om ovärdiga nattvardsgäster, säger de. Men nej, det gör det faktiskt inte. Däremot står det något om att på ett ovärdigt sätt delta i Herrens måltid. Det gör man om man går dit med ett obotfärdigt och oförsonligt sinne.Värdig att delta i brödsbrytelsen är ingen av oss. Men av nåd får vi vara med. Vi förkastar läran om syndernas förlåtelse i nattvarden. Men därmed menar vi givetvis inte att vi inte får komma till Herrens bord med vår synd och brist och motta nya rening. Det behöver vi. Men det är Jesu en gång för alla utgjutna blod som renar oss - inte de materiella gåvorna på nattvardsbordet. Dessa minner oss om att det är i Honom, Jesus, som vi har syndernas förlåtelse efter hans nåds rikdom.Tror inte också vi på Jesu verkliga närvaro vid nattvardsbordet? Naturligtvis gör vi det. Men vi begränsar inte hans närvaro till denna handling. Han är alltid närvarande då två eller tre samlas i hans namn. Tron på denna hans heliga närvaro behöver alltså inte vara förenad med en sakramentalistisk syn på nattvarden.Nattvarden påminner oss också om Herrens återkomst. Vi skall fortsätta att fira nattvard till dess Han kommer. Saliga dag då Frälsaren kommer för att hämta hem sitt återlösta folk!