Vittnesbörd av Karin Vidén

Storfamiljen i församlingen, en tillflyktsort och ett härbärge under pilgrimens vandring. En konkret plats, ja ett hem för den som behöver daglig syskongemenskap.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för snart 60 år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranataväckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
_
_Under 1970-talet höll Arne Imsen en rad grundläggande bibelstudier om urkristen församlingsgemenskap. Många bröt upp från sitt sociala sammanhang med arbetsliv, fackförening och subventionsberoende kyrkor. Några familjer tog sina barn ur den statliga skolan, och började driva hemundervisning. En kärntrupp i församlingen byggde upp gemensamma företag under den gemensamma benämningen Pilgrimstjänst – storfamiljernas småföretag. Det fanns bagerier, hotellrörelse, jordbruk, varubuss, städning. Visionen var att frigöra sig från den kravmentalitet och karriärjakt som kännetecknar välfärdssamhället.
_
_Som det en gång skrevs i en principdeklaration för församlingen:
- Dikterade av teologiska, psykologiska och etiska synsätt, har vi valt att radikalt sänka vår konsumtion och privata materiella standard för att tillbedja, leva och arbeta tillsammans med varandra i kamp mot tidens förödande kravmentalitet och osolidaritet. Vi eftersträvar att vara levande och fungerande storfamiljer till kärnfamiljernas beskydd och aktiva små missionscenter för samarittjänster utanför samhällets bidrags- och subventionssystem.
Här publiceras ett föredrag som Arne Imsen höll under sommarkonferensen 1976, som hade mottot ”Församlingen – Kristi kropp i tiden, återupprättad för tjänst och uppryckelse”.
Det publicerades ursprungligen i Midnattsropet nr 11 och 12 samma år.

Text: Karin Vidén

Efter ganska precis trettiotre år på Bällsta, i den gamla Bällstalundsskolan, är det nu dags att flytta en del av Maranataförsamlingens verksamhet från Stockholm. Församlingens hyresavtal med Stockholms stad löper ut den sista november i år, och redan har första flyttlassen börjat gå till Långshyttan, församlingens framtida missionscenter i Dalarna. Långshyttan är ett litet samhälle med ca 1 700 invånare, och det ligger ungefär två timmars bilväg från Stockholm, två mil norr om Hedemora.

Text: Karin Vidén

Över trettio år har nu gått sedan Maranataförsamlingen tog plats i Bromma, i den tidigare Bällstalundsskolan som byggdes redan 1912. Hotell Pilgrimshem flyttades från Gamla Brogatan i city, och skilda kategorier av gäster passerar dagligen hotellet; byggarbetare, hemlösa som socialkontoren i stan hyr rum åt, flyktingfamiljer från krigszoner i vår värld, turister m fl, och mitt i allt detta huserar Maranataförsamlingens Storfamilj. En brokig skara av människor i alla åldrar som på olika sätt är med och bidrar till denna form av gemenskap som är så ovanlig att se idag, men som faktiskt kan fungera.

Alla kategoriklyftor i församlingen måste bort, mellan svart och vit, hög och låg, ung och gammal. I annat fall förnekar vi Kristi försoningsverk. Men är vi ett i Kristus, måste väl också detta slå igenom i alla relationer? Har vi allt annat gemensamt, måste inte då även plånboken inkluderas?

Vi publicerar här ett referat från ett församlingsmöte 1974 (MR nr 14/1974) som en påminnelse om nödvändigheten av att ständigt söka församlingens urkristna ideal. Kontrasten till världskyrkornas storhet och makt blir total.

Vittnesbörd av Lill Hafsahl

Jag blir så gripen när jag hör Emanuel, en ung människa som har gjort sitt val. Han har inte valt det stora i världen. Det som ser flott ut. Han har säkert goda förutsättningar till att gå långt. Men han har gjort sitt val.

Jag har valt att göra sällskap med Guds enkla vandringsmän.

Det må kosta vad det vill, men jag vill hem till himmelen.

Reportage: Ulla Näsholm

-Jag vill ju tjäna, men ibland är det svårt att hitta sin roll och sin plats. Men vi förstår ju att det är en fostran och mycket man måste lära sig i församlingen, säger Hans Rodas. Tillsammans med sin fru Annica tog han steget och flyttade från Djurås i Dalarna till Bällsta Missionscenter i Stockholm. Egentligen fanns ingen plats för dem att bo på, men biblioteket som inte användes så mycket kanske kunde användas som bostad för dem under en övergångstid. Sagt och gjort,  böckerna  stuvades undan för en tid, och plats bereddes för paret Rodas. Annica som har blick för inredning indelade det stora rummet i sektioner och – vips stod en hemtrevligt möblerad lägenhet där. Att det inte fanns kök, toa, eller  badrum hade mindre betydelse för dem – det fanns ju i huset!

Föredrag av Arne Imsen, tidigare publicerat i Midnattsropet 1974

Frågan om att åstadkomma ett socialistiskt samhälle är egentligen en genuin andlig fråga, som uteslutande kan lösas på andlig väg. Det finns inga maktmedel till förfogande, genom vilka vi kan förverkliga ett sådant samhälle, varken, genom vålds- eller icke-våldsmetoder. Hindret sitter nämligen icke i människans miljö och yttre förhållanden. Problemet är människan själv, varför alla förändringar först måste äga rum i människans egen inre värld.
Det lyckligaste som kunde hända vår jord vore att de socialistiska idealen kunde förverkligas. Jag är dock oerhört pessimistisk och har icke något hopp om att det kommer att ske. Jag har nämligen en liten inblick i historien och även i profetian, den bibliska framställningen av människosläktets gång emot det obevekliga slutet. Eftersom budskapet har blivit bekräftat med en så oerhörd precision från generation till generation, finns det ingen anledning att misstro det eller ersätta det med någonting annat. Det innebär att jag icke kan ha tro på, att samhället kommer att bli mänskligare. Det kommer fastmer att detroniseras. Jag tror således icke på någon utveckling, utan på en generation, vars konsekvenser vi kommer att möta i alltmer påtaglig grad.
Jag lider när jag tänker på mänsklighetens situation idag. Det är inte någonting patetiskt i det, utan jag bär detta som en börda dagligen och stundligen. Jag har dock ett titthål in i evigheten, och det är det som inger mig hopp. Jag har inget hopp för människan och därför predikar jag den enskilda människans förvandling. Först när hon har blivit förvandlad, är de mentala förutsättningarna skapade för en gemenskap med djupdimension. Då är det inte längre fråga om intressegemenskap eller en gemenskap med gemensamma krav som främsta kännetecken. Jag tror på de heligas gemenskap, vars förnämsta kännemärke är att ge, ge och åter ge.
Ett sådant utgivande liv måste självklart manifestera sig i en beredvillighet att dela med sig av de materiella tillgångarna. Beklagligtvis har detta ideal inte till fullo tillämpats i de kristna församlingarna. De borde ha varit ett föredöme i det här avseendet och ett riktmärke för den värld vi lever i. Man har istället ofta representerat andra intressen och bildat maktblock, som stundtals varit ett direkt hot emot människans frihet. Det borde icke ha varit så.

Undervisning av Arne Imsen från 1976

Med viss rätt kan det påstås att begreppet ”Maranata” på ett särskilt vis introducerades i vårt land för femtio år sedan – år 1960.
Detta fick nämligen då konkreta förutsättningar i och med att Arne Imsen flyttade från Stockholm till Örebro för att gå in i uppgiften som föreståndare för Örebro Fria Församling. Det var också året då tidningen Midnattsropet gav ut sitt första nummer. Många andra personer var på det stadiet i rörelse för att på något vis bereda utrymme för Maranata-väckelsen – en kontroversiell väckelse, som föddes fram under både stora och små strider, och med ett stort ämne i fokus: parusin – Jesu tillkommelse.
Detta år, 2010, är alltså något av ett jubileumsår för Maranatafolket. För trettio år sedan inleddes dessutom Maranataförsamlingens missionsarbete i Dominikanska Republiken.
Midnattsropet kommer därför att under detta år påminna om den vision som drivit de syskon som valt att leva och arbeta tillsammans med en enkel livsstil, som möjliggjort fortsatt utgivning av tidningen Midnattsropet, dagliga närradiosändningar och ett växande missionsarbete.

Stina Fridolfsson intervjuar Simon Beecham i Radio Maranata

Simon Beecham kommer ursprungligen från Grimsby i norra England. Han har levt ett brokigt liv, och många år var han slav under heroin och ville helst leva för sig själv, oberoende av andra människor. Men nu är han frälst, och tacksam för att få vara med i en församlingsgemenskap.
Han berättade i Radio Maranata om hur han kom till tro och upplevde livsförvandling. Hur Guds Ord mötte honom i en mörk fängelsecell:
-Jag öppnade bibeln, fick upp Psalm 121, och läste: Jag lyfter mina ögon upp till bergen. Därifrån kommer min hjälp. Det var så häftigt. I cellen fanns inga fönster, men jag slöt mina ögon och tänkte att nu lyfter jag min blick mot Herren. Nu får Han hjälpa mig. Och hjälpen kom.
Simon har nyligen flyttat in i storfamiljen på Bällsta, där han deltar i mötes- och arbetsgemenskap.
-Vi har talat om Guds rike. Jag förstår inte allt än, men jag vet att man behöver varandra. Man lär sig ingenting annars. Man kan inte hjälpa andra om man inte är med i gemenskapen, säger Simon.

Reportage av Ulla Näsholm
Det är Tage Johansson, husfar i kommuniteten i Skälby som uttrycker sina åsikter. Han fortsätter:
-I storfamiljen vill man göra något tillsammans.
-Lärjungarna delade sin tillvaro med Jesus – de trodde på honom och ville föra ut budskapet om Guds rike. Där finns det första exemplet i Nya Testamentet hur det fungerar – när man överlämnar sig åt varandra.

Adressen är Siriusvägen 4 – en blå tvåvåningsfastighet i Järfälla. Det är en vacker brittsommardag som börjar närma sig sitt slut.
På gården är det fullt av bilar – storfamiljen har besök och det verkar vara fart och fläkt över tillvaron just nu. En familj med två barn svängde förbi för att hälsa på, framförallt de två nya världsmedborgarna som tillkommit i kommuniteten.
Roger och Akvile Lindroos med sonen Natanael och Emanuel och Gabriella Johansson med dottern Saga blev självklart de som tog störst uppmärksamhet.
Hallen var belamrad med väskor, barnvagnar och paket, ja, till och med en stor väska innehållande två små valpar fanns med, det blev uppenbart när hundarnas husse tog väskan med sigut för att rasta sina nyinköpta vovvar.
Gertruds nybakade äppelmuffins och kaffe blev uppskattat innan Lydia och Hanna med sina föräldrar reste vidare hemåt.
Bokmässan i Göteborg har just avslutats och församlingen hade en monter där Gabriella och Emanuel Johansson var med. Dottern Saga, två veckor var bara måttligt förtjust i bokmässan och protesterade högljutt när hon första gången kom in på området.
Emanuel är inte hemma just nu, han sitter i hotellreceptionen på Bällsta. Roger är ute och handlar material till hotellet. Akvile och Gabriella finns på plats och de visar hur de bor och berättar lite om sig själva. Gabriella är uppväxt i församlingen, en tuff och duktig tjej, inte rädd för utmaningar.
Akvile, kommer från Litauen, hon gifte sig med Roger och de fick nyligen en son. Omställningen för henne borde vara större och lite mer dramatisk.
En främmande, lite exotisk fågel med siktet inställt på en sång- och musikkarriär, hon hade redan kommit högt på vinnarlistan i sångtävlingar i sitt land Litauen. Och nu småbarnsmamma, delar kök, vardagsrum och badrum med ett tiotal andra människor. T ex hur går det när två småbarnsfamiljer delar toalett och bad tillsammans med flera andra – en ytterst både känslig och praktisk fråga tycker man.
Jodå, man vänjer sig, skrattar hon lite avvärjande. Språket hanterar hon bra, gör sig förstådd, pratar svenska ganska obehindrat och tolkar ibland också sin pappa Zenonas när han predikar.
Var det kärleken till Roger som fick henne att bryta upp och flytta till Sverige, och in i en gemenskap som hon visste väldigt lite om? Lägga planerna på karriär och självförverkligande åt sidan, eller hur var det?
Akvile har ett uttrycksfullt språk, både verbalt och kroppsligt. Självklart, visst var det kärleken, men mitt i detta har hon sett Guds väg och förstår att det finns en väg, för henne och Roger att tillsammans tjäna Gud. Spännande men inte alltid enkelt.
Roger har växt upp i storfamiljsgemenskap, fått sin undervisning hemma bland annat av en mamma som slutade sin lärartjänst i den offentliga skolan och istället började att undervisa barnen i hemmet.
Roger uttrycker ofta sin tacksamhet till sina föräldrar att de valde den vägen. ”Det är en gåva att växa upp i storfamiljen”, säger han.
Han fortsätter sen vidare:
-Det är inte alls självklart att man går samma väg som sina föräldrar. Man måste personligen göra ett uppbrott och bestämma sig hur man vill handla i sitt eget liv.
-Det är synen på församlingen som gör att jag väljer storfamilj, det är helt enkelt en vision vi har och som vi vill leva och arbeta efter.
-Jag för min del vill gå in genom de dörrar som Gud öppnar, det är det framtidsperspektiv jag har.

Vittnesbörd av Asta Olausson

När jag blev frälst och mötte Jesus handlade det om en total kapituation inför Jesu kors. Jag visste att det gällde att ge upp det som varit och börja något helt nytt. Jag kom ifrån ett väldigt trasigt sammanhang, jag hade varit narkoman några år och levt i en subkultur. I varje socialt sammanhang man lever och umgås, försöker man göra en självbild för att nå upp till de normer och värderingar som finns i den kulturen.