Undervisning

Bibelstudium av Jan Egil Hafsahl

Under sommarkonferensen hade Jan Egil Hafsahl, föreståndare för Pilgrimsfolket i Norge, några bibelstudier som han introducerade med en kort historik över den motkultur och proteströrelse som gick fram över västvärlden under sextio- och  sjuttiotalet. Han presenterade hur det också inom kristenheten växte fram en proteströrelse mot etablerad, materialistisk livsstil, och även hur maranataväckelsen växte fram med storfamiljer och kampen för att stå utanför.

Vi ska läsa ett av de äldsta vittnesbörden som ges om Guds folk. Vi går till Apostlagärningarna kapitel 17, och läser från vers 6, den sista delen: ”Dessa män, som hava uppviglat hela världen, hava nu också kommit hit, och Jason har tagit emot dem i sitt hus.” Och så kommer definitionen på dessa trons uppviglare: ”De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är konung.”
Kan du säga amen till detta? De göra alla tvärtemot kejsarens påbud och säga att en annan, en som heter Jesus, är konung.
I Svenska Folkbibeln står det: ”Nu är de här också, de som har vänt upp och ner på hela världen, (…) De handlar alla mot kejsarens påbud.”
Jag skulle vilja säga något om ”Tvärt-emot-riket”. Dessa som handlar tvärt emot.
När Johannes Döparen introducerar Jesus och hans rike, så gör han det med dessa ord, om vi läser ur Lukas 3, där vi möter Johannes Döparens vittnesbörd, och han introducerar här Tvärt-emot-riket:
-Alla dalar skola fyllas och alla berg och höjder sänkas; vad krokigt är skall bliva rak väg, och vad oländigt är skall bliva släta stigar (Luk 3:5).
Jag har satt som rubrik över detta: Det som är tvärt emot. Det annorlunda riket. När Maria sjunger sin lovsång, säger hon i Lukasevangeliets första kapitel:
-Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt; hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat bort med tomma händer (Luk 1:52-53).
Det är Tvärt-emot-riket.

Undervisning av Paulus Eliasson

Jesu död och påstådda uppståndelse är evangeliernas klimax. Jag säger påstådda, för det är absolut inte alla som utan vidare godkänner evangelisternas historia som fakta. ”Det är för många motsägelser i evangelieberättelserna”, ”människor uppstår inte från de döda” eller ”något annat hände med Jesu kropp” är vanliga kommentarer.
I denna artikeln vill jag utgå från en argumentation som kanske kan verka ovanlig för evangeliskt troende. Vi ska nämligen ta utgångspunkt i en ”minsta gemensamma nämnare” mellan troende och icke troende, när det gäller Jesu uppståndelse. Ofta, när kristna samtalar med icke troende, slår man huvudet mot en vägg. När vi säger att ”Bibeln säger…”, så får vi svaret ”Jag tror inte på Bibeln”, och så stannar det där, med ord emot ord, tro emot otro. Därför kan det vara nyttigt att försöka hitta en gemensam grund att stå på.
Den amerikanske historikern och professorn Gary Habermas försökte på 70-talet göra just detta, när han forskade i frågan om Jesu uppståndelse. Det  Habermas gjorde, var att se på vad majoriteten av forskare på Nya testamentets område kunde enas om. Oavsett vad man anser om Nya testamentet (NT), så är det några fakta som man inte kan komma ifrån – hur bibelkritisk man än önskar vara.
Jesus levde för 2000 år sedan, det är nästan alla eniga om. Jesus menade sig vara Guds Son, det är också allmänt accepterat. Och när det gäller uppståndelsedramat, så är det fyra fakta – de så kallade ”minimala fakta” – som majoriteten av forskare är eniga om. Ska man förneka dem, så går man alltså emot konsensus i forskningsvärlden.
Vilka är då dessa fakta?
1. När Jesus hade dött, blev hans kropp lagd i Josef från Arimateas grav.
2. Tre dagar senare blev hans grav funnen tom av några kvinnor.
3. Jesu lärjungar hade upplevelser där de såg Jesus levande.
4. Jesu lärjungar var beredda att dö för sin tro på Jesus som uppstånden.
Vi ska se närmare på dessa påståenden; vi kan ju inte tro på något bara för att majoriteten av historiker menar det. Men det som är viktigt, är att vi förstår att om vår förklaring om vad som hände med Jesu kropp ska vara trovärdig, så måste den förklara dessa fyra faktum på ett sammanhängande sätt.
I Josefs grav
Bibeln säger att när Jesus hade dött, bad en man vid namn Josef från Arimatea om att få begrava Jesus. Denne Josef var en judisk rådsherre, som var Jesu lärjunge i hemlighet. Josef och några kvinnor begravde Jesus i Josefs familjegrav, någonstans i Jerusalem med omnejd. Detta var en grav som var ett uthugget rum i klippan – och framför graven rullades en sten på plats.
Varför tror de flesta historiker på detta? Jo, för det första finns denna berättelsen i de allra tidigaste texterna vi har – och nämns från flera olika källor. För det andra menar man att Josef inte kunde vara en kristen uppfinning från senare tid. Judiska rådsherrar var nämligen just de som den tidiga kristna församlingen hade som sin värsta motståndare. Det hade varit pinsamt och onödigt för en senare påhittad historia att placera en judisk ledare som den som tog hand om Jesu kropp.

Text: Sven Shimon

Frågan är intressant och värd att betraktas i ljuset av Guds ord. Vart befinner vi oss i tiden enligt historien, Ordet och verkligheten sammantaget? Få böcker i bibeln ger oss ett tydligare besked på den punkten än Daniels bok.

Den är så tydlig att historiker har ifrågasatt äktheten i Daniels profetior. Deras argument har varit: Det finns ingen som så exakt kan beskriva historiens utveckling, så noga under årtusenden igenom, allt från 600-talet f.Kr. fram till ändetiden där vi nu lever. Deras slutsats blir: Danielsboken måste vara skriven i efterhand och oäkta.

Undervisning av David Smeds

Låt oss först läsa i Markus 16:

- Och han sade till dem: ”Gå ut i hela världen och predika evangelium för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall bli frälst, men den som inte tror skall bli fördömd. (Mark 16:15-16)

Detta är en nyckelvers för de katolska, och även reformerta och lutherska kyrkorna. Den som tror och blir döpt ska vara frälst. Då är frågan: Är dopet frälsande? Jag tycker att redan här finns en nyckel. Den som inte tror, ska bli fördömd. Det är alltså tron som står i särställning och tron är frälsande. Men en fullvärdig tro har också dopet som konsekvens. Om du säger att du tror på Jesus, men inte vill döpa dig – då tror du inte på evangeliet. Du tror inte på kallelsen. Jag brukar likna dopet vid en vigselring. En förbundsakt. Jag behöver inte ha någon ring, men jag vill visa att jag är gift. Jag har ett dokument hemma som säger att jag och min fru är sammanvigda och har blivit ett genom ett förbund. Äktenskapsbeviset är inte äktenskapet i sig, utan det dagliga livet tillsammans är äktenskapet.

Berno Vidén undervisar

Innan vi tog emot Jesus i våra liv var vi döda. Inte fysiskt men andligt. Bibeln säger att vi var döda i våra synder och överträdelser. Varje människa är genom synden skild från Gud och därmed också hopplöst förlorad.
Men så sker det förunderliga: Gud har i Kristus gjort oss levande! Här står vi inför det absolut största under en människa kan vara med om. Gud skapar i ett nu en ny odödlig människa. Han ger ett liv som aldrig någonsin kommer att smaka döden. Hur är detta möjligt? Jo, genom att Gud blev människa. Ingen supermänniska med superkrafter, men en människa som du och jag. Han delade våra villkor, han gladde sig med de glada, sörjde med de sörjande, grät, visade vrede. Han var fattig, hemlös och identifierade sig med de mest utsatta genom att helhjärtat ställa upp till deras försvar.
Dock, till skillnad från övriga människor levde han sitt liv utan synd. Ingen ond tanke, inga ondskefulla handlingar, ingen orättfärdighet, inget förtryck gick att finna hos honom. Han var alltigenom en sann människa som i allt uppfyllde all Guds rättfärdighet. Denne Jesus som bibeln talar om är orsaken till att vi, oavsett vilka vi är, kan få ett evigt liv. Det finns människor som skulle betala vad som helst för att leva för evigt. Jesus ger oss livet som en gåva utan att ställa några som helst krav.
I evigheten i den himmelska världen, långt innan jordens grund var lagd, hölls ett rådslag där Gud Fader, Gud Son och Gud helig Ande gemensamt fattade det beslut som fick alla himmelska härskaror att stanna upp i vördnad, förundrade över vad som var på gång. Guds evige Son skulle bli människa, ställas under lagen och utlämnas till att på det mest grymma sätt fråntas all värdighet. Oskyldig skulle han ikläda sig vår syndfulla gestalt och bära alla människors synd, en börda alldeles för tung att bära även för Jesus. Hans svett blev till blodsdroppar då han i Getsemane från sitt innersta utropar, full av ångest och ängslan inför det som väntar: ”Min själ är bedrövad ända till döds.” Han beder Fadern om att slippa gå hela vägen, om det finns någon annan möjlighet; ”men inte som jag vill utan som du vill”.
Änglarna tystnar, utan förmåga att förstå vad som äger rum. Hur kan Gud tillåta? Varför måste Jesus lida så, han som är centrum för all Guds utgivande kärlek och härlighet? Jesus går hela vägen. Med sina sista krafter, svag, utmattad och med en svårt sargad kropp, ropar han från korset några ord som får både himmel och jord att skälva: ”Det är fullbordat!” I ett nu sker det stora undret som fått sådan betydelse för alla jordens inbyggare, både de som levt innan Jesu död på Golgata och för alla de som levt och lever efter hans död. Dödsrikets portar öppnades i och med att Jesus själv tog nycklarna till döden. Fångar befriades i ett nu när Jesus triumfatoriskt tågade in i dödens rike, bröt alla bojor och med makt förkunnade befrielsens budskap: ”Han for upp, han tog fångar, han gav människorna gåvor.” Han som for upp hade också farit ned till jordens lägre rymder.
Hela Guds treenighet proklamerar Jesu seger på Golgata, vilken öppnade vägen för oss var och en att fritt och för intet bli delaktiga i denna eviga Gudsgemenskap.
- Men Gud, som är rik på barmhärtighet, har, för den stora kärleks skull, varmed han har älskat oss, gjort oss levande med Kristus, oss som voro döda genom våra synder. Av nåd ären I frälsta!. (Ef 2:4)

Text: Stig Andreasson

Kyrkan – en fortsättning av inkarnationen?

Tidskriften ”Keryx” har nästan specialiserat sig på att skönmåla och härliggöra den kyrka som är hierarkisk och institutionell. Skönmålningen är förförisk. Avsikten verkar vara att skapa mindervärdighetskomplex hos de evangeliska friförsamlingarnas folk.

Institutionell kristendomsform sägs vara en del av och fortsättning på inkarnationen.
- En offentlig, institutionell kristendomsform är nödvändig. Den är en del av och fortsättning på inkarnationen. Men om den inte är besjälad av någon form av personlig tro blir den lätt förytligad och förvärldsligad. (Ulf Ekman)
Här möter vi uttrycket ”en institutionell kristendomsform.” Det för tankarna till en institutionell kyrka med ett institutionellt ämbete. Vad betyder då egentligen dessa fina uttryck? Enligt olika ordböcker på flera språk kan adjektivet ”institutionell” användas både i politisk och religiös betydelse.
-I kyrklig och religiös mening blir ett ämbete ”institutionellt” då en kyrklig överhöghet överför andlig auktoritet till någon som skall utföra prästerlig tjänst.
En av ordböckerna preciserar också att
-det institutionella är något som insätts eller upprättas genom beslut av människor, i motsats till det som är givet av naturen.
Denna sista anmärkning är speciellt intressant. Därför tillåter jag mig att göra en liten jämförelse mellan det naturliga (inklusive det övernaturliga) och det som är organisatoriskt och institutionellt, med andra ord iscensatt av människor. Detta är märkbart inom många olika områden. Inom läraryrket har vi som bekant något som kallas ”pedagogik” (undervisningsskicklighet). Det är utan tvivel något man till stor del kan lära och även förkovra sig i. Men det är också helt visst något som har med naturbegåvning att göra. Man kan med andra ord ge en person en ”lärartitel” efter avslutad utbildning. Men saknar han naturlig begåvning att förmedla sina kunskaper till eleverna, blir han ingen riktigt bra lärare.
Inom kristen förkunnelse kan vi delvis se detsamma, utan att förglömma att här finns det också en annan dimension. En person kan ha hög teologisk lärdom och inneha flera doktorsgrader, men ändå sakna förmåga att förmedla sin lärdom på ett för vanliga människor begripligt sätt. Å andra sidan kan en person, som bara har grundläggande bibelkunskap äga både en naturlig och en andlig gåva till att undervisa i Guds Ord. Detta trots att han saknar hög teologisk utbildning. I några fall har jag mött personer som ägt bådadera. En av dem var professor Jules Marcel Nicole på Bibelinstitutet i Nogent i Frankrike. Som teolog var varken hebreiskan eller grekiskan några hemligheter för honom. Men jag hörde honom tala några gånger i veckomötena i det lilla kapellet bredvid bibelinstitutet. Dit kom helt vanliga människor. Då använde professor Nicole aldrig en enda teologisk fackterm. Han använde inga ovanliga eller krångliga uttryck. Men med vanliga och enkla ord förklarade han bibelordets rikedomar för ivrigt lyssnande människor. Han ägde naturligtvis en naturlig begåvning som talare och lärare. Men jag tror också att den Andens nådegåva som Skriften benämner ”gåvan att tala kunskapens ord” var verksam i den lärde professorns förkunnelse. Denna dubbla utrustning, den naturliga och den övernaturliga, gjorde honom till vad han var.
Här rör vi vid själva livsnerven till den kristna församlingens liv och verksamhet. Att en andlig tjänst får officiell och institutionell status kan absolut inte garantera att den fungerar enligt andelivets lagar. Titlar och ämbetsgrader kan inte ersätta varken naturlig begåvning eller Andens nådegåvor. Vår store kyrkohistoriker Hjalmar Holmquist skrev om den urkristna församlingen:
-Själavården tillkom inte i första hand ämbetsinnehavare utan personer utrustade med Andens gåvor. Församlingslivet, ja hela kristendomen vilade alltfort på den urkristna entusiasmen, på Andens omedelbara ledning. De karismatiska personerna var kyrkans bärare och utbredare.
I urkristen tid fanns ingen hierarkisk eller institutionell kyrka, där en intellektuell elit hade monopol på Ordets tjänst. Vem vågar påstå att andelivets lagar inte skulle vara desamma idag som i urkristen tid?
Men nu kommer vi till en avgörande och mycket viktig fråga.

Text: Tage Johansson

Den predikan som har kallats bergspredikan i Matteus femte till och med sjunde kapitel, kan den förkroppsligas av människor av kött och blod, av de som vandrar här på denna syndfulla jord?

Många har under tidernas lopp ställt sig denna fråga. Många har resignerat och uppgivet lämnat frågan därhän till en oviss framtid. Det handlar om människor som är nitiska och menar allvar med sin kristendom. De saknar tillräcklig insikt och kunskap i ordet. Den som är ytlig och rotlös brottas sällan med bibelns lära om rättfärdighet. En sådan måste tillsvidare leva av mjölk. I Hebr 5:13 står det:

Text: Emanuel Johansson

Edward Snowden sitter sedan flera veckor på Moskvas flygplats. Han är på flykt sedan han läckt uppgifter om amerikanska myndigheters internetövervakning. Historien har urartat till en fars i storpolitik. Obama talar skarpt, Putin försöker ta poäng. Kina, EU , Sydamerika - alla vill säga sitt. Världen reagerar yrvaket på konsekvenserna av den uppkopplade världsordningen.
Hur ska man förhålla sig till detta som kristen och var kan vi placera den digitala tiden i ett profetiskt perspektiv? Syftet med den här artikeln är att väcka frågorna.

Här följer ett utdrag ur boken
Vedergäll Babylon, av Arne Imsen, vilken är en uppgörelse med den romerska katolska kyrkan och hennes allierade. Bibelns uppmaning är tydlig: Dragen ut ifrån henne!
Läs och sprid budskapet om uttåg från institutionaliserad kristenhet, för att i frihet tjäna Herren Jesus Kristus - Utanför lägret!

Uppenbarelseboken 18 har i vår svenska bibel rubriken ”Babylons fall”. Uppenbarligen är denna händelse något som himlen längtar efter. Det vidriga med Babylon är inte främst dess storhet och aktivitet, utan fastmer det resultat hon åstadkommer. ”Därefter såg jag en annan ängel komma ned från himmelen. Han hade stor makt, och jorden upplystes av hans härlighet.”

Undervisning: Robin Vidén

Dopet till Kristus ifrågasätts många gånger: - Är det verkligen nödvändigt? Om man bör döpas, när ska det ske? Hur länge ska man vänta? Ska man komma till en viss nivå av kunskap och lärdom innan man döps, eller till en viss ålder innan man har rätt att döpas till Kristus? Frågorna är angelägna och har sin grund i Jesus Kristus själv som säger: Låten döpa eder!

Text: Simon Beecham

Nej, sök först Guds rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också. (Matt 6:33)

För mig har detta bibelord varit ett av de mest förbryllande, men utan tvivel den viktigaste kallelsen från Jesus. För det mesta kändes det som om svaret var så nära, men så retsamt utom räckhåll,  just bortom min möjlighet att gripa tag i hela konceptet. Jag frågade en hel rad olika människor om deras tankar om detta, och av tio människor jag frågade fick jag tio olika svar. Jag har inte vandrat med Gud så lång tid, och är inte särskilt vältalig och frispråkig. Faktum är, att om du skulle fråga människor som känner mig, skulle de otvivelaktigt svara att jag är introvert och inte värst öppen. I England finns ett ordspråk som säger att barn ska synas och inte höras.  Jag föredrar att varken synas eller höras. Delvis  har detta hjälpt mig i mitt sökande efter Guds rike, delvis har det varit ett hinder, men i mitt hjärta finns en djup och ärlig längtan efter en innerlig relation med Gud. Att söka hans rike är att söka hans ansikte. Detta att få Honom att vända sitt  ansikte till mig och uppenbara sin härlighet – ja, vad mer skulle jag kunna hoppas på och be om!