För en tid sedan fick jag tillfälle att besöka Åse och Stig Andreasson, som efter mer än femtio år som missionärer i Frankrike återvänt till Skandinavien och nu bor i Moss, en mindre stad några mil söder om Oslo. De har bosatt sig i Åses hemland. Stig kom från det då existerande Helgelseförbundet i Sverige, och Åse från De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge. De sändes ut av Helgelseförbundet, där flera församlingar stod för deras underhåll. De Frie Evangeliske Forsamlinger i Norge gav  också hjälp till deras pionjärarbete att bygga evangeliska församlingar i Frankrike.

Rapport: Stina Fridolfsson

Karin Vidén tillfälligt hemma från  missionsfältet i Karibien, var drivande kraft i att arrangera en loppmarknad för att få in medel till missionen. Här följer en liten rapport .
Karin sitter i hotellreceptionens soffa med en kopp kaffe. Det är måndag morgon, efter en intensiv helg, med tre dagars loppis för Haiti i församlingens möteslokal.
-Hur känns det nu, om du ska sammanfatta intrycken, frågar jag.
-Ja, det har ju varit väldigt inspirerande. Vi fick erbjudande att plocka allt vi ville ha från ett äldre hus som en troende broder just köpt, med en hel del inventarier. När vi åkte dit och tittade, insåg vi att här fanns många prylar som skulle gå att sälja på loppis. Dessutom får ju Gertrud Karlsson ständigt in stora säckar med kläder som hon sorterar, tvättar, lagar och lägger i ordning för nästa loppis-tillfälle.
Vi har stora behov i Mont-Leon i Haiti, med vårt åtagande att bland annat avlöna lärarna för över 600 skolbarn. Så vi beslöt att snarast ordna en loppmarknad i vår möteslokal. Mötena kunde vi ha i matsalen.
Sagt och gjort. Det blev ett kånkande. Ut med stolarna från möteslokalen, in med bord, klädställningar, korgar och lådor. Karin vakade från tidig morgon till sena kvällen. Magdalena gjorde affischer till väggar, lyktstolpar och trottoarpratare, handaffischer trycktes upp och delades ut. När tiden var inne tändes också några marschaller för att väcka uppmärksamhet och leda människorna in. Från klockan tio till sex på eftermiddagen i tre dagar, kom människor från alla håll för att handla. Det fanns tavlor, grammofonskivor, originella prylar och kläder. Alla som kom gjorde fynd. Våra gäster på hotell Pilgrimshem kom och handlade. Olika socialdistrikt har hyrt rum åt både familjer och ensamstående med olika behov, och det var så roligt att se hur föräldrar med sina små barn hittade bra kläder. En familj som nu fått lägenhet och skulle flytta efter helgen, kunde skaffa en hel del husgeråd till bra pris. Och samtidigt kom missionsmedel in som vi får skicka till barnarbetet i Haiti – över 10.000 kr!
Idag, måndag, packas allt ihop och möteslokalen återfår sin status som möteslokal. Många besökare undrade:
-Det här är ju verkligen fint! Ni fortsätter väl nu? Det är verkligen ett stort böneämne – att vi får praktiska möjligheter att fortsätta! Skörden är mycken och arbetarna få på alla områden! Men det märker vi att det finns många ivriga medarbetare, om vi vågar ta flera steg i tro. Vi tror att Herren öppnar vägar!
Och nu, medan medarbetarna under Karins överinseende bär iväg de överblivna varorna som vi skänker vidare, så har vi ställt några bord utanför hotellgästernas frukostmatsal, fulla med varma jackor, mössor och skor som de kan fritt ta för sig av och använda i vinterkylan här i Stockholm.
Vi har fått för intet – nu måste vi ge vidare för intet!
Låt oss offra vad vi hava;
tid och kraft för Herrens skull
Och ej mer i jorden grava
Efter ett förgängligt gull.

Text: Stina Fridolfsson

Första helgen i december var det väldigt liv och rörelse på Maranataförsamlingens missionscenter i Bromma. Det var annonserat Loppis till förmån för arbete bland behovets barn i Haiti. Veronica Ureña som stod för initiativet, vakade från morgon till kväll över försäljningen. Det såldes kläder och prylar, som samlats in under hösten. Både privatpersoner och butiksägare brukar ringa och erbjuda oss hämta för detta ändamål. Och Gertrud Karlsson, som i många år tagit emot, sorterat och delat ut till behovets barn i när och fjärran, har nu en speciell hörna där hon sorterar i hyllor och delar upp kläder, skor och annat.

Missionsreportage av Stina Fridolfsson

Esther är född och uppvuxen i Palavé, känner de flesta och är känd av de flesta. Hennes föräldrar var aktiva politiker och därmed känner också Esther många som har styrande befattningar i samhället. Hon har engagerat sig att göra sociala insatser och har  möjlighet att vara till hjälp för många som behöver det. Redan som trettonåring började hon hjälpa till med att alfabetisera i ett område där det inte fanns skola. Esther har studerat på universitetet, och har arbetat som lärare för barn och ungdomar. Hon har aldrig haft någon lust att lämna Dominikanska republiken fastän hon rest en del och besökt andra länder. Hon känner stor samhörighet och solidaritet med sitt folk och trivs med att bo i Palavé, där det finns mycket stora behov bland fattiga människor, speciellt bland haitierna, då ju Palavé är en gammal batey. En batey är från början ett haitiskt bostadsområde för säsongsarbetare på sockerfälten.

Rapport av Stina Fridolfsson

I ett möte under höstens bibelskola i Stockholm, då vi hade besök av både Berith Kulborg och Märta Berg Strömmare, som tillsammans besökt Älvsbyn och Umeå på en mötesresa, berättade Märta om hur hon var stationerad i Älvsbyn redan som mycket ung, och där lärde känna Berith som då gick i realskolan. De unga maranataevangelisterna började ha möten i en lokal som hette Forum. Många blev frälsta, och medlemmar i olika församlingar förnyades genom Maranataväckelsen.

Reportage: Stina Fridolfsson

Det var en stor uppmuntran att få träffa och göra reportage med Angelita. En Herrens tjänarinna, som är ett inspirerande föredöme med sin livsgärning i den matservering hon driver centralt och nära den underbara strandpromenaden vid havet i Puerto Plata.

-Jag önskar att få vara med och ge människor livskvalitet och forma dem till kristna karaktärer, sa Angelita, när hon gjorde en paus i sysslorna att svara i telefon, hälsa på nya gäster och vaka över att det inte var brist på kött och grönsaker i de olika kantinerna. Ett liv i intensiv vardagstjänst för Jesus!

Missionshälsning av Stina Fridolfsson

I området där vi bor, finns en cañada (dalgång) där det ständigt rinner en bäck av kloakvatten från hushållen. Där är tätbebyggt och husen, som tidigare bestod av ömsom bräder, masonitskivor och rostig plåt som slagits ut till platta, tunna skivor från det som kanske varit matoljeburkar, är idag förbättrade och murade med betong och cementblock. Stanken från kloakbäcken ligger alltid över La Cañada, än om bäcken numera är till stor del överbyggd. Här har Comunidad Maranata i många år haft ett missionsfält, och bland barnen som växt upp här, finns nu några som kommer när vi samlas till möten. Vi brukar samlas hemma hos Clotilde och läsa bibeln och bedja ett par eftermiddagar i veckan.

Reportage. Stina Fridolfsson intervjuar missionsläkare Doris Diaz.

Doris kom från en enkel arbetarfamilj i San Pedro. Fadern arbetade med att köra sockerrör med båt till raffinaderiet där. Familjen bodde i arbetarbostad, och  Doris föddes som det tredje av elva barn i familjen. Modern var mycket from, lärde barnen att böja knä framför en Mariabild varje kväll, och att läsa böner till radband. Mamman lämnade aldrig hemmet utom för att gå till kyrkan. Hon sydde alla barnens kläder och lärde även Doris att sy. Hon lärde dem också att läsa, så när de kom till skolan redde de sig bra. Doris tyckte om att vara i kyrkan och redan när hon var tolv år fick hon hjälpa till med barnmöten och katekesundervisning. Hon följde med präster och diakoner på hembesök i fattiga områden för att också där hjälpa till med undervisning.

Missionsreportage från bergsbyn Baptiste i Haiti.
Text: Stina Fridolfsson
**
**
Det var en sällsam upplevelse att åka till samhället uppe i de haitiska bergen, några mil från dominikanska gränsstationen Elias Piña. Vi körde på ganska hyggliga vägar de tjugofem milen från Santo Domingo till haitiska gränsen, men sedan var vägen plötsligt bara en smal och gropig grusväg, som hade passat bäst för en liten åsna att gå på. Men vår jeep klättrade tålmodigt de slingriga vägarna upp till Baptiste, tungt lastad med mediciner, skolmaterial och livsmedel.

Missionsarbetet i Dominikanska republiken fortsätter. Eftersom Maranataförsamlingen funnit sitt verksamhetsfält i ett fattigt område utanför huvudstaden Santo Domingo, i Palavé där en stor del av befolkningen är haitier, så upplever vi även Haiti som vårt missionsområde. Vi nås av rapporter om hur deras anhöriga i Haiti drabbats av det svåra regnet för ett par veckor sedan. I haitiska byn Baptiste, där flera av syskonen har anhöriga, regnade en stor del av skörden bort för de fattiga byborna.

Intervju med Anita Eriksen

Den som besöker storfamiljsgemenskapen på Bällsta Missionscenter el  ler bor på Pilgrimshem Hotell, kommer snart i kontakt med Anita Eriksen,  som  ständigt  vakar över det  dagliga arbetet där. Anita har många år varit med i Maranataförsamlingens styrelse och är också dess  kassör. Hon  är föreståndare för hotellet och har lång tid också  varit  ansvarig för köket. Hon är gift med Verner, som är äldstebroder i församlingen.

Tage Johansson intervjuas för Midnattsropet

Av Stina Fridolfsson

**
**

Tage Johansson har många år tjänat Gud som evangelist och lärare. Han var också en ivrig kolportör på de olika orter där han tjänade, först som pingstevangelist och sedan i Maranataväckelsen. I en intervju med Midnattsropet berättar han lite från sina erfarenheter på fältet och förmedlar uppfordrande maningar.

**
**

Tage Johansson, du har länge varit med i väckelsen. Kommer du ihåg första gången du fick tidningen MR i din hand?

Ledare av Stina Fridolfsson

Det är med förundran och tacksamhet vi blickar tillbaka på de femtio år som gått sedan tidningen Midnattsropet började ges ut i vårt land. Det var i november 1960 första numret trycktes i ett tusen exemplar. På nästa sida återges ett facsimil av framsidan, med trumpeter och ett uppfordrande maranatarop: Se, brudgummen kommer! Därunder finns ledaren, som också har en mycket väckande rubrik: De som voro redo, gingo in.

I samband med förra årets tältmöten som Maranataförsamlingen hade i Rålambshovsparken, kom en tysk turist vandrande genom parken. Han stannade upp när han fick syn på skylten ”Maranata”, och informerade sig ivrigt om att tältet, som han först trodde var ett cirkustält, faktiskt var en plats där man inbjöd till väckelsemöten! Han bokade genast in på församlingens hotell Pilgrimshem, och deltog med liv och lust i möten och syskongemenskap. Nu var han tillbaka på besök i Stockholm och Maranataförsamlingen. Radio Maranata fick tillfälle göra en kort intervju, och Karl Heinz Christl, som går under smeknamnet Max, förmedlade rubrikens uppmaning till oss alla.

Rensa ut fördomar

Reflexion omkring Ulf Ekmans blogg. Egentligen inte något nytt. Men i alla fall. Kort sagt: Ulf Ekman har ändrat sig, deklarerar han i sin blogg. Lämnat gamla fördomar, och vill bort ifrån “väckelsernas baksida, d.v.s. elitism och sekterism i förhållande till andra kristna”. Och det här innebär alltså att vad han skrev 1989 inför påvens besök i Sverige inte längre är relevant. Det var fördomsfullt att påminna om katolska kyrkan, inkvisitionen och dess blodiga förföljelsehistoria. “…det är så befriande att låta Anden rensa ut fördomar och okunnighet, beskäftighet och fruktan ur vår egna liv.” Jaha? “Det gamla är inte alltid fel och det nya är inte alltid rätt. Det gamla är inte alltid dött och det nya är inte alltid levande.” Jaha. Och vad är fel och vad är rätt? Vore det inte bäst att låta kärleken till sanningen få rum för att vinna frälsning? (2 Tess 2:10)
S F

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Saxat om hemundervisning i Sverige:
Den 16 juni presenterades av Utbildningsdepartementet ett förslag till ny skollag.

Jonas Himmelstrand, som är ordförande för Rohus (Riksorganisationen för Hemundervisning i Sverige) varnar för konsekvenser av förbud mot hemundervisning:
-Hur motiveras då förbudet mot hemundervisning i förslaget till ny skollag? På sidan 584 i det nya lagförslaget skriver man att lagstöd för hemundervisning inte längre behövs därför att den svenska skolan ska vara ”allsidig och objektiv” och därmed passa alla barn. Men där har skollagsberedningen helt missat utvecklingen på hemundervisningsområdet. Hemundervisare klagar sällan på bristande allsidighet eller objektivitet i skolan. De vill ha andra pedagogiska former än skola. De vill ha något annat än 30 barn i en skolklass med undervisningen uppstyckad i 45-minuters lektioner. Därmed bryter den nya skollagen mot Europakonventionen och FN:s människorättskonvention, trots att man påstår sig inte göra det. (Saxat ur Rohus.nu)
I Norran (090826) skrev Bo C Pettersson en debattartikel, rubricerad “Regeringen vill klämma åt Sveriges föräldrar”:
-Det i förslaget uppgivna skälet till inskränkningen är att den anbefallda grundskolan ska vara så allsidig och saklig att alla barn ska kunna delta i den. Skälet är alltså inte att hittills vunna erfarenheter av hemundervisning varit nedslående.
Han kallar förslaget “frihetskränkande” och uttalar undran hur det rimmar med Europakonventionen om mänskliga rättigheter, som även är svensk grundlag, och det ansvar för barnens vård och fostran som åläggs föräldrarna i Föräldrabalken.

Text: Stina Fridolfsson

Gång på gång blir idrottsmän uppmärksammade för att de slår nya rekord inom olika områden. Nyligen var det en man som slog världsrekord i löpning. Han slog även sitt eget rekord. Han följdes av en hel värld, som förvånat och beundrande konstaterade att han slog rekord på rekord.
När sedan journalister kom och ställde frågor för att skriva om hans bragder, var det någon som äntligen ville få reda på hur det var möjligt att ideligen slå så många rekord. Och han hade svaret. Ganska kort, men oerhört talande:
-Arbete och hängivenhet.
Så är det. Hängivenhet och arbete. Man måste ge sig hän för att om möjligt vinna ett mål man sätter upp för sig. Och många idrottsmän gör stora uppoffringar för att vinna. De satsar sin kropp till träning många timmar.

Bibelstudium av Stina Fridolfsson

Abraham var troshjälten som beskrivs på ett speciellt sätt i Bibeln. Han blev fader till många folk, framför allt Guds egendomsfolk Israel. Och han kallades Guds vän. Han drog ut från en kulturellt mycket framstående miljö. Utgrävningarna från den gamla staden Ur i Mesopotanien har visat att man hade en för den tiden oerhört väl utvecklad standard och staden var också ett religiöst centrum för avgudakult. Men Abram, som han då hette, hade lyssnat in rösten från Herren Gud, himmelens och jordens skapare. Han drog ut från den hedniska miljön, fastän han inte visste vart han skulle komma. Det enda han visste, var att han hade fått kontakt med den levande Guden. När ingen förhoppning fanns, då tvivlade han ändå inte, utan trodde på Gud. Och det räknades honom till rättfärdighet.'

Reportage av Stina Fridolfsson

-Vad Herren säger, det skall jag tala.

Gerard Wallgren, som fyllt 95 år, har alltsedan han blev frälst på 1920-talet levat i väckelse. Han har inte låtit något hindra från att söka sig till församlingsgemenskap där andens liv fungerar och gåvorna är i bruk. Själv deltar han ivrigt med lovsång, profetia och förbönstjänst i varje väckelsemöte. När han sistlidna påsk deltog i Maranataförsamlingens konferens i Stockholm, fick Midnattsropet tillfälle att göra en intervju med den vitale visionären, som hade mycket att berätta från ett långt liv i tjänst för Gud.