Stina-Fridolfsson

Stina Fridolfsson intervjuar Lill Hafsahl för Radio Maranata

Radio Maranata fick tillfälle att intervjua Lill Hafsahl i samband med att hon tillsammans med sin man Jan-Egil deltog i Maranataförsamlingens bibelskola några dagar. Tidningen Midnattsropet vill också till sina läsare förmeda hennes skildring av det hon funnit ge livet mening. Gripande och utmanande! Jag föddes på en liten ö i Trøndelag som heter Frøya. Pappa var fiskare, men det blev dåligt med fisk, då började han resa i utlandet. Mamma ville då flytta närmare barnen, som bodde på fastlandet. Vi var sex syskon. Själv var jag yngst, född ganska långt efter de övriga, så jag fick känna mig som enda barnet.Mamma tillhörde pingstförsamlingen, så jag är uppväxt i en liten, levande pingstförsamling med bönemöten och liv. Jag tyckte om detta liv, fram tills jag var omkring tretton år. Varje morgon hade mamma bönemöte och jag brukade vara med, men när jag då blev litet äldre, orkade jag inte gå ner på de här bönemötena hon hade. Då låg jag längre, och väntade tills hon var klar. Skoltiden gick, jag var med i församlingen och lät döpa mig då jag var 14 år. Jag upplevde verkligen pånyttfödelse. Det var väckelse i församlingen, vi var en ungdomsskara som ivrigt sökte efter andens dop. Innan jag döptes i vatten, blev jag döpt i anden. Det var en mäktig upplevelse. Så jag bestämde mig tidigt för att bli en kristen.Men så flyttade jag hemifrån och tog jobb på en fabrik. På kvällarna gick jag skola, och läste in handelsexamen. Jag började komma bort ifrån mitt kristna liv. Visserligen gick jag på möten i Maran Ata-templet i Oslo, men, ärligt sagt – det var nästan inget innehåll i mötena. Det var mycket sångarglädje och lovsång, men ingen fördjupning. Det fanns inga bibelstudier. Man kom tom till mötena, och var lika tom när man gick hem. Det gav ingenting.Till slut reste jag tillsammans med en väninna på en semesterresa. Då hade jag kommit långt bort från Gud. Men jag var litet rädd, så jag packade i alla fall med mig bibeln. Och på den här semesterresan levde vi verkligen inte som kristna. Och jag hade frågan inom mig: vad händer nu, Lill? En kväll då vi varit ute, var jag väldigt rädd. Då tog jag fram bibeln och slog upp den. Den öppnades på Psalm 139:

Ledare av Stina Fridolfsson

Under 1960-talet bröt en väckelse fram i vårt land, som gick under benämningen Maranataväckelsen. I tidningen Midnattsropet, som från 1960 förmedlade rapporter, förkunnelse, analyser och reportage, kan man göra sig en bild av vad Maranataväckelsen medförde. Det blev förnyelse och frälsning för många och även konfrontationer och uppbrott från både politiska och kyrkliga lojaliteter och band. Det gällde exempelvis partipolitik, fackföreningsanslutning, samfundsbildning, och organiserad ekumenik. Arne Imsen gav ut några böcker, där han på ett speciellt sätt skildrade både Maranatabudskapet och dess konsekvenser. I böckerna I världen men icke av världen; Tid att Vakna, Fruktad Frihet och Bannlyst frihet framgår hur obekväm levande kristendom ter sig för etablissemanget. Ja, faktum är att Arne Imsens förkunnelse blev så obekväm, att Maranataförsamlingen, samt församlingens företag Hotell Pilgrimshem och Bällsta Taxi aldrig fått annonsera i tidningen Dagen. Företagen lämnade 1995 in en anmälan till Konkurrensverket, för att få prövat om en statssubventionerad dagstidning har rätt att bojkotta annonser på detta sätt. Konkurrensverket tog upp ärendet och infordrade en förklaring av tidningen Dagen, som hänvisade till tryckfrihetsförordningen. Så här kommenterade Arne Imsen detta:

Stina Fridolfsson intervjuar Mekki Drihem

Åse och Stig Andreasson, som under ett halvt sekel varit verksamma som missionärer i Frankrike, har under dessa år fått vara med och bygga upp flera församlingar där. De reser då och då på besök till dessa församlingar. Från Albi i söder, Vesoul femtio mil längre norrut, och ytterligare några platser för att så avsluta i en församling i Belgien, där de på senare år varit medhjälpare i en församling, i förkunnelse och själavård.För några år sedan fick jag förmånen att följa med Stig och Åse på en resa då de besökte församlingar de grundat. I samband med det fick jag berätta om missionsarbetet i Dominikanska Republiken. Det medförde att Maranataförsamlingens mission i Dominikanska Republiken sedan dess har förebedjare och offrare i Frankrike och Belgien.

Ledare av Stina Fridolfsson

I DAGENS SVENSKA samhälle har genuspedagogik blivit en självklar del av fostran. Det räknas som fördomar att anse det vara naturligt att flickor har andra psykologiska och sociala funktioner än pojkar. När GB glass nyligen började sälja en rosa, glittrig stjärnformad glass, som kallas ”Girlie”, blev det orsak till en hetsigt uppblossad könsdebatt!Könsdebatt! Det är helt ofattbart att man på fullt allvar kan hävda att det inte är någon skillnad mellan pojkar och flickor. Med krav på betoning av människors lika värde ska man över huvud taget inte låtsas om psykologiska, och knappt heller biologiska skillnader som finns mellan könen.
I BIBELN BESKRIVS hur man och kvinna, familjen, skapades och gavs uppgifter som svarade mot Guds plan. Människan skapades till Guds avbild; till man och kvinna, med uppgift att föröka sig och uppfylla jorden. Allt för att Guds härlighet och makt skulle allt mer bli uppenbar. Barnen som föddes fick lära sig att i gudsfruktan hedra far och mor.Utvecklingen har gått mot en fruktansvärd degenerering, som Petrus skrev i sitt andra brev: ”Då nu allt detta går mot sin upplösning…”. Mänsklighetens värste fiende, Satan, har ingivit människan att i humanismens, kärlekens och demokratins namn göra revolt mot den skapelsens ordning, som kommer till uttryck i bibeln.Hur kan det komma sig att den finaste institution människan fått - äktenskapet - ska likställas med olika typer av registrerade partnerskap, som har helt annat innehåll och syfte än äktenskapet mellan man och kvinna, det som Gud instiftade för släktets fortbestånd och en djup hemlighet som församlingens förebild? -Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem; Gud sade till dem: ”Varen fruktsamma och föröken eder, och uppfyllen jorden och läggen den under eder. (1 Mos 1:27-28) -”Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött.” -Den hemlighet som ligger häri är stor; jag säger detta med tanke på Kristus och församlingen. (Ef 5:31-32)Vad händer i vår värld? Varför är det så många unga människor som förlorat livsidealen? De drömmer inte längre om att som man och kvinna bilda familj, få barn och älska varandra i nöd och lust. De har i skolan genom ihärdig propaganda fått lära sig att det är bra att leva ut sina drifter, bara man använder skyddsmedel mot könssjukdomar och ofrivillig graviditet. De sexuella drifterna ska stimuleras och levas ut för njutningens skull - under namn av kärlek.
NU EXPERIMENTERAS EN hel del med provrörsbefruktning. Alltså inte bara när det gäller att hjälpa ofrivilligt barnlösa par, utan de som valt en pervers relation, ska ha rätt till att ”skaffa” barn, än om det inte går till på naturligt vis, och man föredrar att inte utnyttja de förutsättningar vi fått i skapelsens ordning. Läste en intervju med en kvinna, som valde att åka till Danmark där man mera fritt än i Sverige kan köpa sig en provrörsbefruktning. Hon hade ett barn, och ville ha ett till. Hon ”valde bort pappa-ingrediensen i det klassiska mamma-pappa-barn-receptet”, för att undvika riskera en jobbig relation med en man, och ändå se till att hennes lilla flicka fick ett syskon! ”Det är mycket bättre att jag gör på det här sättet än går in i någon halvtaskig relation,” förklarade den blivande mamman i artikeln.Någon självständig kvinna som kan betala ännu mera, har möjlighet åka till USA och plantera in ett befruktat ägg i sin livmoder, för att på så sätt kunna vara helt säker på att barnet som föds inte har genetisk anknytning till den som ska föda det. Det innebär också att det inte är nödvändigt att just en kvinna ska behöva vara gravid. Man kan låta exempelvis en ko sköta om graviditeten. Då slipper man den obekväma graviditeten, att bli otymplig i kroppen, och genomgå en smärtsam förlossning. Slipper riskera sitt framtida utseende. Allt fler kvinnor väljer att låta befrukta sig på konstgjord väg, för att slippa ha en far till sitt barn. Är det för att få ensamrätt till barnet? Men det rimmar väldigt illa med utvecklingen, eftersom vi lever i ett samhälle där det allt tydligare uttalas att det är staten som äger barnen. I denna tid fostras föräldrar målmedvetet in i rollen som statens tjänare att skaffa och vårda barnen. Och det under minutiös kontroll; allt från barnavårdcentral, daghem, skola, fritidshem. Skulle barnen känna sig styrda, förtryckta eller kontrollerade av föräldrarna, finns barnombudsmän på alla nivåer att vända sig till. Nu skriker man om “kvinnofällor” - alltså statsbidrag till den förälder som stannar hemma hos sina barn. Det drabbar ju oftast kvinnor, som genom att stanna hemma hos sina barn kan förlora lönepoäng och möjlighet till karriär. Ja, visst finns det kvinnofällor. Barnfällor. Mansfällor. Om man sänder barnen till dagis så fort föräldraledigheten är över för att snabbt återgå till yrkeslivet, så räddar man kanske karriären. Men vad kostar det att förlora möjligheten till harmoniskt familjeliv, med den närhet till sina barn som bör vara naturligt? Väljer man vårdnadsbidrag, och på det sättet accepterar lön av staten för att ta hand om sitt barn, verkar situationen bättre. Men då är man anställd för att ta hand om barnet. Vem äger barnet?
SVERIGE INFÖRDE LAGEN om fri abort 1975. Att över 30.000 kvinnor i Sverige varje år, med hjälp av skattemedel och uppmuntrade därtill av kuratorer, lärare, läkare, ja rent av föräldrar, berövar livet på sitt ofödda barn, är ett faktum som kastar en ödesdiger skugga över vår nation. När man sedan år 1979 införde lagen om förbud mot aga, kan man tänka att denna lag ska vara till skydd för barn som trots alla hinder i alla fall får komma till världen. Det är ett misstag att tänka så. Faktum är att agalagen tvingades fram på grund av att kärnfamiljen redan var söndervittrad och förstörd. En förtrolig gemenskap mellan föräldrar och barn är förutsättningen för att fostran och tuktan som är anbefalld i Guds eget ord ska kunna tillämpas.Nu är det nästan omöjligt att citera bibelordet, där vår käre himmelske Fader talar: -Och I haven alldeles förgätit den förmaningens röst som talar med eder, såsom man talar med söner: ”Min son, förkasta icke Herrens aga, och giv dig icke över, när du tuktas av honom. Ty den Herren älskar, den agar han, och han straffar med riset var son som han har kär.” -Det är till eder fostran som I fån utstå lidande; Gud handlar med eder såsom med söner. Ty var finnes den son som icke bliver agad av sin fader? Om I lämnadens utan aga, medan alla andra finge sin del därav, så voren I oäkta söner och icke äkta. -Vidare: vi hava haft köttsliga fäder, som agade oss, och vi visade försyn för dem; skola vi då icke mycket mer vara underdåniga andarnas Fader, så att vi få leva? De förra agade oss ju för en kort tid, såsom det syntes dem gott, men denne agar oss för vårt verkliga gagn, för att vi skola få del av hans helighet. -Väl synes alla aga för tillfället vara icke till glädje, utan till sorg; men efteråt bär den, för dem som hava blivit fostrade därmed, en fridsfrukt som är rättfärdighet. (Hebr 12:5-11)
INTE ENS IBLAND kristna, kan man längre tala om nödvändigheten av aga, nödvändigheten av den fostran som ska medföra en fridsfrukt som är rättfärdighet.Vad blir det istället? Trosrörelsens framgångsteologiska förespeglingar. Materiella fördelar i tiden för den som har den rätta tron. Inomvärldslig kamp för fredlig samexistens, växande församling med maktposition i samhället och politiska värderingar. Ekumenisk gemenskap. Men absolut ingen fridsfrukt som är rättfärdighet, för den hör himmelrikets medborgare till. De lärjungar som följer Jesus, de följer Lammet vart det går och vet att det må vara lärjungen nog om det går honom som hans Mästare. -Mina älskade, förundren eder icke över den luttringseld som är tänd bland eder, och som I till eder prövning måsten genomgå, och menen icke att därmed något förunderligt vederfares eder; utan ju mer I fån dela Kristi lidanden, dess mer mån I glädja eder, för att I ock mån kunna glädjas och fröjda eder vid hans härlighets uppenbarelse. -Saliga ären I, om I för Kristi namns skull bliven smädade, ty härlighetens Ande, Guds Ande, vilar då över eder.(1 Petr 4:12-14)
DEN SOM INTE vill acceptera det Guds ord talar till undervisning när det gäller familjelivet, går miste om en viktig dimension i livet. Äktenskap och familj är den dyrbara förebild vi har i tiden för att lära oss förstå den förtroliga gemenskap Gud vill ha med människan. Den treenige guden inblåste sin livsande i människans näsa när han skapade henne till sin avbild, till man och kvinna, för att det ända från början skulle finnas en förkroppsligad aning om den härlighet som väntar den som blivit himmelrikets medborgare.Till församlingen i Efesus skrev Paulus om familjelivet som grundsten i församlingslivet. (Ef 5:21-33)Naturligtvis är ett sådant bibelcitat hopplöst omöjligt att försöka förverkliga i vår tids kristna församlingar, där världens ande råder. Där man erbjuder effekter, njutning och uppmuntran till självförverkligande, för att inte medlemsantalet ska krympa.
JAG FÖRSÖKER HÄR skriva en helt omöjlig artikel. Vi lever i en tid med så förvända värderingar, osunda, perverterade begär och hetsande propaganda för allt som man kan njuta av i tiden. Men få vill lyssna till vår Frälsare Jesus Kristus, som kallar oss att gå vetekornets väg. Att ge upp vårt eget, att vända ryggen till den onda världens livsstil och söka Guds vilja. Att samla skatter för himlen, att fästa blicken på Jesus Kristus, att tänka på honom och vandra i anden, så att vårt liv blir en skörd för evigheten.

Stina Fridolfsson intervjuar Stig och Åse Andreasson

Stig och Åse har inga tankar på att ta pension från förkunnargärningen. De åker runt och besöker församlingar, Stig predikar och skriver, varnar, tröstar och förmanar, med brinnande iver att klart presentera Jesus Kristus, den ende som kan frälsa.

Som ung och nyfrälst besökte Stig ofta bygdens enda pingstvänner, det var en mor och son som drev ett lantbruk utanför Borås. Det blev alltid bibelläsning och bön hos dem. De hade Evangelii Härold. Stig satt vid ett tillfälle och bläddrade i tidningen och kom att läsa en artikel som en missionär skrivit om den andliga nöden bland katolikerna i Belgien. Den grep tag i honom. Under ett bönemöte ett par dagar senare talade Gud starkt till honom om Frankrike. Ganska snart började han därefter läsa en Hermodskurs i franska. Det här var 1948. Snart reste han ner till Frankrike, och började arbeta. Några år senare fann han sin hustru Åse från Norge, och de sändes år 1958 av Helgelseförbundet ut som missionärer till Frankrike, där de har arbetat tillsammans sedan dess.Det är fascinerande höra Stig berätta om hur han på varje ny plats de kom till, gick runt och knackade dörr och försökte sälja biblar och samtala med människorna. Många var misstänksamma, och att läsa bibeln på sitt eget språk, visste de att prästerna inte tyckte om. Men den unga missionärsfamiljen vann människors förtroende, och efter ihärdigt, tålmodigt såningsarbete, fick de vara med och skörda. De har varit med om att grundlägga flera församlingar, som de ständigt har kontakt med och besöker. Dessutom har Stig gett ut några böcker, och även översatt en del böcker till franska.För tio år sedan tog tidningen Midnattsropet kontakt med honom, i samband med en önskan att få publicera ett stycke från en av hans böcker. Det blev en givande kontakt, som har resulterat i många värdefulla artiklar i tidningen Midnattsropet. Jag har även vid ett par tillfällen beretts möjlighet besöka makarna Andreasson, och fått en liten inblick i missionsarbetet som omfattar en hel del platser i Frankrike.
Det har med åren varit många krävande mötesresor och engagemang i både Frankrike och de nordiska länderna. Stig och Åse har nu när de hunnit en bra bit förbi pensionsåldern – de är 77 och 76 år gamla – valt att säga upp bostaden i Frankrike, och bosätta sig i Norge. De planerar dock redan en resa till Frankrike igen, för att besöka församlingarna de grundat och även många människor som de har själavårdande kontakt med. De kan inte befria sig från ansvaret de känner för vännerna där.Jag fick tillfälle att besöka missionärsparet i deras trivsamma hem i Moss. Under mer än femtio års tjänst på missionsfältet och tät kontakt med hemförsamlingar och missionsorganisation, har de inte kunnat undgå märka en utveckling, som gett dem många funderingar. Vi samtalade en del, Stig berättade litet om hur det var när han kom ut på missionsfältet och svarade på några frågor som uppstod utifrån de reflexioner han gjorde. -Vad jag visste om katolikerna innan jag åkte till Frankrike, hade jag läst mest i skolan; att de levde i mariakult, helgondyrkan och gärningslära. När jag kom till Frankrike skaffade jag mig en katolsk katekes, och kom underfund med vilka groteska villfarelser katolikerna stod för. Stig Abrahamsson, som under lång tid var missionsföreståndare i HF ivrade varmt för missionen i Europa och hade nöd för de katolska länderna. Vi fick när vi besökte Sverige åka runt och informera om situationen i Frankrike, och motivera trossyskonen att bedja och offra för det angelägna missionsarbetet. Efterhand blev det svårare att resa på det sättet och ha möten överallt. -Nu är samhälls- och församlingsstrukturerna så förändrade. Det går knappt att utlysa enkla möten, det är svårt att samla folk som förr, då man kunde ha möten varje veckokväll och tre möten på söndag! -Även när det gäller de evangeliska tidskrifterna, så har det blivit stor förändring. Det är en identitetskris i hela kristenheten. Man har förlorat kontakten med sina andliga rötter. Det verkar som om de yngre som tagit över, har en helt annorlunda inställning än deras föregångare hade. Bland annat synen på katolicismen, men också mångt och mycket annat i kristenheten. Förändringen under en generation har gått fort. En hel del av våra bästa evangeliska sånger är okända för många kristna ungdomar idag. Man har fått en helt ny repertoar, som jag upplever väldigt ensidig och ytlig. Bakom den finns en teologi som vi absolut inte hörde talas om i våra unga dagar. I min hemstad var praktiskt taget alla pastorer i de olika kyrkorna väldigt gedigna bibelförkunnare. De hade olika uppfattning i vissa frågor; men de hade ändå mera solid, biblisk undervisning. Det verkar som om något gått förlorat. Man får intryck av att det i vår tid inte finns sådana personligheter. Stig gör en paus, och funderar litet. Säger sedan självironiskt: -Man ska naturligtvis inte idealisera. Gamla kverulanter vill förstås förgylla det förflutna. Men jag kan inte frigöra mig från känslan att det var en generation förkunnare den tiden av en sort som man inte möter så mycket idag. -Det är väldigt annorlunda att komma hem till Skandinavien nu. Det Skandinavien vi lämnade för att arbeta i Frankrike finns inte kvar. Väckelsefromheten präglade då kristenheten mycket starkare än den gör idag. -Församlingarna har blivit likformade. Originaliteten är borta. Alla ska ha samma sorts musik, lovsånger och overheadapparater. Man ska följa bestämda trender.
Stig har läst om att man just nu i Sverige har besök av en grupp från retreatcentret i Taizé. “Bland dagens unga stockholmare finns det en längtan efter en djupare andlighet, men också en känsla av att inte rymmas i samhället och i de etablerade kyrkorna. Detta har skapat ett slags andlig förvirring, och de unga behöver sällskap på vägen.” Så skrev Stockholms kyrkoledare till Taizékommuniteten för att vädja om att några av den ekumeniska kommunitetens bröder skulle komma och stanna i Sverige under några månader under våren 2007. -Det är verkligen ett lågvattenmärke för svensk kristenhet, när de väljer att hämta hjälp från ett katolskt retreatcenter i Frankrike, menar Stig.I början av 1960-talet läste han i Svensk Veckotidning (Missionsförbundets organ) en rapport av en pastor som besökt Taizé. Denne presenterade kommuniteten där som ett väckelsecentrum. Denna framställning stod i bjärt kontrast till den uppfattning evangeliska ledargestalter och teologer i Frankrike hade. De uppfattade kommuniteten i Taizé som femtekolonnare, ett förföriskt center som förleder de protestantiska kyrkorna till en pro-katolsk uppfattning. Det river ner skillnaden mellan evangelisk och katolsk tro. Allting blandas, man framställer det ena lika bra som det andra. Det finns mycket i Taizés fromhetsstil som är av katolskt ursprung, och därmed bryter med evangelisk kristendomsförståelse. Stig skrev en artikel där han beskrev hur evangeliskt kristna teologer i Frankrike uppfattar Taizé, och sände till Svensk Veckotidning. Han fick tillbaka den, med besked att det inte fanns plats för den. -Man har distanserat sig från kristet evangeliskt tänkande, när man numera menar att man kan hämta hjälp från Taizé för sekulariserade svenskar. Taizébröderna försöker påverka protestantiska pastorer att inte idka “proselytism” ibland katoliker, som bör räknas som våra syskon i tron.
Stig berättar också att en advokat i Strassbourg, Fredrik Hoffet skrivit en del mycket uppmärksammade böcker om den katolska kyrkan och dess strategi för att knäcka det protestantiska tänkandet. Han menade att det skulle vara lätt för katolska kyrkan att inta Skandinavien, eftersom där vet de kristna så litet om vad katolicismen egentligen står för. De blir ett lätt byte för den propagandistiska offensiv katolska kyrkan håller på med. Det skrev han för fyrtio år sedan. -För några år sedan sipprade det ut rykten om att den katolska kyrkan har planer på att återerövra Norden. Det märks att de hunnit långt i dessa planer. -På ett vis har vi som varit i Frankrike fått en privilegierad ställning. Genom att vi varit där, har vi fått möjlighet att se klarare på tingen än de kristna uppe i Norden tycks göra. Den evangeliska kristenheten i Frankrike och Belgien har teologer som skrivit oerhört klart, en litteratur man är glad att ha tillgång till och möjlighet läsa. Här i Norden ligger man så nära det katolska tänkandet. Det verkar som om de kristna inte har möjligheter att genomskåda den finurliga, försåtliga förförelsen. -Det kommer olika signaler från frikyrkligheten. Man ger ut katolsk litteratur, och publicerar katolsk propaganda. Samtidigt försöker man nämna Frankrike och Spanien som missionsländer. Det går inte riktigt ihop. Stig följer noggrant med i vad som sker i kyrkligheten. Han gör några kommentarer omkring ett av de allt vanligare er vanligt förekommande allkristna mötena, där både katoliker och frikyrkopastorer medverkar: -Det är solklart när ett antal pastorer från våra tidigare miljöer nu samlas för att lyssna till en katolsk präst, så tar de ju intryck. Om någon sedan kommer hem och en ung människa från församlingen säger att han känner kallelse att åka till ett katolskt land som missionär, då blir det ju konstigt. Det land han ska till är ju fullt med fina präster som den pastorn kanske nyss lyssnat till på pastorskonferensen. Sådant ger ju inte stimulans för människors missionskallelse. Det varken talas eller skrivs om den andliga nöden bland katolikerna, sådant jag fick höra och som ledde till att jag beslutade mig för att åka till Frankrike som missionär. -Det verkar vara ett avslutat kapitel i svensk frikyrka att driva mission i det katolska Europa, säger Stig med vemod och sorg i rösten. -Enligt en utvärdering som ganska nyligen gjordes av en evangelisk organisation i Sverige om missionssituationen i Europa, menade man att katolska länder är missionsfält på grund av att de är sekulariserade. Huvudargumentet när det gällde missionsbehovet i Västeuropa, var alltså att det är sekulariserat. Kyrkorna töms på folk och är i behov av återevangelisering. Kristendomen har gått tillbaka. Om människor är sekulariserade, har de ju knappt någon religion alls. Men om människor går i en katolsk kyrka som kyrksamma mariatillbedjare - betyder det då att de inte behöver evangeliseras? -Ur vår evangeliska synpunkt som missionärer i Frankrike, var det en onödigt mörk bild som målades i denna utvärdering. Man beskrev situationen med svenska glasögon. I Frankrike har faktiskt den evangeliska kristenheten gått starkt framåt. -Naturligtvis är Frankrike sekulariserat; det finns endast sex promille evangeliskt kristna i Frankrike. Men eftersom det är ett tättbefolkat land, så har de evangeliska församlingarna ändå många medlemmar. Då måste man fråga varför människorna är så sekulariserade. Många är nog sekulariserade just på grund av katolicismen. Sekularisering och religionslöshet är fenomen som finns särskilt i katolska länder. -Frikyrkligheten i Sverige har egentligen alltid haft svårt att förstå behovet av mission bland katolikerna i Europa. -I tidningarna Petrus och Dagen tar man ofta in skönmålande artiklar om katolicismen. Det går inte vinna missionsintresse för Europa, om man publicerar sådana artiklar. Att frikyrkosamfund och pingstvänner dessutom idag kan äga och driva ett bokförlag som ger ut både katolska och evangeliska böcker, är att skjuta skutan i sank. Om man menar att katolska länder är missionsfält, kan man inte samtidigt propagera för katolicism i Sverige. -Det är länge sedan jag fick in någon artikel i Dagen. Det har skett en fullständig förändring i hela den andliga inriktningen. Jag vet inte av någon annan tidning i Sverige än Midnattsropet, som har spalterna öppna för det jag skriver. -I Norge finns fortfarande några tidningar som gärna sätter in mina artiklar. Där är vi också välkomna till en hel del små grupper att predika och berätta om behovet av mission i Frankrike. Men det är svårt att få loss människor att åka ut som missionärer. De förstår inte att det behövs missionärer i Europa. Man kan hellre åka till Argentina och Brasilien. Det verkar som om man inte kan tänka sig att det kan finnas sådant andligt mörker i Europa att det skulle behövas missionärer här.
Vi samtalade länge. Mycket var tungt och mörkt. Den utveckling som skett i kristenheten, måste var och en som älskar Guds ord kalla avfall. Stig och Åse har åldrats i tjänsten, och tvingas naturligtvis trappa ner en del på sina åtaganden. Så frågar jag hur de ser på sin uppgift nu. -Inför allt underligt vi möter i tiden nu, så känner jag mig som om jag har en liten, liten mejsel och försöker ge mig på Jotunheimen (Ett av de högsta fjällen i Norge), säger Stig med karaktäristisk galghumor. Men så återtar han, ivrigt sekunderad av sin fru: -Vi vill gärna vara med och vinna några människor för Gud där vi bor. Här finns grannar vi lärt känna, som behöver höra evangelium om Jesus. Det finns många invandrare, många människor som har svårt få kontakt… Det var ett inspirerande svar från åldriga kämpar i missionens tjänst. Det personliga själavinnandet är fortfarande av högsta prioritet! -Vi reser runt en del och uppmuntrar små församlingar som är tacksamma för att få Guds Ord. Vi håller kontakt med syskonen i Frankrike, och stödjer och uppmuntrar även dem så gott vi kan. -En uppgift jag har är ju också att få fram skrifter och även skriva i de tidningar som fortfarande är öppna och tar emot vad man skriver. Helt klart finns inga tankar på att ta pension från kampen för den tro som en gång överlämnades åt de heliga. Här gäller det att fortsätta förkunna evangelium, att på allt sätt med förmaning, varning, tröst och förkunnelse peka på den ende som kan frälsa. Liksom Stig och Åse under många år i Frankrike fått kämpa mot avguderi, ockultism, religiös okunnighet och likgiltighet för att nå fram med evangelium till människorna, så fortsätter de att vinna människor. Snart kommer Jesus, det gäller att så många som möjligt förenas med den blodköpta skaran som då ska lyftas upp i skyn, honom till mötes. Då får de som troget hållit ut i kampen, vila efter fullbordad missionsuppgift! ”De skola få vila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem.”