\* 30 mars 1933         ♔ 7 januari 2017

Sven-Inge har fått hembud. Efter ett brokigt liv, med många år som missbrukare, gangster och kåkfarare, blev han frälst. I fängelset mötte han Sven-Åke, en nyfrälst broder som avtjänade sitt sista straff. Genom honom fick Sven-Inge kontakt med Maranataförsamlingen, blev helad, frälst och frigiven från en anstalt, under villkoret att han skulle hålla sig till sina syskon i Maranataförsamlingen.

Och det gjorde han. Han döptes under sommarkonferensen i Malmköping år 1970.

I somras drabbades Sven Inge av en stroke. På sjukhuset fick han gå igenom många svåra prövningar men fick också uppleva Guds hjälp och fick bli använd av Gud.

- Gud är god mot sina barn. Gud hör bön! Tacka Gud och fortsätt att be, är Sven Inges hälsning.

Ulla Näsholm intervjuar Sven Inge Johansson

När Sven Inge Johansson blev frälst skedde ett under, han blev en ny skapelse. 1968 mötte han Jesus Kristus som sin Frälsare. Allt blev förvandlat. Sven Inge är, som han själv uttrycker det, en gammal rövare. Och fortsätter: ”Jag har nog fått större nåd än andra människor, känns det som.” Idag är han 74 år och kan vittna om Guds trofasthet och nåd. -Människor tror mig inte när jag talar om det, säger han och utstrålar verkligen frid och glädje. Sjukdom och svaghet har drabbat honom men han ser i allt Guds omsorg och hjälp. För tre år sedan drabbades Sven Inge av cancer i hjärnan och det blev nödvändigt med operation och åtföljande strålbehandling.
Operationen blev lång och komplicerad. Det tycktes som om slumpen avgjorde att operationen skulle ske i Örebro, så var det inte tänkt från början. Sven Inge berättar:-Den läkare som skulle utföra operationen var en gammal bekant till mig. När jag satt på Härlanda-anstalten i Göteborg jobbade han där. Då var doktorn kandidat. När vi träffades kände vi ju igen varandra och jag fick vittna om att jag nu varit frälst i många år. Jag tror faktiskt att det var Gud som ordnade att just han skulle operera mig.-Cancern hade långa trådar som doktorn ”nystade” upp, en efter en och sen togs själva svulsten bort. Det var så han förklarade det för mig. Nu har det gått några år och det har gått bra, tycker jag. Visst har jag lite problem men det blir bättre och bättre.För att förbättra talet ordinerades Sven Inge högläsning en timme om dagen. Läsa bibeln tyckte han var en bra idé, och det har han farit väl av. Förutom att talet förbättrades blev bibelordet levande. En timmes högläsning ur bibeln dagligen är ett hälsomedel för hela kroppen, det förstår man genom Sven Inge. Rymde hemifrån Sven Inge var bara 15 år när han gick på sin första båt från Göteborg. Han hade mer eller mindre rymt hemifrån och stuckit till sjöss och då på ett förfalskat åldersintyg. Han hade lagt till ett år på intyget för att få komma med båten. Man skulle vara 16 år egentligen….Första resan blev det lite besvärligt och Sven Inge hoppade av i Prince Rupbert, Canada. Femton år gammal, utan pengar och papper på sig, blev han snabbt tagen av polisen och satt i fängelse. Ambassaden kopplades in, båten kontaktades och snart var Sven Inge ombord igen och på väg hem. Modern hade efterlyst honom då han varit borta från hemmet en tid.Efterhand blev det så småningom sju olika båtar och jorden runt några gånger, säger Sven Inge.Några år senare hamnade han i fängelse – sammanlagt tolv år har han suttit inne. Framförallt stölder, rån ibland och någon enstaka kassaskåpssprängning dömdes han för. Knark, speciellt amfetamin, blev också ett måste för att hålla sig alert och klara sig, förklarar han.-Man kände sig ju alltid jagad och därför prövade jag allt möjligt. En enda gång blev det LSD, men det slutade med att brandkåren fick hämta mig i ett träd, jag blev totalt snurrig och var nästan omöjlig att få ner från trädet..-Mycket alkhol blev det förstås också, det lärde man sig snabbt på båtarna och det var något som jag fortsatte med i många år.1967 blev Sven Inge placerad på Karsuddens sjukhus och meningen var att han skulle ”vårdas” där i åtta år istället för att sitta i fängelse.Till Karsudden kom ett gäng maranataungdomar där bland dem var också SvenÅke Asplund, som Sven Inge kände sedan tiden på Härlandaanstalten. Nu var han frälst och sjöng och vittnade tillsammans med ungdomarna. Sången ”Min kung och jag” blev populär och för Sven Inge är det fortfarande favoritsången – det är så sammanknippat med första gången han lyssnade till frälsningsbudskapet. Frälst och befriad 1968 blev Sven Inge frälst. Han poängterar:-Jag blev totalt befriad från hat och hämndbegär! Ett nytt liv hade tagit gestalt, det gamla begravdes i dopet under en sommarkonferens. Det var ett helt gäng som döptes den gången, de flesta av dem var ”gamla rövare” – f.d. kåkfarare eller missbrukare.Ålder och erfarenhet varierade, men alla hade blivit frälsta och lämnat det gamla livet bakom sig. Det var en storartad dopförrättning – en manifestation av Guds kraft och härlighet. Många av de nydöpta kom att ingå i den kommunitet eller rehabiliteringsscenter som en anläggning i Stjärnhov, några mil utanför Stockholm utgjorde under en period. Maranataförsamlingen i Stockholm hade hyrt platsen under en tid och 1969 var också Maranataförsamlingens bibelskola förlagd där.Senare kom lokalerna att användas som en uppsamlingsplats och ett hem för nyfrälsta missbrukare. Sven Åke Asplund tog ansvar för Sven Inge, som fick lämna Karsudden fast de åtta åren inte hade gått. Sven Inge levde under den tiden tillsammans med en liten grupp på femton personer, de flesta missbrukare, men det var människor från Maranataförsamlingen som ledde arbetet, skötte om hus och människor. Det var matlagning, vedhuggning, möten och arbete i skogen för männen. Skogsarbetet försörjde gruppen sig på, och det fanns alltid jobb. Så behövde man aldrig vara ensam, fick hjälp och stöd av troende hela tiden.Tiden på Stjärnhov var för Sven Inge en underbar tid. Man jobbade tillsammans i skogen, mekade med bilar, det var bönesamlingar och möten och ibland reste man också in till Stockholm på möten.På Karsudden hade han blivit ”avgiftad” och använde aldrig knark sen.Sven Inge bodde senarepå olika platser där det fanns storfamiljsgemenskap, bland andra Örebro, Malmö och Gärdshyttan. Upprorisk och arg Sven Inge återföll inte till knark, men någon gång när det var särskilt krisigt tog han till alkohol. Han berättar om ett tillfälle:-Jag var upprorisk mot Gud och avundsjuk på mina troende vänner som tycktes ha fått mera kraft, mer tålamod och glädje.-Jag hällde i mig massor av sprit, tog bilen och bara körde iväg. Riktade in mig mot en bergvägg och körde med full fart mot den.-Det som hände då var något mycket märkligt. Förarstolen med mig sittande rycktes ur bilen och kastades ut på en åker. Bilen krossades fullständigt och började sedan brinna. Själv var jag ganska oskadd och såg hur bilen brann. Polis och ambulans kom och jag fick följa med till sjukhuset. Det var något helt otroligt som hänt och polisen såg det som ett mirakel att jag kommit undan på ett så övernaturligt sätt.-Det var nog en skyddsängel där som hjälpte mig. Jag tror att den som haft en särskilt besvärlig uppväxttid får en speciell nåd från Gud, det har jag upplevt vid flera tillfällen.Vägen med Kristus gick inte spikrakt fram till att börja med, men Sven Inge växte till efterhand. Just nu är han i Stockholm där han har sin församling, sina bröder och systrar eller som han säger: Min familj.Behandling och läkarbesök sker i Örebro, dit han reser i sin nyförvärvade bil, som han verkar vara mycket stolt över. Eller kanske bättre uttryckt, glad att han är i en sådan kondition att han kan köra.Under sommarmånaderna bor han i en husvagn bakom huvudbyggnaden på Bällsta.Han håller uppsikt över hotellområdet och går sina ronder under kvällar och nätter, ser till att allt är lugnt och att det är ordning i huset.Vid flera tillfällen har han varit till hjälp bara genom sin närvaro. Han släntrar in till receptionen, kollar läget, ser snabbt om en problematisk situation är på väg att uppstå med någon stökig hotellgäst. Då stannar han, tilltalar den som bråkar – bara det brukar avleda bråk. Det är inte att ta fel på att det är en ”gammal rövare” som visar sig och då inser en och annan att det kan vara på sin plats att gå lite försiktigt fram.Tillsammans med sina trossyskon väntar han Jesus tillbaka och det är verkligen till glädje och en förmån att ha denne broder mitt i gemenskapen.Sven Inge avslutar intervjun med en hälsning och ett tack till alla syskon han träffat och som på ett eller annat sätt hjälpt honom genom åren. Han säger:-Jag är så tacksam till mina bröder och systrar både här och i utlandet, jag tänker mycket på vännerna i Dominikanska Republiken… Tänk att jag får vara med i en församling som har mission på olika platser i världen och där man predikar Guds Ord! Halleluja!