Stig-Andreasson

Stig Andreasson rapporterar från en resa i Rumänien
**
**

**En dag i början av april i år äntrade Åse och jag ett flygplan på Rygge lufthavn utanför Moss med destination till Budapest i Ungern. Som resvan guide hade vi Jan-Egil Hafsahl från Pilgrimsfolket, som generöst bjudit oss på denna resa med anledning av min 80-årsdag. Vi hade länge närt en önskan om att få se Pilgrimsfolkets missionsarbete i Rumänien. Nu skulle vi få tillbringa två veckor på deras arbetsfält. Därför var det med stor förväntan vi tog plats på flyget.

Den ofelbara kyrkan, del 2
Analys av Stig Andreasson

Vem har rätt att tolka Bibeln? Vi har tidigare refererat till ”Enhetens vänner”, en sammanslutning av representanter från olika kristna läger, som av allt att döma önskar en förening mellan protestantiska samfund och påvekyrkan. På deras hemsida finner man ofta uttalanden, som egentligen inte förtjänar någon annan benämning än ”katolsk propaganda”. Frågan om bibeltolkning tas där upp i följande ordalag:

-För de kristna före reformationen var det självklart att Bibeln är kyrkans bok, och att det är kyrkan och dess lärda som har rätten att tolka den. Först boktryckarkonsten gjorde det möjligt att skilja Bibeln från kyrkan och göra den till en fristående klassiker att inhandla på den öppna marknaden och tolka efter eget tycke. Tanken är att Bibeln alltid skall utläggas, och att man alltid skall kunna finna fördjupade insikter genom att studera den. Men man tog det som självklart att detta skulle ske i kyrkans gemenskap och i överensstämmelse med hennes tro, inte i motsats till den. Just bibelordens mångtydighet och möjligheten att variera tolkningen fick kyrkan att blomstra i förkunnelse, hymndiktning och konst.

[Läs mer]

Den ekumeniska önskedrömmen

Det stora hindret för den kristna trons framgång i världen anses idag vara kyrkosplittringen. Globalt sett är den officiella kristenheten uppdelad i tre stora fraktioner; den romerskkatolska, den ortodoxa och den protestantiska. Hur skall dessa kunna förenas till ett? Ekumeniska optimister menar att lösningen måste vara att alla erkänner alla och gör en syntes av alla teser och antiteser som skrivits under historiens många lärostrider. Ja, varför skulle detta vara omöjligt? Det har ju faktiskt hänt att flera kristna samfund ingått förbund med varandra och gjort gemensam sak i missionsarbete och evangelisation. Men märk väl att i de fall då en sammanslagning av kristna samfund har skett, då har det varit mellan parter som betraktat varandra som systerkyrkor på ungefär samma nivå. Saken ter sig annorlunda för ett kyrkosamfund som anser sig ha ett ofelbart läroämbete och som proklamerar sig själv som absolut ensam bärare av den fulla sanningen. Ett sådant totalitärt kyrkosamfund kan givetvis bara tänka sig kristen enhet på ett villkor. Det är att alla övriga enhetssträvare underkastar sig det påstådda sanningsmonopolet.

Rapport från Frankrike av Stig Andreasson

Stina Fridolfsson introducerar:
Jag har haft den stora förmånen att vid tre tillfällen få följa med Åse och Stig Andreasson på resa till Frankrike och besöka några av de församlingar de gjort pionjärinsatser i. Den församling som fått speciell plats i mitt hjärta, är församlingen i Albi. Den växer och utvecklas. När de vid mitt första besök fick höra talas om Maranatas missionsarbete i Dominikanska Republiken, visade de stort engagemang, och har alltsedan dess sänt månatliga offer dit.
Då en gammal lada, nu restaurerad av många ivriga arbetare i församlingen, äntligen fick invigas som gudstjänstlokal var också jag inbjuden, men kunde inte åka vid detta tillfälle Ett år tidigare besökte jag tillsammans med Åse och Stig denna församling i Albi, och då åkte vi till den blivande möteslokalen. En stor del av församlingens syskon var engagerade i målande, spacklande, borrande och spikande. En underbar gudstjänst och församlingsgemenskap!

Text: Stig Andreasson

Människor kan bli oroliga för mycket olika saker. För en tid sedan beskrev en svensk luthersk präst sin djupa oro inför det närmande till den katolska kyrkan som sker inom praktiskt taget alla kristna samfund i vårt land just nu. På sistone har det emellertid visat sig att det också finns kristna som beklagar denna utveckling och varnar för den. Detta har nu fört till att den breda ekumenikens talesmän i sin tur blivit verkligt oroliga. Och samtidigt förvirrade. Vilket ibland gör att de talar med kluven tunga. Här resumeras några smakprov på vad som skrivits från det hållet på sistone.

Stig Andreasson har läst boken och ger här sina reflektioner.

Detta är titeln på Tomas Dixons nya bok, utgiven på Gospel-Media. Utan frågetecknet kunde en sådan titel uppfattas som ett nytt utslag av katolsk propaganda. Men nu står frågetecknet där och det betyder att boken vill vara ett svar på en mycket viktig fråga, som i något utsträckt betydelse kan formuleras så här: Är enhet under påven en framkomlig väg för bibeltrogna och evangeliska kristna i Sverige? Tomas Dixon är journalist och skriver ledigt och lättfattligt. Han är inte en fanatisk ”antikatolik”. Han berättar om positiva erfarenheter från sitt medlemskap i en katolsk, karismatisk kommunitet i Österrike. Han är inte heller fanatiskt frikyrklig. Han berättar nämligen om negativa erfarenheter av svensk frikyrkomiljö. Han försöker därför undvika alltför svart-vita positioner. Idag har han emellertid skrivit ut sig ur den katolska kyrkan och hans grundsyn är avgjort evangelisk.
Boken innehåller många allvarliga ord om hur den kristna tron försvagas i Västeuropa, om det växande hotet mot religionsfriheten och om den katolska kyrkans alltmer dominerande ställning inom EU. Det sistnämnda ser han som en utveckling mot ett mer totalitärt och därmed mindre demokratiskt och fritt Europa. Det starkaste argumentet mot att evangeliska kristna skulle kunna ingå i en enhet under påvens överhöghet, anser Dixon vara den påvliga ofelbarhetsdogmen. Detta summerar han i frågeform på följande sätt: ”Hur skulle det mänskliga ämbete, som under historien initierat erövringskrig och folkmord, inkvisition och antisemitism – och som dessutom förklarat sig ofelbart så att det i princip inte kan be om och få förlåtelse – hur skulle det ämbetet kunna symbolisera och förverkliga den enhet, som Jesus talar och ber om i Johannes 17 ?”
Denna innehållsrika mening i frågeform utgör faktiskt svaret på frågan som ställs i bokens titel. Och det svaret är tydligt nog. Författaren tar också med viktiga upplysningar om katolsk Mariadyrkan samt om påvekyrkans alltjämt gällande förbannelser över annorlunda troende. I vissa mer periferiska frågor kommer förmodligen en del av hans läsare att ha något avvikande åsikter. Men bokens centrala budskap är odiskutabelt klart och tydligt. Den borde läsas och begrundas av kristna i samtliga samfund. Inte minst borde alla ledande och tongivande personer i kristenheten och framför allt den breda ekumenikens sympatisörer läsa Dixons bok. n

Stig Andreasson rapporterar

Frankrikes nordligaste region består av två län, som näst efter Paris-regionen är landets folkrikaste område med drygt 4 miljoner invånare. En av regionens folkvalda politiker, parlamentsledamoten Christian Vanneste, blev för ett par år sedan föremål för särskilt stor uppmärksamhet. I parlamentet gjorde han nämligen ett negativt uttalande om homosexualiteten, som uppfattades som stridande mot gällande antidiskrimineringslagar i landet. Frankrike har nämligen sakta men säkert utvecklat sig i samma riktning som Sverige då det gäller att slå vakt omkring det man kallar ”de homosexuellas rättigheter.”
Sedan vänsterregeringens tid fanns det en lag i landet som förbjöd arbetsgivare att avskeda folk på grund av deras ”moraliska beteende.” Den lagen fräschades senare upp så att det blev olagligt att diskriminera arbetstagare på grund av sexuell läggning. Vidare förbjöd samma lag diskriminering av homosexuella vid uthyrning av lägenheter. Nästa steg blev en lag som antogs helt i slutet av 2004 och som förbjuder alla offentliga uttalanden som kan uppfattas som motvilja eller avsky för de homosexuella. Ett sådant beteende kallas ”homofobi”, vilket uppfattas som en fientlig hållning till de homosexuella och som därför fördömes på samma sätt som ”xenofobi” (främlingshat) samt alla former av rasistiska uttalanden. Denna lag kommer mycket nära den svenska lagen, som fort katalogiserar alla negativa uttalanden om homosexualitet som ”hets mot folkgrupp”.
Både i Sverige och i Frankrike uppstår givetvis problemet hur en sådan lag skall tolkas i förhållande till tros – och yttrandefriheten. Det fick den omtalade parlamentsledamoten Christian Vanneste uppleva inpå bara kroppen efter att han i parlamentet hade sagt, att homosexualiteten utgjorde en fara både för samhället och för mänskligheten i övrigt. Han blev anmäld av flera homofila organisationer och dömdes i flera instanser att betala höga böter och skadestånd till dessa organisationer. Varje gång överklagade han domstolsbesluten till dess saken hamnade i den s.k. ”Cour de cassation”, landets högsta juridiska instans, som ensam kan förändra andra domstolsbeslut. Denna högsta domstol frikände honom den 12 november och fastslog att han inte hade brutit mot lagen om yttrandefrihet. Han hade inte angripit några enskilda personer utan bara uttalat sin mening om den kontroversiella företeelsen ”homosexualitet”.
Högsta domstolens förnuftiga beslut utlöste stor glädje bland Vannestes vänner och meningsfränder. Det hela kan faktiskt jämföras med pastor Åke Grens upplevelse i Sverige. Christian Vanneste är inte ansluten till någon evangelisk eller protestantisk kyrka men nämnde med stor tacksamhet att den ende, som stod upp till hans försvar i den andra domstolsakten, faktiskt var en protestantisk pastor! Efter frikännandet blev Vanneste omedelbart ansatt av frågor från fräna journalister både i radio och på TV. Han klarade sig galant. Han är en stilig och vältalig 61-åring med ett vänligt ansikte, som faktiskt inte utstrålar aggressivitet mot någon människa.
”Du har sagt att de homosexuella är sekteriska”, utropade journalisten ”Nej, det har jag aldrig sagt”, svarade Vanneste.
-Vad jag har sagt är att de organisationer, som påstår sig representera de homosexuella, är sekteriska. För så fort någon uttrycker en annorlunda uppfattning än deras egen så polisanmäler de honom. Det är väl att vara sekterisk i högsta grad.
Journalisten hämtade nya krafter och utbröt: Ja, men du har sagt att heterosexualitet är högre och bättre än homosexualitet!” ”Det är ett matematiskt påstående”, svarade Vanneste leende.
-Vem som helst förstår ju att om alla blir homo så är det snart ute med oss. Hade Adam varit ”homo”, så hade vi inte suttit här idag och diskuterat de här frågorna. Personligen hade jag aldrig tänkt mig att man här i Voltaires hemland skulle kunna hamna framför en domstol på grund av de åsikter man har i en eller annan fråga. Voltaire präglade ju det berömda uttrycket: ´Jag är djupt oenig i dina åsikter, men jag är villig att kämpa till döds för att du skall få rätt till att framföra dem.´” Att anklaga någon för ”homofobi” så länge man inte ens har gjort en ordentlig analys och gett en definition av ordets betydelse är också orimligt.
Ja, så slutade alltså Frankrikes första domstolssak med en s.k.”homofob” på de anklagades bänk. Högsta domstolen tog sitt förnuft tillfånga och värnade om yttrandefriheten. Just nu ser det inte ut som om landet vill gå vidare med ytterligare ”homovänliga” lagar. Belgien, Holland, Spanien och Norge har infört könsneutral äktenskapslag. Sverige står i beredskap att göra detsamma. Men franska myndigheter är ytterst tveksamma till en sådan utveckling. I januari 2005 tillsatte parlamentets ordförande en kommission, bestående av 30 politiker och sakkunniga, som skulle belysa frågan i hela dess bredd. Resultatet blev en rapport på 400 sidor. Den konkluderade med att Frankrike inte borde införa någon könsneutral äktenskapslag. Homofila borde heller inte få adoptionsrätt. Man kom fram till dessa konklusioner genom att sätta fokus på barnens rättigheter och vad som är bäst för dem.

Analys av Stig Andreasson

Den franske parlamentsledamoten Christian Vannestes erfarenhet av att komma i klammeri med rättvisan, anklagad för ”homofobi”, föranleder mig att skriva
något om detta besynnerliga ord. Vad betyder det egentligen?
En ”fobi” betecknar enligt Norstedts svenska ordbok ”en sakligt omotiverad fruktan eller avsky, ofta av mer eller mindre sjukligt slag.” Medicinskt och psykologiskt är detta den exakta betydelsen. Det finns en mängd olika slags ”fobier”, som uttrycks i diverse ordkombinationer. Vi tar några få exempel. Agorafobi betyder torgskräck, alltså rädsla för att gå över öppna platser. Xenofobi är avsky för allt utländskt. Främlingshat med andra ord. Zoofobi är en onormal skräck för vissa djur.
Eftersom ordet ”homo” betyder likartad, av samma art eller kön skulle ”homofobi” då betyda en sjuklig fruktan, avsky och avsmak för alla personer som är av samma kön som man själv är. Att detta ord inte finns med i vanliga ordböcker beror naturligtvis på att ingen någonsin har haft behov av att beskriva ett sådant tillstånd. Känner du någon kvinna som har en sjuklig rädsla för alla andra kvinnor, bara för att de är kvinnor? Vet du om någon man som blir gripen av skräck och avsky så fort han konfronteras med andra män, bara för att de råkar vara män? Nej, detta är nog en form av ”fobi” (sjuklig skräck) som vi knappast behöver något ord för.
Rent språkvetenskapligt är alltså ”homofobi” och ”homofob” fullständigt inkorrekta ordkonstruktioner. De är rena missfoster. Det erkänner också uppslagsverket Wikipedia. Där får vi veta att ordet ”homophobia” är en ”neologism” (ett nytt ord), som uppfanns av psykologen Kenneth Smith 1971. Varför valde denne psykolog att kalla dem som inte är positiva till homosexuellt samliv för ”homofober”? Ville han påvisa att denna negativa inställning är sjuklig och abnorm?
Det är inte lätt att veta. Ordet är nytt och man har gett det den betydelse man önskar. Vi har sett att denna inte stämmer med språkvetenskapen. Den stämmer knappast bättre med gängse psykologiska uppfattningar. Det finns nämligen ingen patologisk homofobi, som alltså skulle vara följden av ett sjukdomsförlopp i en människas kropp eller psyke. Ingen normal läkare eller psykolog skulle våga påstå något sådant. Men ordet är som sagt nytt och betydelsen är precis lika ny. Idag uttrycker ”homofobi” helt enkelt fientlighet mot homofilt samliv. Men i praktiken stämmer inte heller detta. Ofta räcker det nämligen med att någon har svårt att betrakta homosexualitet såsom naturlig för att genast bli betecknad som “homofob.” Ordet används då som uttryck för en åsikt som idag inte anses etiskt, moraliskt och politiskt korrekt. Numera anses man lida av någon slags ”fobi” (sjuklig skräck) om man håller fast vid gamla vedertagna värderingar på sexuallivets och familjelivets område.
Skall vi låta oss gripas av den heta vurmen att bruka sådana främmande ord i tidens moraldebatt? Skall vi sätta etiketten ”gynofober” på alla homosexuella män? Det skulle understryka att de har en sjuklig skräck och avsky för kvinnor. Skall vi kalla både lesbiska kvinnor och homosexuella män för ”heterofober”, alltså personer som har sjuklig skräck och avsky för personer av motsatt kön? Nej, jag tror ingen blir betjänt av att sådana nedsättande etiketter klistras på någon av våra medmänniskor. Många har problem på känslolivets område. Det finns många sårade hjärtan. Somliga har aldrig funnit sin rätta identitet som män och kvinnor. Förolämpande etiketter löser inga problem. Det kan emellertid evangeliet om Jesu Kristi frälsande kärlek göra. Han kan få allt på rätt plats i ett kaotiskt människoliv. Då kan alla ”fobier” bytas ut mot jämvikt, balans, frid och harmoni.

Vittnesbörd och appell av Stig Andreasson

Torpstugan med det låga taket
I min västgötska hembygd fanns en del små stugor med mycket låg takhöjd. Min farfars torp var av den typen. Då min farbror, som var ett stycke över medellängd, vankade omkring därinne i stugan rörde hans hår vid det vita papptaket. Halvvägs mellan mitt barndomshem och skolan där jag lärde mig läsa låg en liknande torpstuga. Takhöjden torde ha varit ungefär densamma som hemma hos farfar. I den stugan bodde en äldre kvinna, vars rygg var böjd av ålder och hårt arbete. Hon hade väl därför inga direkta problem med takhöjden. Men hennes äldste son, som också bodde hemma, måste nog böja på nacken då han skulle gå in genom dörren.

Undervisning av Stig Andreasson

Jag tror jag har något viktigt att säga. Först och främst ska jag läsa Guds Ord. Vi läser ur första Korintierbrevet:
-Ty talet om korset är visserligen en dårskap för dem som gå förlorade, men för oss som bliva frälsta är det en Guds kraft. Det är ju skrivet: ”Jag skall göra de visas vishet om intet, och de förståndigas förstånd skall jag slå ned.” Ja, var äro de visa? Var äro de skriftlärda? Var äro denna tidsålders klyftiga män? Har icke Gud gjort denna världens visdom till dårskap? Jo, eftersom världen icke genom sin visdom lärde känna Gud i hans visdom, behagade det Gud att genom den dårskap han lät predikas frälsa dem som tro. Ty judarna begära tecken, och grekerna åstunda visdom, vi åter predika en korsfäst Kristus, en som för judarna är en stötesten och för hedningarna en dårskap, men som för de kallade, vare sig judar eller greker, är en Kristus som är Guds kraft och Guds visdom. Ty Guds dårskap är visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor. (1 Kor 1:18-25)
Vi tar också v 2 i andra kapitlet:
-Ty jag hade beslutit mig för, att medan jag var bland eder icke veta om något annat än Jesus Kristus, och honom såsom korsfäst.

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift: