Undervisning av Arne Imsen från 1995

Gud talar till sitt folk och genom sitt folk. Ofta genom elden.
Detta är en alldeles speciell uppenbarelse, och den kommer igen rakt igenom hela den heliga historien. Vi ser också hur Guds budbärare och profeter har fått förmedla hans budskap. Det har manifesterats på olika sätt, men oftast genom eld.
Elden öppnar inte möjligheter för diskussioner och resonemang. Elden har två tydliga och klara kännetecken då vi läser om den i den heliga Skrift. För det första är den ett alldeles speciellt uttryck för Guds välbehag, och då framkallar den jubel. Men samma Guds eld som också uttrycker hans kärlek manifesterar sig så att den framkallar total tystnad.
I Skriften kommer nu och då helt kategoriska påståenden. Frågan är alltid hur man ska få människor att lyssna. De hör och hör, men lyssnar inte. De tar emot ord och meningar, men det tragiska är att man inte tar det riktigt på allvar. Det är oändligt betydelsefullt att vi får se vad Bibeln säger. Himmelens Gud är väldigt mån om att uppenbara sig!
All dödande och avtrubbande verksamhet är direkt skadlig för vår livsande. Vi blir lätt förstelnade och faller in i den religiösa jargongen och rutinen. Då börjar man ersätta det som är äkta och sant med det som är imiterat. Därför måste vi be till Gud att vi kan förstå nödvändigheten av att ta Ordet på allvar.
Jesus talade om nödvändigheten av att bli döpt i vatten, och det är ingen som har anledning att ifrågasätta det. Men denne Jesus som talar om dopets nödvändighet lärde oss på ett mycket tidigt stadium att dop inte är att bli berörd av vattendroppar, utan det är att sänkas ned och omslutas av vatten. På samma sätt undervisar han om nödvändigheten av att bli döpt i eld; i den helige Ande. Döpt i eld, det är alltså inte bara att bli berörd, utan det är att sänkas ned och bli omsluten av och uppfylld av denna gudomliga eld. Hela världen är full av olika typer som ligger på lur och väntar på att få överta, ersätta denna gudomliga eld med någonting annat.
Människan är egentligen väldigt religiös och önskar verkligen vara hängiven i sin gudstjänst. Många gånger drivs vi av en eld som Bibeln kallar främmande eld. Den måste man kunna urskilja, därför att det är så oerhört mycket som ligger på lur och väntar på att få inflytande. Det som var avsett att rena, befria och leda till liv, det får då motsatta effekter. I Gamla testamentet ser vi hur Gud var angelägen att skilja ut det som är gudomligt ifrån det som är mänskligt. Vi blandar ihop, men Gud skiljer. Ljus och mörker. Dag och natt. Det var fiendens stora och hemliga vapen, detta att blanda. Det är därför vi i vår tid ser så fruktansvärt mycket som är uppblandat. Alla dessa tendenser som vi här nöjer oss med att benämna som främmande eld, engagerar oss och lär oss att många gånger handla emot Guds egen vilja. Den frestelsen kan vi inte besegra genom att sjunga eller genom att tala, utan det måste till en annan kraft.
I Skriften ser vi hur Gud gång på gång tänder en riktig moteld; det finns inga inomvärldsliga krafter som rår på allt detta som frestar och bedrar människan.
I tredje Mosebok talas om att elden icke får slockna. Det krävdes minutiösa, noggranna förberedelser innan elden föll. Elden var liksom sista momentet i en underbar försoningsakt. Förberedelserna var väldigt viktiga. Det talas exempelvis om prästerna som skulle vara avskilda, uttagna, smorda. De skulle vara klädda på ett speciellt sätt. Det kan ju för den som läser om det bli en missuppfattning, så att han uppfattar detta som en uppmaning att göra något speciellt.
Vi måste ha klart för oss att denna utväljelse och kallelse är av nåd hela vägen. Även om det finns enorma krav, så förväntar sig inte Gud att vi ska kunna fixa det här med våra egna mänskliga resurser. Han ställer allt till förfogande, men han kan definitivt inte ersätta människan. Därför skulle man kunna säga att Gud i sin väldiga nåd har sänkt sig ned på ett plan där han har gjort sig beroende av medarbetare. Det handlar inte om utbildning eller annan bildning – det är en hjärteangelägenhet. Uttagandet kan endast ske om vi grips av denna heliga eld i våra liv så vi förstår att det här är inte mänskliga krav, utan vad Gud vill se förverkligat.
Gud har vidtagit alla åtgärder för att människor skall kallas och utrustas till helig tjänst. Vår uppgift är bara att ikläda oss den klädnad Gud ger, och sedan gå in i gemenskapen med Gud, vilket är grundförutsättningen för att komma i tjänst för honom. Denna tjänst är oerhört betydelsefull i varje tid. Därför är det synnerligen angeläget att det blir klart för varje broder och syster i församlingen att Gud har tagit ut ett heligt, konungsligt prästerskap och han har utrustat det med den helighet och rättfärdighet som bibeln talar om; de heligas rättfärdighet.
Gud har också gjort det möjligt för oss att tjäna honom, så vi inte faller ned på den mänskliga nivån och fullgör en tjänst som egentligen blir en avgudatjänst. Vi får leva på det höga, gudomliga plan, där det står klart för oss att Gud är den han har sagt sig vara. Detta måste uppenbaras igenom oss, så att vi inte förfuskar gudsbilden utan tydliggör den för varje människa. Genom våra liv och vår förkunnelse måste vi skapa ett djupt behov efter att likbildas med Guds son, Jesus Kristus.
I tredje Mosebok beskrivs den oerhörda invigningen som var nödvändig. Det finns människor som år efter år går till gudstjänster och möten utan att på något sätt förändras. De förändras inte, och är inte heller angelägna om det. De sörjer inte över det därför att de inte har den hågen, behovet och längtan. Man upplever föredrag och predikningar som tjat på tjat och gnat på gnat. Det leder inte fram till något annat än tråkningar. Men när Gud kallar på oss, då vill han något med var och en särskilt. Gud har ett angeläget budskap till oss. Tänk att Gud vill tala, beröra, rena, förnya, upprätta och utrusta.
Prästerna i det Gamla förbundet var väldigt bristfälliga människor som erbjöds ett gudomligt skydd för att kunna klara av tjänstens många påfrestningar. Men inte ens det räckte till. Det blev så självklart för dem som tagits ut, de som utrustats och tjänstgjorde vid altaret, de som bar fram elden att allt skulle fungera utan komplikationer. Det finns många möjligheter att bli lurad och förförd, inte minst av den eld som vi bär i vårt naturliga väsen. Det kan vara begärelsens eld, det kan vara högmod eller andra ting. Varenda en har talanger och gåvor på olika områden. Vi skulle kunna bli någonting, vi har ambitioner och kvalifikationer och intentioner att göra någonting i denna världen. När man blir medveten om sina gåvor och talanger så frestas man att exponera dem på ett sådant sätt att de förvandlas till en naturlig eld som får ersätta den gudomliga. Det är vanligt hos predikanter och sångare, ja, det är vanligt hos alla människor.
Det finns något hos oss som vi kan exponera och på detta sätt bli uppmärksammade och kanske också skaffa oss något vi njuter av och vill betona. Därför är det väldigt betydelsefullt att vårt liv blir prövat, för sist och slutligen ska det i alla fall prövas i eld. Då ska det visa sig om det är förgängliga ting som har inspirerat och drivit oss, eller om det är något gudomligt. Äktheten ska prövas i eld.
I tredje Mosebok läser vi:
-Elden skall beständigt hållas brinnande på altaret; den får icke slockna. (3 Mos 6:13)
Det står inte att elden bör hållas brinnande. Den skall hållas brinnande. Det finns vissa saker man bör göra, men det finns också saker som man måste göra. Det finns ett absolut måste, där det inte finns marginaler för personliga utlevelser eller beteenden. Det finns faktiskt områden där det är uteslutet att försöka med religiösa experiment, för det leder alltid till samma katastrof. Då Israels folk lämnade Egypten, leddes de till havet. De stod i en passage med berg på höger sida, berg på vänster sida och havet framför. De var helt instängda, ty de hade egyptierna efter sig. Hur skulle de komma ut ur den situationen? Det fanns säkert många idésprutor som hade olika förslag. Främmande eld. Du kan tänka dig vad man räknade ut och försökte realisera. Förhandlingar, samtal eller försök att hitta en kompromiss, sådant som i knepiga situationer lyser fram. Vårt sätt att diskutera, resonera och planera istället för att ropa på Gud. Frågan är ju den: Är det Gud som har lett oss hit? Är det Gud som har fört oss in i denna fälla, då har han en öppning, men det är ingen naturlig öppning, det måste bli en övernaturlig. Instängd för att möta Gud, instängd för att se Guds härlighet.
Vi vet vad människor i knepiga, svåra situationer kan företa sig i panik och desperation. Vi vet hur det är i församlingen, då den känner sig instängd och vill se resultat, vill vara någonting, vill bli någonting. Då brukar alla tänkbara idéer presenteras och ibland följer man dessa mänskliga tankar som är inomvärldsliga försök att ta sig ur en situation där Gud vill förhärliga sig.
Det fanns ingen väg, Israels barn var instängda, men då fanns det en stor hemlighet. Detta var ett hemligt vapen som församlingen hade tillgång till, men inte riktigt förstod. Det var synliggjort i staven som tidigare hade varit Mose stav, men efter en mycket märklig upplevelse hade blivit Guds stav. Och Mose fick höra: ”Räck ut staven!” Så räckte han ut den och rörde vid vattnet som delade sig. Det öppnades en väg rakt igenom havet. Detta var inget religiöst experiment, utan en troshandling som följdes av en trosmarsch.
Människorna försöker ta hand om det Gud har gjort för andra syften och försöker exploatera Guds rikedomar och möjligheter i ett förfärligt maktspel. När egyptierna kom farande med sin väldiga krigsmaskin för att hämnas eller hejda detta enkla, på försvarsvapen fattiga, utblottade folk – vad hände? Krigsmaskinen bryter samman och förföljarna går under. Det som var liv för Guds folk, det betydde död för Guds folks förföljare. Kan vi på samma sätt lita på Gud idag? Finns det en stav, det vill säga, finns det en levande och fungerande tro som kan öppna tillslutna, stängda vägar? Hjälper Gud oss med alla våra behov?
Fromma, och till synes stabila och pålitliga människor vacklar inför motståndarna. Människor som vittnar om härlig och underbar frälsning viker ofta i en krissituation då ting händer, som inte alla gånger är så lätt att beskriva. Det känns mera i atmosfären än märks i någon särskild situation eller händelse. Det finns någonting oroande i själva atmosfären, och man börjar fundera på att kanske vi måste gå en annan väg, kanske vi måste söka oss tillbaka, retirera, kompromissa. Man kompromissar sig fram och retirerar, med det resultatet att man så småningom förlorar, inte bara frimodigheten, utan man förlorar även sin förstfödslorätt.
Vi brukar säga att Gud är kärlek. Vi kan upprepa det i all oändlighet utan att någon protesterar. Det är en proklamation som står sig. Men frågan är: vad betyder detta för oss var och en? Betyder denna kärlek att Gud ändrar sig och att det han sade tidigare är inte sant idag? Nu lever vi i en annan tid, nu är det andra förhållanden och människor är så radikalt annorlunda, nu gäller det att bevisa att Gud är kärlek. Detta är inget frälsningsbudskap. Herren förklarade för människorna som hade återtågsplaner att Gud är en förtärande eld.
Vi kan inte bara ha en dogm eller doktrin om att Gud är kärlek för att uppbygga varandra med. Visst är Gud kärlek, men han är också en förtärande eld. Då är frågan den: vari består skillnaden? Och hur ska denna skillnad, som ju uttrycker Guds sanna väsen, bli uppenbarad bland oss i församlingen?
Vad vi behöver är gudomlig eld. Gud måste tända en moteld i våra hjärtan och vi måste var och en förstå att vi är personligen ansvariga för att denna eld inte slocknar, utan bevaras. Riter och traditioner och annat vi kan prestera kan inte hjälpa oss. Allt egenverk bara fördjupar problemet, distanserar oss från ursprunget och gör oss mera oåtkomliga för Gud. Vad är det som gör att människor låter sig påverkas och rubbas?
När Israels folk hade kommit ut i öknen dukade Herren ett bord med himmelskt manna. Han dukade, men i Guds generösa och underbara närvaro fanns det förbehåll. Enkla och självklara för tron, men trots sin enkelhet så svåra att respektera. Gud sa: ni får samla ihop manna för varje dags behov, men inte mera. Ni får inte hamstra, magasinera för kommande dagar. Det vill säga, ni får inte använda mannat för att skaffa er någon falsk trygghet för morgondagen.
Tron säger: idag hjälper Herren. Men det räcker inte med att säga så, det måste också bevisas att detta är en sanning för oss – det måste bli en eld i vårt väsen att göra det Gud vill att vi ska göra, och göra det på ett sådant sätt som han har sagt att det ska göras. Det är gudomlig eld. Underordna sig, respektera, högakta, värdera, och i varje läge förkroppsliga den sanning som Gud givit oss. Den sanning, som förutom att han ger oss vad vi behöver också markerar att vi är ett unikt folk.
Paulus beskriver med några märkliga ord den levande Gudens församling, som sanningens grundfäste och stödjepelare. Då kan man inte släppa in lögnen, imitera.
Det visade sig att Israels barn inte kunde underordna sig de enkla bud som Gud gav, utan man samlade in, lagrade, hamstrade, vilket ledde till att Guds välsignelse blev till en förbannelse. Det gick mask i det som hade samlats in. Istället för friskhet och härlighet ser vi att förruttnelseprocessen börjar utvecklas. Främmande eld, begärelsens eld, skapar säkerhet och trygghet. Det vi gör kan uppfattas som normalt och socialt korrekt, men om det sker i opposition till Guds ord, så hjälper det inte, hur socialt välgörande det än är. Kommer vi in i ett motsatsförhållande till det Gud ursprungligen har sagt, så visar sig resultatet så småningom.
Vad var det som gjorde att Israels folk så glatt och entusiastiskt, så enat och endräktigt sjöng och ropade, inspirerade av sitt eget verk: guldkalven. De hade smält ner sina egna värdeföremål och tillgångar och skapat en bild; de förklarade att denna fört dem ut ur Egypten. Ett vaket och känsligt sinne hörde på sången att det var något falskt och disharmoniskt i entusiasmen och hänförelsen. Den gav vittnesbörd om främmande eld.
Bibeln talar om lovsångens oerhörda betydelse, men ett känsligt öra hör vad som är inspirationskällan. Guds eget folk skapade en guldkalv. Hur fick de en sådan idé? För oss förefaller detta vara fruktansvärt verklighetsfrämmande och långt borta från det som kan kallas tro och gudsförtröstan. Men helt plötsligt kom den till. Alltså fanns redan något i deras hjärtan, och i det psykologiska ögonblicket flöt det upp till ytan och gav idéer till aktiviteter och aktioner som naturligtvis var religiösa till sin karaktär, men resultat av främmande eld. Det hörde inte hemma i Guds rike.
Vad är det för eld som griper Guds folk under tider av avfall och nedgång? Det är inte den helige Andes eld. Det går att hitta ett namn på det som driver, men vi måste få klart för oss att det måste tändas en gudomlig moteld. Den Gud som svarar med eld, han är Gud.
Hur kunde Isabel åstadkomma ett sådant förödande, nedbrytande inflytande över Israels folk? Hur kunde en profet komma i det läget att han måste klaga över att han var ensam och övergiven? Det var inte så att de gamla altarna var nerrivna. De fanns kvar, men det hade dessutom tillkommit en hel del altaren där det brann friskt, där det offrades – till och med människor.
Man tog alltså inte bort de gamla altarna, utan man ställde ett antal andra altaren bredvid. Resultatet blev att den offentliga verksamheten hade förlorat all sin kraft, därför att de som skulle vara där och sköta offertjänsten inte kunde träda fram. Det hade skett en förödande abdikering i Israel.
Man kan fråga sig hur Isabel och Ahab; skökan och hennes gemål, kunde utöva inflytande med något så väsensfrämmande för Israel. Det stora problemet som ständigt gör sig gällande i nedgångstider är materialismen som med alla sina avgudar alltid appellerar till det mest typiska för den avfälliga människan.
Ta reda på hur många anknytningspunkter ondskan har till egoismen, inte minst den religiösa egoismen och så den materiella egoismen. Jesus säger att man kan inte tjäna två Herrar, de utesluter varandra. Det måste bli Gud eller Mammon. Det finns enormt mycket av mammonstillbedjan i vår religion. Jesus sa faktiskt: ”Samlen eder icke skatter på jorden…” Vad är det då som gör att vi helt och hållet tar oss friheten att ignorera denna maning? Det har aldrig någon gång under hela historien existerat någon kraft eller makt, idealism eller någon filosofi eller religion, som har lyckats besegra girigheten och snikenhetens bastion i en människa.
Herren Gud har klart och tydligt sagt att han ska förse dig med vad du behöver. Samla bara det du behöver för dagen, men lagra inte i bankböcker, aktier eller andra egendomar. Vad är det som får människorna att bli så aktiva, så spekulativa och beräknande, att de till och med lyckas övertyga sig själva om att detta är ett uttryck för sparsamhet? De lyckas göra avguderiet inte bara socialt acceptabelt, utan föredömligt. Det är att bedra sig själv. Det är en passion, en lidelse, en eld, en främmande eld som brinner. Den tar sig klara och tydliga uttryck i formuleringar och beteenden som slår igenom på många punkter, framför allt i sättet att tillbedja och att tjäna Gud.

Undervisning av B V Henry

Trycket av en verklighet
som ej går fly ifrån
En börda på församlingen som alltmer känns i den rika västvärlden är trycket av den djupa fattigdomen. Detta är starkt betonat av den kristne teologen Ronald Sider i hans stimulerande bok som kom ut 2007: ”Rich Christians in an age of hunger” (Rika kristna i en tid av hunger). Där skriver han: ”Världsfattigdom är hundra miljoner mödrars gråt”. Han har rätt. Pressen av fattigdom, av överväldigande fattigdom, upplevs först av mödrarna. Min fru och jag har i områden av Afrika mött mödrar som har förlorat barnen genom undernäring. De kände det hårt, men det finns ingenting de kan göra åt det. Under gångna decennier har gapet mellan rika och fattiga blivit större. Det borde inte förvåna oss om det blir större och högre protester liksom de vid G-8 mötet senast i juni i Rostock i Tyskland med lyckligtvis mindre vandalisering än det som några år tidigare drabbade Göteborg. Världsledare och experter har ideligen diskussioner och resolutioner, men till ringa gagn för dem som drabbats av svält och andra naturkatastrofer. Frustration kan leda till desperation som bryter ut i våldsamheter, vilka säkerligen inte ger lösning för de akuta problemen. Helt säkert har problemet av överväldigande fattigdom växt större med en del illavarslande effekter som du kan ha sett på TV-skärmen och vid läsning av en del reportage.
Herren är naturligtvis inte likgiltig för de fattiga (som vi ser i följande bibelverser: 2 Mos 23:10-11, 3 Mos 23:22 och 5 Mos 15:7, Ps 41:1, Gal 2:10). Ändå förklarar Herren mycket klart: ”De fattiga haven I ju alltid ibland eder” (Matt 26:11).
Fattigdom är inget nytt problem. (5 Mos 15:11). Det är inte ett fenomen av tjugoförsta århundradet. Hela ämnet om fattigdom är relativt. Jag har bott hos mycket förmögna människor i USA och Sydafrika som pekade ut var de ”rika” bor. Jag har mött gästfrihet i skabbiga skjul, och lyssnat till hur mitt kristna värdfolk, som inte hade något av värde enligt vår bedömning, prisat Gud för hans nåderika omsorg. Sedan har de inbjudit mig att gå med dem på hembesök hos en del ”fattiga” familjer som har ännu mindre.
Att försöka greppa hela frågan som rör fattigdom och rikedom sliter oss i stycken. Att å ena sidan bli upprörd över girigheten hos dem som har så mycket och alltid strävar efter mer (1 Tim 6:10-11) och å andra sidan bli förödmjukad av den fina förnöjsamhet som utstrålar från dem som har så litet.
Vid tiden för den stora svälten i Gujarat i Indien år 1900, gick det månader innan nyheterna nådde England. Folket måste göra något med vad de hade. När så småningom de kristna i England blev medvetna om vad som hade hänt hade nöden redan minskat.
Idag försäkrar sig media om att vi ser de försmäktande ansiktena från de döende, vi hör de hjärtskärande skriken från de undernärda barnen och vi ser de patetiska bidragen av välmenande hjälp medan nödsituationen är för handen. Påfrestningen kommer över oss medan plågan fortfarande gör ont och vi ställs inför ett tryck som inte försvinner, en börda som tvingar fram aktioner, vilket agerande som helst, känslomässigt agerande, vad som helst som kan lindra vår plåga och tysta vårt samvete. Känslomässig hjälp av det slaget kan höja statistiken för humanitära organisationer, men om vår respons inte är god och genomtänkt under bön, kommer vårt givande på kort sikt att ha ett värde endast för stunden, och på längre sikt blir alla ansträngningar utan djupare effekt.
Tragiskt nog så är kommunikationskanalerna ofta korrumperade, och det medgavs i åtskilliga program med världsnyheter att 60% av hjälpen aldrig nådde dessa för vilka den var främst avsedd. Ideligen har jag sett biståndsvaror till salu i basarer och marknader; två exempel i Nordjemen med mat från Finland, som var avsedd att skänkas gratis, och i Jordanien blev svenska filtar, som var avsedda för palestinska flyktingar sålda för att få pengar till vapen! Till och med det som verkar vara generöst bistånd från regeringen är ofta malplacerat, som när en del av det europeiska smörberget sändes till Pakistan i form av ost och användes för att smörja axlarna på oxkärrorna. Kulturella och religiösa restriktioner frångås inte ens under svälttillstånd och det är inte bra att sända vete till dem som äter ris. Somliga kulturer gör också urval vilket ris de äter. För inte länge sedan utbrast en speaker i en tv-panel om att lindra världens fattigdom att 90% av livsmedelshjälpen till tredje världens länder gör mer skada än nytta.
Världen har successivt börjat formulera sig i termer med behov att svara mot angelägenheten i fall av olyckor, svält, översvämningar eller torka, som de senaste jordbävningarna i Iran och Turkiet har visat. Hjälp är mycket snabbare organiserad och i en massiv skala. Vi har kommit fram till att kristen katastrofhjälp i västländerna är minimalt användbara verktyg att möjliggöra hjälp till behövande människor i olika delar av världen; innan större hjälpprogram kan komma igång och innan församlingar hemma är organiserade att komma till undsättning.

Bibelstudium med Hans Lindelöw

Vi ska titta litet i Johannes första brevs andra kapitel:
-Mina kära barn, detta skriver jag till eder, för att I icke skolen synda. Men om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus, som är rättfärdig; och han är försoningen för våra synder, ja, icke allenast för våra, utan ock för hela världens. (1 Joh 2:1-2)
Det här säger något om försoningens vidd. Den som presenterar det för oss är aposteln Johannes. Hans brev inleds med att han talar om sina erfarenheter, som var mycket unika. Det var inte många som hade sådana erfarenheter som han gjorde.
Vi ska läsa igenom hela 3 Mos 16, och riktigt fundera på vad detta kapitel talar om. Också detta kapitel säger något om försoningsverkets vidd, än om det inte alltid är så lätt att greppa.

Text av Emil Gustafson

Andens uppgift är att vinna våra hjärtan för Jesus. Men huru ofta han blöder genom vår trolöshet!
1. Vi gråta utan självuppgivande. Och varje strävan att bli helig strandar mot bristande överlåtelse.
De trolösa bada Herrens altare med tårar men klaga: ”Var är domens Gud?” (Mal 2) De hava, trots många heliga löften, ännu aldrig erfarit någon Andens förnyelse, och jag tror, att de flesta undanbådo sig en djupare frälsning, om det tveeggade svärdet skure till roten av deras eget liv. Nej, de ha lättare för att gråta än att överlämna sig åt Herren, och de nedlägga större omsorg på att beräkna välsignelsen än ansvaret av en helig överlåtelse. När de icke så vinna sin längtans mål att bli välsignade, bliva de till och med upproriska i sin ande och säga:
-Förgäves är att tjäna Gud, och vartill gangar det, att vi hålla hans bud, och att vi gå i sorgkläder, för Herren Sebaots skull?
Ack människan skulle hellre dö än uppgiva sig själv.
Hon vill hellre giva stora löften än vara trogen i det lilla. Hon tycker mer om sången: ”Din jag är!” än gemenskapen med Guds Lamm på den bloddrypande vägen. Var Äro de, som sjöngo: ”Jesus, jag mitt kors vill bära, lämna allt och följa dig, fattig, naken, utan ära; du skall bliva allt för mig?” De sjöngo såsom Herrens folk på andra sidan havet: ”Han är min Gud, och honom vill jag upphöja”, men torde aldrig hava känt något djupare ansvar för det liv, som de leva. Kristus har många bekännare men få efterföljare; och även du, som ”lade allt på Herrens altare”, vill bevara ditt liv och tjäna Gud på självvalda vägar. Broder, varför gör du så? Menar du, att även den som lovat vara Herren trogen, kan tjäna honom med halv lydnad och kalla Sikems altare för ”Israels altare?” (1 Mos 35:1) Betala honom dina löften.
Lik en brudgum, som blivit övergiven av sin trolovade, klagar Herren – och endast den, som vet vad det är att med smärta föda själar, kan något fatta vad denna klagan innebär:
-Vad skall jag göra dig Efraim? Vad skall jag göra dig, Juda? Ty eder kärlek är såsom morgonskyn och såsom daggen, som tidigt går bort. (Hos 6)
O, att de hade samma nit om förbundets lagar, som de jaga efter dess förmåner!
-Men skreve jag min lag tusen gånger, säger Herren, bleve den dock aktad såsom något främmande. (Hos 8:12)
De gråta för att vinna Andens gåvor, men gå bort till sina avgudar. Huru länge skola de gråta? Jag vet icke. Kanske hela livet.
Den olydige sonen kan icke åtnjuta sin moders kärlek genom tårar utan genom lydnad. Moderskärleken förbjuder henne att genom klemig uppfostran göda barnets onda anlag, ty hennes mål är karaktärens grundläggande; och därför måste barnen känna såväl hennes rättfärdiga sinnelag som hennes förlåtande kärlek. Vad mer, om än tårarna strömma! Fastän främmande för sin moders avsikter, skola de likväl en gång till sin glädje finna, huru högt hon älskade dem. De skola med ett barns tillgivenhet omfatta henne, dess mer de komma under hennes inflytande av hennes vilja. Detta är hemligheten. Egenviljan måste brytas. Hon giver allt och begär allt. Ty han älskar dig såsom en moder sitt barn. Och I skolen förstå varandra genom att äga varandra. Agans ändamål är delaktiggörelsen av hans helighet. (Hebr 12) Vi känna Gud genom hans eget väsen. (1 Kor 2)
Men så länge människan icke har något högre mål än att bli välsignad, kan hon icke vara välsignad, ty endast genom överlåtelse åt Herren kan hon bliva delaktig av honom. Hon måste giva sitt eget liv till spillo för att komma i åtnjutande av Guds liv. Och att äga Guds liv, det är mer än Guds välsignelse. Och därfter längtar hans hjärta, som har utgivit sig själv för oss, att vara ett med sitt folk, liksom en moder icke gärna kan giva något mindre än sig själv åt sina barn. Brudgummen har någonting högre i beredskap åt sin utvalda än ”ljuva känslor” eller vad vi kalla välsignelse. Han vill giva henne kunskapen om sin kärlek.
Min vän! Har du intet mer att giva honom, som gav allt för dig – intet mer än dina tårar? Har du, som ända från moderlivet varit hans föremål, ingen större begäran än att bli välsignad? Om han så högt värderar din kärlek, att han ber om ditt hjärta, varför icke nu giva dig själv åt honom? O, krossa icke brudgummens hjärta med falska tårar, såsom det egensinniga barnet grusar en moders sista förhoppningar. Sjung icke: ”Din jag är!” tills du är skild ifrån Gud. Ingen har makt över himmelens portar genom att ropa ”Herre!” – Kristen, var är du?

Undervisning av Stig Andreasson

I en tidigare artikel har vi jämfört de mycket olika uppfattningar om nattvarden som två pastorer inom Pingströrelsen står för. Pastorerna Hultman och Halldorf står som representanter för en evangelikal och en sakramentalistisk vinge inom samma rörelse. I den här artikeln skall vi påvisa att sakramentalismen lever och frodas både ytterst till höger och ytterst till vänster i den religiösa världen. De som eventuellt har trott att modern katolicism har övergivit gångna tiders extrema sakramentalism bör ta del av Lillemor Hallins artikel, som var publicerad i Dagen i juli 2006. Den skall vi citera och kommentera. Sedan tar vi en titt på situationen inom Trosrörelsen. Liksom i min förra artikel vill jag understryka att mina kommentarer gäller det läromässiga innehållet i det som skrivits och bör därför inte uppfattas som personangrepp mot författarna. Att de namnges och citeras är givetvis oundvikligt – liksom i all annan debatt. Vi börjar med Lillemor Hallins artikel och den vill jag ge följande överskrift:

Appell av Tage Johansson

I Habackuks 3:2 läser vi:
-HERRE, jag har hört om dig och häpnat. HERRE, förnya i dessa år dina gärningar, låt oss förnimma dem i dessa år.
Gud är alltid angelägen att utföra sina gärningar, men han måste få redskap genom vilka han kan utföra dem. Gud är alltid redo. Men det finns också speciella tider för Guds handlande. Johannes Döparen uppträdde en speciell tid. Och vi lever just nu i en speciell tid för Guds gärningar. Gud är mycket angelägen att församlingen ska bli intakt med den uppenbarelse som han har givit sitt folk i ordet. Gud vill använda Kristi brud, hans kropp, församlingen, som som redskap.
Det finns många bilder och förebilder om vad församlingen är. Som den framträder i Nya Testamentet förstår vi att det är något unikt och underbart. Vi ser det framför allt i Efesierbrevet och läser om hur detta fungerade på apostlarnas tid. Gud vill ingjuta i våra hjärtan en tro för att han har möjlighet att till fullo upprätta sin församling genom vilken han vill utföra sina gärningar.

Appell av Hans Lindelöw

Om vi läser bibeln kommer vi att påverkas av den. Antingen läser vi i den några gånger, och lägger den ifrån oss. Då kan den inte göra mycket intryck på oss. Eller så kommer vi vid läsandet av bibeln att fi nna den verkligen värd att läsas, så vi får svårt att lägga den ifrån oss. Det är så med bibeln, och det är så med Jesus.
Jesus har själv sagt att antingen församlas vi omkring honom, med honom, eller så rör vi oss i en annan riktning. Vad är det som kan dra oss till honom, så att han får möjlighet utöva inflytande över oss?
Hans Fader drar oss till honom. Jesus säger att ”ingen kan komma till mig om inte Fadern som har sänt mig, drar honom”. Detta ord drar talar om att det finns en oerhörd dragkamp i tillvaron. Mycket drar, antingen åt ena eller andra hållet. Nu finns möjlighet att dras av Gud. Då är det lätt för människor att tänka: Han drar inte mig, alltså räknas jag inte. Men det finns en sida att tänka på här: Vi måste ställa oss till förfogande. Vi måste gå till den Gamla Boken, öppna och läsa, och inte släppa taget, utan hålla fast. Om den gamla boken får tala till oss, om vi vänder vårt hjärta till ordet, då får vi något som omtalas i bibeln: Vi får ett tecken på vår panna, för Ordet talar till oss och påverkar oss.
I Hesekiel talade Herren till en man som stod till förfogande:
-Gå igenom Jerusalems stad, och teckna med ett tecken på pannan de män som sucka och jämra sig över alla styggelser som bedrivas därinne. (Hes 9:4)
Sucka och jämra sig - är det eftersträvansvärt? Någon nämnde tidigare om att det fanns dem önskade pietisterna bort från jordens yta. De som präglades av denna sorg som Jesus själv säger a? den faktiskt innebär
en salighet. Det kanske inte är så lätt att ha göra med och förstå sådana människor. De som suckar och jämrar sig, men ändå är saliga. De suckar, men inte över vad som helst. Man kan gå omkring och sucka över både
det ena och det andra. Över att man är trött , är less och tycker att tillvaron är meningslös bara för att man inte känner sig underhållen. Men här handlar det om att sucka och jämra sig över de styggelser som bedrivs. Det
måste vara fråga om att man anser det vara styggelser som Gud säger är styggelser. Jesus talar också om styggelser. Det är sådant som drar människor ifrån Gud. Det som skapar utrymme för avgudadyrkan istället för sann tillbedjan. Det som skapar utrymme för alla onda gärningar som står i strid mot Guds lag
- att stjäla, ljuga, osv . Allt detta onda får vi möjlighet att vända oss ifrån när vi hör hans kallande röst, när vi hör den profet kalla som står till Guds förfogande. Sådana profeter var Elia och Johannes. Vi tackar Gud för att vi kan ta del av de ord som dessa profeter en gång talade, de finns fortfarande kvar i bibeln.

Undervisning av Arne Imsen

Maranataväckelsen har kännetecknats av kampen om rätten att få vara fri och oberoende. Maranataropet, du vår Herre kom, förpliktigar det folk som väntar på Jesu snara tillkommelse att leva fria från de bojor som så lätt snärjer Guds barn in i en materialistisk livsstil. Arne Imsen ledde under de sista decennierna av 1900-talet Maranataväckelsen i den ideologiska kampen med skärpan av sin kunskap och sitt profetiska ämbete.
I dagarna blev Maranataförsamlingen i Stockholm åter påmind om att det inte är någon självklarhet att få behålla rättigheter som fria medborgare att stå utanför marknadens och kapitalismens krav. Facket ställer krav på att de personer som tillsammans skapat arbeten inom församlingen inte ska tillåtas arbeta ideellt. Man kräver kollektivanslutning och att alla ska arbeta inom ramen för ett materialistiskt tänkande.

Undervisning av Michael Dakwar

Vi är på väg till vårt eviga hem, som Gud förberett åt oss. En plats utan tårar, utan sorg och bedrövelse. Där ska vi alltid få vara hos Herren. Men än så länge är vi kvar i vårt tillfälliga hem på jorden. Tråkigt nog har vi många problem i vårt jordiska hem. Man öppnar tidningen och lyssnar på nyheter – det finns inget annat än problem och svårigheter. De påverkar inte bara världen omkring oss, utan också oss troende. Det faktum att vi är troende gör oss inte immuna mot problem. Livet är inte förutsägbart. Ena dagen är man frisk, nästa dag sjuk. En kollega till min hustru, som var ung och frisk, åkte ut på picnic med sin man. Plötsligt fick hon stroke och dog inom några timmar. Hur kunde det hända? Vi vet inte. Ena stunden var hon ung och frisk, i nästa ögonblick var hon i en annan värld. Sådant händer både för troende och icke troende. Job sa att människor föds till olycka. Vi har alla mött svårigheter i vårt liv. Kanske på grund av att vi handlat fel, eller gjort felaktiga val. Gud sa åt profeten Jona att göra en sak, men han valde att göra något annat. Gud måste sända en kraftig storm över hans liv för att återföra honom till det uppdrag han fått. Ibland kommer det en storm även när man är i centrum av Guds vilja. Vi ska nu läsa något som talar om att lärjungarna som gjorde vad Herren bett dem göra, ändå drabbades av en svår storm. De kom i livsfara. Vi läser här:

Undervisning av Emanuel Johansson
Jag har läst en bok i Bibeln som jag vill dela med mig av. Mycket av det är så aktuellt, och därför vill jag ytterligare påminna om det. Det är Daniels bok.Daniels bok kan man säga är Gamla Testamentets Uppenbarelsebok. Där finns syner och profetior. En hel del har gått i uppfyllelse, men det finns också en del som fortfarande väntar på sin fullbordan. När vi läser Daniels profetior, förstår vi att mycket av det han skrev handlar om den tid vi lever i – den sista tiden.Daniel var jude, och blev bortförd till Babylon när han var en ung pojke. Det läser vi om i första kapitlet.

Undervisning av Tage Johansson
Uttrycket Guds rike är oerhört fascinerande. När man läser bibeln, ser man att det är fråga om det rike som har utgått ifrån Gud och det uppenbarar sig i det fysiska, det synliga. Att Gud i begynnelsen skapade himmel och jord, det är en produkt av Guds rike. Guds rike har sitt säte i den eviga världen, i himmelen och utgår från Guds tron. Guds rike synliggjordes genom att Gud började skapa. Han skapade också människan. Katastrofen var att Guds rike som blev så underbart uppenbarad i Edens lustgård, och människans harmoniska gemenskap med Gud, bröts genom synden. Därför måste Guds rike gå en annan väg. Därmed förklaras för människan att det som tillhör det förgängliga, det som synden fört in, det kan inte Guds rike byggas på.

Ur Fruktad Frihet (1970) av Arne Imsen

Enkla former En återgång till enkla mötes- och verksamhetsformer är inte längre endast ett önskemål utan en tvingande livsnödvändighet. Till det hör att bönemötet absolut måste återfå sin centrala plats såsom all kristen verksamhets naturliga kraft- och inspirationskälla. Situationen är ingalunda hopplös om vi rustar oss med rätta vapen och på rätt sätt är redo att ta alla de konsekvenser denna insats kräver.I en liten skrift utgiven 1917 av Filadelfiaförlaget i Stockholm har ”ett flera dagars samtal, som hållits i Berlin av en stor skara andedöpta predikanter” summerats under titeln: ”Pingstväckelsens riktlinjer”. Där kan man bl. a. läsa:

Undervisning av Paulus Eliasson

I 1:a Samuelsbok möter vi berättelsen om Saul, Israels förste kung. Israels folk, som utvandrat ur Egypten in i det land som Herren lovat, hade under många år letts av s.k. domare. Dessa hade förkunnat Herrens ord och på ett andligt plan varit fästet i den oroliga tiden. Men så börjar Israels folk att se sig omkring, och säga: ”Vi vill vara som alla andra folk! Vi vill ha en kung!””Som alla andra folk…” Där har du den stora faran. Gud hade utvalt ett folk som var annorlunda, eller som Bileam profeterar:

Undervisning av Hans Lindelöw

Niklas Olaison har intagit platsen som en av teologerna för den homosexuella rörelsen som blivit HBT-rörelsen, vilkas ”frigörelseveckor” på 1970- och 80-talet har blivit ”Pride-veckor” under 2000-åren.Tar han därmed sin plats i ledet som bildats efter Ludvig Jönsson, Lars Carl-zon, Krister Stendahl, Eva Brunne, missionsföreståndaren Bengt Lorenzi m.fl. som tidigare år har officierat och proklamerat den från Bibelns undervisning avvikande livsstil som demonstrerats i de omnämnda ”veckorna”, som en godtagbar livsstil?Efter att ha deltagit i två ”queera bibelstudier” som letts av honom under årets vecka, förefaller det vara så. Torsdag eftermiddag var det dags att läsa igenom berättelsen om Sodom i för-sta Moseboken, kapitel 19. Ett dussintal mer eller mindre HBT-bekännande, och jag, hade satt oss runt ett bord där prästen höll ett till formen föredömligt bibelstudium, eftersom han lämnade stort utrymme åt de deltagande att själva vara aktiva med bibelläsning, synpunkter och frågor. Men om innehållet kan nog ett och annat sägas.Det låg ju makt uppå att inte tolka texten ”homofobiskt”. Och då syntes det oförklarligt för flera av de deltagande varför Gud överhuvudtaget måste straffa Sodom och Gomorra, och var fanns för den delen Gomorra i det hela? Och som en av de deltagande uttryckte det:

Undervisning av Arne Imsen

Vi måste pröva oss om vi håller måttet med avseende på kallelsen och vad som hör till kallelsen. Det är ingen tvekan om att missionsbefallningen är given, men det är alltid fråga om hur den ska förverkligas i varje tid, så att det vi gör inte bara blir ett bejakande som stannar vid en positiv attityd, utan att det blir ett visionärt missionerande som förlängs i en metodisk mission. I vad mån håller vi måttet inför uppdraget? Det gäller också att pröva om de metoder vi använder är riktiga och vad som egentligen är vårt mål. Det händer att man skaffar sig bibliskt förankrade uttryck och även direkta befallningar för att göra något som inte är något annat än ens eget privata intresse.
I en hel del av de arbetsuppgifter vi åtagit oss är Jesu missionsbefallning inte tillämpbar. Det finns andra skäl för vår verksamhet, inte minst rent existensiella. Det primära uppdraget var inte att skapa storfamiljer eller bygga företag, utan att göra evangelium känt och fortplanta Guds rike i allt vidare kretsar för att Jesus skulle bli känd för dem som saknar kunskap om honom. Allt annat är underordnat detta stora mål. Bakgrunden till Jesu missionsbefallning är vad han är och representerar. ”Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar.” Sedan kommer nästa moment: ”döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände.” Här finns uppdraget, befriat från alla andra intressen, rent och obesmittat. Det handlar om ett osjälviskt tjänande för att vinna människor för Kristus. Allt vi företar oss, ska vara präglat av denna osjälviskhet. Förmodligen påstår vi att vårt arbete är osjälviskt, men vid en granskning uppdagas att det finns många själviska eller i varje fall mänskliga tankar och drömmar i det vi sysslar med.
I Rom 10:1 heter det:

Undervisning av Tage Johansson

Korsets budskap vittnar om den fruktansvärda katastrof som en gång ägde rum i Guds lustgård i Eden och som kom att drabba hela människosläktet. Människan fick en syndafördärvad natur, som överfördes från släkte till släkte. Människans fall omfattade inte bara henne själv, utan även den övriga skapelsen blev drabbad och blev lagd under förgängelsen.All ondska som har utspelats ända från fallets dag och som pågår i denna stund, är ett vittnesbörd och en bekräftelse på vad som en gång har skett med människan.Vad gjorde då Gud åt detta kaos? Hans lösning var klar redan från världens begynnelse. Korsets budskap till människan var svaret. Korset såsom ett dödsredskap var den enda möjligheten för människans räddning. Första gången korsets budskap förkunnades för människan var då Gud gav Adam och Eva detta löfte att ormens huvud skulle bli krossat. Detta skedde när Jesus gav sitt liv på korset. Händelser efter händelser i Bibeln förkunnar korsets budskap, exempelvis då djur måste slaktas i Edens lustgård för att ge kläder åt Adam och Eva, Lammet som slaktades när uppbrottet skulle ske i Egypten och kopparormen som Mose hängde upp under ökenvandringen, osv.
Korsets två tidsmässiga frälsande funktioner För det första frälsar korset oss från det som hör det förgångna till. För det andra är korset en verksam kraft i nuet. Till det förgångna hör bland annat att människans fördärvade natur är upphängd med Kristus på korset och markerar ett slut för den gamla människan. Paulus förkunnade att han ÄR korsfäst med Kristus som ett historiskt faktum som han hade anammat och att ”nu lever icke mer jag”.Noa frälstes genom korsets budskap, som innebar att dödens krafter drabbade en hel värld. Jesu död på korset var Guds verkställande domshandling. Den var nödvändig för människans skull, för att hon skulle kunna tillräkna sig Kristi död på korset och därigenom befrielse från det adamitiska släktet och bli en ny skapelse. Hon skulle få uppleva att det gamla skulle vara förgånget och något nytt skulle komma in i hennes liv. (2 Kor 5:17)Korset ingriper inte bara bakåt i tiden, men också framåt för varje människa som upplever korsets frälsande kraft. Ty talet om korset är en dårskap för dem som går förlorade, men för oss som tror är det en frälsande kraft. (1 Kor 1:18)I Guds kallelse kommer korset att ha en avgörande betydelse för oss och vilken attityd vi har till det. I Fil 3:18 klagar Paulus med tårar att många vandrar som fiender till Kristi kors. Observera att han skriver till troende människor.När Jesus kallar sina lärjungar till efterföljelse talar han om att ta sitt kors på sig varje dag. (Luk 9:23) I Matt 16:24 kan vi också läsa samma uttalande av Jesus, men strax innan i samma kapitel får Petrus erfara att hans tankar inte är underställda korsets väg och Guds princip med korset. Jesus avvisar Petrus med orden: ”Gå bort, Satan, och stå mig icke i vägen, du är för mig en stötesten, ty dina tankar är icke Guds tankar, utan människotankar.” Den allvarliga frågan är, om det Jesus sa, att bära korset i hans efterföljd, äger någon innebörd och om det får några praktiska konsekvenser i vår tanke, ord och gärning.Korset är en Guds kraft till frälsning på alla livets områden. Genom den helige Andes hjälp kan vi korsfästa vårt kött med dess lidelser och begär. (Gal 5:24) Gud vill lära oss att älska korset, så att det kan resas mellan oss och världen, så vi kan säga som Paulus: världen är korsfäst för mig och jag för världen, (Gal 6:14); att det finns ett kors mellan min vilja och Guds. Då kan man till och med i svåraste prövningar bedja som Jesus gjorde: ”ske inte min vilja, utan din”. (Luk 22:42)Det måste finnas ett kors mellan oss och våra närmaste och vårt eget liv. I Luk 14:26-27 står det:

Undervisning av Hans Lindelöw

-Ty tiden är inne att domen skall begynna, och det på Guds hus; men om begynnelsen sker med oss, vad bliver då änden för dem som icke hörsamma Guds evangelium? Och om den rättfärdige med knapp nöd bliver frälst, ”huru skall det då gå den ogudaktige och syndaren”?

(1 Petr 4:17-18)

Dessa två verser talar om domen och att den begynner på Guds hus. Vi kan i historien se exempel på hur detta har gått till och vad det har inneburit. Gamla Testamentet erbjuder flera exempel där vi tydligt och klart ser hur det går till när domen begynner på Guds hus.Varför begynner domen på Guds hus, vad ligger överhuvudtaget i begreppet ”domen”? Vi går till första Samuelsboken, och ser där att det som hade skett på den tiden var ett väldigt förfall just i Guds hus. Ett påtagligt avfall beskrivs i andra kapitlet. Man anar när man läser tidigare böcker i bibeln att även om det inte så konkret steg för steg beskrivs vad som skedde där, så är det ändå påtagligt, exempelvis i Domarboken, hur Guds hus är frånvarande. Det finns knappast något exempel på att tabernaklet och allt det som beskrivs i Moseböckerna får så mycket utrymme. Vi tänker på hur mycket utrymme som ges åt berättelsen om hur tabernaklet överlämnas och sedan också upprättas. I andra, tredje, fjärde och femte Moseböckerna ägnas en hel del utrymme åt detta som alltså är det gammeltestamentliga uttrycket och manifestationen av Guds hus, men i Domarboken nämns det inte. Det liksom försvinner ur historien, och det verkar inte som prästerna spelar någon större roll. De präster som förekommer verkar vara ganska slarviga och ansvarslösa typer, nästan håglösa, utan minsta tecken på att de fattat eller förnummit vad det är att vara en Herrens tjänare. Förfallet beskrivs i första Samuelsboken. Det fanns ett rofferi, då prästerna roffade åt sig själva vad som frambars, vad som offrades. Det var ett slarv med livsstilen och det står så här:

Undervisning av Arne Imsen

I 1 Kor 12 står i rubriken: Om Andens olika gåvor och deras rätta bruk. -Nådegåvorna äro mångahanda, men Anden är en och densamme. Tjänsterna äro mångahanda, men Herren är en och densamme. Kraftverkningarna äro mångahanda, men Gud är en och densamme, han som verkar allt i alla. Men de gåvor i vilka Anden uppenbarar sig givas åt var och en så, att de kunna bliva till nytta. -Så gives genom Anden åt den ene att tala visdomens ord, åt en annan att efter samme Ande tala kunskapens ord, åt en annan gives tro i samme Ande, åt en annan givas helbrägdagörelsens gåvor i samme ene Ande, åt en annan gives gåvan att utföra kraftgärningar, åt en annan att profetera, åt en annan att skilja mellan andar, åt en annan att tala tungomål på olika sätt, åt en annan att uttyda, när någon talar tungomål. -Men allt detta verkar densamme ene Anden, i det han, alltefter sin vilja, tilldelar åt var och en någon särskild gåva. Ty likasom kroppen är en och likväl har många lemmar, och likasom kroppens alla lemmar, fastän de äro många, likväl utgöra en enda kropp, likaså är det med Kristus. -Ty i en och samme Ande äro vi alla döpta till att utgöra en och samma kropp, vare sig vi äro judar eller greker, vare sig vi äro trälar eller fria; och alla hava vi fått en och samme Ande utgjuten över oss. (1 Kor 12:4-13)Litet längre ner i kapitlet ser vi ju hur dessa Andens gåvor verkar också genom kroppens lemmar, och det heter från v 27: -Men nu ären I Kristi kropp och hans lemmar, var och en i sin mån. Och Gud har i församlingen satt först och främst några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare några till att utföra kraftgärningar, ytterligare några till att hava helbrägdagörelsens gåvor, eller till att taga sig an de hjälplösa, eller till att vara styresmän, eller till att på olika sätt tala tungomål. -Icke äro väl alla apostlar? Icke äro väl alla profeter? Icke äro väl alla lärare? Icke utföra väl alla kraftgärningar? Icke hava väl alla helbrägdagörelsens gåvor? Icke tala väl alla tungomål? Icke kunna väl alla uttyda? -Men varen ivriga att undfå de nådegåvor som äro de största. Och nu vill jag ytterligare visa eder en väg, en övermåttan härlig väg. (1 Kor 12:27-31)
Här finns en mycket detaljerad undervisning om Andens verk med avseende på gåvor och nådegåvor. När Bibeln poängterar detta åter och åter är det naturligtvis mycket angeläget. Då måste man fråga sig: Kan inte detta fungera utan denna helt speciella, unika utrustning? Jag ställer frågan för att det ser faktiskt ut som om vi tror det. Vad har vi för förväntningar på en församling? Varenda människa representerar en värld av idéer, tankar, känslor, uppfattningar och erfarenheter. Vi har våra rötter varifrån vi hämtar näring för våra idéer och uppfattningar, vare sig de är profana eller religiösa.
I Johannes evangelium säger Jesus kategoriskt en sak som vi kan påminna oss i detta sammanhang. -Men åt alla dem som togo emot honom gav han makt att bliva Guds barn, åt dem som tro på hans namn. (Joh 1:12)Det är alltså frågan om något som börjar vid en speciell tidpunkt och leder fram till en bestämd upplevelse. Vi läser vidare: -Och de hava blivit födda, icke av blod, ej heller av köttslig vilja, ej heller av någon mans vilja, utan av Gud.(Joh 1:13)Observera detta! De har blivit födda, ej av någon mans vilja. -I ären ju kallade till frihet, mina bröder; bruken dock icke friheten så, att köttet får något tillfälle. (Gal 5:13)I detta bibelord möter vi oförenliga motsatser. Det ena är fråga om Ande, det andra är fråga om köttet: -Fastmer mån I tjäna varandra genom kärleken. Ty hela lagens uppfyllelse ligger i ett enda budord, nämligen detta: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv.” Men om I bitens inbördes och äten på varandra, så mån I se till, att I icke bliven uppätna av varandra. (Gal 5:14-15)Det verkar nästan som om Paulus talar till kannibaler. Även på det andliga området finns den fruktansvärda verkligheten som visar sig nu och då - alldeles för ofta - att man har en fientlig attityd där man kan göra sig riktiga skrovmål och äta ifrån varandra glädjen, man kan äta ifrån varandra friden, tron, osv.Kanske vi utan att förmå fatta innebörden av det vi gör, skadar andra, och framför allt skadar Guds verk. Denna mentalitet är inte alla gånger så lätt att spåra, för den skaffar sig alibi. Den förkläder sig. Därför blir den så svåråtkomlig. Den ser nästan ut att utgöra den utomordentliga kärleken bakom det man säger och gör, bakom handlingsmönster och beteenden. Det är förfärligt att vi kan vara så grymma. I Jesu namn, under sken av att vara fyllda av den helige Ande och att vi tjänar Gud. Det är kanske ingen risk att vi vill ta ett eldvapen i vår hand och avliva någon vi tycker illa om. Men vi har andra vapen. Den lilla lemmen tungan har mördat många fler än all trotyl och allt stål i världen. Man kan avliva trossyskonen därigenom att man berövar dem deras andliga hälsa och frid. Ju mer ambitiös man är, dess större är riskerna att man begår just dessa olustiga och förfärliga handlingar. Man bör faktiskt sitta ner och begrunda detta väldigt allvarliga förhållande att vi kan bli redskap för orättfärdigheten, verktyg för ondskan. Fastän vi bekänner oss vara kristna kan vi personifiera ondskan. Det kan faktiskt vara så att vi ställer oss i vägen för dem som vill gå Guds väg, med den välmenta avsikten att vi vill beskydda eller försvara dem och hindra dem från att lida någon skada.
Det står i 1 Kor 12 att Gud har ett högt mål med församlingsgemenskapen. Om det inte finns en strävan att uppnå detta mål, så löper vi risk att istället förverkliga alla dess motsatser. Blir vi inte uppfyllda av den helige Ande så att vi blir bärare av Andens gåvor, så kommer andra krafter att behärska, dominera och använda oss. Och får vi inte det bibeln kallar Andens frukt, så är det helt uppenbart att vi har köttets gärningar. Antingen förfinade och kultiverade eller primitiva. Om inte Herren får ta itu med och hjälpa oss alla, så finns inget hopp. Det är bara den helige Ande som kan hjälpa oss.Jesus gav en oerhörd undervisning då han berättade om ett regimskifte då någon som var stark blev utdriven av en starkare. Detta handlar om makter, som inte är förkroppsligade, men personifierade andar. Då de blivit utdrivna, ger de sig ut i öknen. Det äger rum en märklig maktförskjutning då en människa blivit befriad ifrån det hon bär i sitt väsen och de onda andarna drivs ut. Jesus säger att dessa makter ger sig ut och mobiliserar sina styrkor för att återerövra förlorade territorier.Det är många kristna idag som faktiskt varit med om den här situationen så konkret, så man kan säga att det skett, inte ett andebyte, men en infiltration. Det är mycket obehagligt. Man bör nog ha en bönenatt innan man tar upp såna här frågor, så man får riktigt ordentligt tänka in i de djupa, allvarliga sammanhangen, och verkligen spegla sig själv i ordet, för att ta reda på under vilkens inflytande vi står.Det är nödvändigt att vi blir medvetna om att det finns en risk att vi genom oförsiktighet eller genom att vi är oaktsamma blir offer för onda makters spel. ”Bevara genom den helige Ande vad som blivit dig anförtrott." Det är alltså fråga om att bevara genom den helige Ande. Det är faktiskt fråga om att vi under hela vandringen behöver Andens ljus, Andens vägledning och hjälp. Vi behöver det avslöjande ljuset genom profetia och uppenbarelse, så att vi inte går fel och blir bedragna, kanske hamnar i ett religiöst sken eller ett system. Det är angeläget att vi förblir i Honom, så vi kan bevara det som blivit oss anförtrott.
Nu ska jag nämna något som kan verka löjligt, men det visar på vårt sätt att uppträda utan att reflektera. I 1 Kor 12 läser vi från första versen: -Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Världsanden förvandlar personligheten till ett medium, en formbar deg. Det saknas en stålsatt vilja. Detta är det typiska för den människa som löper risk att bli en massprodukt, en massmänniska. Det gäller väldigt små saker som vi aldrig tänker på, men okritiskt förkroppsligar. Vad betyder de kläder vi sätter på oss? Den frisyr vi har? Kan det yttre beteendet säga något om mitt andliga liv? Det är frågor man har rätt att ställa. Om jag har ett undertryck i mitt inre, kommer hela omgivningen att utgöra ett övertryck, som formar mig. Jag tar efter det allmänna mönstret och beteendet, utan att tänka på att detta kanske är inspirerat i Paris - och varför? Mode, var kommer det ifrån?Och idoldyrkan som människor hänger sig åt, beundran av fysiska prestationer eller framstående personligheter, kändisar. Det blir en form av tillbedjan. Vi applåderar deras prestationer, och tänker inte på att det här egentligen är religion. Jag har den här frisyren, inte för att den är klädsam och vacker i första hand, utan för att den är modern.Vi kan överföra det på andra områden. Vad är det som gör att vi blir attraherade och fascinerade för att inte säga paralyserade av olika musikstilar? Det behöver inte vara rock, det kan vara klassisk eller annan musik. Människor bryter upp från gamla mönster helt plötsligt och accepterar nya. Man blir förvandlad; mentalt och i personligheten av exempelvis musik, konst och frisyr. Man börjar kanske med ringar i öronen. Det är inte oskyldigt. Det är inte bara en anpassning till ett mönster, det är en identifikation. Man identifierar sig med dem som beter sig ungefär likadant. Det är något gemensamt i mönstret, och då måste man ta reda på vad det härleder sig ifrån. Gud har gjort oss sådan han vill ha oss. Han ville inte att vi skulle sätta på oss en massa skrot, utan han vill att vi ska bli uppfyllda av den helige Ande. Han vill inte att vi skulle likbildas med antikrist och världen, han vill att vi ska bli lika Herren Jesus Kristus.
Jag måste försöka förklara detta så att människor förstår att det inte är gammalmansreflexioner, utan det här är faktiskt en skrämmande verklighet. Du har inte en speciell frisyr eller hänger på dig en massa skrammel för att det är snyggt. Det finns andra orsaker som du inte är medveten om. Det otäcka är att du blir ett medium, som kommer att förkroppsliga energier, idéer och inspirationer. Om du visste av deras närvaro, skulle du säga fy och med hela din varelse ta bestämt avstånd ifrån dem. Du upptäcker inte att du bär dess märke, dess kännetecken. Om någon pekar på detta, brukar det oftast sluta med ett gräl. Då kommer kannibalismen fram. Då börjar man äta av varandra friden och glädjen. Och då blir det ena värre än det andra.Det är ingen mening med att försöka slita av människor sådant de är förälskade i. Då upplever de sig kränkta och måste försvara det. De blir heller inte ett dugg bättre kristna för att de tar av sig sådana saker, det är bara det att de får då möjligheter till en annan inriktning för sitt liv, sitt tänkande, sitt handlingssätt och kanske skaffa sig helt andra ideal!Okunnigheten är massiv. Det är synd att människor ska ge sig ut i livet utan barlast. De har de högsta ideal och underbaraste förväntningar, och upptäcker att de blir grundlurade. Ta reda på vem som stått modell för din klädstil. Kan det finnas släktskap med idolerna, avgudarna eller de mer eller mindre tillfälliga inspirationerna som träder fram i modena? Modenyckerna som kommer och går är inte till för att göra ditt utseende bättre, men att förvandla dig till en konsument. Du ska köpa; ge utrymme för fåfänglighet. Därmed förslavas du och blir ett offer för dessa krafter.
Vi läser 1 Kor 12:1: -Vad nu angår dem som hava andliga gåvor, så vill jag säga eder, mina bröder, huru med dem förhåller sig. Du skulle egentligen stryka ett tjockt streck under dem. Det vill säga, de som har andliga gåvor skiljer sig på fundamentala punkter från allt det som råder och härskar i världen.Tro inte att det här handlar bara om kvinnorna. Männen har inte en sådan andlig resning att de inte påverkas av modenycker. Det slår igenom på alla områden. Jag vet att predikanter numera inte talar om sånt här. Varför skulle man dra över sig mer obehag än nödvändigt. Man vill ha goda och glada vänner och önskar alla gott. Men ligger faktiskt inte ont i det jag nämnt, utan ett erbjudande från Gud att komma ur degen. Han vill göra oss till personligheter, till kristna karaktärer. Här finns hos oss alla en viss brottningskamp. Vi vill ta oss ur ett visst mönster och inte vara på ett visst sätt bara för att man är kristen. Man vill bli fri, men förstår inte att man drar på sig något annat som till sina konsekvenser inte självständiggör den stackars människan, men tvärtom reducerar henne till en kopia av alla andra vidriga kopior i världen. För att vi ska kunna bli sanna, hela människor, behöver vi bli uppfyllda av den helige Ande. Det finns en underbar väg för Guds folk, och det är att bli uppfylld av den helige Ande.
När Jesus säger ”I haven djävulen till eder far”, så är det uppenbart att han talar om ursprung. Just på grund av ursprunget visar sig arten. Människa, vem är din far, vem har fött dig? Du har en natur genom födsel. Den har du inte tränat fram, den är organisk. -I haven djävulen till eder fader, och vad eder fader har begär till, det viljen i göra. Han är lögnens fader. Allt han säger är lögn. Jesus säger inte att Satan inte kan tala sanning. Allt han säger är lögn. Inte för att alla ord han säger är felaktiga, men därför att han har lögnens ande. Hans natur gör att även det som kan låta fint och riktigt är lögn. Det blir aldrig sanning, når aldrig upp till sanningen, för han är lögnens far som lever i lögnens värld och föder lögnens barn. Jesus säger vid ett tillfälle ”I huggormars avföda"’ Att en predikant kan säga till sina åhörare! ”Ni har djävulen till er far.” Den predikanten har ingen framgång på jorden. Han blir inte någon populär riksevangelist, utan blir nog ganska ensam - om han överlever. Jag är rädd för att vi aldrig konfronteras med Guds Ord. Vi får imitation, dålig kopia. Vi byter ut guldet mot koppar, och putsar på kopparen, men den blir aldrig guld. -I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Här har vi vad vi skulle kunna kalla ”viljelösa mähän”. Varför inte vara ärlig och säga som det är? Du måste våga tala sanning. Varför tala lögn och försöka göra något fint och tilltalande av det som egentligen är ont? Varför försöka göra det till något beundransvärt, det som är avskyvärt? Vad är det för bilder du sätter upp på väggen i ditt rum? Det kan vara bilder på mamma, pappa och syskon, då må det vara hänt. Men när du sätter upp bilder på på den moderna tidens idoler, då är det inte oskyldigt. Då är du redan påverkad, de utövar ett attraktivt inflytande på dig hur vidriga de än ser ut. De nöjer sig inte med att du får visuella intryck som du ser och beundrar. De vill påverka och ge dig hörselintryck, så du blir helt blockerad för andens rike och Guds ord.Du är fånge i ett järngrepp. Det släpper inte genom att du försöker förfina och byta ut idolerna. Du måste få en Frälsare. Dessa krafter övervinns inte genom tillsägelser eller regler. Du måste få en annan inneboende kraft, den helige Ande, som framställer denna verklighet så förskräcklig som den är. Varje idol du har på väggen, hindrar dig att se Jesus. Antingen gör du sällskap med Herren Jesus Kristus in i himlen, eller så gör du sällskap med idolerna rakt i avgrunden. Däremellan finns ingen bro som överbryggar svalgen.Jag är förskräckt när jag ser föräldrar vara slappa och släppa in detta i sitt hem. Rätt vad det är kommer denna närvaro av symbolerna att stråla ut den ande som fött och skapat dem. Du kommer att ha dem med i hela familjen. Antingen det är vardagsrum, sovrum eller barnkammare så kommer den anden att skada så mycket, att människorna som påverkas förvandlas till likhet med förebilderna.
Vi läser i Uppenbarelseboken om vilddjuret, att han förmådde hela jorden att tillbedja vilddjurets bild. Till sist börjar bilden tala. Det är principen. Det börjar med en bild som gjuter sig fast i människans inre, och så börjar bilden tala ur människans inre.För att vinna seger måste vi få den helige Ande. Får vi inte den helige Ande, så är vi olyckliga, förlorade. Tänk att tapetsera sitt rum med svin! Förhärliga det sämsta som finns. Istället för oskuld och renhet får vi smuts, råhet, brutalitet, egoism, feghet. Svin istället för Lammet. Vi behöver sannerligen bli uppfyllda av den helige Ande, om vi ska bli bevarade som art.Varje människa har en livstörst som hon inte kan släcka. Vi vill göra något, vi vill bli något. Utbuden är många, och vi kastar oss över det ena efter det andra, och tror att det här kan vara ofarligt. Plötsligt upptäcker vi verkningarna. De kommer inte just när man dricker, de visar sig senare. Därför är det så nödvändigt att göra klart för framför allt unga människor att det finns en kärlek som ter sig hård och sträng, men som ser verkligheten och är förekommande, förebyggande och förutseende. Lycklig den man och kvinna som möter denna kärlek som är uttalad i Guds ord, så han hör signalerna från en oförstörd, obesmittad värld.Vi måste konkretisera oss och se att den helige Ande är till för att uppfylla oss och lysa upp vår väg så att vi når målet. Vad är målet? Vad ska jag leva för, om jag inte lever för Jesus? Vad är det för mening att vara här, om inte himlen väntar!
-I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Här beskrivs den mediala människan som existerar i världen och som så lätt påverkas och influeras av tidsandan, den ande som härskar i världen.I Efesierbrevet finns en oerhört levande beskrivning på dessa enorma verkligheter och skillnader: -Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de överträdelser och synder i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders sätt. (Ef 2:1)Det handlar om en vandring i ogudaktighet och missgärningar. Det är en väg, en rörelse, ett mål. Det talas om döden. Vi tänker oss döden som en overksam och kraftlös fiende. Tro det inte för ett ögonblick. Dödens krafter verkar, formar och driver. Det en människa sysslar med utanför Herren Jesus Kristus är inte oskyldigt. Det är inte heller oskyldigt då hon på ett eller annat sätt försöker göra sken av att hon är god. Död leder aldrig till liv. Död åstadkommer aldrig hälsa. Död förnyar aldrig. Död kan aldrig åstadkomma något förblivande. Döden är ett välde. Bibeln talar om att dödens välde har ett rike. Dödsriket.Vi lever i tiden och står under inflytande av dödens krafter som härskar bland de döda. Det här är fruktansvärt allvarligt, eftersom inte människan förstår se skillnad mellan död och liv. Hon tror att hon lever, men hon är död. Hon tror att hon är upplyst, men lever i mörker. Hon lever i ett så kompakt mörker, så att hon saknar allt hopp för evigheten. Det kan vara bedrövligt att sakna hopp i tiden. Men tänk att sakna hopp för evigheten. Då är det mörkt.Det är välsignat att vi övergått från döden till livet, från Satans makt till Gud, från mörkret till ljuset. Varför ska vi då dagtinga med den värld som inte gör något annat än utsläcker liv? Varför ska vi dagtinga med de makter som inte vill något annat än plåga sönder den tro och det hopp som gör det meningsfullt leva, verka och fungera genom den helige Andes kraft och smörjelse? -Så har han ock gjort eder levande, eder som voren döda genom de överträdelser och synder i vilka I förut vandraden, efter denna världs och tidsålders sätt, i det I följden fursten över luftens härsmakt, över den andemakt som nu är verksam i de ohörsamma. (Ef 2:1-2)
Det står i bibeln att vi ska rädda dem som släpas bort till avrättningsplatsen. Det handlar om fångar som släpas bort av fursten över luftens härsmakt. Den andemakt som nu är verksam i de ohörsamma. Vi har ingen chans med våra egna resurser och krafter, vår kapacitet, vår ungdomlighet eller vår erfarenhet till frälsning, befrielse, människovärdigt liv. Vi har ingen chans till en himmel, ett paradis utan Jesus Kristus. Och Jesus ser vi inte, vi förstår honom inte. Det är heller ingen som informerar oss om Jesus. Den andemakt som är verksam i de ohörsamma mobiliseras för att ge oss desinformation om de himmelska tingen, vilseleda oss för att föras bort från Gud. Vi ser inte den härlighet som strålar ut ifrån honom. Vi har ingen chans att komma tillrätta med egna och andras problem om vi inte kommer till denna upplevelse då vi blir födda av den helige Ande, fyllda av den helige Ande och förnyas i den helige Ande. Det sker genom Guds eget ord.Att bli uppfylld av den helige Ande är inte en lyxupplevelse för vissa priviligierade och speciella Guds gunstlingar. Det är en absolut nödvändig erfarenhet. Har vi inte överflödslivet kan vi inte leva som kristna. Har vi inte olja i både lampa och kärl så kommer vi att lämnas kvar då de som är redo går in.
Vad som måste sägas om och om igen så att man inte blir vilseledd är detta: -I veten att I, medan I voren hedningar, läten eder blindvis föras bort till de stumma avgudarna. Läten eder blindvis föras bort! Jag har fördelen att jag kan se - se ett annalkande hot, en fara. Jag kan se en rövare, och möjligen gardera mig. Men om man låter sig blindvis föras bort, då är man fånge. Sådan är människans situation. Hon ser inte, kan inte orientera sig i rummet, kan inte gardera sig, har inga möjligheter. Så möter hon en överlägsen motståndare som är mycket dugligare och starkare än hon. Så blir hon omhändertagen och hela världen är i den ondes våld. Människan är våldtagen av satan. ”Tjuven kommer allenast för att stjäla, slakta och förgöra. Men jag har kommit för att ni ska ha liv och över nog”, sa Jesus. Det är den fundamentala skillnaden.Människan har en fiende som förfogar över alla de resurser som behövs för att nedgöra Guds egenskaper och avbild i henne, och förödmjuka henne till slav under dödens välde. Stolle, vill jag skrika ut till den som förblir i detta mörker. Dåre, ropar jag till den som inte tar emot budskapet. Bilderna på väggen avslöjar något som finns i ditt väsen av detta dödens välde. Det kan också vara andra saker. Bilderna på kläderna du bär, kan också på sitt sätt betyda identifikation med någon eller något. Men vi låter oss inte blindvis föras bort till de stumma avgudarna. -Därför vill jag nu förklara för eder, att likasom ingen som talar i Guds Ande säger: ”Förbannad vare Jesus”, så kan ej heller någon säga: ”Jesus är Herre” annat än i den helige Ande. (1 Kor 12:3)Tänk att det finns möjligheter att bli uppfylld av den helige Ande och upphöja Jesus till Herre. Se till att bli uppfylld av den helige Ande - och du blir vacker. Hela hemligheten ligger i den inneboende utstrålningen av försoning, frid och glädje. Du får en oerhörd utstrålning då du överflödar av andligt liv. Du blir nog inte särskilt tuff om du blir fylld med den helige Ande, men du blir ödmjuk - det är bättre. Då kommer du inte att kräva din rätt med så enorma ambitioner. Tvärt om kommer du att uppleva hur kärleken hjälper dig klara av att bli förorättad. Du blir inte en modedocka. Inte heller en allmänning. Du blir Kristuslik. Det är viktigt i denna tid. Det sker inte på något annat sätt än att bli uppfylld av den helige Ande. Allt det köttet kan prestera, leder till motsatsen, nämligen död och söndring. Men Jesus är här och fyller oss med sig själv för sitt namns skull.Försök nu inte med några yttre åthävor att bli bättre, men tala med Herren. Låt Ordet sjunka ner i ditt hjärta. Börja inte med all möjlig yttre, taktisk anpassning. Men bli fylld av den helige Ande, så du kan tjäna Jesus i denna tid. Ty då kommer bekännelsen att bli i den helige Ande: Jesus är Herre. Och det är något annat än den världen har, då den försöker använda Jesusnamnet på sitt sätt.Amen.

Undervisning av Hans Lindelöw

När den kristna församlingen föddes så skedde det något stort i Jerusalem - apostlagärningarna berättar om denna händelse. Aposteln som predikade påminde om vad en profet hade sagt: -…över mina tjänare och tjänarinnor skall jag i de dagarna utgjuta av min Ande och de skall profetera. (Joel 2:18)De skulle profetera, inte profitera. Det är skillnad. Är det detta som är skillnaden mellan den tidens kristna och mycket religion av både tidigare och senare datum?Den församlingen hade direktkontakt med Herren Jesus, och det var deras stora glädje - och tacksägelseämne. Och den kontakten borde inte upphöra, den borde faktiskt finnas bland de kristna än idag. Det är vad evangelium innebär. Jesus Kristus säger: -Och detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen, till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma. (Matt. 24:14)Det står i Ef 1:9, vad Gud har tänkt, det står om ett: -…beslut, som han efter sitt behag fattat inom sig själv, om en ordning som i tidernas fullbordan skulle komma till stånd. Det beslutet att i Kristus sammanfatta allt som finns i himmelen och på jorden. I Kristus. Detta är så oerhört - tänk, allt i himmelen och på jorden. Vi kan inte räkna alltsammans, vi kan inte mäta det.Det är många ting, många naturfenomen som är så stora, så sammansatta, så oerhörda. Djur, natur, hav, klippor. Allt sammanfattas i en människa som Gud har ställt fram. Allt sammanfattas i honom, i Kristus, den korsfäste. När han dog på korset var det universums skapare som lät sin egen avbild, sin egen Son dö, för att han skulle försona allt med sig. Församlingen har ju till uppgift att vittna om honom. Därför blir församlingens erfarenheter inte så lätt att förstå. Församlingen måste på något sätt gå ned på djupet av förödmjukelser och lidanden i världen men där också uppleva och erfara det här att i Kristus är allting sammanfattat. Finna denna oerhörda, sammanhållande kraft. Detta tecken, detta namn: Jesu Kristi namn.Därför kan varenda människosjäl som åkallar detta namn på ett alldeles särskilt sätt få tag i nycklar, oerhörda nycklar som finns i Jesu namn. Nycklar till frälsning, nycklar till kunskap, nycklar till evigt liv. Låt oss be Gud om hjälp i dessa dagar. Vi ser hur det drar ihop sig. Det är inte lång tid kvar.Jag tänkte på det när jag läste om dessa väldigt, nästan febriga, famlande fredsförsöken man gör i Mellanöstern för att försöka få situationen där att bli något så när dräglig. Det här och mycket annat talar om spänningen i tiden inför att Jesus kommer - Maranata!Då gäller det att vi är förberedda. För att se honom då, när han kommer, vid hans tillkommelse - det kan vi inte vidare göra. Den härligheten går inte se. Det står så här i Uppenbarelsebokens 1:7 -Se, Han kommer med skyarna. Och allas ögon ska se honom, ja ock deras som stungit honom. Och alla släkter på jorden ska jämra sig vid hans åsyn. De ska jämra sig! Det kommer alltså inte att vara glädje, det kommer att vara en plåga att se honom för människor som vant sig vid ett liv i mörker. Men församlingen har till uppgift att förbereda sig och förbereda andra i görligaste mån på denna händelse. Därför är det så allvarligt det här som Jesus sa till rådsherren som kom till honom just på natten och ställde frågor till honom. Jesus sa att om en människa inte blir född på nytt så kan hon inte se Guds rike. Vilken gåva denna frälsning!

Undervisning av Emanuel Johansson

Evangelium är enda räddningen för människor idag. Människan är fördärvad på grund av synden, men det finns ett medel till förvandling. Jesus Kristus kom, han gav sitt eget liv för att vi skulle kunna bli frälsta. Det enda som kan åstadkomma en förvandling i människans liv är den nya födelsen.

En opånyttfödd människa kan vara religiös, hon kan ha vissa handlingsmönster och försöka leva på ett visst sätt. Men det räddar henne inte. Därför krävs det en förvandling, en pånyttfödelse, för att hon ska kunna blir räddad, frälst och få gemenskap med Gud.Människan är skapad för gemenskap, för umgänge med Gud. Tänk att vi som församling, som kristna, sitter inne med svaret, den sanning som kan bli till förvandling och frälsning för människor idag. Det är ett stort privilegium att ha fått vara med om detta under i sitt liv. Det är också ett stort privilegium att få vara ett redskap för Gud att förmedla ett sådant budskap vidare till människor.